Sex på museum

Jag älskar erotiska museum och det finns en hel del sådana ute i världen. I helgen som gick gjorde jag ett återbesök på sexmuseerna i Amsterdam. Ett sex museum är ett museum som visar erotisk konst/porr och olika sexuella skildringar genom historien. De består ofta av både föremål, bilder och konst. Ofta kallas de för erotiska museum. Det fantastiska med att besöka dessa museum är att man aldrig behöver passa några öppet tider för de flesta öppnar runt lunchtid och har även nattöppet.

Det första sexmuseet som jag besökte var i Paris, det ligger naturligtvis i området Pigalle omgiven av sexklubbar och inte så långt från Mouline Rouge. Musée de l’érotisme i Paris är väl värt ett besök. Museum of Sex i New York är också värt ett besök. Är du inte i N.Y så titta för all del in i deras Virtual Museum of Sex. Besöket på Beate Uhse Erotic Museum i Berlin imponerade inte speciellt på mig men jag minns att det låg nära Berlin Zoo så jag kunde skicka partnern med barnen dit under tiden jag utforskade museet. Ett annat museum som inte heller var speciellt imponerande var Museum Erotica i Köpenhamn, det låg på Ströget men var tvungen att stänga 2009 pga ekonomiska bekymmer.

Amsterdam Erotic Museum ligger i Red Light District bredvid en butik som säljer SM attiraljer.

Det är mindre sofistikerat, dyrare och inte alls lika intressant som Venus Tempel men har sina små pärlor det också. Har en bara tid och ork att besöka ett så skall man dock inte gå hit. Även här finns äldre erotiska fotografier. En av höjdpunkterna är John Lennons erotiska skisser.

Jag älskar vintageporr och det finns många spännande bilder även här. Två kvinnor och en dildo i början av förra seklet.

Genom kursen ”Sexualitet i ord och bild” vid Malmö Högskola så har jag fått lära mig att det historiska förloppet ”är varken en framstegssaga eller förfallshistoria” och filmvetaren, forskaren och tillika vår lärare Mariah Larsson ifrågasätter den ensidiga berättelsen om att allt bara blir värre. Explicita pornografiska skildringar har funnits under en mycket lång tid av människans historia och de sexuella praktikerna skiljer sig inte nämnvärt åt från 20-talet till dags dato. Hon har dessutom en spännande forskningsblogg om pornografisk film.

På detta museum finns även den äldsta varianten av mer avancerade tekniska sexhjälpmedel, Dr Macaura´s Le Pulsoconn senare benämnd som Macauras´s Blood Circulator. Förmodligen från mitten av 1880-talet och i produktion till 1920-talet.

Det ger dessutom en smått surrealistisk känsla att sitta på en liten flugsvamp och titta på mangaporr

Sexmuseum -Venus Temple ligger på Damrak och är verkligen värt ett besök. Jag är imponerad av deras erotiska/pornografiska foton från 188o talet – 1960 talet. Det är också världens första erotiska museum.

För mig som är väldigt intresserad av sexleksaker är det naturligtvis intressant att se de mycket tidigare föregångarna till våra vibratorer.

Här finns en fin samling av erotisk konst, många fotografier från 1880- 1960-talet. Bilden nedan är från 1880-talet.

En dålig bild på en inte så rolig sak. Ett kyskhetsbälte tt kyskhetsbälte vilket skulle hindra kvinnor från sexuellt umgänge med andra.

13 november fyller jag år. Då önskar jag mig en sådanhär tårta som fanns på museet!

Om en kan bortse från lite löjliga dockor i naturlig storlek som kommer uthoppande och som ses runkande i små bås så finns här en del skatter.

I Sverige har vi inget sexmuseum men kanske blir det ett så småningom. Tills dess att han fått tillstånd kan vi enbart njuta av hans alster genom Erotik i trädgården.

”Sjukliga onanister kan få sin sexdrift dämpad med cornflakes”

Onani är en viktig väg till självkännedom och ett utmärkt sätt att lära känna sin kropp och utveckla sin egen sexualitet. Redan när vi är ett foster kan en se hur det ofödda barnet nuddar vid sitt kön för att det känns skönt. Även små barn onanerar och det är en viktig del i den sexuella utvecklingen. Woody Allen lär ha sagt något i stil med säg inget ont om onani, det är sex med någon som jag tycker om, vilket  sammanfattar på ett bra sätt även min syn på onani.

Onanins historia är en spännande och i många avseenden skräckfylld läsning. Jag köpte för några veckor sedan Thomas W Laqueur;  Solitary Sex, A Cultural History of Masturbation. I början av 1800-talet växer en rädsla för onani fram och det sågs som en mycket stort problem till början av 1920-talet.  Vid besök på svenska psykiatrimuseum går det att läsa om hur onanister tagits in på svenska sjukhus för behandling. Det fanns långa listor av allvarliga konsekvenser orsakade av onani och ibland kan man få se fotografier av bleka sinnesjuka onanister.

En historia som inte alla känner till är att den ursprungliga syftet med cornflakes var att dämpa den sexuella lusten. Dr John Harvey Kellogg  och hans bror HK Kellog växte upp i Michigan där det finns många frodiga majsfält. Det var båda engagerade i ett sanatorium vid namn Battle Creek.  På sanatoriumet rehabiliterades bland annat onanister. Båda bröderna var starka förkämpar mot denna fördärvliga vana som de ansåg kunna fördärva inte bara fysisk och psykisk hälsa utan även moralen.  De lanserade därför en frukost som skulle ha en nedsättande funktion för sexuell lust och hindra unga människor från att från att onanera.  Nu var det tyvärr inte så att de nöjde sig med att servera Corn Flakes utan även en rad andra åtgärder genomfördes i kampen mot onani. Bland annat omskars unga pojkar för att förhindra onani, detta skulle helst ske utan narkos eller bedövning eftersom smärtan kunde ge ett kroppsminne av smärta kopplat till könet. En annan metod för ”behandling” av pojkar var att dra förhuden  över ollonet och därefter sy fast en eller flera suturer sida till sida med en silvertråk. Detta skulle omöjliggöra erektion. En annan metod som rekommenderas var att bandagera barns händer eller sätta små burar över deras könsorgan vilka gav elektrisk stöt vid kontakt.  Till flickor rekommenderas några droppar karbolsyra på klitoris vilket gjorde att de inte ville ta där på grund av smärta.

Jag går in på Kellog´s hemsida och läser om historien runt Kellog´s Cornflakes och inte ett ord nämns om den mörka historien runt behandlingen av onanister utan istället kan vi läsa  om att ”The San” var en slags kurort där gästerna bjöds på vegetarisk, fettsnål och fiberrik kost – kombinerat med motion och massor av frisk luft. Båda bröderna intresserade sig mycket för att skapa så goda och attraktiva dieter som möjligt”.

De mest hatade

För ungefär en månad sedan gjorde jag ett inlägg om Demonisering eller uppmuntran till rehabilitering? om personer med pedofila tändningsmönster och den nya hjälptelefonen. Nu har jag läst en mycket intressant bok om ”De mest hatade” av Börje Svensson, psykoterapeut och författare. Han har jobbat med Rädda Barnens pojkmottagning och parallellt med sexbrottsdömda på Norrtäljeanstalten.

Börje Svensson beskriver sexbrottsdömda som personer vilka ofta får en rad olika diagnoser.  De är oftast män som har svårt att reflektera över sig själva och har som ofta har erfarenheter av egna kränkningar. De förväxlar sensuell njutning med sexuell dito. Svensson betonar att pedofili är en psykiatrisk diagnos som kan behandlas och personer som har pedofila tändningsmönster kan få hjälp att hålla dem i schack.

Det viktiga är att gärningsmannen erkänner och tar  ansvar för sitt begångna brott. Det minskar rädsla, skam och skuld och hjälper brottsoffret att se att denne är utan ansvar. Psykoterapeuterna Olof Risberg  och Börje Svensson skriver också  i en debattartikel; ”Att en brottsling som ställt till med en omfattande fysisk och/eller psykisk skada för sitt offer och de närstående ska göra rätt för sig; så gott det går, borde vara en självklarhet. Om ett offer eller en närstående behöver träffa förövaren, eller på annat sätt vill få sina frågor besvarade, som ett led i sin egen återhämtning, ska hon få det. Förövaren ska inte ha makt att bestämma över den saken. Politiker och jurister, slå era kloka huvuden ihop och ändra lagen, skriv in i domen, eller gör något annat konstruktivt så att förövaren måste stå till förfogande för en förövarkonfrontation om offret eller dess närstående vill träffa honom/ henne!”

Börje Svensson berättar också om hur det är att arbeta med sexualbrottslingar och beskriver hur en polis kan känna  behov att att åka hem och duscha efter en konfrontation med en sexualbrottsmisstänkt. När jag var på PrevenTell och föreläste pratade jag också om att att den gängse synen på förövare är att de måste vara monster och inte människor som uppträder normalt. Professionella som arbetar med ”monster” kan själva drabbas av misstänkliggörande och bristande förståelse. ”Smutsen” smittar verkligt och symboliskt.  Risken finns ofta att professionell som arbetar med målgruppen förväxlas med att man tar dem i försvar. De kan få höra ”varför jobbar du med äcklen, lås in dem och kasta bort nyckeln”. Istället för att monsterfiera de som arbetar med sexualbrottslingar bör vi se dem som den mest viktiga tillgången för att förebygga nya sexualbrott.

Än en gång kan jag med glädje lyfta fram att det nu finns en nationell hjälplinje för dig som upplever att du tappat kontrollen över din sexualitet, som kanske känner oro för tankar och handlingar, eller är rädd att göra dig själv eller andra illa. PrevenTell ger möjlighet att prata anonymt med någon som har stor erfarenhet av liknande frågor.

Boken var mycket läsvärd, lättläst och ger nya viktiga tankar runt gruppen sexualbrottsförövare. Börje Svensson arbetar med psykodynamisk terapi,  jag tror dock även att  KBT kan användas mycket framgångsrikt för att hitta nya tankemönster.

Svensson nämner vidare att nio av tio sexualbrott begås av någon som inte tidigare varit dömd och det innebär att det är meningslöst att via kampanjer att hänga ut sexualbrottsdömda.

Sexualbrottsförövare är de allra mest hatade av de hatade men de är också människor. Hur kan det komma sig att ett civiliserat samhälle har en bortre gräns för empatin?