De mest hatade

För ungefär en månad sedan gjorde jag ett inlägg om Demonisering eller uppmuntran till rehabilitering? om personer med pedofila tändningsmönster och den nya hjälptelefonen. Nu har jag läst en mycket intressant bok om ”De mest hatade” av Börje Svensson, psykoterapeut och författare. Han har jobbat med Rädda Barnens pojkmottagning och parallellt med sexbrottsdömda på Norrtäljeanstalten.

Börje Svensson beskriver sexbrottsdömda som personer vilka ofta får en rad olika diagnoser.  De är oftast män som har svårt att reflektera över sig själva och har som ofta har erfarenheter av egna kränkningar. De förväxlar sensuell njutning med sexuell dito. Svensson betonar att pedofili är en psykiatrisk diagnos som kan behandlas och personer som har pedofila tändningsmönster kan få hjälp att hålla dem i schack.

Det viktiga är att gärningsmannen erkänner och tar  ansvar för sitt begångna brott. Det minskar rädsla, skam och skuld och hjälper brottsoffret att se att denne är utan ansvar. Psykoterapeuterna Olof Risberg  och Börje Svensson skriver också  i en debattartikel; ”Att en brottsling som ställt till med en omfattande fysisk och/eller psykisk skada för sitt offer och de närstående ska göra rätt för sig; så gott det går, borde vara en självklarhet. Om ett offer eller en närstående behöver träffa förövaren, eller på annat sätt vill få sina frågor besvarade, som ett led i sin egen återhämtning, ska hon få det. Förövaren ska inte ha makt att bestämma över den saken. Politiker och jurister, slå era kloka huvuden ihop och ändra lagen, skriv in i domen, eller gör något annat konstruktivt så att förövaren måste stå till förfogande för en förövarkonfrontation om offret eller dess närstående vill träffa honom/ henne!”

Börje Svensson berättar också om hur det är att arbeta med sexualbrottslingar och beskriver hur en polis kan känna  behov att att åka hem och duscha efter en konfrontation med en sexualbrottsmisstänkt. När jag var på PrevenTell och föreläste pratade jag också om att att den gängse synen på förövare är att de måste vara monster och inte människor som uppträder normalt. Professionella som arbetar med ”monster” kan själva drabbas av misstänkliggörande och bristande förståelse. ”Smutsen” smittar verkligt och symboliskt.  Risken finns ofta att professionell som arbetar med målgruppen förväxlas med att man tar dem i försvar. De kan få höra ”varför jobbar du med äcklen, lås in dem och kasta bort nyckeln”. Istället för att monsterfiera de som arbetar med sexualbrottslingar bör vi se dem som den mest viktiga tillgången för att förebygga nya sexualbrott.

Än en gång kan jag med glädje lyfta fram att det nu finns en nationell hjälplinje för dig som upplever att du tappat kontrollen över din sexualitet, som kanske känner oro för tankar och handlingar, eller är rädd att göra dig själv eller andra illa. PrevenTell ger möjlighet att prata anonymt med någon som har stor erfarenhet av liknande frågor.

Boken var mycket läsvärd, lättläst och ger nya viktiga tankar runt gruppen sexualbrottsförövare. Börje Svensson arbetar med psykodynamisk terapi,  jag tror dock även att  KBT kan användas mycket framgångsrikt för att hitta nya tankemönster.

Svensson nämner vidare att nio av tio sexualbrott begås av någon som inte tidigare varit dömd och det innebär att det är meningslöst att via kampanjer att hänga ut sexualbrottsdömda.

Sexualbrottsförövare är de allra mest hatade av de hatade men de är också människor. Hur kan det komma sig att ett civiliserat samhälle har en bortre gräns för empatin?