Ibland får en möjlighet att se konst som berör. Konst som kommer in under huden samtidigt som den väcker intellektuella funderingar. Ikväll var en sådan kväll. Jag och min kära vän som jag verkligen älskar att uppleva saker tillsammans med gick på vernissage hos galleri Andréhn-Schiptjenko. Vi såg Lento Violento av konstnären Cajsa von Zeipel. Vitt vin, små pratstunder med Marina Schiptjenko och flera varv i lokalerna.
Redan vid den första skulpturen blev vi stående, fascinerande av samspelet mellan tre kvinnor i en säng. De är inte objekt men inte heller subjekt. Tre kvinnor och av dem har den andres klack i sin mun, vilket blir till en gränsöverskridande fallossymbol.
De är unga kvinnor eller till och med tonårstjejer med hästsvans och högklackade skor. En flirt med kvinnlig homoerotik i den erotiska leken och de sexiga kläderna. Ändå interagerar de inte med oss som publik, inte kanske heller med varandra, eller vill de ha kontakt? Det vilar en närapå dystopisk stämning över skulpturen och en av kvinnorna ligger också under ett lakan vilken bär tankarna till döden. Konstnären gestaltar den ständiga problematiseringen av unga kvinnors sexualitet och den smala vägen mellan subversivt utlevande och självdestruktivitet på ett fantastiskt vis. Här finns inga självklara svar!
En kvinna poserar i en spegel. Hon betraktar sig själv med en blick av begär. En flirt med narcissusmyten men också en gestaltning av hur vi i vårt samhälle blir någon, först när vi blir sedda och bekräftade i vår identitet.
En ung man håller sin egen kuk onanerar. Hela hans kropp är spänd och blicken frånvarande. Vi stannar en stund och pratar om hur en egentligen ser ut när en njuter bortom all kontroll.
Bredvid står en gigantisk ung tjej och håller upp håret när hennes väninna spyr. Bilden är så klassisk och jag har sett den åtskilliga gånger IRL men som vit skulptur i stort format blir frågan om offer och aktör mer synlig.
Det sista rummet har sju trosor men veckodagarnas namn på. Flicktrosor, tjejtrosor, sådana vi hade när vi var unga tjejer eller flickor. Texten med lördag står i brand.
En glad överraskning blir ett möte med en av de där intressanta kvinnorna från skrivarkursen. Henne, jag faktiskt inte hade något emot att krama i en kvart eller så. Så djävla vacker är hon med den sköna kombinationen av skönhet, skörhet, mod och intellekt. Jag tror att även hon blev glad av att träffa mig och min vän. Hon möter mig med orden; ”Suzann, jag tänkte på dig hela tiden när jag såg skulpturen med de tre kvinnorna i sängen”. Det får mig onekligen att undra om vilket intryck jag egentligen gav under förra veckans skrivarkurs på Tärna folkhögskola.