Hatet är en bok som redogör för en rad fenomen där personer på ett olämpligt, ibland avskyvärt och till och med olagligt sätt valt att visa sitt hat mot kvinnor. Sveland beskriver bildandet av partiet Feministiskt initiativ och den fruktansvärda förföljelse som Tiina Rosenberg blev utsatt för; Reaktionerna på skilsmässoboken Happy Happy Happy; Det spott och spe som kvinnorna som anmälde Wikileaksgrundaren Julian Assange för sexuella övergrepp utsattes för; Dokumentären Könskriget; Den fantastiska gestaltningen av Scum-manifestet där skådespelaren behövde polisskydd; Hon visar hur mansjourer drivs av män som ofta ligger i vårdnadstvister och inte arbetar professionellt; Anders Behring Breivik manifest skärskådas och hon visar på samband mellan rasism och antifeminism, och ställer sig kritisk till hur Pär Ströms och Pelle Billings bloggar och hur detta underblåser hat och hot.
Det kapitel som intresserade mig mest var runt tillblivelsen av kampanjen #Prata om det. Jag skrev tidigare om boken #Prata om det här.
Sonja Schwarzenberger som tillsammans med Johanna Koljonen drog igång kampanjen såg ett enormt behov av att berätta ärligt om sex och situationer som ingen riktigt haft ord för. Det som kanske inte passade in under begreppet våldtäkt, offer eller förövare men som hade lämnat djupa spår, skuld och skam.
Sonja Schwarzenberger skrev en text som publicerades i SvD och som blev upptakten till kampanjen #prata om det. I artikeln skriver hon om ordlösheten efter ett övergrepp, om att inte veta vad hon skulle kalla det för. Hon hade varken skrikit slagits eller sagt ifrån. Dessutom hade hon känt en nyfikenhet inför sexet. ”Lagen säger tydligt: sex utan samtycke är inte sex, det är våld. Men vad säger skick och bruk? Att det är mera kutym att bita ihop och stå ut än börja knuffas och skrika? Smärta eller olust väger lätt i jämförelse med att bryta sociala regler.”
För att börja prata om gränser, vad en vill och inte vill behöver vi detta samtal. Allt är inte sexuellt våld i juridisk mening men mellan frivilligt sex mellan två eller flera samtyckande vuxna och sexuellt våld finns en gråzon som måste bli talbar. Maria Sveland skriver om hatet vilka kvinnorna som startade denna kampanj var tvungen att utstå och pekar bland annat på hur män bland på Flashback skrev att Sonja skulle behöva smaka på en stor kuk mellan benen och något om att hon säkert luktade svett och rejält illa mellan benen. Det är verkligen problematiskt att personer oavsett om det är en man eller kvinna som väljer att berätta om erfarenheter från övergrepp ovanligt ofta får höra att de har en offerkofta på sig. Jag blir heligt förbannad när jag läser hur olika tyckare och debattörer skambelägger offer och därmed vägrar se att det finns orättvisa strukturer i vårt samhälle som drabbar grupper av människor på olika sätt.
Sveland lyfter också upp att den som påpekar sexism, rasism, homofobi eller andra förtryckande uttalanden blir allt för ofta den som hamnar på de anklagades bänk.
Oavsett om maktförhållanden grundas på kön, ras, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, religion etc är tanken på den underordnade gruppens uppror skrämmande för det överordnade kollektivet.
CARIN HOLMBERG
Maria Sveland vill täcka många olika ämnen och är ibland lite för generaliserande och svepande i sina uttalanden. I övrigt är boken Hatet inte en akademiskt korrekt återgivning av händelser och fenomen utan en partsinlaga, däremot en viktig sådan där feminister tar tolkningsföreträdet.
#blogg100, dag 63.
Suzann Sexeducator 