Öppet brev till Marléne Lund Kopparklint (M), kommunalråd i Karlstads kommun, författare och mamma

Publicerat: 14 juni, 2013 i Rehabilitering/behandling, Relationer, Sexualpolitik, Sexuella praktiker, Sexuellt våld / sexualbrott
Etiketter:, , , ,

Hej Marléne!

Trots att jag bor i Stockholm så uppmärksammades jag på ditt inlägg ”välmening som kan sluta i misär”.

Det du tar upp är en mycket viktig fråga som även jag som förälder och socialarbetare varit och är engagerad i. Jag har valt att precis som du inte bjuda mina barn på alkohol innan de fyllde tjugo år. Jag skulle vilja tipsa dig och andra föräldrar om en bra skrift som heter Tonårsparlören vilken kan vara användbar för dessa diskussioner. Det är dock både dumt och stigmatiserande att ytterligare skambelägga brottsoffret på det sätt som du gör. i Hur kommer det sig att du lägger ditt fokus på tjejen som blivit utsatt för övergrepp istället för att ge kritik till förövarna?

Måste ett övergrepp innebära att livet blir ett enda stort mörker och att hon i evighet måste påminnas om detta? Har du tänkt på att genom ditt sätt att uttrycka dig medverkar du till att bygga på en myt och föreställning om att det inte är möjligt att bearbeta och lämna en sådan händelse bakom sig. Dessutom förstärker du ett mönster som handlar om att killar får positiv uppmärksamhet efter att de gjort många heterosexuella erövringar och tjejer blir horor när bilder på dem sprids över nätet. Verbala sexuella trakasserier blir ett sätt att straffa tjejer som inte uttrycker sin sexualitet på ett sätt som överensstämmer med normen. Trakasseriernas funktion är att dra upp gränser för hur tjejer skall förvalta sin sexualitet på ”rätt sätt” enligt gruppens regler.

Det är därför oerhört beklagligt att du i denna situation dessutom väljer att fokusera på att tjejen råkar visa lite av sina trosor. Tycker du att hon borde skämmas för att trosan syns? Det är inte omöjligt att dessa killar hade nedhasade jeans där halva kalsongerna syntes men det är troligtvis inte ett problem, eller? Killens händer var överallt och under tiden stod folk runtom, pekade och skrattade. Alkoholen höll skammen långt borta. Det kan väl inte vara så att du tycker att tjejen borde skämmas? Om fallet är så, är du inte ensam, kvinnor har under århundraden förväntats skämmas för att män begår övergrepp mot dem. Vad lär vi unga tjejer med en sådan attityd? Varför skäms mamman? Skulle du skämmas för en dotter som blivit utnyttjad när hon var berusad? Vilket budskap ger en förälder som skäms för sina barn när de hamnat i en utsatt position? Är det bara dygdiga flickor som ”kan hålla på sig” som är skyddsvärda? Filmen hamnar på nätet, kan det vara så att fler förstår och ser att det som sker inte är ömsesidigt? Finns fler personer än tjejen och killen med på bild? Vad gör och säger de?

Sedan till en av mina viktigaste frågor. Vad har föräldrarna till dessa killar för ansvar? Har de pratat med sina söner (och döttrar) om att det aldrig är okey att ha sex om man först inte fått ett tydligt samtycke. Har de varnat sina barn för att inte dricka så mycket alkohol att de inte kan avgöra om det har ett samtycke eller inte.

Det absolut värsta är din historias sensmoral; Allt var förstört. Hennes livsglädje skulle för alltid försvinna. Lealös tänkte hon bara en tanke – att avsluta sitt unga liv här och nu. Det är inte omöjligt att tjejen i den här situationen tänkte såhär men bakgrunden till denna upplevelse av skuld och skam handlar delvis om att vi inte synliggör och ifrågasätter normerna som bakomliggande faktor till problemet. Det faktum att tjejer som överskrider gränsen för vad som anses vara en lämplig sexualitet utsätts för ett förakt vilket de själva ofta internaliserar och därefter utsätter sig för ett självförakt vilket din text ytterligare förstärker.

Till slut vill jag verkligen upplysa henne och alla föräldrar om att det finns inget som kan ursäkta ett övergrep och att det finns bra hjälp att få i en sådan här situation. Tjejen är långt ifrån ensam och det finns många andra tjejer och killar som varit med om liknande situationer, fått professionell hjälp eller stöd av föräldrar, vänner och andra vuxna och går stolta vidare i livet.

med vänliga hälsningar

Suzann Larsdotter

förälder, socionom och sexolog.

*

Inlägget som jag valt att svara på finns här. Jag har också klippt ut det och publicerar det nedan:

Välmening som kan sluta i misär

Debatt: Alkohol

På bara några sekunder har hennes liv förvandlats till ett enda stort mörker. Från mobil till mobil, dator till dator, mun till mun, skulle hennes förödande kväll göra sig påmind, i all evighet, skriver Marléne Lund Kopparklint.
Publicerad: 2013-06-10 07:30 i nwt.se

Flickan och hennes bästa vän gjorde sig i ordning inför skolavslutningskvällen. Stämningen var på topp. Ett härligt sommarlov väntade och nu skulle det ut och firas. Vissa föräldrar hade kommit med stränga förmaningar medan andra mer eller mindre accepterat att alkohol skulle vara med i bilden.

Flickans mamma var en av de accepterande: ”Nu dricker ni inte mer än den här vinflaskan, gumman…” Visst mamma – svarade flickan leende. Hon gjorde sig extra fin och drack det sista ur flaskan hon fått. När de satt på bussen på väg till den föräldrafria festen, skrattade de åt hur fulla de blivit.

Festen var fylld med kända och okända ansikten. Snabbt blev de inbjudna av två äldre killar att slå sig ner. Det bjöds på oräkneliga ciderflaskor. En av killarna visade intresse för henne. Han var definitivt den snyggaste killen hon sett. Hon kunde inte fatta varför han var intresserad av just henne. Hon kände sig smickrad. Alkoholen gick in och förnuftet lämnade kroppen lika fort.

Det dröjde inte länge förrän de kysstes. Hon var alldeles för full för att märka att klänningen glidit upp så att trosorna syntes. Killens händer var överallt och under tiden stod folk runtom, pekade och skrattade. Alkoholen höll skammen långt borta. Han blev mer aggressiv i sin beröring. Till slut tog han hennes hand och drog henne in i ett sovrum. De var inte ensamma. Killens kompis stod för dörren, och filmade med mobilkameran.

Han satte sig på sängen, drog henne snabbt intill sig. Hon tappade fotfästet och hamnade på knä framför honom, nervös. Han tog tag om hennes nacke medan han knäppte upp sina byxor. Våldsamt tryckte han ner hennes huvud. Hon hann knappt reagera. Hon ville gå därifrån men benen bar henne inte. Inte heller klarade hennes kropp av att kämpa mot förödmjukelsen och killarnas övergrepp. När de var klara lämnade de henne ensam kvar. Kväljningar var oundvikliga och hon kräktes oavbrutet. Hon gled allt längre in i en mörk dimma där kvällen sakta men säkert suddades ut.

Mamma satt på sängkanten och såg på sin älskade dotter. Polisen hade ringt henne tidigare den natten. Hon hade fått hämta dottern från en fyllecell, nerspydd, okontaktbar och trasig. Det gjorde ont i mammas själ. Skamset tog hon med sin dotter hem. Tvättat av det värsta, bäddat ned henne och vakat hela natten. Om vartannat hade flickan vaknat, gråtit och kräkts. Orden ekade ut i tomheten: ”Förlåt, mamma. Förlåt.” Hennes lilla flicka, så vilsen och ledsen. Hur hade det kunnat bli så här?

Första veckan på sommarlovet, flera dagar efter den minneslösa kvällen, ringde det på dörren. Hennes vän står utanför, bekymrad. Något är fel. Snart förstår hon varför. Det hennes vän uppskärrat visar upp på mobilskärmen vänder upp och ned på allt. Nu kom minnesbilder. Filmen som visas för henne blir suddig av tårarna som tränger sig fram. I panik knuffar hon undan sin vän och rusar ut. Bort från det overkliga.

Egentligen vill hon till sin mamma. Än en gång krypa ihop i hennes famn men skammen styr hennes steg. På bara några sekunder har hennes liv förvandlats till ett enda stort mörker. Från mobil till mobil, dator till dator, mun till mun, skulle hennes förödande kväll göra sig påmind, i all evighet. Hon hade sett det förut.

När hon inte orkade springa längre sjönk hon ihop på en parkbänk, slöt sina ögon, försökte tränga bort det onda. Det gick inte. Allt var förstört. Hennes livsglädje skulle för alltid försvinna. Lealös tänkte hon bara en tanke – att avsluta sitt unga liv här och nu.

Marléne Lund Kopparklint (M)

Kommunalråd i Karlstads kommun och författare men också mamma som tagit ställning till att inte bjuda

kommentarer
  1. Anna skriver:

    Bra skrivet, fokus på rätt ställe!

  2. Ida skriver:

    Hej Suzann!
    Här kommer ett första svar på din debattartikel.

    http://marlenekopparklint.blogspot.se/?m=1

    Med vänlig hälsning,
    Aida

  3. Aida skriver:

    Här kommer svar nummer två förutom den på Marlénes blogg
    http://nwt.se/asikter/debatt/article1330800.ece?service=refresh
    Hälsningar Aida

  4. […] Öppet brev till Marléne Lund Kopparklint (M), kommunalråd i Karlstads kommun, författare och&nbs… […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s