Igår såg jag en fantastisk pjäs, Stulna Juveler av Kristina Lugn på Stockholms Stadsteater. Inledningsvis håller Gunilla Röör som spelar bekännelselyrikern Majvor Lysén-Axén en euforisk monolog över den nyvunna kärleken och erotiken i sitt förhållande med överpsykiatrier Rune Nylander. Hon har under många år varit hans patient men han har nu gått över gränsen och haft sex med henne. Han ser det som en terapeutisk strategi (våldtäkt) och hon tolkar det som kärlek och brister ut i toner och lockrop i förälskelsens rusningstrafik. Hon är fullkomligt uppslukad av sitt för tillfället tillgodosedda bekräftelsebehov. Ändock medveten om att Nylander gjort ett tjänstefel utbrister hon så fantastiskt naivt; Vad förmår Socialstyrelsen mot Kärleken.
Foto: Louise Billgert. Gunilla Röör och Lennart Jähkel i Stulna juveler. Premiär 16 augusti på Stora scenen
Jag älskar Kristina Lugns gestaltningar av den medelålders kvinnliga sexualiteten och bjuder på några poetiskt sötsura karameller från föreställningen;
Sexualiteten hos medelålders kvinnor är som fuktfläckar på tapeten.
Den is som brukar täcka livgivande vattendrag.
Jag önskar bara en enkel penetration, ett rent rutiningrepp.
Det var en väldigt lokal historia.
Rune Nylander däremot tänker starta samtalsgrupper för kvinnor som är olyckligt förälskade i honom och jag hinner många gånger fundera på alla oss hjälpare som ibland grovt överskattar betydelsen av vår insats i klienternas liv. Han konstaterar torrt att det är ett sorgearbete att leva och om man inte förstår det så blir man aldrig glad. Trots detta vill han lindra kvinnornas ångest, längtan efter tvåsamheten och tron på att en överdos med kramar skall skydda dem från avgrunden genom att gå dem till mötes i deras suktande efter den illusoriskt starka och trygga manligheten. Själv upplever han att är ute och promenerar i utkanten av sitt förstånd.
Den assisterande läkaren Gillis Ignell spelad av Jakob Eklund gestaltar en underdog med alternativ manlighet som i pjäsen dragit en av de blygsamma nitlotterna i livet. Eklund briljerar genom sitt skådespeleri där han genialiskt spelar en osäker professionell person med sin långa kofta och sina besvärande trampande tics. Detta är så långt från machopolisen Johan Falck som en kan komma. Jag känner igen honom, har mött hans själsfränder på socialkontor och sjukhus. Männen som valde yrkesvägar bortom de hegemoniska maskuliniteternas motorvägar men ändå aldrig heller känner sig trygg på de ensliga landsbygdsvägarna. De väljer av någon anledning att alltid bära någon form av kofta istället för kavaj. Han vill likt en prins rädda Rune Nylanders dotter Camilla men inte ta henne till något rosa-tonat sagoslott utan till sin slentrianmässiga tillvaro i Blåsut.
Se pjäsen på Stockholms Stadsteater eller läs densamma som e-bok. 
Tyvärr är den på pocket utgivna varianten slutsåld. Den går dock att hitta billigt på antikvariat eller på min favorit Bokbörsen.
Suzann Sexeducator 