Jag medverkade för en tid sedan i en intervju med en journalist från tidningen Amelia. Hon ville skriva ett reportage om kvinnor som gillade att vara den andra kvinnan. Historierna om den andra kvinnan handlar oftast om någon som fåfängt hoppas på att mannen skall göra slut med sin fru och välja henne. Ett hopp som är dömt att dö ut med resultatet att hon känner sig lurad på ibland år av engagemang. Linda Newnham ville istället skriva om kvinnor som gjort valet att träffa en upptagen man genom ett medvetet beslut och valde att intervjua mig och Christina Stielli. Innan artikeln skulle publiceras läste jag igenom och gav klartecken.
Nu finns artikeln ute i senaste numret av Amelia, nr 22, 2013. Aldrig hade jag kunnat ana responsen. Många har skrivit och sagt att den varit så otroligt bra och andra har hatat den och krävt förklaringar från mig personligen.
Det finns ett tabu över synen runt den kvinnliga sexualiteten, kvinnor anses inte kunna skilja på sex och kärlek, sexuella relationer kräver emotionell trygghet. Så är det för vissa kvinnor OCH MÄN. När kvinnor tar för sig och bejakar sin sexualitet blir de istället sedda som slampor och människor ser ner på dem. bland tror jag det handlar om ren avundsjuka; att man själv inte har förmåga att njuta på det här sättet, säger jag i artikeln och tillägger: I tusentals år har det varit mannens privilegium att ha sex utan att vara dökär, jag tycker det är häftigt att vi ser omvända roller, där kvinnor inte bara är passiva älskarinnor. Det finns ju annars en stark manlig tradition här, medan kvinnor tidigare inte haft samma förmån. Det har förstås också sin historiska orsak; innan preventivmedlen kom utsatte sig kvinnor för en större risk vid sexuella relationer. Men i takt med att vi fått bättre ekonomi och större jämställdhet har vi börjat agera mer likt män, vilket jag tycker är bra – om man så önskar.
Christina Stielli ger också råd om en slags damage control där alla behöver fråga sig varför en gillar denna typ av relationer. Handlar det om rädsla för nära relationer, obearbetade sorger och separationer eller för att du just nu inte vill ha en relation men ändå ha sex.
Vad handlar då kritiken om? Jo, för det mesta om att kvinnor behöver bry sig om kvinnan som blir bedragen. Att vara tillsammans med någon som är otrogen innebär ett svek mot den inte ont anande kvinnan (i detta fall). Förutom att jag blir förvånad över hur det kan bli kvinnan som måste ta ansvar för att en man väljer att vara otrogen mot sin fru/flickvän/sambo.
Naturligtvis är idealet relationer där samtliga inblandade kan kommunicera. Det är av största vikt att personer i en relation kan komma överens om att vara monogama eller öppna upp för att ha sex med andra med en gemensam överenskommelse, men så ser inte verkligheten alltid ut. Jag ser det som närapå omöjligt att som professionell lägga några som helst moraliska förpliktelser på någon som väljer att ha en relation med någon som är gift/sambo/i relation.
MEN jag funderar också över den postmoderna och individualistiska kultur som vi lever. Vi har inte längre någon tilltro till objektiva sanningar. Den postmoderna människan ser livet som en serie ständiga förflyttningar och rollbyten, i och ur olika relationer. Ansvaret att skapa sitt eget liv och sina egna relationer vilar på det egna jaget och på vilket sätt jag väljer att konstruera min verklighet.
Hur ser Du på fenomenet om att vara den andra (oavsett kön) och vilket ansvar har en för att den en väljer att ha sex med/en relation lever i en relation med någon annan?
Suzann Sexeducator 
Jag ser självklart det största ansvaret på den som är i en relation att vara en moralisk kompass i form av trohet/otrohet öppet/stängt förhållande.
Men jag tycker samtidigt att vi människor har ett moraliskt ansvar gentemot Den Andra också. Det vill säga, behandla människor som du själv vill bli behandlad (även om du inte känner denne). Så vet du om att personen du ligger med är i en stängd relation och är otrogen med dig, tycker jag att du felar.
TACK för att du delade med dig av dina synpunkter. Jag uppskattar att du tog dig tid för att skriva ner dina tankar på området.
Johanna, jag har svårt att hålla med dig även om jag kan sätta mig in i din beskrivning. Jag skiljer på det subjektiva ansvaret och det kollektiva – kalla det för objektiva. Om jag ligger med någon som lever i en stängd relation ligger inte ansvaret hos mig. Gjorde jag det tog jag någons parti – och vems i så fall? Om så tog jag det kollektiva ansvaret att inte ligga med någon i relation tar jag i egentlig bemärkelse över min partners bestämmanderätt över att själv välja – eftersom jag vet. Men vet vad? Lever i en taskig relation? Är osäker på sin egen sexuella praktik? Eller bara är upptagen?
Nej, det ansvaret att utreda tar jag inte!
Jag har föga insyn i min hur motparts relation ser ut och förväntar mig i alla sammanhang att individer tar ansvar för sitt liv oavsett om man lever i en relation eller inte. Tar man steget från att leva i symbios med sin partner anser jag att det inte att jag ska behöva analysera varför personen tar det steget, inte heller försäkra mig om att det är ok. Den som tar steget gör ett aktivt val.
Jag ser det ur flera perspektiv. En person kan vara ”den andra” personen till någon av flera anledningar. Den traditionella bilden är som du beskrev, en kvinna som har ett förhållande med en man som redan har ett förhållande, sambo eller hustru. Den relationen beskriv generellt som att den andra kvinnan är förälskad i mannen. Mannens kärlek är besvarad men han vill inte lämna sin fru, eller lovar att göra det vilket han sällan eller aldrig gör. Den andra kvinnan mår då dåligt men fortsätter ändå att ha relationen med mannen i förhoppning att bli den ända kvinnan.
Så här kan det givetvis vara. Men det kan också vara så att en kvinna har en man vid sidan av sitt förhållande. Det ses däremot inte som lika ”skadligt” för kvinna.
Personligen ser jag den här typen av förhållande som inte helt ärliga mellan parterna. Då syftar jag främst på kvinnan eller mannen som har ”den andra” relationen. Är det så att personen som har två förhållanden inte tänker lämna ”den första” relationen, alltså t.ex. sin fru eller man så är den oärlig mot ”den andra” personen som ständigt tror och blir lovad mer.
Vet ”den andra” personen däremot att det aldrig kommer bli något mer än en vad det är. Och ”den andra” personen inte ser det som något problem och kanske till och med önskvärt. Så är personen ärlig mot ”den andra personen” och de kör öppna kort mellan varandra. Men å andra sidan är personen som är otrogen oärlig mot ”den första personen”.
Vem bär du ansvar för otroheten? Personligen tycker jag att personen som är i förhållandet och som är otrogen är den som bär ansvaret. För det är den personen som är oärlig mot sin partner.
Har ”den andra” personen inte ett ansvar, eftersom den vet att personen som den har ett förhållande är oärlig och otrogen? Personligen tycker jag att den personen inte bär det yttre ansvaret. ”Den andra” personen är inte otrogen mot någon. Men är den oärlig? Där tycker jag att det blir problematiskt. Vet ”den andra” personen vem personen är, är det kanske än vän? Ja då blir det närmare på något sätt och då blir ”den andra” personen oärlig.
/Emma
Bra skrivet, Emma! Var finns ”gillaknappen”?