Ikväll var jag och min fru på bio och såg Blå är den varmaste färgen. Den har fått tre Guldpalmer i maj, för bästa regi och bästa huvudroller. Filmen skildrar en kärlekshistoria mellan den 17-åriga Adèle och den några år äldre konstnären Emma.
Kameran är hela tiden tätt inpå dem, vi får se filmens olika scener i närbild genom deras olika ansiktsuttryck, det är tårar, snor och känslor av sorg, ilska och åtrå som kommer så nära oss i publiken. Alla scener när de äter ger en blandad känsla av både äckel och sensualitet. Allt är mycket påtagligt fysiskt.
Första kapitlet i filmen handlar om när Adèle blir tillsammans med en kille som spanat in henne i skolan. Han lyckas aldrig ge henne rätt känsla oavsett hur fin och ömsint han än är. När hon får en skymt av den rebelliskt blåhåriga Emma som går omslingrad med en annan kvinna händer något hos dem båda och de vänder sig om och ser efter varandra.
På nätterna drömmer hon heta drömmar om hur hon har sex med den blåhåriga kvinnan och när de senare möts igen på en gayklubb finner de varandra direkt och en passion börjar spira under ytan för att sedan blomma ut i en miljon av färger och intensitet. De diskuterar filosofi, litteratur och konst, de rör sig i vacker natur, ser på konst och älskar med varandra innerligt. 
I filmen andra del blir allt mer komplicerat, klasskamraterna har svårt att hantera då Adèle väljer att bryta mot heteronormen. Att vara heterosexuell tjej och lite gränsöverskridande mot andra kvinnor går an men inte det faktum att bli ihop med en flata. Paret kan komma ut för Emmas kulturella medelklassföräldrar som accepterar deras kärlek och bjuder hem dem på en exklusiv middag med ostron och skaldjur medan Adèles föräldrar från arbetarklassen bjuder på spaghetti och tycker att Emma behöver skaffa sig ett riktigt jobb. Där presenteras hon också som en vän vilken hjälper Adèle med sina filosofistudier. Samtidigt som Emma utvecklar sig som konstnär och odlar kontakter i den kulturella världen så har Adèle en dröm att bli förskolelärare. Något som inte ses som det mest intressanta i parets bekantskapskrets. Adèle är den som sköter markservicen hemma och lagar mat när Emma har vernissage. Här är det omöjligt att inte tänka på gårdagens inlägg om Carin Holmbergs forskning runt de asymmetriska rollövertagandena. Här är det två kvinnor men andra hierarkier och vi ser allt utifrån ett andra maktperspektiv bland annat klass. Adèle tenderar att göra rollövertaganden i större utsträckning än Emma och internaliserar hennes bild av sig själv.
Adèle blir ensam i tvåsamheten och söker förtvivlat bekräftelse och uppmärksamhet hos en manlig kollega. Otroheten uppdagas och en smärtsam konflikt och avslut på den passionerade relationen äger rum.
Filmen bygger på en seriebok skriven av Julie Maroh, en fransk författare. Hon skrev Le bleu est une couleur chaude om livet och kärleken med två unga kvinnor och jag har redan beställt boken…
Detta är en fransk film med ambitioner. De flesta infrias också. Det är vackert, emotionellt krävande, politiskt och erotiskt.
Sexscenerna får nästan högsta betyg då skådespelarnas sexuella möten speglar en genuin åtrå och vilja till njutning, långt mer än att göra eventuella åskådare berörda eller kåta. Till sin hjälp har regissören tagit konstnärliga bilder av kvinnliga kroppar för att ta bort den pornografiska blicken. Det enda jag saknar för att scenerna skulle vara fulländade är väta. När de tuggar, gråter och snorar är det mycket vätskor som levandegör handlingen men sexet är förvånansvärt torrt. Sammanfattningsvis en mycket sevärd film och även om den nästan är tre timmar lång så var min första reaktion, är den redan slut.
Suzann Sexeducator 