Jag skulle vilja presentera en ny kvinna i mitt liv, Hertha Svensson. Hertha arbetar som diakonissa på Ersta. Hon hade mottagningstid under en timme varje morgon: ”Då finna vi hos henne t.ex. hustrun, vars man dricker upp hela förtjänsten och lämnar familjen i djupaste armod; änkan, som nyss mist sin man i lungsot och inte vet, hur hon skall hålla uppe sin skara klena, undernärda barn; den gamla lilla gumman, som kanske kan bli hjälpt med blott ett tillfälligt understöd då och då, eller hon, för vilken ålderdomshemmet nu synes som enda räddningen. Alla ha de i syster en vän, som tåligt lyssnar, vilket bara det kan vara en stor lindring.” Efter mottagningen var hon i farten i princip hela dagen.
Hertha var rösträttskvinna från Kristen förening unga kvinnor och i rösträttskampens paraplyorganisation Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR). Lördag den 1:a februari 1918 skall hon tillsammans med sin väninnor i KFUK till Hallwylska huset på ett möte för att förbereda demonstrationen . På söndagen äger nämligen en stor demonstration rum efter högmässa. Detta möte kommer att äga rum i ett politiskt lajv där suffragetter från olika organisationer kommer samman för ett möte. Året är 1918 och det kokar i den svenska kvinnorörelsen. Till min stora glädje kommer jag att då premiärlajva (som just Hertha Svensson) för första gången i mitt liv. Idag har jag varit iväg och träffat systrar i kampen.
Anledningen till att jag anmälde mig till ett lajv, något som jag aldrig tidigare sysselsatt mig med är flera, dels är jag mycket nyfiken på att lajva, den feministiska grundidén och boken Tillbaka till henne av fantastiska Sara Lövestam som levandegjorde de svenska suffragetters kamp. Boken handlar om folkskolelärarinnan Signe från 1900-talets början som genom sin upprördhet över löneskillnaderna mellan manliga och kvinnliga lärare dras in i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon går på ett möte i Tierp med kvinnosakskvinnan Brita Löfstedt och möter hennes följeslagare fröken Anna. Detta blir början på ett både passionerat förhållande dem emellan dock inte utan komplikationer.
Tillbaka till Hertha;
Varje dag passerade hon huvudentrén som låg mot den stora parken i söder och läste på stentavlan med bibelspråket:
”Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp i nödens tider, väl bepröfvad.”
Sjukhuset bestod av, från källare till vind:
- Badavdelning, kök, personalmatsal
- Poliklinik, laboratorium, kvinnoavdelning, barnsal, och underläkarboende
- Manlig avdelning, ett antal enkelrum, dagrum sköterskerum
- Operationssalar, sövninsgrum, föreläsningssal
- Systervåning, förråd
Avdelningssjuksköterskorna bodde på avdelningarna och en riktig nymodernitet var hissar med plats för en säng. Sjukhuset hade 103 platser, varav 17 var frisängar för fattiga, 10 var för privatpatienter och resten för Stockholms stad eller fattigvården.
Fröken Svensson var radikal i rösträttsfrågan men när det kom till Lex Hinke så var hon mot ett avskaffande av lagen, någon anständighet måste ändå finnas. Lex Hinke kallades det tillägg till 18 kap. 13 § Strafflagen som på K.M:ts förslag antogs vid 1910 års riksdag, varigenom med straff belades vissa förfaranden, som avsåg att bland allmänheten sprida bruket av preventivmedel eller kännedomen om desamma. Förbudet gällde fram till 1937-38 då det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel.
Preventivmedel var enligt Hertha emot Guds vilja och kunde uppmuntra till ett omoraliskt levnadssätt. En känslig fråga som man helst inte skulle tala om i offentligheten. Preventivmedel var onaturliga då de förhindrade sexuallivets mål och mening, befruktningen.
Däremot tyckte hon att prostitutionsregleringen borde ersättas av lex Veneris. År 1847 hade ett reglementeringssystem införts i landet med kontrollåtgärder riktade mot de prostituerade sedan veneriska sjukdomar börjat sprida sig alltmer bland de prostituerade kvinnorna. Föreskrifterna innebar att dessa kvinnor var tvungna att genomgå sundhetsbesiktning två gånger per vecka. Mellan åren 1847 och 1918 skrevs kvinnor som sålde – eller antogs sälja – sexuella tjänster in vid den så kallade Besiktningsbyrån. En gång i veckan fick de genomgå en gynekologisk kontroll. Det uttalade syftet var att hindra spridningen av könssjukdomar. Befanns en kvinna vara smittad av till exempel syfilis tvingades hon till kurhuset Eira på Kungsholmen för att bli smittfri. Det här systemet kallades för reglementeringen.
Förslaget om Lex Veneris innebar bland annat att den behandlande läkaren måste spåra patientens smittokälla oavsett kön och Hertha hade genom sitt arbete som diakonissa sett hur verkligheten var beskaffad och ansåg att även männen behövde smittspåras. Det intressanta är att jag i dokument från den tiden hittar samma föreställning om manlig och kvinnlig sexualitet gällande att ha sex mot ersättning som finns än idag.
Kvinnlig vänskap var under 1900-talets början mycket fysisk och känslosam. Att två väninnor som stod varandra nära kallade varandra “älskling” eller omfamnade och kysste varandra var inte märkligt; det sågs som ett naturligt sätt för dessa känslosamma varelser att förhålla sig till varandra. Detta gjorde det att kvinnliga etta gjorde det att kvinnliga homoerotiska förhållanden ofta gled helt under samhällets radar. Lesbiska relationer kunde på detta sätt föregå halvöppet, men om relationen faktiskt kom ut så sågs det som något fruktansvärt och motbjudande. På Wikipedia läser jag om det så kallade bostonäktenskapen som avser en långvarig monogam relation mellan kvinnor. De kvinnor man syftade på var oftast ekonomiskt oberoende, banbrytande inom sina yrken, kvinnosakskvinnor engagerade inom kulturområdet och verkade för sociala förändringar. Deras värde- och intressegemenskap var en stark bas för deras kärleksrelationer eller så kallade romantiska vänskap. Hur många som var av sexuell art kan vi idag inte veta. Troligen var en del sexuella och andra inte.
En annan suffragett, Frances Willard från 1889, visar hur vanliga intima relationer mellan kvinnor var: ”Kvinnor som älskar kvinnor blir fler för var dag och jag har funderat mycket över varför det är så. Att så lite nämns om dem förvånar mig, de finns ju överallt… I dessa dagar när vilken kapabel och aktsam kvinna som helst med ära kan tjäna sitt eget uppehälle finns det inte en by som inte har sitt exempel på ”två hjärtan i samförstånd”, båda kvinnor.”
Källor:
Sufragett, obligatorisk läsning
Wikipedia
Ersta Diakoni museum
Lagtexter och andra handlingar från början av seklet är hämtade från Stockholmskällan
Suzann Sexeducator 