Författaren Ester Roxberg är nu aktuell med en självbiografisk bok om sin pappa Ann-Christine. Det är en berättelse om Åke som arbetat nästan hela sitt liv som präst och många år som kyrkoherde vilken en dag bestämmer sig för att berätta för omvärlden vem hen egentligen är. Han har tre döttrar, tycker om att snickra och fixa med huset. Frun vet om det sedan länge men ingen annan. Kanske beror det på att han en gång när han var barn berättade för mamman att han lånat hennes trosor och bh och kände oro för det som fanns in hans inre. Hans mammas reaktion blev, Det här vill jag inte tala om mer, sa hon, det här få du aldrig berätta för någon.

Bild

Åke hade stort skägg, stor mage och gick ofta klädd i blåbyxor. Han har i hela sitt liv vetat om att han har en annan sida och berättade detta för frun tidigt men sedan alltid tigit om det. Vid ett tillfälle när familjen arbetade på missionsfältet i Zimbabwe läser han en bok och inser att han är långt ifrån ensam. Han köper en klänning som han provat på toalett men stoppar tillbaka den i påsen och knölar ner den i sopkorgen. Där och då hade livet kunnat ta en annan vändning men gör inte det. Så småningom kommer Ann-Christine fram, först som transvestit men upptäcker att det inte enbart är en del av henne och förstår att hon transsexuell.

Roxberg skriver att vi alltid vill ha ett svar på varför, när någon bryter mot normen. Jag har hört det förut, när barn kommer ut som homosexuella, när en förälder kommer ut som transperson så kommer frågan om, varför. Det är först när någon bryter mot normen som den blir tydlig och uppenbar, tidigare har den bara tagits för given. Detta återspeglar sig också i samtal som hon försöker ha med vänner där de reducerar Ann-Christines rätt att vara älskad för den hon är med att det kanske enbart är en slags exhibitionistisk sida. Ester resonerar förnuftigt utifrån sitt intellekt men känner ofta något annat. Mina tårar rinner när Ester ringer och föreslår att de skall ses och äta lunch. Pappa blir glad och tackar ja men nämner i förbifarten att då kommer hen som Ann-Christine. Det kan Ester inte hantera och avböjer. Pappan kommer ändå förbi utan att vara klädd som Ann-Christine i sin vilja att få träffa dottern. Det är omöjligt att inte tänka på de uppoffringar som vi föräldrar tvingas till inför våra barn och vart de gränserna går och bör gå.

Bild

Jag gråter många gånger under läsningen av denna bok. Ann-Christine får många gånger ett mycket fint bemötande, prisas för sitt mod men några har svårt att acceptera den nya identiteten, en ung man i församlingen säger upp sig, en annan går på tjänstledigt. Många har beundrat Åke Roxberg, en stark och självsäker trebarnspappa men trygg gudstro, fasta åsikter och många talanger. Nu har han degraderats till att bli en kvinna och åker rutschkana nedför statusstegen. På ett café överhör Ester följande konversation;

Alltså säger en av tonårskillarna bakom mig på caféet.

Alltså jag såg en sådan där dokumentär om transvestiter och alltså den var…

Alltså jag insåg liksom att transvestiter också är människor.

Alltså fast de är sjuka och borde skjutas allihop.

 Ester är ofta arg på sin pappa, hon förbannar alla normala familjer där fadern fortfarande är skäggiga med pösig jacka och poserar med en jaktbössa. Berättelserom barn till transvestiter eller transsexuella är inte så vanliga men de Jag minns Esben Esther Pirelli Benestad son Even som gjorde dokumentärfilmen Alt om min far. Filmen var ett gripande porträtt ur sonens perspektiv

Roxberg har ett naivt sätt att beskriva sig själv i boken. Hon framstår som bortskämd och det är emellanåt oerhört provocerande när hon å ena sidan beskriver sin oerhört privilegierade och mycket trygga uppväxt och tillvaro i en välfungerande medelklassfamilj och gör sig själv till ett sådant offer men hon gör det inte utan insikt utan när hon beskriver att hon vill skrika ut till hela världen om sin far så säger hon också:

Jag vill skrika det, högt, inne på Svenskt Tenn.

I någon tidningsintervju säger Ester att hon idag skäms för att hon skämdes då, det inte finns något att skämmas för. När hon var mitt uppe i det så tyckte hon däremot oerhört synd om sig själv saknade barndomens pappa. Att skriva boken blev ett sorgearbete och det är en mycket sorglig men viktig berättelse som också föder ett hopp. Vi behöver ge utrymmer för anhöriga att hantera sin kris så det inte hindrar deras närstående att leva som de är. Situationen är långt ifrån unik. Det finns många transpersoner i Sverige och bara jag vet flera som fortfarande lever i garderoben utan att kunna eller förmå sig att berätta för sina nära och kära. Detta är en mycket angelägen bok!

Har du funderingar runt detta med trans? Kontakta;

KIM

Transföreningen FPES

Boken Min pappa Ann-Christine är utgiven 2014 på Wahlström och Widstrand

kommentarer
  1. Susanna skriver:

    Oh, du har läst den! Själv läste jag just om den i nya numret av Bokspegeln och tänkte ” denna bok måste jag absolut läsa”. Måste vara oerhört fullt med konflikter i att ge upp sin gamla identitet, mansroll, yrkesroll med mera och kunna komma ut någorlunda hel på andra sidan…

  2. Suzann skriver:

    Spännande att du också uppmärksammat denna bok. Vi får inte veta så mycket om Ann-Christines funderingar utan boken är mer utifrån dottern Ester. Hur som rekommenderar jag den verkligen!

  3. Susanna skriver:

    Ska bli spännande att läsa den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s