Sista hälsningen från Hertha Svensson (Suffragettlajvet)

Stockholm 1 februari 2014

Jag sitter vid mitt skrivbord här på Ersta sjukhus och måste skriva av mig lite runt dagens händelser innan jag kan gå till sängs. Det har varit en av de mest omtumlande dagarna i mitt liv. Mina medsystrar och jag hade bestämt att vi skulle medverka vid det stora rösträttsmötet även om jag fortfarande hyste en viss tveksamhet inför att gå i det stora demonstrationståget imorgon söndag efter mässan.

Ryktet om de engelska suffragetterna var inte bara ett rykte utan en bister sanning. De kom till mötet iklädda BYXOR och hyste mycket riktigt både ogudaktiga och omoraliska synpunkter.

Mina fina kristliga systrar i föreningen möter mangrant upp när jag håller mitt tal om de förfärliga åsikterna om att upphäva Lex Hinke. Känner stödet från rörelsen men efter mig kommer den moraliskt ogudaktiga Kata Dalström upp och skall tala och alla vi i KFUK lämnar salongen tills vi hör ljudet av Tora Tingstad från Vita bandet vilken höll ett föredömligt tal om superiets avskyvärda konsekvenser och förordade Motboken.

Jag, Diakonissan Hertha Svensson som vigt mitt liv till Gud, bor och arbetar på Ersta sjukhus i denna vår systergemenskap blev denna dag 1 februari 1918 rubbad i mina inre grundvalar. Den så förtjusande fröken Roos vilken jag hade den stora nåden att få vara med och föra fram till frälsning och med vilken jag haft sådana fina bönestunder tillsammans med, berättar i ett hörn av det Hallwylska huset att hon har mer än bara varma väninnekänslor för mig. Värmen steg i mitt inre och jag kände en förunderlig glädje när hon sedan böjer sig fram och kysser mig. I blodet sjunger änglarna i de vackraste av körer men sedan slår förvirringen till. Jag skyndar mig iväg till min kära vän och syster, Anna, också hon delaktig i vår förening KFUK Kristlig Förening af Unga Kvinnor i Stockholm. Vi arbetar bland kvinnor och flickor för en kristen väckelse och fostran och engagerar oss i unga kristna kvinnor i bön, välgörenhet, nyttig idrott och bistår dem med hjälp till lämpliga yrken.

Anna som är en mycket livserfaren kvinna som till och med tjänstgjort i landet Afrika bland hedningar och sett mycket otäckheter samtalade med mig. Vänligt men bestämt och sade som det var, en djävulens villfarelse hade farit i mig. Fina syster Anna, bad mig sluta mig ögon och så bad hon för mig att djävulen skulle lämna hela min lekamen och tvätta mig ren i lammets blod. Det var en fin stund och jag kände mig både renad och stärkt efter detta.

Då kommer den oerhörda nyheten om fina fru Cecilia Arnbergs sjukdom visar sig vara syfilis. Det är en sådan skam att jag kippar efter andan.  Naturligtvis är fru Arnberg helt oskyldig det är jag helt säker på. Det är den eländiga herr Arnberg. Jag upprepar vad jag alltid har sagt, det är den manliga sexualiteten som är synnerligen problematisk och orsakar oskyldiga och dygdiga kvinnors fall. Nu är det så att den omoraliska men trots allt läkarutbildade Karolina Widerström var vid mötet och vi kände oss tvingade att föra dit fru Arnberg som inte verkade ta sin sjukdom på allvar. Genom sjukhuset har jag hört att syfilis kan botas med Salvarsan med arsenik i. Visserligen verkar behandlingen vara både utdragen, smärtsam och inte så särdeles effektiv men om det sade jag inget till den stackars Cecilia. Någon kom att prata om Pilualae Barbarossae som är en blandning av kvicksilver, honung och lakrits men jag har hört av doktorerna att detta är en riktig kvacksalvarmedicin.

Nere i köket där vi inmundigar en enklare måltid kommer jag att prata med fru Fehrnström om vackra fröken Roos. Gunhild kan då rakt inte förstå vad det är som egentligen hänt med mig – det låter så konstigt. Varm i kroppen, undrar hon och funderar på om jag har feber. Möjligtvis kanske, har hon hört att de där byxklädda har lite udda läggningar, men inte jag, kära diakonissan, det finns liksom inte i världsbilden. Hon säger att vi kvinnor är fysiska och känslosamma till vår natur. Två väninnor som står varandra nära kan visst omfamna varandra och ge en kysk kyss på kinden. Det är helt naturligt och inget att oroa sig för.

Vid ett litet samråd med systrarna i KFUK och då kommer den där ohängde Ahlbäck och drar i söta lilla fröken Herrlinder. Jag litar inte på den där manhaftiga kvinnan för ett öre. Klädd i byxor som om hon vore en karl. Hugaligen. Vi kommer fram alla fram till att de känslor Ahlbäck hyser för Herrlinder inte är rätt och det passar sig verkligen inte för fina lilla fröken Herrlinder att hänga med unga kvinnor iklädda byxor som om de vore en ung gosse. Vi pratar henne till rätta och får henne tackom och loven att lova att bryta denna kontakt. Hon bör verkligen tänka på sitt rykte om hon en dag vill bli en ärbar och gift kvinna. Visserligen ser Ahlbäck ut som att han sålt smöret och tappat pengarna och för ett ögonblick känner jag sådan sorg i mitt inre men slår det snabbt ifrån mig. Det passar sig verkligen inte.

Jag kan inte sluta tänka på den förtjusande fröken Roos även om jag i anden förstår att detta inte är av Gud. Skall jag våga gå på demonstrationen imorgon med de byxbeklädda suffragetterna och annat löst folk. Tänk om jag återigen träffar fröken Roos. Det kanske ändå är bäst att jag stannar kvar här på Ersta och tar tag i inventeringen av linneförrådet ändå, eller?

Tidigare inlägg:

Om självbehärskning, återhållsamhet och absolutism

Rösträtt för kvinnor, Lex Veneris, prostitutionsreglementet, Lex Hinke och Hertha Svensson