Som en del av min heteronormativa uppfostran och uppväxt blev jag via pojkvänner och kultur och lärd att berömma och beundra. Samtidigt har jag som så många andra också mottagit hot om allt från omvändelse av just en specifik mans gudomliga kuk till mer påtagliga trakasserier i form av både verbala och direkta trakasserier.
Suzanne Brøgger menar att en av vårt samhälles logik är att de manliga genitalierna ska partout vara centrum för världsordningen och kräver fruktan och/eller förgudning (Dahl, s 170).
Jag är fullkomligt urless på den så felaktiga bilden av det ständigt hårda och laddade vapnet och lever nu med vissheten att den är en tämligen ömtålig varelse som inte tål vare sig stress eller åldrande och lätt påverkas av sjukdom och mediciner.
Bild från http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4127&artikel=4553043
Den internationellt uppmärksammade norske konstnären Morten Traavik suddar ut gränserna mellan människa och maskin, liv och död i konstinstallationen Body Armour. Morten gör här sin tolkning av Rifleman’s Creed och förhållandet mellan en soldat och hans vapen.
Ulrika Dahl hänvisar vidare till filosofen Jami Weinsten som menar att vi bör vända på vårt sätt att se; Det är föreställningen som kuken som alltid hård snarare än insikten om att den faktiskt nästan jämt är liten och mjuk som bidrar till att skapa kvinnan, den våldtagna som ett objekt snarare än ett subjekt som utsatts för våld (s 171).
Vi bör omdefiniera kvinnlig sexualitet, komma bort från en könsessentialistisk berättelse om hur vi invaderas av det livsfarliga vapnet snoppen eller något som symboliserar denna för mannen centrala kroppsdel (Sharon Marcus genom Dahl, 2014, s 168).
En av de helt grundläggande förutsättningarna för att våldtäkt över huvud taget finns, är ju just kvinnors rädsla för de manliga organen. Trotsar men då spelreglerna och säger: det är inte era pickar jag är rädd för, utan er kultur så vankas det stryk (Suzanne Brøgger genom Dahl, 2014, s 171). Det är viktigare för männen att respekten för deras kuk är och förblir oantastad än att kulturen respekteras.
Mycket från denna text är citat eller hänvisningar från Ulrika Dahls bok Skamgrepp.
#blogg100, dag 31
Suzann Sexeducator 
Det manliga organet, kuken, är inget man borde vara rädd för. Det är bara ett organ som används för att kissa med eller vid en sexuellhandling, ett viktigt organ men väl ettt av flera andra lika viktiga. Den är mestadels väldigt avslappnat och väldigt väldigt liten, nästan patetiskt liten. Bortsett ifrån när mannen är ung då organet till dess bärares förtret mestadels för sitt eget liv har inget direkt med personen sexualitet att göra, det testkör. Organet spökar under alla situationer från badhus, med familjen, när man talar med tjejklasskompisar, när man står inför någon grupp och skall tala, när man provar kläder ja i stort sett i alla situationer. Det räcker med att organet utsätts för något t ex ett par tajta byxor eller för små kalsonger eller något annat så händer det. Som tur är är detta något övergående och ju äldre man blir ju bättre blir man på att hantera organet tills det en dag då det överhuvudtaget inte alls är med utan hänger där som en nykokt spagetti oavsett vilken situation man befinner dig i. Att kalla det då ett laddad vapen? Kanske i början men även den förmågan försvinner och blir mer sporadisk, gäller inte alla men flertalet har stora problem så det är bara ett organ bland alla andra som armar och ben, avdramatisera det och även om vissa män inte kan hantera sin kuk kan flertalet göra det.
Hej! Jag håller helt med dig och hoppas verkligen att vi kan dekonstruera bilden av kuken som ett vapen. Det var en fin text som du skrev. TACK för att du tog dig tid att skriva på min blogg!