#bögbotarna

Med en filt kröp jag ikväll ensam upp i soffan och tittade på kvällens avsnitt av Uppdrag Granskning. Min fru är bortrest och med en klump i magen blev jag plötsligt rädd för att återvända till en tid när homosexualitet sågs som en grov synd som skiljer människan från Gud.

Från 1986-1996 levde jag i trosrörelsen och i en annan mycket konservativ del av frikyrkan. Redan 1986 hade jag kontakt med EKHO – ekumeniska gruppen för homosexuella kristna då jag någonstans anade att jag inte var straight. Jag lånade böcker och läste om lesbiska med en längtan i mitt hjärta men jag förstod att detta skulle jag aldrig kunna leva ut. Jag var gift med en man och så skulle det vara resten av livet. Även skilsmässa var så tabu att jag inte ens vågade tänka tanken. Jag levde och arbetade på ett behandlingshem som drevs av frikyrkan. Från min uppväxt hade jag en mycket positiv syn på homosexualitet och en av mina äldre släktingar var bög. Nu fick jag lov att lära om, homosexualitet var fel. Till behandlingshemmet kom personer som var homosexuella, de ville bli fria och vi skulle be för dem. Jag var så fruktansvärt kluven och sökte mig så småningom till den kristna gruppen Medvandrarna. De var ett kristet ekumeniskt nätverk med målsättning att hjälpa människor som brottades med sin sexualitet genom att uppmuntra till ett liv nära Jesus. Det var inte öppet uttalat att människor skulle omvändas men visst förekom förböner och många uppmuntrades att leva i celibat med sin homosexualitet. Det fanns kopplingar till det amerikanska Exodus. I kvällens program nåddes jag av det glada budskapet om att Alan Chambers, president i Exodus, en av de största organisationerna för att behandla människors sexualitet är nedlagd. I över 30 år verkade den kristna rörelsen helt öppet för att ”bota” homosexuella i framförallt USA, men med förgreningar över hela världen. På behandlingshemmet där jag arbetade fanns för dem som önskade att bli botade från sin homosexualitet förbön precis som det visas i kvällens Uppdrag Granskning. Jag var en tämligen passiv bög- och flatbotare men jag protesterade inte högt, det vågade jag aldrig då. Förlåt!

Jag pluggade teologi för att bli präst i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen där motståndet mot homosexualitet fortfarande råder. Under den här tiden fick jag äntligen börja bearbeta både den frikyrkliga teologin och framgångsteologin från trosrörelsen. Som grädde på moset kom min uppsats sedan att  handla om en befrielseteologisk reflektion över Ecce Homo som då 1998 hade haft premiär. Jag fick kämpa för att kunna få skriva klart min uppsats. Det var starka krafter som motarbetade mig men jag tog det första steg mot att äntligen få komma ut ur garderoben. Det blev en teologisk examen men jag blev aldrig prästvigd vilket jag är oerhört glad för idag, detta trots att många av mina fantastiska vänner är HBTQ-personer och präster. På den konservativa högskolan var vi många som for otroligt illa och utsattes för en hel del trakasserier i Guds namn. Vi är fortfarande ett gäng som ibland träffas för att bearbeta åren där.

En av mina älskade söner kom tidigt ut som bög men blev så illa behandlad när han arbetade som hjälpledare i konfirmationsundervisningen att han lämnade Svenska kyrkan.

För kanske fem år sedan övertalade en kollega mig att återvända till ett möte på Livets Ord. Till min stora lycka hade jag en väninna med mig. Denna dag predikade Ulf Ekman och han skanderade från scenen om hur oerhört fel det var med homosexualitet. Han sade bland annat, Vänd om, medan tid är. Jag var helt förstörd när jag gick därifrån.

Idag jobbar på RFSLs brottsofferjour och möter ofta personer som är uppvuxna i den kristna frikyrkan, Jehovas Vittnen och i muslimska sammanhang som varje dag kämpar med ett starkt internaliserad homofobi som har sin rötter i olika religiösa samfund.

Det är viktigt att komma ihåg att präster har total tystnadsplikt vilket innebär att de inte ens får avslöja att ett samtal har ägt rum. Ingen kan lösa prästen från tystnadsplikten. Präster har inte heller vittnesplikt inför domstol. Det är inte fel av prästerna att inte vilja tala om själavårdssamtalet men de kan absolut diskutera frågan generellt. Ikväll läser jag också kritiken från människor som jag lärde känna under tiden jag pluggade teologi. Det finns ett flertal som är kritiska mot Svenska Kyrkans ovilja att försvara sina präster.

Ändå tycker jag att Svenska Kyrkan förhållandevis är en fantastisk organisation som arbetat hårt med frågan och det finns många många homosexuella präster, diakoner, en biskop och annan personal som verkligen gör ett underbart jobb. Så vi bör inte slänga ut barnet med badvattnet. Ärkebiskop Anders Wejryd, tror inte heller att Gud kan ”bota” homosexualitet. Om präster ändå erbjuder förbön för att korrigera homosexuella ”lustar” blir det en fråga för domkapitlen att pröva, menar ärkebiskopen.

Kyrkoherden Ludvig Jönsson som redan 1980 öppnade Storkyrkan för gudstjänsten som avslutar den homosexuella frigörelseveckan sedermera Pride sade ”Där kärlek sker, sker något heligt” och det gäller att vi bejakar de goda krafterna oavsett om det gäller kyrkopolitik, Europapolitik eller Sveriges politiska styrning.