Onanien eller självbefläckelsens dunkla bakgrund.

Det finnes många dårskaper och lastbara vanor som äro skadliga för hälsan och förkorta lifvet, fördärva själen och förgifta sinnet, men ingen af dem har en fördärfligare verkan, ingen är människan ovärdigare, än den i sanning afskyvärda och tyvärr så vidt spridda last, som har namnet onani, masturbation eller självbefläckelse. Onanien är ett brott, en avskyvärd last som har de allra menligaste följder. Eftersom onanisten såsom lätt förklarligt är, bedrifver sitt ofog i mörker och ensamhet är det svårt att kontrollera honom.

Den första och förnämsta lagar som den allmäktige Skaparen gaf åt sitt beläte människan, lydde sålunda:

Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen henne under eder.

En sådan från Guds egen mun utgången sträng lag kan man icke ostraffadt överträda utan straffet kommer förr eller senare. Sädesvätskan har blott en enda ändamål, nämligen att befrukta och hvarje annan användning är henne ett brottsligt tillspilllogivande.

Onanisten förgår sig icke blott direkt emot Guds bud, utan han försyndar sig också samtidigt emot sig själf liksom sina medmänniskor. Mot sig själf begår han en svår synd emedan onanien i högre grad än någonting annat fördärfvar både själ och kropp, och det orätta består däri, att onanisten förgår sig mot sin egen kropp, som icke är honom gifven till hans godtyckliga förfogande, utan bland annat också till fortplantning af människosläktet.

Den odugliga onanisten sviker äfven sin plikt mot sitt eget kön, mot familjen och mot staten; han har gjort sig själf totalt onyttig och öfverflödig, och därför söker naturen att blifva honom kvitt genom att sänka honom i en förtidig graf.

Och äfven om en onanist ännu är i stånd att utöfva könsakten, kan han i detta afseende aldrig mäta sig med den starke, friske och obefläckade mannen; han kan icke tillfredsställa sin hustrus rättmätiga begär och längtan, utan reta dem endast; antingen förblifver hon i hans armar ofruktsam, eller ock föder hon till världen sjukliga och eländiga barn.

Onanisten vet lika väl som tjufven och mördaren att han syndar; därför söker han också så mycket som möjligt att hemlighålla sitt usla beteende, han flyr ljuset och umgänget med sina medmänniskor och uppsöker ensamheten och mörkret.

Oskyldiga friska flickor känna en verklig antipati mot ynglingar som bedrifva onani utan att de kunna för sig själfva eller för andra angifva orsaken därtill. Jag vet icke, säga de, hvarför denne unge man är mig så osympatisk; han har aldrig gjort mig något ondt, och ändå är det en inre känsla, som stöter bort mig från honom, ja hellre gick jag i döden, än jag trädde med honom inför altaret. Vare sig nu att det är en egendomlig organisation hos den kvinnliga kroppen eller ett till högre grad af finkänslighet stegradt nervsystem, som framkallar en sådan antipati, så är denna dock alltid ett talande bevis för att naturen själf uppreser sig emot onanien.

Även i barns lekar kan det i fråga om vårt nuvarande ämne ligga mångahanda faror, och det finnes leksaker och förlustelser, som helst icke alls borde tålas. Vi hafva då först käpphästen, som skenbart ser så oskyldig ut; men betraktar man uppmärksamt de små ryttarne, skall man märka, att i många fall det förnämsta nöje, som ridten bereder dem, består i käppens gnidning mot genitalierna eller mot underlifvet, emedan därigenom en vällustig kittling uppstår. När man ser så många barn med verklig lidelse begagna tillfället rutscha utför ledstänger, är orsaken därtill ofta den, att det framkallar samma angenäma retning. Synnerligen skadligt äro gunghästarna för gossar; därför må den, som icke vill helt och hållet beröfva sina barn detta nöje, åtminstone se till, att de icke en längre studn åt gången få fortsätta med denna farliga lek, och aldrig låte det komma därhän, att detta blir en passion, ty ingenting är så ägnadt att reta sinnligheten som denna rörelse, som genom lufttrycket mot kroppen och sin regelbundna återkomst utöfvar en högst skadlig retning på hjärnan och nervsystemet; äfven för många vuxna är bruket af gungstolar förkastligt af samma anledning.

Valda delar ur; Människans könslif: populär framställning i enlighet med den medicinska vetenskapens nyaste rön af Med Dr Georg Kress, 1917.

Konstnären Zanele Muholi (triggervarning)

 Zanele Muholi är en spännande konstnär. I sitt projekt med Isilumo siyalumo (vilket är ett zulu-uttryck som löst kan översättas med menssmärta) jobbar hon med digitala mönster av sitt eget mensblod . Varje mönster representerar en våldtäktsöverlevare eller ett offer för hatbrott mot lesbiska kvinnor.

– På en djupare nivå är mitt menstruationsblod ett verktyg och medel för att börja uttrycka och överbrygga den smärta och förlust jag känner när jag hör hur de svarta lesbiska flickor och kvinnor i min omgivning berättar om omvändelsevåldtäkter de utsatts för berättar, Zanele Muholi i en intervju på nätet.  Noxolo Nogwaza (24), Tsakane, Johannesburg hittades liggande i en gränd i Kwa-Thema omkring kl 09:00 söndagen, 24 april 2011. Hennes huvud var helt deformerat, ögonen var uttagna från sina glober, hjärnan var söndertrasad, tänderna låg utspridda och ansiktet var misshandlat till oigenkännlighet. Vittnen säger att en tom ölflaska och en använd kondom var uppställda bredvid hennes könsorgan. Delar av resten av hennes kropp hade blivit knivhuggen med glas. En stor hög av tegel tros ha använts för att slå på hennes huvud hittades vid hennes sida.

Detta  projekt är en konstnärs aktivistiska och radikala svar på det fruktansvärda våldet mot svarta lesbiska och omvändelsevåldtäkter. Verken består av manipulerade bilder av kroppens avtryck som skapats med eget mensblod,

The passage in which we bleed
The passage where we are/ were born
The passage through which we become (wo)men?
The erotic passage meant to be aroused, is raped
The passage we love is hated and called names
The sacred passage is ever persecuted

I continue to bleed each time I read about rampant curative rapes in my ‘democratic’ South Africa.
I bleed every time queer bodies are violated and refused citizenship due gender expression and sexual orientation within the African continent.
I constantly bleed when I hear about brutal murders of black lesbians in our townships and
surrounding areas.
I’m scarred and scared as I don’t know whose body will be next to be buried.
I bleed because our human rights are ripped.
I cry and bleed as mothers, lovers, friends, relatives lose their beloved ones,
let alone the children that become orphans because of trans/queerphobic violence.
We bleed, our life cycles invaded, we bleed against the will of our bodies and beings.

Each patterned piece in this series represents a ‘curative rape’ survivor or a victim of hate crime,
the physical and spiritual blood that is shed from our bodies.

-Zanele Muholi

Konstnären  Zanele Muholi (f. 1972 Umlazi, Durban), bor och arbetar i Kapstaden och Johannesburg. Hon har flera både lokala och internationella utställningar boakom sig. Hennes många utmärkelser inkluderar Casa Africa Priset för bästa kvinnliga fotograf (Les Rencontres de Bamako biennalen för afrikansk fotografi), den Fanny Ann Eddy utmärkelsen av International Resource Network i Afrika (IRN-Afrika) och ett LGBTI Art & Culture Award. Hon representeras av Stevenson Gallery.

Svulstigt barockt!

Vad betyder ordet barockt?

Är det ett uttryck för det absurda, överdrivna, sentimentala, orimliga, gränslösa, svulstiga ? Läser att termen barockt användes i slutet av 1700-talet för att brännmärka måttlösheten, smaklösheten och det regelvidriga i det tidigare seklets bisarra formspråk – något som då sågs som en fördärvlig motsats till Upplysningens hyllade behärskade klassicism.

Stadsteatern/Kulturhuset har just nu en utställning ”Barockt” i ett samarbete med Nationalmuseum. Det är ett spännande möte mellan barockens mästerverk och samtida konst. De har lyckats med att visa gamla kända verk tillsammans med nutida konst så det händer något i mötet med konsten.

…men vad är då Barock?

-Kulturepok och stilriktning inom olika konstarter under 1500–1700-talen.

Betyder egentligen ”oregelbunden pärla”.

Konstverken har ofta  starka kontraster mellan ljus och skugga, dynamiska former och illusoriska effekter från samspelet mellan olika material, men i själva verket är uttrycken så många att det kan var svårt att samla dem under en etikett.

Här väljer jag att fokusera på det svulstiga och kroppsliga medan andra teman som är precis lika synliga i utställningen handlar om identitet, döden och förgängligheten.

Detta är en bild på Annika von Hausswolffs, Back to Nature.

Bredvid hänger Jacob Jordaens  1600-talsmålning med sitt klassiska motiv, den vackra överdåigt målade kvinnokroppen. Jag njuter av hur de sociala konstruktionerna av skönhet förändras under tidernas gång. Har ni tänkt på kvinnans nöjda blick, som möter den förmodat manliga blicken?

Ett annat fantastiskt verk hänger bredvid, det är John Coplans Self-Portrait. Bilder som gör motstånd mot dagens utseendeideal och skildrar en vanlig 70-årig mans kropp. Det är så sällan vi ser vardagliga kroppar i media och jag tycker att de är fantastiska.

I have the feeling that I’m alive, I have a body. I’m seventy years old, and generally bodies of seventy-year-old men look somewhat like my body … I’m using my body and saying, even though it’s a seventy-year-old body, I can make it extremely interesting. That keeps me alive and gives me vitality. It’s a kind of process of energising myself.

(Quoted in A Body: John Coplans, p.175.)

Ylva Oglands Duchamp-inspirerade målningar är något som ursprungligen fick mig att besöka utställningen då jag läste om dessa i ett konstmagasin.  Konstnären har avbildat sig själv naken och mitt i fittan finns ett  titthål – briljant komposition!

För en ynka 100-lapp kan ni få en kombibiljett och se både utställningen Barockt och även KjARTan Slettemark: Konsten att vara konst på Kulturhuset i Stockholm. Jag såg båda utställningarna, var på Gudrun Sjödén rea och gjorde två besök på biblioteket för att sedan gå hem och sova tre timmar på soffan. Riktig kulturtant-semesterdag med andra ord.

 

Menstruösa monster

Menstrurösa monster är en beskrivning av kvinnor som menstruerar. De anses ofta som otillräkneliga eller äckliga. Mens är fortfarande ett tabu och i reklamen är mensen traditionellt genomskinligt blå. Att visa sig ute med en mensfläck på byxor eller kjol ses som en så ofantlig skam. Två svenska tidskrifter uppmärksammar fenomenet menskonst just nu. Dels är det Arena som i sitt senaste nummer ägnar en artikel åt mensverk. I den artikeln finns bland annat följande text;

Det är därför mina ögon dras till det senaste numret av RE:PUBLIC som uppmärksammar den blodiga kampen i världen. De vill ge kunskap och avdramatisera mens. Detta  tabuiserade ämne är trots att det är en del av vardagen för hälften av jordens befolkning fortfarande fult att prata om.

Det finns många former av menskonst. Har sparat några bilder på konstverk som jag tog på Liljevalchs för något år sedan.

Broderad menskonst,

utställd på Liljevalchs

På fittfestivalen i Malmö stötte jag för första gången på MENSEN som arbetar för att minska menstruationstabun och öka människors kunskap kring mens. De har en mycket besöksvärd hemsida som jag varmt kan rekommendera. För dig som är intresserad av konst finns dessutom flera spännande länkar.

Där träffade jag även på Josefin Persdotter som är menstruell aktivist med slagorden, Ut ut trosorna! In i offentligheten! Hon gör otroligt fina tampongörhängen och erbjuder föreläsningar runt mens. Dessutom är hon forskande sociolog med fokus på mens.

I det fantastiskt spännande konstprojektet Seeing Red Project arbetar konstnärerna Johanna Gibson och Anna Samuelsson med sina upplevelser av mens och bryter många tabun med sina konstverk.  De har till och med varit och gjort ett uppträdande på den fantastiska Londonbaserade klubben Wotever World.

En annan konstnär som ni absolut inte får missa är Emma Arvida Byströms serie There Will Be Blood som finns att se i sin helhet på Vice. Det är fantastiska vardagsbilder som till skillnad från många andra inte vill provocera utan bara skildra.

I höst kommer dessutom Liv Strömquists ut med ett ny album Kunskapens frukt som tillägnas fittan, den innehåller också den fullständiga, 40 sidor långa mens-serien Blood Mountain, som var utgångspunkt för  Sommarprogram i P1.

Internationellt är bristande tillgång till mensskydd ett stort problem. FNs utvecklingsprogram UNDP menar att flickor i många delar av världen stannar hemma från skolan i brist på mensskydd och delvis också utifrån okunskap om sin kropp. Det finns flera projekt som arbetar med att nå unga kvinnor i olika länder med både kunskap och mensskydd. Den svenska sexualupplysaren Sandra Dahlén driver ett projekt i Indien som jag tycker att det är värt att stödja!

Beate Uhse – en otroligt spännande kvinna

Om drygt en vecka åker jag några dagar till Berlin för att hälsa på min kära vapendragare, den (inte så) Anonyma Biblioholisten Siv. Eftersom vädret i Mora mest bjuder på regn, starka vindar och en och annan hagelskur har jag ägnat lite tid att planera saker som jag gärna vill göra. Jo, jag har redan besökt Beate Uhse erotikmuseum i Berlin, men det var många år sedan och nu vill jag tillbaka. De har nu en utställning om grundaren Beate Uhse vilket väckte min nyfikenhet. Vem var hon?

Det visar sig att det finns en spännande historia bakom denna kvinna. Hon föddes 1919 i Tyskland. Redan som barn var hon vild och drömde om att kunna flyga. Föräldrarna försökte få flickan på andra tankar men förstod så småningom att de inte kunde stoppa henne utan gav efter hennes krav. HOn började på Rangsdorf pilotskola. I oktober, på sin 18-årsdag fick hon sitt flygcertifikat. År 1938 tog hon stuntpilotexamen och kort därefter tävlade hon i Belgien. Hon vann i sin kategori och tog även pris i fler kategorier. Hon arbetade sedan som pilot för några olika företag och spelade även i film som stuntkvinna i flygningar.

Beate blev kär i sin stuntmaninstruktör men avvisade hans förslag om äktenskap. Hon svor på att att hon aldrig någonsin skulle ge upp flygningen för en man. Till slut gav både Beate och även hennes far efter och paret skulle gifta sig. Då bröt andra världskriget ut och och de fick gifta sig fyra timmar innan han skulle rycka in. På grund av kriget fanns inga jobb som stuntkvinna. Hon fick dock ett erbjudande från Luftwaffe (tyska flygvapnet) att flyga ett transportflygplan i skvadron. Hon flög många av de legendariska flygplanen, Junkers Ju 87 Stuka, Messerschmitt Bf 109 och 110, Messerschmitt Me 262. Trots att hon attackerades flera gånger av de allierades flygplan fortsatte

År 1945, dog hennes man Hans-Jürgen i en dödlig krasch, Beate blev en tjugofyra år gammal änka med en 1-årig son.

I april 1945 blev Berlin omgiven av de allierades styrkor. Befälhavaren för Beate Uhses bataljon ville flytta den längre västerut. Beate tog sig igenom den förstörda staden till huset i Rangsdorf, plockade upp sonen och hans barnflicka. två skadade, den tvååriga sonen och barnflickan och lämnade Berlin. Hon landar i Leck i norra Friesland och fångas där av de brittiska trupperna.

Efter sin frigivning, bosatte hon i Flensburg med sin son. Karriären som pilot slutade efter kriget eftersom tidigare medlemmar av Luftwaffe inte hade  tillåtelse att flyga. Den unga änkan var därför tvungen att hitta något annat sätt att tjäna pengar för att försörja sin son. Först gjorde hon karriär på den svarta marknaden.Hon sålde produkter från dörr till dörr och träffade många hemmafruar. Många av kvinnorna gick till outbildade abortörer och Beate Uhse mindes föreläsningarna från modern som frigjort pratat om sex, sexuell hälsa och preventivmedel. Hon lärde sig om Ogino Knaus-metoden (som jag antar är detsamma som Billingsmetoden). Hon förklarade för kvinnorna hur man identifierar sina fertila och infertila dagar. Detta framställdes dessutom ett häfte på sju sidor  baserat på en bifogad tabell där varje kvinna kunde räkna ut sina fertila dagar. Det borde vara varje människas naturliga rätt att bestämma storleken på sin familj vilken bör fastställas beroende av dess sociala förhållanden”, uppmanade Beate Uhse, inspirerad av sin moder läkaren Margarete Köstlin.

Många skrev brev, för att be om råd om sexualitet och erotik.”Dessa människor var omedvetna om livets fakta”, skrev hon i sin självbiografi.

Snart sålde hon också kondomer och ”äktenskapsguider.Kondomer var en eftertraktad bristvara efter kriget. Beate Uhse lyssnade in marknaden och tog kontakt med förlag och kondomföretag – och utökade sitt sortiment. Hon drev nu ett företag som erbjöd kondomer och böcker om ”äktenskapliga hygien”.

Hon framställde även skrifter om kvinnlig frigiditet (”Mrs Mueller vill skiljas”) och om manlig impotens (”Med Mr Kruger är något fel”).

Verksamheten blomstrade i hemmet som fortfarande var företagets bas. Med ökande efterfrågan var Beate Uhse tvungen att expandera. Först hyrde hon en källare, och senare ett kontor i Flensburg. 1951 så grundades Beate Uhse postorder för äktenskap och sexualitet, litteratur och hygienprodukter. Samma år hyrde hon även in en läkare som kunde svara på frågor från kunderna. Beate Uhse mindes att många av frågorna var oerhört naiva som frågan om barn kom ut genom naveln. I femtiotalets Tyskland hyste många både skam, okunskap och prydhet runt sexualitetsfrågan. Den ”Himmlersche polisförordningen, ett system från den nazistiska eran, förbjöd reklam för kondomer enligt lag. För att lyckas hittade Beate Uhse rätt ton och utvecklade en försäljningsstrategi som lyckades fånga kunder och ändå hålla domarna borta. Bara två år senare hade företaget fjorton anställda. 1962 öppnade hon en  butik för äktenskaplig hygien” i Flensburg. Det blev den första sexshopen i världen. Snart började polisen att agera mot objekten i hennes butik som tjänade till ”hetsa och tillfredsställa lustfyllda önskningar på ett sätt som strider mot anständighet och moral.” Fram till år 1992 hade hennes butik åtalats mer än 2000 gånger.

1979 skilde hon sig från sin andra man. År 1983 fick hon diagnosen magcancer, men överlevde. När hon blev 75 år tog hon dykcertifikat. 1996, uppfyllde hon ytterligare en dröm, och öppnade Beate Uhse Erotic Museum i Berlin.Tre år senare, år 1999, blev företaget, Beate Uhse AG, noterat på den tyska börsen och möttes med stort intresse för finansvärlden.

2001 dog Beate Uhse av lunginflammation på en klinik i Schweiz.

Hennes företags karriär finns välbevarat i tjocka, grå Leitz mappar som idag lagras i källaren i Research Center for Contemporary History i Hamburg. I sortimentet finns bland sexleksaker och glidmedel speciellt med smak

Källor:

Der Spiegel Online, 60 Jahre Beate-Uhse-Versand Als Deutschland mit der Post kam

Wikipedia

 

 

Min sjunde midsommarfitta!

Jag firar nästan alltid midsommar i Dalarna. De har liksom mest firande och går alltid all in så att säga. Här är folkdräkter, folkdans, folkmusik, midsommartal och stora samlingar med människor. Under flera år störde jag mig på det urskillningslösa firandet av fallosen som sägs penetrera jorden med sin påle. Därtill brukar det alltid ropas på stora starka karlar som skall resa denna mytomspunna fallossymbol. Under hela publikens hejjarop skall stången sedan resas med högljudda, ååååh hej!

När jag protesterar kommer alltid kommer någon Viktig-Petter fram och säger att det faktiskt inte är en kuk och det kan de gärna få påstå men en fallossymbol är den likväl. Ibland blir det lite för mycket konservativ svensk tradition och att göra en midsommarfitta är att föra in lite nytänkande i denna traditionsbundna högtid. Jag är fittaktivist i själ och hjärta och vill ta till varje tillfälle för att synliggöra fittor och avmystifiera den heliga vaginan som en fruktbarhetssymbol. Jag gillar den lekfulla fittan som med fördel kan smyckas och lekas kring. Sedan 2009 gör jag midsommarfittor som vi dessutom oftast dansar omkring. Fittorna kan se ut på många olika sätt, det är så befriande härligt. Vissa reser dem och låter de stå medan jag är mycket mer förtjust i den liggande varianten. En av de mest viktiga sakerna är att inte glömma klitoris. Det har alltid varit ett hedersuppdrag att fukta klittan. Ibland gjuter vi lite olja över den, andra gånger tillsätts lite juicy lubrikation.

Det är roligt att till och med avpixlat uppmärksammat firandet av midsommarfittor. De ser med skräck på att midsommarfirandet attackeras av det alltmer bisarra genusvansinnet. Midsommarstången är enligt radikalfeministisk doktrin en sexistisk fallossymbol för den patriarkala könsmaktsordningen. De som bekänner sig till den extremfeministiska sekten reser därför idag midsommarfittor istället för midsommarstänger.

Först var vi mest frustrerade över att behöva dansa kring kukar år efter år och en midsommarnatt, 2006 smög
vi utför att göra revolution, men den kom av sig. Notera den traditionsenliga klädseln i form av regnkläder.

Från 2008 hittar jag en dagboksanteckning ”jag snackade återigen om att gräva en grop och dansa omkring istället för alla dessa kukar men som vanligt blev det bara en vision och ingen handling”. Däremot 2009 gjorde jag min första midsommarfitta och i år blev det min sjunde.

Midsommarfitta 2, stående variant i Torsmo 2014

 Midsommarfitta 1, 2014 i Torsmo.

Midsommarfitta i sand, Thailand, 2013

 

Midsommarfitta i Torsmo 2012.

 

Midsommarfitta i Grönklitt, Orsa, 2011.

Midsommarfitta 2010 i Torsmo.

Dans kring midsommar fittan 2009

Midsommarfitta i Grönklitt 2009

Fittan är politisk

Ibland existerar ingen gräns på dumheter. En politiker från Sverigedemokraterna har under dagen i en riksdagsdebatt argumenterat för att konstnärer som målar kvinnliga könsorgan på skolor bör sättas i fängelse. Se hennes uttalande här.

– Med tanke på den översexualisering som råder och att sexvanor är något som det görs politik av så tycker jag att man borde sitta i fängelse för sexuellt ofredande av minderåriga om man som konstnär målar vaginor på väggarna i skolan, sade Margareta Larsson, ledamot i riksdagens kulturutskott, i sitt anförande i dagens riksdagsdebatt om ungdomspolitik.

Lars Ohly från Vänsterpartiet reagerade omedelbart och menade att detta för tankarna till 30-talets Tyskland. Han liksom förhoppningsvis de flesta andra tycker att det är synnerligen anmärkningsvärt att det framförs av en ledamot i Sveriges Riksdag.

Margareta Larsson från Sverigedemokraterna menade att konst med bilder som kan anspela på sex kan vara besvärande för barn som utsatts för sexuella övergrepp. Det låter som om det vore samlagsbilder från något gammalt porrmagasin som hon pratar om när det i själva verket är Carolina Falkholts vackra målningar som det anspelas på.

Carolina Falkholt säger själv att hon uppfattar dettas om ett hot. Det är inte lite skrämmande att en riksdagsledamot vill fängsla och styra hur och vilka konstuttryck som  skall tillåtas. Det är ett hot mot mig och mot all kulturell verksamhet som inte faller Sverigedemokraterna i smaken, säger hon.

Hon tycker att vuxenvärlden ska våga sätta ner foten och säga vad som är lämpligt. Bakgrunden till den omdebatterade skolmålningen beskriver Carolina Falkholt på följande sätt; mycket kring den kvinnliga sexualiteten är så förtryckt på högstadiet, så jag tänkte att en fitta skulle passa. Då kan det få ett nytt utgångsläge än det gamla vanliga nedsättande, ”din jävla fitta”, att tjejer som utforskar sin sexualitet ses som dåliga.

Fittor är inte bara ett könsorgan, det är  i synnerhet också en politisk symbol!

Ilska, glädje och frustration på Nordiskt Forum

Hemma igen. Det har varit otroligt intensiva dagar på Nordiskt Forum och Feministfestivalen. Fantastiskt bra och otroligt frustrerande i en salig röra. Jag hade inte trott att jag skulle komma hem med så många frustrationer och behov av att diskutera frågor vidare men inte heller att jag skulle känna mig fylld av energi och ny kämpaglöd. Glädjer mig åt att jag sitter med en bunt nya visitkort från viktiga kontakter och att jag diskuterat och debatterat viktiga frågor. Är också glad över att kunnat möta så många professionella och andra intresserade och kunnat prata om HBTQ-frågor i RFSLs monter. Ibland kändes det som en var i ett lite utvidgat vardagsrum på cocktailparty där många i mitt nätverk som jag tycket väldigt mycket om också befann sig och minglade runt.

Jag skulle önska en lite större ödmjukhet i vissa frågor. Varför är så många så rädda över frågors komplexitet. Varför finns en så stark längtan efter att frågor skall vara svarta eller vita när det mest i tillvaron är olika nyanser av grått.

Inser att en vinner mycket fler poänger i debatter och synliggörs i media med snabba förenklingar än med svar som innebär att frågan äger en komplexitet. Fyra av mina hjärtefrågor är komplexa och mångfacetterade, både frågan om pornografi, surrogatmödraskap, våld i nära relationer och sex mot ersättning. Det finns människor som utnyttjas och far illa på dessa områden men kvinnor måste ha rätten och förtroendet att själv fatta beslut om sina kroppar. I dagsläget finns det många aktuella frågor som handlar om rätten att bestämma över sin egen kropp.

Abortfrågan är en av dessa. I delar av Europa så ifrågasätts denna rätt på ett skrämmande sätt. Även i Sverige finns politiska krafter som vill sänka abortgränsen.

Surrogatmödraskap är en annan het potatis. Igår var jag på en debatt som inte alls var en debatt utan ett tämligen ensidigt och förenklat samtal runt frågan. Kvinnolobbyn stod som arrangör och ville inte ha några oliktänkande med. En känd svensk debattör, Kajsa Ekis Ekman vräkte ur sig ett strukturellt förakt för kvinnor som valt att bli surrogatmödrar. Hon menade att surrogatmödraskap är den nya prostitutionen – en reproduktiv prostitution. Surrogatmödraskap gör kvinnans kropp till en behållare. Altruistisk surrogatmödraskap är en chimär. Kvinnor blir avelskossa till männen. Dessutom menade hon att det är de välbeställda människorna som är vana att få som de vill, som skaffar barn genom surrogatmödraskap. Hon pekade ut HBTQ-rörelsen som en av de drivande i frågan, specifikt RFSL och vår förbundsordförande (som inte var på plats) på ett fult sätt. Jag blir arg över hur någon kan kalla kvinnor för avelskossor, behållare och och prostituerade.

Mia Fahlén, läkare och kirurg pratade om hur farligt det är med en graviditet och om alla de graviditet och förlossningskomplikationer som kan följa för den gravida kvinnan. Mycket märkligt att en otroligt viktig fråga lyfts i relation till surrogatmödraskap och inte alla kvinnors rätt att få adekvat hjälp efter graviditet och förlossning. Dessutom sade hon att det  kanske värt om man får ett barn själv men att detta kan man aldrig utsätta någon för i ens ställe. Den blivande surrogatmodern har inte rätten att bestämma över sin egen livmoder och sin egen kropp med andra ord.

Johanna Gondouin, forskare var den som gav en lite mer nyanserad infallsvinkel. Även hon inledde dock med att påpeka att RFSL har varit väldigt drivande och att frågan görs till en fråga om samkönade par (mäns) rätt till barn. Hennes forskning är också starkt kopplad till hbtq och hon menar att det måste kopplas mer till intersektionellt perspektiv. Indiska kvinnor ställs mot vita homosexuella män vilket också är en förenkling som skapar en polarisering. Hon påpekar dock att vi måste se på rasifierade kroppar i ett globalt perspektiv.

Detta handlar också till stor del om global ekonomisk orättvisa och det kommer vid dock inte tillrätta med genom att förbjuda surrogatmödraskap.

RFSL har inte involverats för att diskutera hbtq-frågor och dessutom var kostnaderna för att arrangera seminarier otroligt dyra. Det var tur att vi till sist fick möjlighet att hyra in oss i en monter men vi var inte inbjudna officiellt.

Mycket av debatterna och plakaten i montrarna handlade om pornografi. Här tror jag att förenklingarna och sexualitetsskräcken firade sina största triumfer. Det är sällan som jag diskuterat med så många personer som tror sig kunna så mycket utan att egentlig ha kunskap utan mest känslomässiga argument. Här fanns åsikter om att feministisk porr är ett nytt uttryck för att lansera och legitimera pornografi och prostitution. Ilskan över att det kommit en ny vetenskaplig tidskrift om Porn Studies var kraftfull. Sedan besöktes Nordiskt Forum av ikonen Catharine MacKinnon. Det var häftigt att se henne IRL och dessutom så råkade jag helt ofrivilligt att trampa på hennes byxben när vi åkte samma Pågatåg mot Malmö C.

Jag har dock alltid varit kritisk till hennes inställning till pornografi och så även idag när Tiina Rosenberg verkligen klämde henne på pulsen i en rad viktiga frågor. Även hon fördömer den feministiska porren då hon menar att den bara kommer att locka de heterosexuella männen. Alla sexuella bilder på kvinnor objektifierar. Hon menade att när två personer är tillsammans sexuellt så kan detta aldrig delas så någon annan kan uppfatta känslan eller närheten. Sexuella bilder kan aldrig vara publika. Mycket märkligt påstående, då skulle vi aldrig kunna skapa några gestaltningar av någon känsla. Jag hade en het men rolig diskussion (åtminstone tyckte jag det) med en kvinna som ansåg att all porr per definition är mäns våld mot kvinnor. Alla som på något sätt försvarar feministisk porr är antingen oerhört naiva eller cyniska menade hon.

Lita på att alla kvinnor kan fatta de rätta moraliska besluten om sina egna kroppar.

Jag tycker att frågan om våld mot kvinnor är en otroligt viktig fråga, men vilka kvinnor fanns representerade? Det fanns inte många röster som lyfte fram lesbiska och bisexuella kvinnors rättigheter. Ännu färre talade om transkvinnor och transpersoners rätt till hälsa.

Sammantaget så saknade jag samtalen och monterinnehåll om den goda sexualiteten som en frigörande och fantastisk kraft i människors liv. Jag saknade att starka kvinnor som vet vad de vill sexuellt och ser till att få det tog plats. Kvinnors förmåga till orgasm i de heterosexuella samlivet vet vi genom forskning är mycket mindre än männens. Hur skall kvinnor kunna bejaka sin sexualitet ännu mer?  Vem vill driva de frågorna?  Att så genomgående enbart lyfta fram kvinnor som offer för våld, prostitution och pornografi gör något med bilden av kvinnor. Vi kommer aldrig att få makten, den måste erövras, även på det sexuella området! Ja, vi lever i en strukturell könsmaktsordning men vi är fan i mig inte bara några offer, kvinnor är snälla, elaka, kåta, arga, våldsamma, hämndlystna, maktgalna och alldeles alldeles underbara, som människor i allmänhet.

#nf2014

 

 

 

 

Avgiftas meddelst Orange is the New Black

Kom hem på kvällskvisten från Nordiskt Forum. Faktum är att jag kan inte formulera något runt mina erfarenheter ännu. Är lite uppfylld av en lite sexualfientlig stämning och är lätt illamående efter att ha hört Catharine MacKinnon orera om feministisk porr. Mycket var visserligen bra men det formulerar jag en annan dag.

Slänger mig i soffan med frun och tittar på några avsnitt av OINTB. Ett avsnitt heter Ett helt annat hål. Det handlar bland annat om kvinnors okunskap runt sitt kön. För något år sedan spelade jag Velvet med ett gäng och då var det en person som precis som i avsnittet inte hade en aning om att en person med fitta har tre hål, slidan, urinröret och anus. Hon trodde att hon kissade genom slidan. Sedan dess har jag förstått att alla inte har denna kunskap. Kunskapen om kvinnors kön är ibland väldigt dåligt och alldeles för få gör som kvinnorna/tjejerna i Orange is the New Black, tar en spegel och tittar efter. Det mest fantastiska av allt är att det är Sofia (Laverne Cox), en svart transkvinna som faktiskt spelas av en svart transkvinna som lär alla de andra om hur en fitta ser ut på traditionellt RFSU-vis med en uppritad fitta. En av kvinnorna tjuter av förtjusning när hon konstaterar att hon har en mons pubis. Pedagogisk som få berättar hon dessutom att om partnern kan ha svårt att hitta klitoris så kan det vara idé att dra tillbaka klitoriskappan en bit.

Utan några män att behaga och blidka, kan rollfigurerna i ”Orange is the New Black” utvecklas till riktiga människor, skriver Ann Heberlein i gårdagens Sydsvenskan. Sedan lyfter hon fram precis det som jag älskar i OINTB, det faktum att det finns många fantastiska, realistiska och heta sexscener. Aldrig tidigare har en tv-serie skildrat sex mellan kvinnor så utförligt, köttigt och primitivt säger Heberlein och fortsätter så här aggressivt begärande har jag aldrig tidigare sett kvinnor. Ann, om du vill se mer så kan jag rekommendera bra feministisk queerporr, långt borta från hyllorna med den lesbiska porren för heterosexuella män. Serien skildrar dessutom en mängd olika kvinnokroppar, långt borta från de normkroppar som vi alltid annars ser i media och film.#NF2014

Det kallas manshat!

Ikväll var jag på en debattkväll arrangerad av Tryggare Sverige utifrån att jag tycker att det är viktigt att alla som är utsatta för våld i nära relationer oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck och sexuell läggning skall få den hjälp de behöver.  Det börjar med en intressant dragning av forskning runt mäns utsatthet för våld. Under dagen har jag dessutom diskuterat fördelar och nackdelar med könsneutrala skrivningar om våld.

Kvällen presenterades såhär;

Brott i nära relationer är ett stort samhällsproblem som drabbar både kvinnor och män, i heterosexuella relationer likväl som samkönade.

 Våren 2012 fick Brå i uppdrag av regeringen att genomföra en nationell kartläggning av brott i nära relationer. Syftet med kartläggningen var att få bättre kunskap om utbredningen av denna typ av brott i Sverige, liksom om karaktären på utsattheten och om de utsatta personerna. Tidigare forskning visar att grovt och upprepat våld i heterosexuella relationer i de flesta fall handlar om mäns våld mot kvinnor.

 Brås kartläggning visar att andelen män som utsatts för brott i en nära relation i princip motsvarar samma andel som för kvinnor.

Enligt Brottsförebyggande rådets kartläggning har män som blivit utsatta för brott i nära relationer betydligt lägre förtroende för rättsväsendet, både jämfört med kvinnor med samma erfarenheter och med män som blivit utsatta för annan typ av våld. Våldsutsatta män känner sig också oftare sämre bemötta av polis än vad kvinnor gör.

 Visar Brås siffror på ny kunskap eller bekräftar de tidigare forskning? Hur skiljer sig kvinnors och mäns utsatthet åt? För att söka svar på dessa frågor har vi bjudit in Akillesjouren i Sollentuna, som verkar mot våld och förtryck av män i nära relationer, samt Anna-Karin Sundén, brottsförebyggare Sollentuna kommun. 

Kanske borde jag ha börjat ana oråd när följande text från BRÅ-rapporten utelämnades i inbjudan; våld som riktas mot kvinnor är oftare upprepat, tenderar dessutom att vara grövre och resulterar i fler negativa konsekvenser för den som drabbas. Det nämndes dock på mötet av representanter för Tryggare Sverige. Där redovisades också uppgifter från NCK senaste studie som visar att 14 % av kvinnorna varit utsatt för våld och hot om våld och 5 % av männen. Varje år dödas 17 kvinnor av en man som de har eller haft en relation med i Sverige och motsvarande så dödas 4 män varje år av en kvinna som de har eller har haft en relation med.

Så långt tyckte jag att det var en intressant diskussion men sedan skulle den inbjudna kommunala brottsförebyggaren tala. Då började det skava i mig när hon likt ett möte i Pingstkyrkan berättade om hur hon förr levt i okunskap och förnekat att män blir utsatta för våld men hur hon genom ett möte med Tryggare Sverige fått insikt om att män utsätts för våld. Därefter kom en man som startat en jour för våldsutsatta män och berättade om sina egna erfarenheter av våld från en psykiskt sjuk kvinna som senare fick diagnosen schizofreni.

Någonstans därefter, när publiken släpps in, så sker något riktigt otäckt. Det är som att vrida på en kran och ut sprutar ocensurerat kvinnohat.

En rad olika myter, lögner och påhopp raserar i rummet. Män rasar mot kvinnor som falskt anmäler våld i nära relationer. En man säger att kvinnojourerna aktivt motarbetar att män skall få hjälp för det finns en rad kvinnojourer som skulle förlora stort. Han menar att kvinnojourerna utnyttjar stora pengar och överdriver antalet kvinnor som är utsatta för våld. Det är löjeväckande. Jag har god insyn i kvinnojourers problem att få medel till sina verksamheter. Så fortskrider kvällen. En annan man hänvisar till internationell forskning som säger att kvinnor är mer våldsamma än män och en annan uppger att det är främst män som är offer för våld i nära relationer. Ytterligare en man säger att det är skandal att kvinnor får vårdnaden om barnen då kvinnor utövar mer våld mot små barn än män. En kvinnlig journalist som skrivit många artiklar om kvinnors våld mot män berättar att hon fått massor av mail från kvinnojourskvinnor och feminister som hatar henne. En fd medarbetare på en kvinnojour har nu förstått att problemet med kvinnor som slår män är så mycket större än vad hon förstått. Det otäcka är rummet sjuder av ilska och hatet riktar sig mot kvinnorna. Här sker en total polarisering där kvinnojourer är penningkåta och kvinnor anmäler påhittat våld. De våldsutsatta männen är helt plötsligt ensamma i sitt offerskap. Observera att det enbart gäller de heterosexuella männen. Ingen nämner män som blir slagna av män men en kvinna nämner kvinnor som slår kvinnor.

Sedan säger en representant från Tryggare Sverige att det är kränkande för en kvinna att utsättas för våld från en man men än mer kränkande för en man att utsättas av våld från kvinna. Därefter problematiseras inte detta vidare. Hur kan de låta bli kommentera den rådande könsmaktsordningen, normer om maskulinitet och det faktum att normativa föreställningar om att män är starka och kapabla att försvara sig leder till att många män försöker lösa sin situation på egen hand utan att söka hjälp utifrån?

Jag överväger att resa mig upp och gå,  får en klump i magen av rädsla för detta grova kvinnohat. Sedan begär jag ordet och säger precis vad jag hört. Den totala frånvaron av könsmaktsperspektiv. Hur detta ocensurerade kvinnohat skrämmer mig.  Hur osanningar och myter fritt får härja i rummet. Personer får slänga ur sig sina uppfattningar som så uppenbart går emot forskning och beprövad vetenskap. Jag berättar att jag under den gångna veckan debatterat våld i nära relationer i radio vid två tillfällen och där lyft våldsutsatta män men att det som sker i det här rummet kommer att leda till precis motsatt effekt.

Jag får visst medhåll från moderatorn från kvällen men efter mig får mannen från jouren för våldsutsatta män sista ordet och pratar om att det finns ett stort himla manshat i vårt samhälle. Han återkommer flera gånger till det oerhörda manshat som finns i samhället. Det räcker att gå ut på nätet och titta säger han så ser ni hur oerhört förföljda män är av det stora hatet.

Moderatorn för kvällen avslutar och säger att det var bra vi till sist fått höra en röst från varje sida.

En kvinna kommer fram och säger TACK. Några vill förvissa mig om att det inte var dem jag kritiserade. Flera män hoppar på mig på ett aggressivt sätt och anklagar mig för att polarisera debatten. En av arrangörerna tackar mig för mitt inlägg och jag svarar att de skött denna debatt skitdåligt och att jag tappat förtroendet.

Under dagen har jag dessutom diskuterat fördelar och nackdelar med könsneutrala skrivningar om våld men jag promenerar därifrån med en klump i magen och en visshet om att vi måste fortsätta prata om mäns våld mot kvinnor som en huvudfråga och sedan göra allt för att även inkludera alla andra som utsätts för våld.