Onanien eller självbefläckelsens dunkla bakgrund.

Det finnes många dårskaper och lastbara vanor som äro skadliga för hälsan och förkorta lifvet, fördärva själen och förgifta sinnet, men ingen af dem har en fördärfligare verkan, ingen är människan ovärdigare, än den i sanning afskyvärda och tyvärr så vidt spridda last, som har namnet onani, masturbation eller självbefläckelse. Onanien är ett brott, en avskyvärd last som har de allra menligaste följder. Eftersom onanisten såsom lätt förklarligt är, bedrifver sitt ofog i mörker och ensamhet är det svårt att kontrollera honom.

Den första och förnämsta lagar som den allmäktige Skaparen gaf åt sitt beläte människan, lydde sålunda:

Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen henne under eder.

En sådan från Guds egen mun utgången sträng lag kan man icke ostraffadt överträda utan straffet kommer förr eller senare. Sädesvätskan har blott en enda ändamål, nämligen att befrukta och hvarje annan användning är henne ett brottsligt tillspilllogivande.

Onanisten förgår sig icke blott direkt emot Guds bud, utan han försyndar sig också samtidigt emot sig själf liksom sina medmänniskor. Mot sig själf begår han en svår synd emedan onanien i högre grad än någonting annat fördärfvar både själ och kropp, och det orätta består däri, att onanisten förgår sig mot sin egen kropp, som icke är honom gifven till hans godtyckliga förfogande, utan bland annat också till fortplantning af människosläktet.

Den odugliga onanisten sviker äfven sin plikt mot sitt eget kön, mot familjen och mot staten; han har gjort sig själf totalt onyttig och öfverflödig, och därför söker naturen att blifva honom kvitt genom att sänka honom i en förtidig graf.

Och äfven om en onanist ännu är i stånd att utöfva könsakten, kan han i detta afseende aldrig mäta sig med den starke, friske och obefläckade mannen; han kan icke tillfredsställa sin hustrus rättmätiga begär och längtan, utan reta dem endast; antingen förblifver hon i hans armar ofruktsam, eller ock föder hon till världen sjukliga och eländiga barn.

Onanisten vet lika väl som tjufven och mördaren att han syndar; därför söker han också så mycket som möjligt att hemlighålla sitt usla beteende, han flyr ljuset och umgänget med sina medmänniskor och uppsöker ensamheten och mörkret.

Oskyldiga friska flickor känna en verklig antipati mot ynglingar som bedrifva onani utan att de kunna för sig själfva eller för andra angifva orsaken därtill. Jag vet icke, säga de, hvarför denne unge man är mig så osympatisk; han har aldrig gjort mig något ondt, och ändå är det en inre känsla, som stöter bort mig från honom, ja hellre gick jag i döden, än jag trädde med honom inför altaret. Vare sig nu att det är en egendomlig organisation hos den kvinnliga kroppen eller ett till högre grad af finkänslighet stegradt nervsystem, som framkallar en sådan antipati, så är denna dock alltid ett talande bevis för att naturen själf uppreser sig emot onanien.

Även i barns lekar kan det i fråga om vårt nuvarande ämne ligga mångahanda faror, och det finnes leksaker och förlustelser, som helst icke alls borde tålas. Vi hafva då först käpphästen, som skenbart ser så oskyldig ut; men betraktar man uppmärksamt de små ryttarne, skall man märka, att i många fall det förnämsta nöje, som ridten bereder dem, består i käppens gnidning mot genitalierna eller mot underlifvet, emedan därigenom en vällustig kittling uppstår. När man ser så många barn med verklig lidelse begagna tillfället rutscha utför ledstänger, är orsaken därtill ofta den, att det framkallar samma angenäma retning. Synnerligen skadligt äro gunghästarna för gossar; därför må den, som icke vill helt och hållet beröfva sina barn detta nöje, åtminstone se till, att de icke en längre studn åt gången få fortsätta med denna farliga lek, och aldrig låte det komma därhän, att detta blir en passion, ty ingenting är så ägnadt att reta sinnligheten som denna rörelse, som genom lufttrycket mot kroppen och sin regelbundna återkomst utöfvar en högst skadlig retning på hjärnan och nervsystemet; äfven för många vuxna är bruket af gungstolar förkastligt af samma anledning.

Valda delar ur; Människans könslif: populär framställning i enlighet med den medicinska vetenskapens nyaste rön af Med Dr Georg Kress, 1917.