Mensminne från farmor

Idag är mensskydd en något som nästan alla bär och en förutsättning för att vi skall röra oss i det offentliga rummet. Att bära binda, tampong, menskopp, svamp eller något annat är fullkomligt självklart. Så har det inte alltid varit. När kvinnorna i allmogesamhället fick mens så fick det rinna fritt. Det fick helt enkelt torka in på på kroppen, på ben och lår. En del av blodet sögs också upp av kläderna. Ett vanligt uttryck förr var att hon har på kläá eller har på särken. Blodet kom på särken (ett längre linne) som bars under blus och kjol och på strumporna som var långa och fästes ovanför knäna. Kvinnor bar inte underkläder, på vintern utan klädde sig istället med lager på lager av underkjolar Kjolarna var ofta mörka och blodet sögs in i tyget.

Just nu går jag en mycket intressant studiecirkel runt mens. Vid första tillfället skulle vi berätta om vi någon gång pratat mens med våra farmödrar eller mormödrar. Min farmor kom från en fattig familj i Skattungbyn i Orsa socken. Hon fick börja tjäna som piga när hon avslutat de få åren hon gick i skolan. Hon berättade en gång att de soart-tjossl´n (Orsakjolar) som  kvinnorna använde (och som vi idag använder som en del av Orsadräkten) ibland frös på vintern och blev alldeles stela på grund av att de ofta var fuktiga av urin och mensblod.

Lånar en bild (1902-1909) från Orsa bildarkiv för att visa på hur kjolen ser ut.

Det var först under 1800-talets slut som kvinnor började använda underbyxor. Ännu vid sekelskiftet 1900 fanns en stor skepticism och många ansåg det både oanständigt och onödigt. Sina behov uträttade man vanligen stående med benen brett isär, något som den nya underbyxan satte stopp för.

Under allmogesamhället uppfattades det inte som frånstötande att kvinnor gick omkring med kläder på vilka det fanns mensblod. Det berättas även att en på vintern kunde se blodvägen efter kvinnor som gick i snön under vintern och spillde blod efter sig. Även inomhus väcktes ingen uppmärksamhet om det droppade lite blod på golv eller möbler. Det var inte märkligare än att man efter uträttade behov torkade sig genom att trycka in kjolen i ”skåran” eller brukade fingrarna ( s. 61).

I allmogesamhället saknades möjligheter att försöka stoppa det rinnande blodet med trasor eller liknande. Där behövdes varje liten bit till att väva mattor, täcken eller lakan.

Menstruationstabut och äcklet som det inte allt för sällan ges uttryck för är således som så mycket annat en social konstruktion med kort historia.

Fakta i denna uppdatering kommer främst från Denise Malmbergs doktorsavhandling; Skammens röda blomma? Menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition. Utgiven 1991.

Medverkat i en debatt angående den svenska rättens förhållningssätt till surrogatmoderskap i Lund.

En av de mest spännande sakerna med att arbeta på RFSL:s förbundskansli är möjligheten att påverka i många viktiga sammanhang. Att få förtroendet att företräda organisationen med sin kunskap och kompetens i vissa frågor är en av anledningarna till att jag fortfarande är kvar trots att jag aldrig tidigare stannat på en arbetsplats så länge som sex år tidigare.

Idag fick jag förmånen att ersätta vår förbundsordförande Ulrika Westerlund som på grund av ett annat möte var tvungen att ställa in sitt deltagande i en debatt i Lund; Förälder – till vilket pris?- En debatt angående den svenska rättens förhållningssätt till surrogatmoderskap vid AF-borgen i Lund.

De andra debattörerna var Claes Borgström, advokat, och f.d. jämställdhetsombudsman, Pia Johansson, lagman vid Halmstad tingsrätt, Barbro Westerholm, läkare, forskare, ämbetsman och riksdagsledamot och Karin Svensson som är Sveriges Kvinnolobbys representant och ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer (ROKS). Debatten modererades fantastiskt bra av Eva Ryrstedt, professor i familjerätt vid universitetet.

Det blev en bra debatt där jag och Barbro Westerholm samarbetade mycket bra och understödde varandras argumentation.

Frågan är komplex och måste så få förbli. Jag tycker att SMER (statens medicinsk-etiska råd) som under 2013 släppte en stor utredning har gjort ett mycket gott förarbete i frågan. Fortfarande finns frågeställningar att utreda men det finns också många erfarenheter och kunskaper från andra länder att lära av.

En av  mina infallsvinklar under kvällen blev att möta och problematisera den uttalade heteronormativitet som debatten delvis präglades av.

Utgångspunkten för mig är att kvinnor själva måste få bestämma om sina egna kroppar. Jag har svårt att se varför kvinnor kan få bestämma om abort helt självständigt men inte i frågan om att välja att föda ett barn åt någon annan. Samma problematik förekommer runt påtryckningar till abort eller tvingas föda ett barn som egentligen inte är önskat. Där råder dock ingen tvekan om kvinnors egen immunitet vilket är fantastisk bra. Jag är verkligen beredd att problematisera frågan om fria val och håller med om att saken noggrant måste regleras. Självklart vill jag också värna om kvinnans rättighet att själv få bestämma över sin kropp, ha rätten till abort och rätten att ändra sig när barnet är fött. Däremot tycker jag det vore mycket olyckligt med ett tvärt nej.

En annan fråga som ligger mig varmt om hjärtat är hur olika ord och begrepp används för att konstruera vissa föreställningar. För mig är det svårt att se hur ett feministiskt ställningstagande kan vara förenligt med att kalla andra kvinnor som fattat ett beslut om att vara värdmödrar för avelskossor och behållare. Vilken människosyn grundar sig detta på? Ikväll användes också begreppet ”beställa ett barn”. Varför? Om jag genomgår en IVF på ett svenskt sjukhus, om jag står i adoptionskö, om jag åker till Danmark för att inseminera mig, beställer jag då ett barn?

Ytterligare en fråga är de barnen som redan finns i Sverige idag. Det finns redan många barn i Sverige som är komma ur en värdmödraskapsprocess och de har funnits i Sverige under lång tid. Det är bara något vi inte pratat om. Dessa barn finns runt omkring oss men det är inte säkert att deras föräldrar vill berätta, för att skydda barnen från det stigma som kan uppkomma. Det är avskyvärt att kalla dem för surrogatbarn. Som Barbro Westerholm sade, surrogat var något som användes under kriget . Beteckningen ”surrogat” indikerar nästan alltid att surrogatet inte anses lika bra som originalet. Dessa barn är någons son eller dotter likväl som vilket annat barn som helst.

I maj 2013 sades 103 barn finnas i Sverige som kommit från ett arrangemang med en värdmoder. Troligen finns ett stort mörkertal. Ett stort problem är att när ett barn blir till är att det inte finns någon juridisk reglering runt dessa barn. Barn som kommer till Sverige kommer i kläm när frågan inte är reglerad. I snitt tar det 10 månader innan ett barn får vårdnadshavare. Detta får en rad olika komplikationer som att föräldrarna inte kan få föräldrapenning, barnbidrag och kan inte teckna försäkringar för barnet. Detta kan absolut inte ses i relation till barnets bästa. I dag är det inte heller säkert att svenska myndigheter erkänner det föräldraskap som värdmammans land har fastställt.

Kvällens debatt rörde väldigt lite de postkoloniala frågorna mycket utifrån att debatten handlade om hur frågan skall regleras i Sverige med svenska värdmödrar. Med i publiken satte också en av regeringens utredare i frågan och de har uppdraget att ta fram ett nytt förslag till sommaren 2015.

Juridiska föreningen på Lunds Universitet arrangerade debatten och när jag kom fram till AF-borgen och hittade till rummet fanns där ca tjugo personer i kostym och slips alternativt byxdress eller kjol och kavaj. In stolpade jag i kulturtantsklänning och leopardfärgade tights. Jag konstaterade efter 30 sek panik, att det är bara att gilla läget och vara den en är…

Oavsett om du lever med hiv eller inte, allas rätt till sexuell hälsa

Gång på gång märker jag att kunskapen om hiv inte är så stor som jag skulle önska. Människor i min närhet, som jag tycker om, kan rätt som det är säga saker som får mig att baxna. Oftast handlar det om okunskap, men det är ändå inte okej.

Sedan slutet av 1980-talet har jag haft vänner som levt med hiv. Jag har på nära håll fått följa människor som lever med hiv, för vilka det inledningsvis innebar en enorm tragedi tills idag när det mer kan ses som en kronisk sjukdom som en kan leva mycket väl med.

En stor del av mitt arbete på RFSL har också varit att arbeta med hiv-frågor. En viktig sak har varit arbetet för att avskaffa informationsplikten för personer som bär hiv. RFSU, RFSL och Hiv-Sverige har gemensamt jobbat för detta under lång tid.

Detta har varit svårt att förstå för flera som funnits runt omkring mig. De har ofta sagt typ: men jag vill veta om någon jag har sex med bär på hiv.

Jag gläds mycket över att personer som bär på hiv och har en välfungerande behandling av sin behandlande läkare kan få rätten att inte behöva upplysa om sin hivstatus vid sexuella kontakter, så länge de använder kondom.

Varför är det ett glädjande besked?

Jo, av två olika anledningar. För det första så har informationsplikten ökad stigmatiseringen av personer som lever med hiv. Jag vet att många inte velat träffa någon för att ha sex eller en relation i rädsla för att bli bortstött eller nobbad. Vetskapen om den nästan obefintliga överföringsrisken ger många en ny trygghet, självkänsla och frihet. Det är otroligt skönt för många, att exempelvis vid tillfälliga kontakter slippa berätta om sin hivstatus och vara ett vandrande uppslagsverk och kurator för personer som har lite eller ingen kunskap.

För det andra så har det invaggat människor i en falsk säkerhet om att människor som har hiv måste berätta det och därför tror en sig inte behöva skydda sig. Nu blir det som alltid varit ett faktum ännu tydligare. Alla som har sexuella kontakter måste ta ansvar för att skydda sig. Det är ett faktum att de flesta som får hiv får det av någon som inte vet om att denne bär på hiv.

Idag finns nya riktlinjer från Folkhälsomyndigheten. De har fastställt att överföringsrisken är minimal vid vaginala och anala samlag om den som bär på hiv har en välinställd antiretroviral behandling och kondom används under hela samlaget.

Smittrisken är även mycket låg vid vaginala och anala samlag om den som bär på hiv har en välinställd antiretroviral behandling och kondom inte används.

Ovanstående gäller vid varje enskild sexuell kontakt och vid upprepade kontakter över längre tid (år) samt oavsett om den hivinfekterade parten är kvinna eller man och oavsett om den hivinfekterade parten är penetrerande eller mottagande

i sexualakten.

Jag har ett bra tips! Börja med att läsa artikeln från Helsinborgs Dagblad om hur det är att leva med hiv. Komplettera sedan med annan fakta som du behöver. Det kommer att underlätta betydligt när ditt nästa ligg, din pappa, din syster, din kollega, din krogflirt, din vän eller blivande fru  kommer ut som hivpositiv.

I förra veckan frågade en bekant mig, hur många som jag känner som lever med hiv. För mig var det en märklig fråga, jag har aldrig delat in mina vänner utifrån vilka av oss som har diabetes, hiv, Menières sjukdom eller någon annan kronisk sjukdom. Det har liksom ingen betydelse utom i de fall vi av någon anledning beklagar oss över konsekvenserna av att leva med en kronisk sjukdom.

 

Otrohet av Paul Coelho

Paulo Coelho, den hyllade och utskällda författaren som skrivit åtskilliga av bestsellers är nu ute med en ny roman, Otrohet.

Boken handlar om Linda, en kvinna i trettioårsåldern som är en mycket framgångsrik journalist, lyckligt gift med en kärleksfull man, har två fina barn, god ekonomi, en vacker kropp som hon klär i dyra märkeskläder. Ändå känner hon en tomhet i livet och undrar om livet inte skall erbjuda mer än detta. Hon har slutat känna passion i sin relation. Varje gång hon har sex fast hon egentligen inte vill, så blir följden att hon dör en smula. Hon försöker trösta sig med tanken på att hon har det bra och att andra har det så mycket sämre. Hon tänker på hemlösa, sjuka, flyktingar och fattiga och de som sitter inne och anklagar sig för hur hon kan känna såhär när hon har allt hon kan önska sig. Det är en bra öppning för en spännande fortsättning.

Så träffar hon en man från skoltiden i sitt arbete. Han bjuder in henne till sitt arbetsrum efter arbetstid och efter en passionerad kyss går hon ner på knä och suger av honom. Plötsligt är hon vid liv igen, om än bara genom korta möten. Väninnorna rekommendera yoga, hon går till psykiater och får medicin, men inget hjälper på djupet.

Jag kände en nyfikenhet i början av romanen men det dör en bit in i boken och när författaren sedan börjar producera essentiella könsstereotypa uppfattning om kvinnor och mäns sexualitet blir jag lätt illamående.

Korta möten, som bara har som syfte att tillfredsställa den sexuella instinkten och utan känslomässigt engagemang från mannens sida, har möjliggjort vårt arts fortlevnad och spridning. Intelligenta kvinnor bör inte anklaga männen för det. De försöker stå emot, men de är biologiskt benägna att handla på det sättet.

Männen bedrar för att de har det inskrivet i sitt genetiska system. Kvinnan gör det för att hon inte har tillräcklig värdighet och förutom att hon ger sin kropp ger hon dessutom alltid bort en del av sitt hjärta.

 Män och kvinnor känner precis samma lockelse att bedra sin partner. Men kvinnan har bättre självkontroll.

Slutet blir till en Coelho-pekoral, du kan inte söka lyckan utanför dig själv utan det gäller att ta vara på stunderna under vägen fram. Betyget blir, ägna din tid till något mer vettigt än att läsa den här romanen.

Sätter vi (G) punkt nu?

Igår var fick jag i Sveriges Radio, P3 nyheter kommentera nyheten om en studie gjord av Emanuelle Jannini tillsammans med Odile Buisson och Alberto Rubio-Casillas nyligen publiceradad i Nature Reviews Urology om G-punkten. De menar att det inte finns något specifikt identifierbart område som överensstämmer med en distinkt G-punkt. Detta är i sig ingen ny fakta då ordet punkt är mycket missvisande eftersom det mer handlar om ett område inne i slidan som kan vara skön för stimulans. De framhåller vidare att slidan inte alls är ett passivt hål utan tvärtom har en mycket dynamisk struktur vilken har en aktiv roll i sexuell upphetsning och under någon form av omslutande sex. Vidare säger de att det istället handlar en dynamisk interaktion mellan klitoris, urinröret och främre vaginalväggen som de benämner med det clitourethrovaginala (CUV) komplexet. Detta är ett område som när det korrekt stimuleras under någon form av omslutande sex, kan framkalla orgasm. Detta är också oerhört viktig kunskap runt anatomi och fysiologi inte minst vid kirurgiska ingrepp där det är angeläget att undvika skador på dess muskler och kärlkomponenter.

Det finns ingen punkt, ingen knapp att trycka på. Det är en fantasi, säger Emanuelle Jannini, professor i endokrinologi och sexologi vid Tor Vergata-universitetet i Rom För oss som länge varit intresserad av fittans anatomi kommer detta inte som någon överraskning. Vi har länge vetat att det inte finns någon liten punkt eller körtel att trycka på. Däremot är det många kvinnors erfarenhet att stimulans på slidans vägg ut mot magen är mycket lustfyllt. G-punktens vara och icke-vara har debatterats under lång tid och det var senast 2012 som det kom forskning runt att något identifierats i vaginalväggen som skulle kunna vara g-punktsområdet.

Personligen välkomnar jag den nya forskningen. För oss fittaktivister har kunskapen om klitoris storlek och komplexitet alltid varit viktig att framhålla och det har alltid känts viktigt att problematisera uppfattningen om den vaginala orgasmen. Själv vill jag i fortsättningen gärna tala om stimulans CUV-komplexet som innehåller slidväggens nervändar, prostatavävnaden runt urinröret, olika delar av klitoris och bäckenbottenmuskulaturen.

Bild från artikeln: Beyond the G-spot: clitourethrovaginal complex anatomy in female orgasm i Nature Reviews Urology, (2014).

                   Clitourethrovaginal (CUV) complex and its relationship to female anatomy.

Det djupt tragiska är dock att utforskandet av kvinnokroppen är så otroligt eftersatt att det fortfarande råder oklarheter om hur vår kropp är uppbyggd. Lägg dessutom till att det först var på 1990-talet som Helen O’Conell i Australien visade på att den synliga delen av kvinnans klitoris bara är en liten del. Den största delen av klitoris finns istället inuti kroppen. Den synliga delen består av klitoris ollon som sedan fortsätter bakåt i ett skaft upp mot blygdbenet och går sedan ner i en böj i riktning bakåt. Vid urinröret och slidöppningen delar sig klitoris inre del i två skänklar. Klitoris avslutas med två bulber eller klyftor på var sin sida av slidans öppning. Klitoris nervändar förgrenar sig dessutom ut i kroppen och ut över insidan av låren.

Vill du lära dig mer? Jag och flera av mina duktiga och kompetenta vänner och bekanta har uttalat sig i lite olika media de senaste dagarna.

Jag pratar i P3 nyheter

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1646&grupp=6832&artikel=5990973

Professor Lena Lennerhed talar i Kropp och Själ i P1.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/444332?programid=1272

Sexologen Tina Nevin pratar i Nordegren och Epstein

http://sverigesradio.se/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D4058%26artikel%3D5990651

Forskaren Renita Sörendotter pratar med Robert Jacobsson i Ligga med P3

http://sverigesradio.se/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D3940%26artikel%3D5990940

Sexualupplysaren Maria Bergström från RFSU pratar i tv4:s nyhetsmorgon.

http://www.tv4play.se/iframe/video/2990211?starttime=0

Den andra kvinnan

Det är få ämnen som väcker så mycket starka känslor som ”den andra kvinnan”. jag blev intervjuad i tidskriften Amelia för en tid sedan i ämnet och det är sällan jag fått så många ilskna mail som då. På årets bokmässa hade jag förmånen att få delta i ett frukostsamtal med just Breakfast bookclub mitt ute på mässgolvet. Vi var ett gäng som tillsammans med författaren bakom boken Therese Bohman pratade om romanen, ”Den andra kvinnan”.

Boken handlar om en ung kvinna som arbetar på sjukhusrestaurangen i Norrköping. Hon alternerar mellan att servera, diska och utföra andra sysslor i köket. Hennes vardag är att ångan från diskmaskinerna tar bort allt smink och hon får rensa maskinen från matrester. I matkön där hon lägger upp mat får hon kontakt med en överläkarna på sjukhuset och de byter några ord. En dag skjutsar han hem henne efter jobbet. Detta blir startpunkten för en passionerad historia mellan en gift man och en yngre älskarinna.

Huvudpersonen har en timanställning och står längst ner i sjukhushierarkin. Hon ser detta enbart som ett jobb i avvaktan på något annat. Hon har läst på universitetet och hyser drömmar om att få bli författare. Hon har svårt att hitta gemenskapen med de kvinnliga kollegorna i restaurangen och har också svårt för sina jämnåriga studiekompisar som i sin vilja att framstå som feminister och normkritiska inte ser glappet mellan ambition och verklighet. Huvudpersonen identifierar sig snarare med Fjodor Dostojevskijs eremitiska källarvarelse, jämför sig med den manliga flanören och bygger på den traditionellt manliga konstnärsmyten.

Bohman förmår att skildra klasskillnaderna på ett sofistikerat sätt utan att skriva läsaren på näsan och ställer viktiga frågor om attraktion, kärlek och meningsfullhet.

Den klassiska klichémässiga bilden av den äldre framgångsrika läkaren och den yngre kvinnan av folket, dessutom i sjukhusmiljö avskräcker. Våga se bortanför detta för Therese Bohman gör dock något nyskapande av denna relation som blir riktigt spännande. Här ställs det postmoderna identitetsprojektet, mot klasskillnader och genustolkningar, allt skildrat med ett vackert och genomtänkt språk.

Rekommenderas varmt!

Se upp för den pedofila blicken

I veckan var jag ute och föreläste om barns sexualitet. Något som jag slås av gång på gång är den förändrade synen på barn och sexualitet. Allt för ofta får jag höra att barn inte har någon sexualitet. Detta är inte sant. Vi föds och dör som sexuella varelser.

När jag talar om barns sexualitet så gör jag det för att personal skall kunna se barns naturliga sexualitet och för att föräldrar och andra vårdnadshavare skall kunna ge stöd till barnets egen sexuella utveckling. Där ingår naturligtvis också att se och förstå när sexuella beteenden blivit destruktiva och kan vara ett tecken på att barnet mår dåligt eller varit utsatt för övergrepp. Exempelvis upprepad onani med nästan tvångsmässiga inslag kan bero på att barnet varit utsatt men det kan också handla om bristande teknisk kunskap, ett sätt att trösta sig själv, ett sätt att komma till ro. Det som gör mig lite förtvivlad är att vuxna idag är så rädda för barns egna sexuella uttryck och att vi pratar så lite om detta.

Barn har en egen sexualitet som inte skall sammanblandas med vuxnas sexualitet men visst njuter barn av att röra både vid sin egen och andras kroppar. Även mycket små barn rör vid sina kroppar och lägger sig i ställningar där de exempelvis genom att gunga fram och tillbaka kan skapa sköna förnimmelser i könsorganen.

Rädsla för sexuella övergrepp har gjort många vuxna mycket mer oroliga för att kunna uppfattas som att de skulle vilja ha sex med barn. Det finns många foton på mig som naken när jag var barn och det finns även några på mina barn. Detta är dock något som många drar sig för idag då den pedofila blicken internaliserats och det uppfattas därmed som olämpligt. Den pedofila blicken har lett till att fler och fler vuxna inte vågar vara nakna tillsammans med sina barn, bada nakna eller låta dem titta på könsorganen i rädsla för att barnen sedan skall prata om detta med andra. Det finns en form av rädsla och risktänkande som hela tiden är närvarande. Samma sak råder på förskolor och andra institutioner. Barn kan hindras från sexuella lekar och personalen tycker att det är svårt att prata om vissa delar av kroppen. Specifikt svårt blir detta för pappor eller manlig personal på förskolor.

Professor Anna Sparrman från Linköpings universitet forskar om detta och menar att myten om barn som asexuella återigen finns i dagens samhälle. Hon pekar på hur vi ständigt uppfattar hot från omvärlden om att våra barn skall utsättas för sexuella övergrepp och pedofili. Barnen skall skyddas från den pedofila blicken vilket fått till följd att barn skyddas även från en sund sexualitet och sexuellt utforskande.

Anna Sparrman menar att den pedofila blicken blivit normaliserad och att fler ser världen utifrån detta;  Från början kan man säga att den pedofila blicken handlade om hur en pedofil tittar på någonting som han eller hon blir sexuellt upphetsad av. Men det jag menar med normaliseringen av den pedofila blicken det är att det blivit en blick vi alla använder, säger Anna Sparrman och nämner att många sagt att de plötsligt börjat titta på ett annat sätt på de där bilderna de har på väggen hemma, där barnen är små och nakna och att de då frågar sig om det är så bra. Vi tänker med en pedofil blick, vi tittar med en pedofil blick men vi sätter kanske inte ord på att det är vad det är. Men det har ändrat våra tankemönster, säger hon.

Sexuella lekar och sexuellt utforskande är en del av barns utveckling. Men om vi inte hela tiden förhåller oss kritiska till  den pedofila blicken kan vi hindra barns nakenhet och sexuella lekar.

Det finns en bok som i många avseenden är föråldrad och inaktuell men som jag ändå älskar på grund av den attityd som den förmedlar. Boken heter Barnens kärleksliv och är skriven av Gertrude Aigner och Erik Centerwall och kom ut i början av 80-talet innan den pedofila blicken fått sitt fotfäste.

Jag avslutade min socionomstudier i januari 1989. Min begynnande yrkesverksamhet präglades delvis av att vi började tala mer öppet om incest och pedofili. Det var också en tid där teorier om de bortträngda minnena blev högaktuella. Barn och unga kvinnor började berätta om anhöriga som våldfört sig på dem. Det var mycket positivt att sexuella övergrepp uppmärksammades men problematiskt att det i samband med detta också blev så att den pedofila blicken blev en del av allmänhetens ögon.

Självklart behöver vuxna se till att inget barn tvingas vara med om något mot dennes egen vilja men så länge det sker i ömsesidighet bör barn få utforska sina och andras kroppar utan att vare sig hindras eller bli skambelagda.

På nätet hittade jag en uppsats av Anette Brondin och Janna Nylund om barn, föräldrar och sexualitet där de tagit fram reflektionskort runt barn och sexualitet. Jag tyckte att flera av korten var mycket användbara att reflektera runt och lägger in några printscreens.

Hela uppsatsen finns att läsa här.

Ligga med konst

På den fantastiska butiken Justine och Juliettes hemsida fanns vackra konstföremål att ligga med. De var gjorda av den Malmöbaserade konstnären Karolina Hägg i ett projekt där hon lyfter fram sexleksaker som skulptural konstform. Projektet heter just Ligga med konst.

Jag älskar känslan av att ligga med ett vackert, exklusivt konstföremål och beställde hästdildon. Jag gillar inte hästar IRL men en tidigare rosa i enhörning i plast hade givit erfarenheten att formen av ett hästhuvud med den långa mulen passar perfekt att glida över den inre blygdläpparna och över klitorishuvan samtidigt som skaftet samtidigt kan vila mot venusberget.

Detta verk är format som ett hästhuvud och har en inbäddad sten av aquamarine. Dildon är gjord av komposterbar polymerplast som liknar glas. Den är hård och robust och otroligt vacker som konstföremål. Förutom detta är den fullt användbar som dildo.

Även denna fungerar utmärkt med mulen och hästhuvudet som form för att ge en yttre stimulans. Med mulen kan en också stimulera alla de nervändar som finns i slidöppningen. Vid inre stimulans rekommenderar jag att använda den andra änden med äggformat slut som passar utmärkt till g-punkt stimulans.

Längd: 18,5cm
Diameter: Upp till 3,3cm
Material: Komposterbar polymerplast, aquamarine

Detta vackra konstverk får fyra av fem gnägg som sexleksak.

Pinsamt eller?

Läser en ny lättläst ungdomsbok, Pinsamt eller? av Mårten Melin. Boken visar sig vara den sjunde och sista boken i en serie om Emma och Måns. Den går ändå alldeles utmärkt att läsa fristående.

Boken handlar om Emma som sover över hos Måns. De har krupit ner i samma säng och Emma har lovat Måns att lära honom något. Hon visar hur han skall lägga sin hand på hennes trosor och sedan hur han kan stryka med fingret fram och tillbaka i hennes snippa. Det pirrar i Måns mage när han följer Emmas instruktioner. Samtidigt tar Emma i Måns snopp. Men rätt som det är kommer Måns mamma in i rummet. Pinsamt eller?

Det är så otroligt fint att Emma är den drivande personen och jag tycker mycket om den varma skildringen av smeksex mellan två unga personer. Jag tror att detta är en bok som skulle glädja många unga. Ett ett extra plus för skildringen av en schysst morsa.

Detta är en fantastiskt fin erotisk liten bok för unga (årskurs 6-9) som jag mycket varmt kommer att rekommendera i mina utbildningar.

Pinsamt eller? får fem stön av fem möjliga!

åh åh åh åh åh

Boken är utgiven på Nypon förlag, 2014.