Mensminne från farmor

Publicerat: 27 oktober, 2014 i Uncategorized

Idag är mensskydd en något som nästan alla bär och en förutsättning för att vi skall röra oss i det offentliga rummet. Att bära binda, tampong, menskopp, svamp eller något annat är fullkomligt självklart. Så har det inte alltid varit. När kvinnorna i allmogesamhället fick mens så fick det rinna fritt. Det fick helt enkelt torka in på på kroppen, på ben och lår. En del av blodet sögs också upp av kläderna. Ett vanligt uttryck förr var att hon har på kläá eller har på särken. Blodet kom på särken (ett längre linne) som bars under blus och kjol och på strumporna som var långa och fästes ovanför knäna. Kvinnor bar inte underkläder, på vintern utan klädde sig istället med lager på lager av underkjolar Kjolarna var ofta mörka och blodet sögs in i tyget.

Just nu går jag en mycket intressant studiecirkel runt mens. Vid första tillfället skulle vi berätta om vi någon gång pratat mens med våra farmödrar eller mormödrar. Min farmor kom från en fattig familj i Skattungbyn i Orsa socken. Hon fick börja tjäna som piga när hon avslutat de få åren hon gick i skolan. Hon berättade en gång att de soart-tjossl´n (Orsakjolar) som  kvinnorna använde (och som vi idag använder som en del av Orsadräkten) ibland frös på vintern och blev alldeles stela på grund av att de ofta var fuktiga av urin och mensblod.

Lånar en bild (1902-1909) från Orsa bildarkiv för att visa på hur kjolen ser ut.

Skärmavbild 2014-10-27 kl. 21.07.54

Det var först under 1800-talets slut som kvinnor började använda underbyxor. Ännu vid sekelskiftet 1900 fanns en stor skepticism och många ansåg det både oanständigt och onödigt. Sina behov uträttade man vanligen stående med benen brett isär, något som den nya underbyxan satte stopp för.

Under allmogesamhället uppfattades det inte som frånstötande att kvinnor gick omkring med kläder på vilka det fanns mensblod. Det berättas även att en på vintern kunde se blodvägen efter kvinnor som gick i snön under vintern och spillde blod efter sig. Även inomhus väcktes ingen uppmärksamhet om det droppade lite blod på golv eller möbler. Det var inte märkligare än att man efter uträttade behov torkade sig genom att trycka in kjolen i ”skåran” eller brukade fingrarna ( s. 61).

I allmogesamhället saknades möjligheter att försöka stoppa det rinnande blodet med trasor eller liknande. Där behövdes varje liten bit till att väva mattor, täcken eller lakan.

Menstruationstabut och äcklet som det inte allt för sällan ges uttryck för är således som så mycket annat en social konstruktion med kort historia.

Fakta i denna uppdatering kommer främst från Denise Malmbergs doktorsavhandling; Skammens röda blomma? Menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition. Utgiven 1991.my_blommor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s