Trosfuktarlitteratur och litterära sexleksaker

Idag skriver en av mina favoritbibliotekarier Jenny Lindh i Dagens Nyheter  om fem litterära sexleksaker ur bokhyllan. Det är inför premiären av filmversionen ”Fifty shades of Grey” som hon vill hjälpa oss att hitta trosfuktarlitteratur.

Jenny Lindh rekommenderar;

Gökmannen av Sture Dahlström
Boken beskrivs som ett erotiskt mästerverk. Den handlar om Xerxes Sonson Pickelhaupt, som driver en inseminationsklinik där han ”förbarmar sig” över barnlösa kvinnor. Den sägs vara både rolig och spermafixerad. Det jag fastnar för är beskrivningen av hans hyllningar till fittan – som omväxlande liknas vid ryska björnskinnsmössor och våta skatbon, samt ”en halv fotboll övervuxen med guldstrån. Jag bokade den genast på biblioteket!

Erotiska noveller av Birgitta Stenberg
Enligt Lindh påminner Erotiska noveller om slaskpornografiska historier som man kunde hitta längst bak i gamla kioskdeckare och smyga med sig in på sommarstugedasset. Åhh, jag minns dem. De sista sidorna var ofta rosa och jag brukade smyglåna dem från pappa och enbart läsa porrnovellerna. Lindh lyfter fram att Stenberg aldrig fastnar i formler eller normer vilket är berusande. Förbaskat bra skriven säger Jenny Lindh och jag håller med, den står redan utläst i min bokhylla.

Surrealister om sex av Jozé Pierre (red)
Ingen roman men en nog så upphetsande rapport direkt från kulturmännens kalsonger skriver Jenny Lindh. I 20-talets Paris träffas en grupp surrealister med André Breton, Paul Eluard och Raymond Queneau i spetsen för att samtala om sex. En bok som jag inte läst från pärm till pärm men skumläst. Enligt mig tidvis rolig men också tämligen heterosexistisk i dagens ögon. Lite för mycket skrävel från heterosexuella män och låg trosfuktarpotential enligt mig.

För dig blottad (Crossfireserien) av Sylvia Day
Jenny Lindh menar att denna bok enbart är för dig som är abstinent efter 50 Shades och behöver substitut. Dialogen i 50 nyanser var ingen höjdare, i ”För dig blottad” är den ohygglig. Titeln, som ska signalera sexuell undergivenhet, får mig att tänka på infekterade tandhalsar. Författarnamnet Sylvia Day låter som ett inkontinensskydd.
Mycket märkligt att denna bok nämns i sammanhanget! Den är precis som Lindh konstaterar, urdålig. Visst knullas det friskt men innehållet har för övrigt mycket att önska. Jag har redan sågat den i ett tidigare blogginlägg.

Enskilda nöjen av Henry Mathews
Onani är sex med någon du älskar och faktiskt utstrålar boken, enligt Jenny Lindh. Den består av 61 prosastycken där människor av olika nationalitet, kön och ålder onanerar. En beskrivning som gör att jag genast bokar även denna på biblioteket.

Sammanfattningsvis ett lite märkligt urval enligt mig. Varför ta med Sylvia Day exempelvis? Fick inspiration att göra en längre trosfuktar-litteraturlista eller förr all del, en lista med litterära sexhjälpmedel. Behöver er hjälp! Skriv om era erotiska favoritböcker i min gästbok, på Facebook, Twitter eller maila mig, suzann(at)comhem.se. Jag lovar att sammanställa en lista med alla tips.

Bifoga gärna en kort beskrivning av innehåll och varför den är bra. En bonus är vilka sidor som en bör slå upp för att hitta bästa sexet.

Ska man snacka sex med barn? Ja!

Häromveckan skrev jag en kritisk artikel om den påstådda sexualiseringen av samhället. Jag funderade på att skriva att jag snarare ser en annan tendens, att samhället blir mer och mer sexualfientligt. Jag lät bli på grund av att det inte är en entydig trend men visst finns tendenser till detta. En av dessa är oron för barns sexuella uttryck som tar sig vissa skrämmande uttryck.

När sången om snoppen och snippan publicerades på SVTs barnkanalen fanns många upprörda föräldrar och andra vuxna. En del av dem skrev kommentarer till Barnkanalen.

En del av synpunkterna bygger på en tanke att barn skall skyddas från sexualitet och kunskap om sin egen kropp. Detta tyder på en stor okunskap. Barn föds som sexuella varelser och visar sexuella reaktioner redan innan födseln. Barn känner mycket tidigt att snoppen blir hård eller att det blir varmt i snippan.Att onanera och leka sexuella lekar är helt vanliga och normala aktiviteter hos barn. Hur omgivningen sedan reagerar och interagerar med barnen har stor betydelse för den sexuella utvecklingen.

Psykologen Thore Langfeldt skriver i sin bok Barns Seksualitet att det inte finns några tillförlitliga siffror på hur många barn i 3-4 års åldern som får orgasm. Erfarenheter från personal i förskoleverksamheter tyder på att ca 5-10 % av barnen får orgasm. De flesta vill däremot försöka att stimulera sin könsorgan på ett eller annat sätt.

En öppen och ärlig dialog i hemmet gör att barn får en bra grund att stå på. Detta gör också att de lättare kan berätta och fråga om de undrar något runt sina kroppar och dess reaktioner. Många barn tycker om att vara nakna och kunna leka med sin egen och andras kroppar. Att exempelvis måla sig själv och andra med fingerfärg kan var både kreativt och roligt. Hur de vuxna sedan reagerar med ord, tonfall och ansiktsuttryck är av stor vikt för hur barnen skall tolka sina handlingar. Barn har också rätt till ett privatliv där vuxna inte hela tiden behöver bevaka vad som händer.

Vad är det då som hänt i vårt samhälle? Min egen reflektion är att vi gått från att barns sexualitet varit något naturligt och som har varit pratbart tills idag där detta blivit ett ämne som barn behöver skyddas ifrån, jämför föräldrakommentarerna ovan. Jag har inspirerats mycket av professor Anna Sparrman som talar om det skett en normalisering av en pedofil blick. Vi tenderar idag att sexualisera barns nakna kroppar.

Detta har inte längre enbart blivit förbehållet pedofilen utan något som integrerats i oss alla. Det handlar inte längre om hur personer med pedofila tändningsmönster ser på barn utan hur den pedofila blicken gjorts till en norm som vardagen organiseras utifrån. Normaliseringen passiviserar barn och gör deras handlingsutrymme mycket mindre. Talet om den normala sexualiteten hos yngre barn tenderar att försvinna helt (Sparrman, 2014). Detta går inte minst att se i samtalet med förskolepersonal som känner sig otrygga med vad de kan och får prata med barnen om. I Upsala Nya Tidning fanns häromdagen en viktig artikel i ämnet om man skall prata sex med barn. Personalen sade sig även ha sett en förändring över tid angående barns minskade handlingsutrymme att uttrycka och utforska sin sexualitet.

Detta är en allvarlig tendens och något som vi sexualupplysare, sexologer och andra som arbetar med barn och sexualitet behöver motverka.

På 70-talet när jag var barn fanns bland annat Per, Ida och Minimum vilket var en fantastisk bok som var tydlig och rak i sitt budskap om att även barn har sexuella känslor. Jag hoppas på nya (mer normkritiska) barnböcker som också bejakar barns sexualitet.

När jag googlar på ämnet ser jag också att nämnda Anna Sparrman kommer att skriva ett kapitel i en kommande mycket spännande bok; Sparrman, Anna (in press 2015).
Seeing (with) the body: Children enacting sexuality. In Emma Renold, Jessica Ringrose and Danielle Egan (Eds.), Children sexuality and the ‘sexualisation’ of culture. UK: Palgrave.

Referens: Sparrman, Anna (2014). Barn tecknar nakenhet – och sexualitet?.
I Yvonne Eriksson (red.). Barn tecknar världen, ss. 47-76. Lund: Studentlitteratur.

 

 

Populärvetenskapliga tidskrifter om sex

Detta blogginlägg kommer att beröra ett smalt område, populärvetenskapliga tidskrifter om sex. Jag tänker inte på de som traditionellt brukar kallas porrtidningar och inte heller vetenskapliga tidskrifter som exempelvis Journal of Sex Research. Istället vill jag undersöka tidskrifter som har till syfte att presentera populärvetenskapliga rön och reflekterande reportage runt sexualiteter.

En tidskrift som jag gillar mer och mer är Insikt. Den kommer ut med fyra nummer per år och berör olika ämnen och aktuella frågor som berör området sexualitet och hälsa. Den ges ut av LAFA- Enheten för sexuell hälsa inom Stockholms Läns Landsting. Det är kostnadsfritt att teckna en prenumereration

Nr 3 2014 gillade jag otroligt mycket. Den hade tre mycket spännande reportage om: Gravida män – är vården redo, om hur det är omgivningen som skapar problemen för transbarn samt ett reportage om hur oskuldsnormen kan påverka lusten.

Tidningens utkomna nummer från och med 2009 går att läsa på webben.

Den okrönta drottningen är och förblir enligt mig och säkerligen många andra, RFSUs tidning Ottar. Om du blir medlem i RFSU får du tidningen gratis annars kan du också teckna en prenumeration eller köpa lösnummer på Pressbyrån. Det är en tidning som vågar sticka ut och här kan du läsa om nya företeelser innan de landat i människors medvetande här i Sverige. I Ottar läste jag exempelvis första gången om pegging (sexuell praktik där (oftast) kvinnor penetrerar en man i anus med en strap-on dildo). De tar pulsen på svensk sexualpolitik och förutom egna skickliga medarbetare använder de spännande frilansreportar. Här finns också reportage med sexologiska frågeställningar och kunskap. Senaste numret har temat abortkamp.

Tidningen har vunnit Publishingpriset för Bästa medlemstidning 2014, 2013 och 2012. Året innan dess vann Ottar juryns specialpris för god journalistik. Ottar har alltid skarpa artiklar runt sexualitet i allmänhet och sexualpolitik i synnerhet.

 Om vi sneglar till Norge så finns magasinet Cupido – bladet for kåthet og glede. Cupido har ett eget sexualpolitiskt program och ett fantastiskt arkiv av äldre artiklar som är temabaserat. Någon av er kanske minns Lill-Marit Bugge som var chefredaktör för den svenska varianten CupidoZero i början av 90-talet. Den svenska tidningen gavs ut 1990-1992.

Cupido i Norge har nu givits ut i 30 år. Tidningen har bland annat haft en spännande serie artiklar om Perversionernas historia av historikern Julie Peakman. Innehållet har beskrivits som intellektualiserande pornografi. Detta på grund av att tidningen blandar populärvetenskapliga sexologiska artiklar med erotiska bilder och noveller.

Nu undrar jag om Du har några tips på andra nordiska, engelska eller amerikanska populärvetenskapliga tidskrifter?

Bad sex in fiction award

I december varje år utses en vinnare i ”Bad sex in fiction award” i den litterära världen. Priset som ingen vill ha delas årligen ut av tidskriften Literary Review. Avsikten med priset är att uppmärksamma dåligt skrivna, oengagerade eller helt onödiga sexskildringar i modern skönlitteratur för att motverka att fler skrivs. Årets utdelning är den 22:a i ordningen.

I år var följande nominerade;

The Snow Queen av Michael Cunningham
The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan
The Hormone Factory av Saskia Goldschmidt
Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage av Haruki Murakami
The Age of Magic av Ben Okri
The Affairs of Others av Amy Grace Loyd
Desert God av Wilbur Smith
Things to Make and Break av May-Lan Tan
The Lemon Grove av Helen Walsh
The Legacy of Elizabeth Pringle av Kirsty Wark

Den nigerianska författaren Ben Okri, som tidigare vunnit Booker-priset, tog 2014 hem vinsten efter att i en ny bok bland annat ha jämfört en mans smekningar av en kvinna med att tända en glödlampa.

When his hand brushed her nipple it tripped a switch and she came alight. He touched her belly and his hand seemed to burn through her. He lavished on her body indirect touches and bitter-sweet sensations flooded her brain.

She became aware of places in her that could only have been concealed there by a god with a sense of humour. Adrift on warm currents, no longer of this world, she became aware of him gliding into her. He loved her with gentleness and strength, stroking her neck, praising her face with his hands, till she was broken up and began a low rhythmic wail. She was a little overwhelmed with being the adored focus of such power, as he rose and fell. She felt certain now that there was a heaven and that it was here, in her body. The universe was in her and with each movement it unfolded to her.

Somewhere in the night a stray rocket went off.

Okri vann i konkurrens med bland annat Richard Flanagan som i sin The narrow road to the deep north beskriver ett samlag i termer av en ömsesidig världsomsegling för att sedan avbrytas av att en hund dödar en dvärgpingvin. Ett citat från Wilbur Smith och boken Desert God;

Her body was hairless. Her pudenda were also entirely devoid of hair. The tips of her inner lips protruded shyly from the vertical cleft. The sweet dew of feminine arousal glistened upon them.

En annan av de nominerade var Saskia Goldshmidt som i ett avsnitt av ‘The Hormone Factory’ låter the beast found its way in;

I unbuttoned my pants, pushing them down past my hips, and my beast, finally released from its cage, sprang up wildly. I started inching my way back up, continuing to stimulate her manually, until the beast found its way in.

Bad hair day on Instagram?

Jag är mycket intresserad av våra kroppar konstrueras i samhället och könshår är en fascinerande dimension. En vän lade nyligen upp den här bilden på Facebook och jag tycker att den säger något om vår tidsanda.

Genusvetaren och forskaren Fanny Ambjörnsson intervjuades i veckan i Metro. Hon sa; Obehaget inför kvinnlig könsbehåring handlar om rädsla för vad som är normöverskridande. Det första sättet folk reagerar på är att det upplevs som fult och äckligt, och det är beroende av samhällets normer och värderingar. Det har dessutom gått tämligen fort, stora förändringar har sett på bara femton år.

I veckan har vi kunnat läsa i media att Instagram än en gång uteslutit bilder där kvinnors könshår syns. Det är grundaren av den australiensiska modetidningen Sticks and Stones, Ainsley Hutchence som lade upp en bild  av kvinnor med orakad bikinilinje. Konsekvensen blev att bilden togs bort. Varför är det olämpligt för kvinnor att visa naturliga könshår i bild undrar Ainsley Hutchence. Hon gör en jämförelse med bilden på Justin Bieber i hans senaste reklamkampanj för Calvin Klein där han visar hår ovanför kalsonglinjen och ställer frågan varför inte en kvinna också kan förstärka sin femininet med könshår.

 

Detta är inget nytt. Petra Collins, en kanadensisk konstnär har tidigare lagt upp en bild där könshår sticker ut ovanför bikinibyxorna. Även denna ansågs bryta mot Instagrams användarregler och de stängde ned Collins konto.

Jag ställer mig samma fråga som Ainsley Hutchence;

Is #FreeTheBush The Next Big Instagram Hashtag?

Behov av mer kunskap runt transpersoner och sexuell hälsa

Det finns väldigt lite forskning runt transpersoners sexuella hälsa i Sverige. På RFSL är detta något som vi gång på gång konstaterat. Det finns viss forskning runt transpersoner som genomgått kirurgisk könsbekräftande behandling men inte mycket om transpersoners sexuella hälsa i stort. Det finns ett stort behov av ny kunskap om livskvalitet och livssituation inte minst i det hälsofrämjande arbetet, för att vid behov kunna förändra vård och bemötande i samhället. Syftet är att få fram kunskap som i förlängningen kan stärka transpersoners sexuella rättigheter. Detta innebär att det är av stor vikt att ny forskning görs.

Nu har Folkhälsomyndigheten givit uppdrag till Malmö Högskola och forskaren Malin Lindroth att utföra en studie runt transpersons sexuella hälsa.

Identifierar du dig som transperson (exempelvis transsexuell, transvestit, transgenderist/ transgendered), är över 18 år, och kan tänka dig att delta i en intervju och dela med dig av dina erfarenheter (vid ett möte, via Skype eller via telefon) så kontakta malin.lindroth@mah.se för mer information.

Om detta inte är aktuellt för dig, sprid gärna informationen vidare så studien kan genomföras.

 

Sexualisering – ett begrepp med stora problem

Jag är så oerhört trött på den slentrianmässiga användningen av begreppet sexualisering. Dels används det utan att definieras, så olika personer, kliniskt aktiva och tyvärr även vissa forskare diskuterar utifrån ett begrepp med olika innebörd. Dessutom får den påstådda ökade sexualiseringen av samhället allt för ofta får stå helt oemotsagt och oproblematiserad. Vad är egentligen sexualisering? Vilken forskning finns om att detta odefinierade fenomen skapar en rad problem?

Nu fick jag möjlighet att skriva en debattartikel på SVT Opinion med anledning av att ännu en tidning, denna gång Göteborgs-Posten, publicerat en artikel om hur sexualiteten påverkas av samhällets sexualisering, i detta fall att många män inte längre njuter av sex.

Läs min debattartikel här.

 

Snippan och snoppen i Barnkanalen

Vid det här laget har nog de flesta hört sången om snoppar och snippor i SVTs Barnkanalen. Det är en fantastisk och underbar satsning på att låta alla delar av kroppen få finnas och kunna besjungas. Med härlig trall, rytm och färgglada bilder ser vi snoppar och snippor dansa förbi i en tecknad film. Filmen är producerad till barnprogrammet Bacillakuten för barn mellan tre till sex år.

Avsikten är att på ett lekfullt sätt prata om snippan och snoppen för barnen. De hoppas också att filmen kan hjälpa vuxna att prata med barn om snippan och snoppen.

Så långt är allt toppen. Sedan till det mindre roliga. Snippan och snoppen är tyvärr ganska könsstereotypa där snoppen har keps, jeans och mustasch och snippan långa ögonfransar, röd rosett och damhatt. Snoppen kommer dessutom i full galopp och snippan sitter elegant.

En bit in visas snoppen och snippan på två toalettskyltar med symboler för kvinna respektive man och här blir det lite problematiskt när tjejer faktiskt kan ha snopp och killar kan ha en snippa.

Det mest trista är dock att snoppen måste springa rest istället för att dingla nedåt. Jag hade föredragit att den typ hade fått springa på sin pungkulor istället för att göda den gamla fallocentriska gestaltningen.

Dessutom kommer ett hjärta mellan snoppen och snippan på slutet vilket lätt kan tolkas som heteronormativt. Barnkanalen säger att om man tolkar hjärtat i slutet av filmen som att snoppen och snippan blir kära så kan det tyckas så. Men om man tolkar hjärtat som att vi ska älska våra kroppar som dom är, även de kroppsdelar som kan uppfattas som “skämmiga”, då blir ju tolkningen en annan.

Jag gillar dock att de nämner att snippan sitter där så elegant, till och med på en gammal tant.

Det var dessutom fantastiskt kul att läsa på SvD kultursidor om att en vuxen kvinna fått börja fundera över den eleganta delen av många kvinnors kroppar. Erika Treijs; måste erkänna att jag aldrig sett snippor som eleganta, men efter att ha avnjutit Johan Holmströms underfundiga text till låten ”Snoppen och snippan”, så är det dags att ta sig en rejäl funderare.

Låten har också fått mycket kritik mot att sexualisera barn. Det är en löjlig kritik. Barn föds som sexuella varelser och är naturligtvis nyfikna på sin snopp eller snippa liksom andra delar av kroppen.  Allt tal om sexualisering är vuxnas sätt att överföra en vuxensexualitet på barn istället för att låta dem vara barn och kunna bejaka sina egna kroppar och inte få vissa delar skambelagda.

 

Filmen PRIDE på bio – se den!

I helgen var jag tillsammans med min äldsta son på bio och såg filmen PRIDE. Den är producerad av Matthew Warchus med bl.a. skådespelarna Bill Nighy, Dominic West, Imelda Staunton, Ben Schnetzer.

Filmen bygger på en sann historia och handlar om England 1984, Thatcher är vid makten och skräcken för aids börjar sprida sig. En grupp hbt-aktivister med den hängivna aktivisten Mark Ashton (Ben Schnetzler) i spetsen vill vidga kampen för rättvisa genom att stödja de strejkande gruvarbetarna i Wales och startar gruppen ”Lesbians and Gays Support the Miners” och samlar in pengar. Thatcher och polisen är en gemensam fiende. Det är också en film om klasskamp, hiv, kärlek och att komma ut.

PRIDE handlar om det vackraste ord jag vet, solidaritet. Filmen ger hopp i en tid där det ibland känns som en tävling runt vem som är mest förtryckt och skildrar istället förmågan att att se förbi olikheter och fokusera på det som förenar. Kunde de på 80-talet så borde vi kunna även idag!

Jag älskar alla ”vanliga kvinnor” som är med i filmen och att en av huvudrollsinnehavarna med verklig styrka och fitta dessutom är en tjock tvåbarnsmamma.

Det som är fantastiskt är att så mycket i filmen är sant. Jag har läst massor av texter, bloggar och hemsidor och upptäcker fler dimensioner och hur stor autenticitet som finns i filmen. Läs bland annat vidare här.

På bilden syns bilen som sponsrade gruvarbetarna med i verkligheten, en likadan finns i filmen.

Lesbian and gays – support the miners!

Det går att läsa mycket om Mark Ashton och jag gråter en skvätt när jag ser hans lapp (på nätet) i ett stort aids-lapptäcke.

Helt plötsligt kastas jag tillbaka till slutet av 80-talet där flera av min vänner dog och måste göra ett uppehåll i skrivandet.

Det finns också en The Mark Ashton Red Ribbon Fund tills hans minne.

He was an everything person,” said his friend Chris Birch. ”He was an Irishman, a communist, an agitator, a lapsed Catholic who still went to mass very occasionally. He was very charismatic. His communism governed everything he did. He spent a couple of months in Bangladesh in ’82 and the poverty really politicised him. I miss him terribly. People tell me I didn’t smile for three months after he died.

Socialsekreterare som patologiseringsinstrument

Under min Thailandssemester läste jag åtta böcker. Fler än vad jag tagit med mig. På ett hotell hittar jag en kvarlämnad deckare, Springfloden av Cilla och Rolf Börjlind som jag tar mig an.

Boken handlar bland annat om Enögda Vera och Jelle, två vindrivna gestalter som båda är hemlösa och försörjer sig på att bland annat sälja Situation Stockholm. Vera har glest rödlätt hår och bor i en grådaskig husvagn från sextiotalet. Jelle är 56 år, även han har tovigt hår och är i dålig kondition. Han medicinerar för att hålla sina psykoser i schack och övernattar i ett gammalt insjunket träskjul.

Vid ett tillfälle erbjuder Vera att Jalle gärna får slagga i hennes husvagn men Jalle vill inte. Det handlade inte om att sova i hennes husvagn. Det visste de båda två. Det handlade om något som Jelle inte var så sugen på, och det enklaste sättet att inte såra Vera för mycket var att tacka nej till husvagnsplats. Så blev det nej till det andra också. För stunden.

Lite senare känner Jalle dock på ett annat sätt.

Jelle visste vad som skulle komma. Han hade tänkt på det hela vägen hit. Han skulle älska med Enögda Vera. En tanke som börjat vid Medborgarplatsen. Så småningom hade det växt till något annat, märkte han. Till åtrå. Eller kåthet

Han utgick från att hon tänkte på samma sak. Det gjorde hon. Och det gjorde något med hennes kropp. Den ändrade temperatur och blev varm inifrån.

Sin kropp var hon inte orolig för. Den skulle svara upp. Det hade den alltid gjort när det behövts, vilket var väldigt länge sedan nu. Så hon längtade och var nervös. Hon ville att det skulle bli bra.

Det står lite medvind i skåpet där.Vera pekade på ett av fanérskåpen bakom Jelle. Han vred sig om och öppnade luckan. En liten flaska Explorer, halvfull, eller halvtom, en läggningsfråga.

Ingen av dem vill ha.

Vera tar av sig först och Jelle har inte sett Veras bröst innan. Det var första gången på sex år som han rörde vid en naken kvinnas bröst. Inte ens i tankarna. Han hade aldrig några sexfantasier. Nu satt han däremot framför ett par stora vackra bröst. Han kände hur lemmen styvnade under bordet. Han tittar och ser hu lemmen står i en vinkel som han nästan helt glömt bort. Ingen vill släcka ljuset i den slitna husvagnen.

Kvinnan i ljuset framför honom var den hon var och nu skulle han älska med henne. När han nådde upp till hennes sköte kände han hur fuktigt det var. Han gled med ett par fingrar längs hennes lena blygdläppar och Vera slöt sin högra hand runt Jelles lem. Sedan slöt hon ögonen. Hon hade all tid i världen.

Han hade inga problem att föra in sin lem, men gjorde det försiktigt, långsamt och hörde ett kort flämtande från Vera.

Nu var de här.

De älskade.

Deras kroppar vaggade upp och ner med små rytmiska stötar. Britsen begränsade deras rörelser på ett upphetsande sätt. Jelle fick hålla igen kraften, Vera hann med.

Jelle höll kvar sin lem länge till den gled ut av sig själv. Vera faller i en lugn sömn och Jelle lämnar husvagnen.

Var Vera Larsson prostituerad? Frågan ställs av en polis som utreder mordet på Vera.

Inte som vi fått fram, sa Forss. Men med dom där vet man aldrig.

Jag blir oerhört tagen av den fina scenen med två älskande, visserligen lite luggslitna men oerhört fint skildrat. Jag blir fruktansvärt arg på hur poliserna diskuterar men känner igen jargongen.

Genast tänker jag på en uppsats av Frida Larsson. Hon har på avancerad nivå i socialt arbete skrivit en otroligt viktig och mycket bra uppsats, En diskursanalytisk studie om Hemlösa missbrukande kvinnor och sexuella identiteter på Göteborgs Universitet.

Studien visar föga förvånande att det råder en omfattande tystnad runt hemlösa missbrukande kvinnors sexualitet. Socialsekreterarna uppgav att de sällan pratade kvinnorna om sex.

Både kvinnorna och socialsekreterarna förhöll sig till samhälleliga diskurser om hemlösa missbrukande kvinnors sexualitet. Trots att de inte pratade med varandra om sexualitet var ändå socialsekreterarna betydelsefulla i kvinnornas konstruerande av sexuella identiteter. Identiteten missbrukare var dessutom avgörande för alla övriga identitetskonstruktioner.

Sexualitet hos hemlösa kvinnor tenderar att patologiseras, medan sexualitet ofta ses som en hälsofrämjande faktor när det gäller andra grupper.

Kvinnorna pratar mångfacetterat om hur sex kan upplevas på olika sätt och vilka faktorer som påverkar om sexet är bra.

Frida Larsson menar att det är viktigt att poängtera att kvinnorna har haft sex som de definierar som bra, något som ofta glöms bort när det gäller hemlösa missbrukande kvinnor vars sexualitet i regel patologiseras (se Acquaviva 2000; Loates & Walsh 2010; Milner & Myers 2007 m.fl). Den ensidiga bilden av kvinnan som utsätts för sex, och aldrig har det på egna villkor, motsägs således av hennes studie. Däremot är det den framställning socialsekreterarna främst håller sig till, i likhet mer personal som intervjuats i andra studier (Holmberg 2000; Laanemets 2002; Mattsson 2005; Pettersson 2013).

Jag har arbetat i närapå tio år i missbrukssvängen och inom socialtjänsten och levt över fem år på ett behandlingshem. Jag vet innerligt väl att många kvinnor som missbrukar far djävligt illa och utnyttjas i svängen, det kan vi vara oerhört överens om. MEN, jag inser mer och mer att inte lyssnat tillräckligt noggrant om kvinnornas egna upplevelser av den goda sexualiteten. Jag vet dessutom, att jag är långt ifrån ensam