Borde kulturtanter knarka mer? Kulturtanten Boel Märgåker tänker i alla fall åka på en litteraturkryssning med litteratursällskapet Oscar Levertins vänner med avsikt att supa, knarka och knulla. Visserligen förhåller det sig så att ingen narkotika vanligtvis behövs för att hålla en kulturtant puttrande. Tvärtom kulturtanten skulle skämmas ögonen ur sin om hon togs på bar gärning med en pipa crystal meth. Men kanske borde kulturtanterna knarka. Ligga sammandråsade på varandra i en nebulös massa och låta thinnertrasan förhöja upplevelsen av de sista ljuva åren. Varför i helvete ska en läsande och tänkande kvinna kröna sin livsgärning med att vara fogligare och mer rättskaffens än någonsin.
I inledningen av Marina Montelius roman Oscar Levertins vänner möter vi dessa funderingar hos den 62-åriga Boel Märgåker vilken är gift med Greger som både bokstavligt och bildligt är lomhörd. De har fyra utflugna barn. Boel Märgåker är kulturtanten som flyr in i böckernas värld med sina sublimerade sexuella behov. Behovet av vardaglig fysisk närhet får Boel genom sin elektriska värmefilt och bekräftelse genom att vara initiativtagare och ledare för ett litteratursällskap.
Boel har en dröm om furiös kättja, att få inslunga sig i ohämmade knullfester med pattarna kaskaderande genom luftrummet likt dopade väskhundar, men också, och än hemligare, att få vidröra någon med sin kärlek, om än blott momentant. Det senare har hon föga förhoppning till men att hitta någon berusad att dråsa samman med ses om en möjlighet på en finlandsfärja även om den vid detta tillfälle är abonnerad av tidningen Läslust. Så mycket mer knark än ett blad från en förmodat giftig klänglilja blir det inte däremot mer av de andra sakerna.
Boel kommer iväg på sin finlandskryssning som hon kallar för brunstkarneval i det guppande fläskets dyningar. Och knulla får hon göra. Det börjar med en Maggan , en kvinna som påminner henne om den psykoterapeut som hon går hos och åtrår djupt. Boels förhållande till sex med kvinnor är komplicerat, eftersom längtan är så stark. Efter ett särdeles njutningsfyllt knull och när Boel marinerad i lycka och fittslem, häller upp ett ytterligare ett glas cava ringer Maggans telefon och det är hennes make. Boel får sonika ragga upp en av författarna ombord och får honom i säng. Hon avslutar resans sexuella äventyr med att ligga med en yngling som går med en städvagn i någon av de oändliga hyttkorridorer på båten. När hon ser hans tydliga kukbula i uniformen och ofrivilligt kniper med fittmuskulaturen, som så ofta hon gör när hon urskiljer kukar genom byxtyg får hennes mörklila trosor en mörk fläck och det ena leder till det andra.
Hela boken äger en påtaglig uppgiven existentiell ångest och många av romanens litterära gestalter är stukade av livet. Boel är intelligent med god människokännedom och har ibland en ängels tålamod med sina deltagare i litteratursällskapet. Leif som misshandlat sin fd fru grovt och sedan dragit hemifrån utan att ha någon kontakt med barnen och som nu måste gå i terapi för arbetet som indrivare på Kronofogden ger honom ångest är mer än lovligt dryg.
I kön till lunchbuffén pratar Boel med en annan man som anser att Joyce Carol Oates är en ojämn författare vilket gör att hon håller på att kräkas över denna oförlåtligt förutsägbara synpunkt och överväger att förgifta honom med en förgiftad räkcocktail. Utfallet blir dock inte riktigt såsom Boel föreställt sig…
Det är ångestfyllt, det är roligt, och fullkomligt burleskt som när Boels blygdläppar beskrivs som köttrulltårtor som kunnat brukas som presentpapper vid dussinet promoveringsparties i såväl Uppsala som Lund.
Martina Montelius har etablerat sig som en av mina favoritförfattare. Jag älskade Främlingsleguanen med barnet som sade upp sig från dagis och lever med en leguan som talar tyska. Nu visar hon sig som en fullkomlig ordekvilibrist vilken hanterar orden på ett ytterst skickligt vis.
Suzann Sexeducator 