Igår blev det äntligen av att se Anna Odells utställning Okänd kvinna 2009-349701 på Kulturhuset i Stockholm.
Anna Odell hade tretton år innan hon gjorde detta konstverk som sitt examensarbete på Konstfack, själv varit tvånginstagen på S:t Görans sjukhus. Hon iscensatte sin egen erfarenhet utan att veta att det var just på S:t Görans sjukhus som hon återigen skulle bli bälteslagd och tillfälligt berövad alla sina rättigheter.
Hela utställningen är mycket stark och förstärks av att Kulturhuset verkligen återskapat en sjukhusmiljö med skarpt upplysta vita korridorer med stängda dörrar. Vi börjar i en stor vit sal upplyst av starka lysrör och ser tidningsurklipp från debatten som uppstod efter hennes iscensättning.
Vi passerar rum sju som har en riktigt sjukhussäng med möjlighet till bältesläggning. Jag och mitt sällskap går in och tittar på bältena som är slitna och väl använda. Tänk om de kunde berätta sin historia. Någon har provat att lägga sig i sängen för på de vita lakanen finns tydliga avtryck av ett par skor. Som om det på något sätt skulle kunna ge en känsla av hur det är att bli lagd i bälte, men det kanske enbart skulle bli en cool bild till Instagram.
Efter sjukhusmiljön går vi in mot utställningens mörka del, en stor sal med cementväggar. Där visas hennes filmer och det finns också ett antal filmade researchintervjuer på tv-skärmar. Anna Odell gjorde ett mycket grundligt researcharbete innan och ringde runt till flera olika psykiatriska akutmottagningar och talade med mentalvårdare, någon psykiater, advokat och ett par psykologer. Frågan som ofrånkomligen uppkommer är om den infekterade debatten uteblivit om detaljer och delar i verket från början varit kända. Som alltid är verkligheten mycket mer komplex än våra försök till förenklingar som sker i debatt.
Det är intervjun med två psykologer som starkast finns kvar i mitt inre. Den ena är positiv till hennes idé och säger att han finner det viktigt att belysa den psykiatriska vården, där har det alldeles för länge varit för många slutna och stängda rum. De skall tåla att granskas. Den andra psykologen varnar henne för att även om hon är frisk nu så kan ett gestaltande trigga igång någon slags sovande psykisk sjukdom som hon kan ha latent i sig. En gång psykfall alltid psykfall och hon blir behandlad som ett barn som inte vet sitt eget bästa.
Anna Odells verk Okänd, kvinna 2009-349701 består av följande fyra filmer:
1. Epilog. Längd: 40:00 min
2. Liljeholmsbron. Längd: 10:00 min
3. Avslöjandet. Längd: 07:00 min
4. Rättegången. Längd: 35:00 min
Anna Odell ställdes inför rätta i Stockholms tingsrätt den 24:e augusti 2009. Åtalet gäller falskt alarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.Utanför byggnaden demonstrerade medlemmar i RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa). De höll upp plakat med texten ”Reformera tvångsvården” och ”Fria Anna Odell”.
Odell döms till 50 dagsböter á 25, total 2500 kr för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Hon frias för falskt alarm då hon gjort tydlig research innan och fått besked från en advokat att hennes agerande inte kan handla om detta. Även skadeståndskrav från psykiatrin ogillas.
I verket Epilog finns en intervju med den numera legendariske Johan Cullberg, professor i psykatri, psykoanalytiker och författare. Han får frågan om han tror att det blivit ett annat bemötande om en man iscensatt samma händelse. Hans svar blir, kanske. Det är mer provocerande att bli lurad av en kvinna. Konstkritikern Siniziana Ravini är inne på samma linje. Detta hade aldrig hänt om Odell hade varit man och journalist. När två reportrar från Dagens Nyheter 24 maj lurade läkare att skriva ut antibiotika väcktes inget åtal mot dem och heller inte mot Uppdrag granskning när de wallraffade ute i valstugorna.
I programkatalogen för utställningen finns en text av Lars Vilks som refererar till Siniziana Ravini som ser en parallell mellan att polismännen lägger ner Anna Odell på marken, fängslar henne med handbojor och bär henne till bilen till att det under 1600-talets barockmåleri var det fint att måla och betrakta kvinnor som bars eller rövades bort. Rubens skildring av bortförandet av sabinskorna såg inte som ett våldtäktsscenario utan som fin konst.
Utställningen ger inga snabba och enkla svar. Istället gestaltar den en svårlös konflikt runt frågan om psykoser och galenskap, rätten att frihetsberöva och bälta en människa mot dennes uppenbara vilja. Patologisering och medikalisering av vår psykiska hälsa. Jag slås starkt av att det främst är unga kvinnor som läggs i bälte och att antalet ökar.
Fastnar på nätet och läser om många olika unga kvinnor med tuffa erfarenheter från psykiatrin. Psykiatrins bältesläggning skadar mig – Sigrid har bältats 268 gånger
Efteråt sitter jag och min vän i Kulturhusets café, dricker kaffe och äter en macka samtidigt som vi pratar om våra upplevelser. Hon har tidigare jobbat inom psykiatrin och är utbildad psykoterapeut. Hennes reflektioner berör djupare än de allra flestas röster. När vi börjar prata om annat frågar jag om hon funderat på att öppna eget, då säger hon nej, hon vill hellre arbeta i det offentliga för allmänheten och skulle inte ha något emot att återvända till psykiatrin. Där och då blir hon en stor och viktig förebild.
På vägen till rätt galleri passerar vi förberedelserna till Makode Lindes utställning. En annan mycket kontroversiell konstnär som snart har premiär på Kulturhuset. Marianne Lindberg De Geer var den som konst- och designchef på Kulturhuset som tog dit Anna Odells Okänd, kvinna 2009-349701 och som även bjudit in konstnären Makode Linde att göra en stor utställning på Galleri 3. Utställningen har lett till att Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson och Marianne Lindberg De Geer blev mycket oeniga omkring utställningens titel. I dagarna avgick Lindberg De Geer på grund av att drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta. Frågan om den fria konsten fortsätter…
Suzann Sexeducator 