Snipp och snopp. Lika eller olika?

Självklart måste barn få kunskap om hela sin kropp. För dem är snoppen eller snippan inte mer märkvärdigt än ett knä eller ett öra. Det är vuxna som sexualiserar barns könsorgan, inte de själva.

Tony Cronstam, ni vet tecknaren bakom serien om sköldpaddan Elvis har gjort en charmig och fin barnbok om snoppar och snippor. Här visas mångfald och det råder ingen tvekan om att båda är lika bäst.

Boken handlar om Snipp och Snopp, de har visserligen några saker som skiljer dem åt, men de är precis lika bra. Till skillnad från Barnkanalens snippa och snopp har dessa karaktärer fått varken fått långa ögonfransar eller rosetter vilket är otroligt skönt. Dessutom hänger äntligen snoppen ner och vi får äntligen en charmig snopp som är i sitt mest vanliga läge

I sin ambition att  avdramatisera snippor och snoppar går Cronstam ändå lite vilse när han säger att skriver:

Sätter man ihop en vuxen snippa och snopp, så kan det bli en bebis. Det är därför vi föds med snippor och snoppar.

Någon rad om att det kan vara skönt att ta på sin snopp eller snippa hade inte skadat för det är erfarenheter som barn gör tidigt. Det hade också varit skönt att slippa reproduktionsfokus då allt annat i boken är så skönt normbrytande.

Sista sidorna berättar om att flickor faktiskt kan ha snopp och pojkar kan ha en snippa. Dessutom att man kan känna att man inte är varken pojke eller flicka och att det också självklart är okey. Mycket fin barnbok som varmt rekommenderas!

Boken är skriven av Tony Cronstam, utgiven 2015 på Idus förlag.

Läser erotik och har torra trosor även efter sista kapitlet.

Rosanna Wilde är en kvinna 40+ som lever i ett tryggt men stagnerat äktenskap. Hennes make affärsmannen Nathan tjänar så mycket pengar att Rosanna kan sitta hemma och skriva utan att få ur sig speciellt många rader. Det var fem år sedan hon romandebuterade och utåt så framhåller hon att en ny roman är på gång. En dag när hon kommer hem står en man i hennes kök. Det är Samuel, en vacker man med pojkaktig charm och genomträngande blå ögon. Maken har lovat honom att tillfälligt få bo i deras gäststuga på gården. Rosanna blir fullkomligt förälskad och kåt vid åsynen av Samuel. I hennes tankevärld förför hon honom men i verkligheten händer precis ingenting.

I hennes inre har den tunna kjolen dragit upp runt höfterna och trosorna, de skamligt våta, glidit ner till hennes fotknölar. Hon har satt den ena foten runt hans bak, öppnat sig, gräver girigt i hans gylf, hennes fingrar darrar och hon får inte upp knapparna i jeansen, vill in där, till det hårda som lockar. Hon behöver hans kuk, han är regnet som räddar, droppar som skänker liv åt sprucken jord.

Katerina Janouch har nyligen givit ut första delen i en erotisk trilogi om den fyrtioåriga författaren Rosanna Wilde.

Maken Nathan har påskrivna skilsmässohandlingar i den låsta lådan i skrivbordet. Han upplever att han förlorat sin sexualitet. Samuel i sin tur är dumpad av sin stora kärlek Julia och vill inte trösta sig med en nya förälskelse eller snabba ragg. Detta innebär att Rosanna genom den största delen av boken bara trånar efter sex utan att få till det.

Rosanna går en kväll på fittsalong till väninnan Gilda, en bohemisk dotter till förmögen familj. Gilda hälsar välkommen med orden;

Jag har bjudit er hit er ikväll för att tala om det viktigaste och vackraste vi kvinnor har. De kallar oss fittbärare, de som föredrar detta ord, och varför inte? Men vi är mer än så. Inte bara bär vi fitta – fittan bär också oss. Den ger oss syre, inspiration, kraft energi och livslust. Fittan är vårt centrum, vår sanna jag. /…/ Jag tror att fittan är patriarkatets stora skräck. Tänk er ett organ som är mänsklighetens vagga och som bärs av oss kvinnor.

Kvinnorna delar med sig av sina sexuella eskapader, visar fittan för varandra, röker någon joint och avslutar det hela med en livmoderscermoni. Rosanna blir pånyttfödd och går därifrån i fast förvissning om att hon skall få Samuel i säng.

Samtidigt ger sig maken Nathan ut och träffar Lisa 54 från Hookupworld.com för en sexträff. Hon har svandunstofflor, är överviktig och slickar häftigt hans anus. En kort tid därefter köper han exklusivt men vanligt vaniljsex från en lyxescort på en tjänsteresa.

Rosanna befrias både från skrivkramp och sin förtryckta sexualitet genom innehållet på fittsalongen. Hon tar kommandot över sina känslor, sexuella fantasier och bestämmer sig för att leva ut sin sexualitet. Det är en fin och befriande tanke hur en kvinna hittar sin fitta och sitt eget sexuella jag, om det inte vore för den överdrivet hurtfriska livmoderfeministiska beskrivningen av fittsalongen. Jag trodde först att Janouch var grymt ironisk men insåg så småningom att det nog inte var fallet.

Upplösningen är lite oväntad men jag lägger lite besviket ifrån mig boken. Till bokens fördel kan sägas att Katerina Janouch kan skriva om sex men det gnistrar inte och varför måste Rosanna bara tråna och längta i stora delar av boken? Jag vänder mig också emot de stereotypa skildringarna av män och kvinnors sexualitet. Konstaterar att den här formen av erotik inte ger några blöta fläckar i mina trosor.

 

 

 

Bögerotik med homosexuella arketyper

 Författaren och poeten Kristofer Folkhammars lyrik är rå och direkt och samtidigt bär den en skörhet och håller distans. Det är en balansgång mellan ytterligheter som skapar nerv.

Samlar länge, länge till den största spottloskan. Tjock som klister i motljus. Den blänker och din stjärt blänker. Du kommer aldrig förstå hur lycklig jag är över att se dig med bar underkropp i solljus.

Poesin är fylld av homoerotiska referenser och befolkas av gestalter som närmast bär drag av homosexuella arketyper.

Nu heter jag redan de gamla grekerna. Nu heter jag pojkscouter som slåss.

Det är källarmän och pisspojkar med ollonpiercingar. Det handlar om den åtrådda kaptenen i den perfekt sittande kostymen.

K skjuter underkroppen bakåt. Som han svankar.

Jag bryr mig så mycket om dig

Jag har nästan inte uppfunnit homosexualiteten.

Han drar i mina armar när jag kommer in i honom.

Mannen. Med sitt köttsliga kapital. Och läckaget från stjärten. Som droppar.

Det finns starka inslag av sexualitet och erotik som är mycket kroppsnära och ljuvligt svulstiga.

Det var rummet där alla var, där vi mötte dem. De stod runt ett badkar och pissade och den fnittrande saten som lät den gula stinkande urinen rinna ner över sina axlar och magen, blev kvar där tills vi lärde känna honom.

När han kysste mig förlorade jag allt är utgiven 2012 på Natur och Kultur

 

 

Sugen på att måla erotik eller en färgglad fitta?

Eller känner du en obegripligt stark lust att färglägga lite tentakelerotik? Då kommer jag att presentera lösningen för ditt begär.

Idag finns tusentals målarböcker för vuxna. De har förvisso funnits under lång tid men marknaden har fullkomligt exploderat de senaste åren. Psykologer hävdar att fenomenet att rita i målarböcker är en form av mindfullness. Genom att fylla i olika mönster med färg aktiveras olika delar av hjärnan på ett sätt som leder till att logik och kreativitet förenas. Det fokus som krävs gör att en stressar ner, oro och ångest dämpas. Det är inte för intet som de kallas för mindfulness då en blir mycket mer närvarande i ögonblicket och i själva handlingen att måla. C. G. Jung påstod redan på sin tid att färgläggande av mönster, närmare bestämt mandalas gör att människor slappnar av.

I den strida ström av böcker som når marknaden kommer naturligtvis även böcker med erotiska och pornografiska motiv eller bilder på könsorganen.

Jag har två favoriter. Den första är en gammal klassiker, Cunt Coloring Book, som gavs ut första gången 1973 då som ett sätt att nå ut med sexualupplysning om hur fittan ser ut. Jag vet inte hur många ex som jag har nött ut men de är flitigt använda i olika kurser och utbildningar samt för mitt eget höga nöjes skull. Illustratören Tee Corinne dog 2006 men hennes livsverk levat kvar och finns att köpa på närmaste internetbokhandel.

Den andra av mina absoluta favoriter är Erotisk ritbok av Magnus Frederiksen utgiven på Vertigo förlag. Upphovspersonen är illustratör och grafisk designer och driver företaget Glafisk. Egentligen tycker jag att det danska namnet kinky malebog är bättre än erotisk ritbok. Den är nämligen skönt kinky.

Denna finns också i en amerikansk utgåva med namnet Fetish coloring book. De olika utgåvorna skiljer sig lite åt då det finns några nya bilder och andra är borttagna, allt för att passa den specifika marknaden i det landet.  I dessa finner vi fantastiska bilder på fetischer, kvinnor, män och transpersoner i olika åldrar och storlek. Som en bonus finns den sexiga Carl-Michael Edenborg med en motorsåg i handen.

Denna finns att köpa på Vertigo bokförlag eller på närmaste internetbokhandel.

En annan fittmålarbok som jag också uppskattar är The Big Coloring Book of Vaginas.

 

Den har förutom bilder att färglägga även lite roliga övningar som jag använt på lite olika kurser och träffar.

Det finns också en motsvarande bok för kukar, The Big Coloring Book of Cocks.

Båda går att köpa hos internetbokhandlare.

Två spännande projekt utanför den mer kommersialiserade världen är Queer Adult Coloring Book som finns att köpa på Etsy. Bilderna är ritade av Nathan Rapport. Det är ett 13 sidor häfte som är tryckt på fint konstpapper. Perfect for your own art therapy or makes a great gift for that heartbroken queen in your life.

 

Via Erika Lust hittar jag Yssa som i projektet Between the Lines målat vackra erotiska bilder inspirerade av Erika Lusts fantastiska kortfilmer Xconfessions. Hon har känslan för att teckna bilder som måste vara underbara att färglägga. Nu får vi hoppas att hon får ett förlag som ger ut hennes bilder.

Drawing Inspired by “I Fucking Love IKEA“

 Yssa was standing in a bookshop at an airport recently and  was puzzled to feel that as a veteran colouring book fan, none of the books actually appealed to her. “So I started a series of drawings that I—and my friends—would have fun with drawing on, around, upon. That’s how the Between the Lines project kicked off. And if the publishing houses can call colouring books  “art therapy”, I’ll go so far and describe this project as “sex therapy”. 

Däremot vill jag varna för många dåliga och fantasilösa målarböcker med erotiska motiv. Nedanstående målarböcker är några exempel. Bilderna i dessa är utformade utifrån stereotypa trista mainstream porrbilder eller mycket enkla bilder som är tråkiga att måla. Det är lätt att konstatera att många försöker tjäna pengar på intresset utan att ha någon som helst finess eller konstnärliga ambitioner med sina bilder.  Lägg speciellt märke till att den högra boken med två kvinnor är avsedd för män.

 

Frans och Lars

Den 19 augusti 1897 ertappas två män bland snåren vid Ekbacken på Ladugårdsgärdet i Stockholm. De ligger på marken med byxorna neddragna. Männen är Frans Pettersson 41 år, och Lars Johansson 31 år. Tidigare under dagen har de varit hos Frans syster för att dricka brännvin. Nu har de gått upp i skogen för att knulla men blir upptäckta av två gardister. När gardisterna frågar vad de håller på med svarar Frans och Lars helt frankt ”vi håller på att knulla och det angår er inte”. De får följa med gardisterna som överlämnar dem till konstapeln Carl Herman Watz.

Polisbilder på Frans och Lars från Stockholms stadsarkiv.

Historien om Frans och Lars blev jag påmind om förra lördagen då jag var på Stockholms Stadsarkiv och gick en rundvandring i kärleken och sexualitetens tecken med den alltid så utmärkta och intressanta skribenten, historiska guiden och pedagogen Kettil Mannerheim. Han visade protokoll från polisen om när Frans och Lars häktades.

Bild från Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

”På derefter framstäld fråga huruvida de förut med hvarandra öfvat otukt på liknande naturstridiga sätt, erkände de båda sammanstämmande: att de känt hvarandra sedan öfver tio år tillbaka, att de blifvit bekanta med hvarandra, under det Pettersson bodde i huset No 24 Stora nygatan, der Johansson samtidigt hade anställning, att Johansson derunder vid ett par tillfällen legat öfver nätterna hos Pettersson, att de vid dessa tillfällen legat afklädda tillsammans i Petterssons säng, att de vid dessa tillfällen på enahanda naturvidriga sätt haft samlag med varandra, att ingen af dem nu kunde erinra sig hvem som först framkommit med förslaget härom,
att Johansson derefter under båda åren 1895 och 1896, vid två tillfällen, en tid hade bott hos Pettersson i huset No 9 Kindstugatan 4 tr upp. att de derunder flere gånger med hvarandra haft samlag/…/ Wid de tillfällen då Johansson bott hos Pettersson, lågo de alltid afklädda bredvid hvarandra i samma säng. Båda förnekade de, att de med andra manliga personer haft samlag.”

Första gången som jag läste om Frans och Lars var i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt. Detta praktverk är ständigt en källa till intressanta fakta och historiska infallsvinklar. Tyvärr är det huvudsakligen en studie över homosexuella mäns historia i Stockholm och jag saknar verkligen en kvinnlig dito. Här kan vi läsa omständigheterna runt att de blev tagna genom rättegångsprotokoll och juridiska  handlingar i ärendet.

Om dessa män har även Kalle Holmqvist skrivit boken Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet. Utgiven på Sekel bokförlag, 2012. Holmqvist beskriver biografiskt allt som finns att veta om Frans och Lars. Han följer upp deras öden inte bara genom rättegångsprotokoll utan har grävt vidare i mantalslängderna, rotemansarkiv och mycket annat. Han försöker att gestalta deras liv men det är inte så mycket som vi kan veta om deras liv. Holmqvist väver samman deras liv med arbetarrörelsens framväxt i Sverige under sent 1800-tal.

Det finns enbart ett fåtal rättsfall om homosexuella under 1800-talet. De som finns handlar nästan uteslutande om män som träffats för tillfälliga sexuella kontakter. Där sticker Frans och Lars ut för det visar sig att de av allt att döma levde ett långvarigt förhållande med varandra. De  jobbar hårt som de flesta andra vid den här tiden. Ingen verkar heller ha tagit avstånd från dem efter fängelsestraffet. Holmqvist skriver dessutom att deras relation antagligen varit både jämställt och troget men författaren har en något romantisk idealbild som skymtar fram mellan raderna. Detta visar sig på flera sätt då det inte enbart handlar om romantisk kärlek utan även runt arbetarrörelsen. När Frans och Lars blev upptäckta av gardisterna svarade de;

Vi hålla på och knulla.

och när gardisterna klandrade dem sa de helt sonika,

att detta var en sak, som ej anginge dem

Holmqvist menar att de vägrade lyda överheten och ifrågasatte lagen, de var som de moderna arbetarna, omstörtande, fria i tanken och nyskapande. Det var därför de rika var så rädda. Förfaren skriver även:

Förhållandet mellan Frans och Lars är så ömsesidigt och jämställt att de turas om att sätta på varandra. /…/ Under polisförhöret berättar de samstämmigt att de haft samlag genom att de ”växelvis infört sin manslem i hvarandras stolgång och att säden för den ofvanpå liggande vid dessa tillfällen avgått”.

Männen verkar ha varit tillsammans i ungefär tio år men enbart bott ihop i två. Det är unikt att för även om det naturligtvis fanns varaktiga samkönade relationer även förr så är det svårt att hitta historiska dokument som styreker detta på grund av det tabubeläggande som funnits.

Researcharbetet är imponerande och Holmqvist har fått fram handlingar från Långholmen där de båda satt för att avtjäna sitt straff. Där går det också att se vilka böcker och tidskrifter Frans och Lars lånat.

Författaren Kalle Holmqvist har tidigare skrivit för den socialistiska tidningen Flamman och på Aftonbladets kultursidor. Boken om Frans och Lars är skriven utifrån ett tydligt klassperspektiv som en hyllning arbetarklassen däribland Frans och Lars som verkligen haft ett slitigt liv med många korta anställning i tungt kroppsarbete. Det är ett stycke arbetarhistoria och ett folkets historia som vi så sällan läser om i våra historieböcker dock tolkat med klassromantiska glasögon.

Erotik kan till och med vara bättre på äldre dar…

Tre somrar på raken åkte jag till Sörängens folkhögskola och gick på Merete Mazzarellas skrivarkurs ”Skriv ditt liv”. Jag älskade kurserna och tyckte mycket om Merete Mazzarella både som lärare och person. Detta var många år sedan nu men jag har därefter försökt att läsa de flesta av hennes utgivna böcker. Detta handlar om hennes senaste bok, Solkattens år.

Merete Mazzarella är docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och i finlandssvensk litteratur vid Helsingfors universitet, professor i nordisk litteratur och en mästarinna på att skriva essäer.

Den här boken spänner över en stor mängd olika ämnen. Klangbotten är hennes eget liv med många olika reflektioner över vår samtid, litteratur, sociologiska och filosofiska frågeställningar. En av utgångspunkterna är att hon under förra året fyllde 70 år.

När jag var boende i Uppsala såg jag Merete Mazzarella och hennes dåvarande make ibland i centrum och på olika kulturella aktiviteter. Ex-maken är sjutton år äldre än henne och hon lämnade honom när hon för några år sedan träffade en ny man och blev väldigt förälskad. Hon gifte om sig för tre år sedan och hon skriver med värme om deras gemensamma liv. Samtidigt berättar hon om skulden runt att hon lämnade sin ex-make och flyttade tillbaka till Finland. Fortfarande åker hon till Uppsala för att besöka honom med jämna mellanrum, ibland tar de en gemensam promenad, han med sin rullator. Flera gånger försäkrar Mazzarella att hon inte ångrar vare sig sitt uppbrott ur tidigare äktenskap eller sitt inträde i det nuvarande. Tvärtom beskriver hon en stark kärlek till sin nya make och vill ta vara på tiden tillsammans väl medveten om att de aldrig kommer att fira något guldbröllop tillsammans.

Hon säger också att det blir allt vanligare att göra fria val också på äldre dar. Också på riktigt gamla dar. Därefter refererar hon till Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, som blev häftigt förälskade i varandra 83 respektive 88 år. Hon nämner också Bengt Hjelmquist som vid fyllda hundra år gifte om sig med orden; det här äktenskapet blir kanske inte så långt men det får bli desto mer passionerat. Även författaren Elsie Johansson nämns, 76 år som efter 55 års äktenskap bröt upp, skilde sig och flyttade till en egen lägenhet i stan.

Mazzarella riktar hård kritik mot den dominerande bilden av äldre som asexuella. Hon nämner ordet seniormys och som läsare förstår man att det går en rysning genom kroppen på henne när hon konstaterar att det finns stadigt växande kategori av filmen med seniora stjärnor som i huvudsak vill säga att det är viktigt att behålla ett gott humör och att de är gulliga till och med oemotståndeliga – precis som småbarn. Denna infantilisering av äldre ser hon även i dejtingprogram för äldre. Där får de frågan om de har pussats, som vilken 5-åring som helst.

På ett hoppfullt sätt konstaterar hon att riktigt gamla kvinnor generellt är nöjdare med sin kropp än unga. De är glada att kroppen fungerar som den ska. Däremot krävs det av 50-åringar att de ska jobba stenhårt för att avvärja apelsinhud, bullmage, muffinsmidja, kärringgardiner mm. När man blivit äldre kan man rimligtvis inte ha förväntningar på en perfekt kropp.

Mazzarella konstaterar också att hon hört äldre kvinnor som inte längre vill gå till sin gynekolog därför att de inte verkar tycka att kvinnor i den åldern behöver ett underliv. Detta är något som jag också hört från andra håll. Inom vården förutsätter de helt felaktigt att äldre inte har något sexliv.

Erotik kan till och med vara bättre på äldre dar konstaterar Mazzarella. Man har tid och frid, man hinner tala och lyssna, man kan i princip älska ostörd vilken tid på dygnet som helst. Hon är ibland ute och talar om äldre och sexualitet och var en av talarna på NACS-2014. På ett av dessa tillfällen berättade en dam för henne att det var först efter 70 som hon verkligen upplevt den stora fysiska passionen. På äldre dagar kan också sexlivet bli mer lekfullt och mindre prestationsbundet konstaterar hon. Som äldre förväntas man ha en värdighet och i sex finns många möjligheter till lek

Detta är en mycket välbehövlig motvikt mot den dominerande bilden av sex som enbart förbehållen de unga och vackra människorna. Här finns förutom ett varmt bejakande av sexualiteten även knivskarpa politiska reflektioner om flyktingfrågan och mycket annat. Kort och gott, en mycket läsvärd bok.

 

 

Revanschlysten tant på Försäkringskassan

I veckan var jag på feministisk after work på Leopard förlag. När vi gick därifrån fick vi med oss en goodiebag med några böcker däribland Doggy Monday, en novell av Maria Sveland. Den är utgiven på Novellix – förlaget med Pixi-böcker för vuxna.

Doggy Monday handlar om Rigmor som jobbar Försäkringskassans södra avdelningskontor. Hon är noggrann, samvetsgrann och tar kortare fikapaus än de andra. Dessutom är hon mer effektiv än kollegorna och har i genomsnitt fem fler ärenden per månad än de andra. Det hjälper inte, hennes chef tycker bara om söta kvinnor med mascara, rouge och som bär pumps istället för fotriktiga Birkenstocktofflor. Maken Bosse var verkar en tämligen trist typ, grannen med hunden visar ingen som helst respekt och det kvinnliga butiksbiträdet på den lite mer exklusiva klädbutiken är direkt otrevlig mot Rigmor. Droppen blir när hon kallas in på chefens kontor för att få information om vem som får den nya tjänsten som gruppledare.

Rigmor tar revansch på sitt eget vis. Kraften kommer från hennes fitta när blodet börjar bulta uppfordrande. Med sitt eget slidsekret, målarfärg, skrik och uppbrott tar hon sedan sin hämnd.

Detta är inget litterärt storverk men eftersom jag älskar genren ninjafeminism – när kvinnor hämnas så tycker jag om när Rigmor ger igen. Hennes hämnd är beige i jämförelse med sina företrädare Bella i Dirty Weekend, Thelma & Louise, Lisbeth Salander i Millenium, Kill Bills The bride och kaninkokerskan i Farliga förbindelser men det faktum att hon sniglar chefens kontor som hämnd och njuter av Rigmordoften är både häftigt och unikt.