Förra veckans erotik

I februari skrev jag om olika erotiska ritböcker och i förra veckan hämtade jag ut förlagsnytt ex från  Vertigo förlag. Vi Stormtruppsmedlemmar kunde lite före alla andra hämta ut en nyutgiven bok till ett något lägre pris.

Det är illustratören och grafisk den designern Magnus Frederiksen som skapat denna sköna målarbok. Här finns både bilder att färglägga och pyssel som prick till prick att sysselsätta dig och och dina vänner med.

Vertigo förlag har redan tidigare givit ut Magnus Frederiksens, Erotisk ritbok som blivit en succé, både nationellt och internationellt.

* *  *

I fredags hade jag jobbat en dag nere i Malmö men hastade ändå från ett försenat tåg till klubben Celeste. Klubben är belägen i  Hessensteinska palatset /Bengt Oxenstiernas palats på Riddarholmen. Hög faktor av flator och queers så också ett gäng av mina vänner.

Ville se när 6 film visade en porrfilm av Émilie Jouvet som jag av någon outgrundlig anledning missat. Jouvet har gjort den fantastiska To Much Pussy. Nu visades One Night Stand vilken är Frankrikes första queer-porrfilm.

Emilie Jouvet har i en intervju i FLM sagt att i heteroporren används lesbiska ofta för en manlig fantasi. På så vis har representationen av lesbiska blivit totalt perverterad. Det är viktigt att vi skapar våra egna bilder, fantasier och visar vad vi gillar, säger hon. Samtidigt påpekar hon att hon helst vill kalla sina filmer för queerporr eftersom de inte bara görs med lesbiska i rollerna, utan även med transkillar och bisexuella tjejer.

Filmen One Night Stand har vunnit en hel del priser;
2006: First Price, Porn Film Festival Berlin
2007: First Price, Amsterdam Porn Film Festival
2008: Special Price of the Jury, Copenhagen Gay and Lesbian Film Festival
2009: Sexiest Dyke Movie Price, Feminist Porn Award, Toronto

Filmen börjar med intervjuer med de tjejer och transkillar som medverkar och det är spännande att höra deras motiv. Någon vill visa att lesbisk sex inte alls är mjukt och fint utan kan vara tämligen rått och rakt på. Andra vill visa transkroppar och några tänder på att visa upp sig. Någon blev väldigt stärkt av att göra porr och skulle gärna fortsätta och göra mer film. Poängen med detta  inslag menar Jouvet är att i porr förlorar människor en del av sin identitet. Om du bara ser sex så kan du inte föreställa dig tjejens liv. Men genom att lyssna när hon pratar kan du koppla till ditt eget liv, dina vänner, du kan se att det där är som jag, jag har vänner som är så. Man kan se sig själv i filmen.

One night stand är tämligen typisk lesbisk porr med den dokumentära stilen som innebär en skakig kamera där även misstagen får vara med. Det är lite befriande med tampongsnören och autentiska icke-redigerade bilder men inte det faktum att flera envisas med att dra på sig plasthandskar i någon form överdriven säkrare sex iver.

Jag tänker på porrfilmsmakare som säger att det är så svårt att skildra kvinnlig orgasm i närbild och det är verkligen inte sant. Här ser du sannerligen genuin njutning när du tittar på andning, fittans färg och sammandragningar.

På gott och ont är det också ganska mycket lesbisk porr utifrån att det är intervjuer, politik och alla scener är inte så heta. Det fanns dock några som skapade både väta och hetta. Då tyckte jag att det var speciellt roligt att sitta på en Stockholmsklubb en sen kväll och titta på lesbisk porr. Inte så lite befriande med porr på klubb.

* *  *

Lördagen fortsatte i erotikens tecken då jag och en vän besökte Erotik i trädgården i Bagis. Det är Jorma Toivonen som troligen har Sveriges största samling av erotik.

Nytt för i år var en vägg med en målad fitta och små ramar med fitthår från olika fittbärare. En dam stod också på alla fyra i gröngräset och donerade hår under rådande utställning. I en artikel i tidningen Mitt i säger Jorma: När jag växte upp så fanns det knappt några orakade kvinnor. Hade de det så hamnade de kvinnorna på förstasidorna i porrtidningarna. Så jag är emot trenden att folk vill raka bort allt könshår. Min installation är en paradox till det. Jag ska måla ett väldigt stort rakat kvinnligt könsorgan, på två gånger två meter. Sedan under vintern har vänner och bekanta skickat sitt eget könshår i olika nyanser och form till mig som jag har ramat in. Då ska jag fästa de cirka 30-tal små tavlorna runt könsorganet.

Annars var det sig tämligen likt med utställda fotografier, konst, vykort, skivomslag och annat, allt i en salig röra och lite amatörmässigt framställt. Det har sin charm men många gånger skulle jag önska en tydligare struktur och mer information runt de olika utställda objekten. Vi stannade och läste ett antal artiklar från Aftonbladet på 1990-talet om Madame Kerstin från den legendariska klubben Hjärter Dam. Jag är glad att jag hade förmånen att få möta henne medan hon levde.

 

Den (inte så) anonyma biblioholisten säger; Stackars Mila.

Känns den här loggan igen? Jomenvisst, den inte så anonyma biblioholisten Siv har kommit hem till mig för att gästblogga (efter att jag ödmjukt frågat). Det handlar så klart om en sex i en bok men inte så sexig säger omdömet. Är tveksam över om jag kommer att ta i denna bok men kommer den i min väg på ett bibliotek i närhet, så kanske. Här är den inte så anonyma biblioholistens ord om boken Bucketlist av Katrin Zytomierska.

Det händer då och då att svenska halvkändisar ger ut böcker. Jag blir alltid lika kluven. Nyfiken, men kan jag läsa/lyssna utan att färgas av mina gamla åsikter om personen ifråga?

Nej, det kan jag såklart inte (kan någon det, till fullo?), men det går ju att försöka.

Sålunda lyssnade jag på Bucketlist (sic!). Trots dubier. Detta skulle ju vara något nytt, enligt Zytomierska aldrig tidigare skådat på den svenska marknaden (*.

Nåt STEKHETT! S e x i g t !

Nyseparerad medelålders kvinna ger sig ut för att dejta. Hon vill ha sex! Hon skapar en bucket list med saker hon ska göra (eller inte göra – bli kär snabbt t ex) och betar sedan av den, alltmedan hon försöker marknadsföra sin succéprodukt (självklart inriktad på viktminskning) i USA.

Redan när jag hör listan känner jag ett ”aaaahahaha, oj då” (ligga med en kändis? vill man det efter att man fyllt 22? really?) men jag lyssnar vidare.

Ja. Nej. Ledsen.

Huvudpersonen Mila (som inte ska vara en replica av författaren enligt densamma – men många av oss som läser anar kanske en idealiserad självbild ändå) är inbiten Östermalmsbo. Hennes föräldrar är invandrare, de har slitit hårt och med pengarna de tjänade på sina restauranger byggde de ett liv på Östermalm. Där har Mila sedan fortsatt sitt liv också. Men Mila hatar snobbar! HATAR! Ja, det kan man göra. Men då blir det ännu fjantigare att Milas handväskor (inga superspännande märken, om du frågar min inre snobb – lol! ;)), Rolex, ”dyraste modellen av Canada Goose” etc så ofta nämns i texten. Oh well.

SEXET då?

Jag asgarvade när jag läste Tramsfrans blogginlägg om boken. JA. Han har rätt. De där femtio nyanserna doftar rätt 2013.

Hur ska jag börja? Som bloggtexten ovan säger – finns det ingen sån här litteratur på svenska? Eskapism med försök till sexig ton? Hm… Hört talas om Denise Rudberg?

Och så till mina nördiga kommentarer (jaja, en av mina närmaste vänner är sexolog, man färgas av det):

Jag tycker lite synd om Mila som inte verkar ha utforskat sin kropp på egen hand trots att det verkar ha funnits en längtan hos henne efter mer kunskap och hetare orgasmer. Men historien är kanske inte helt stringent. Ena stunden är kille X den enda som nånsin lyckats tillfredsställa Mila superbra, nästa stund talas det om Y, som också är ett fantastiskt ligg, sen är det bara X som lyckats igen. Hm. Lite tragikomisk var också historien om när X ger henne en s k G-punktorgasm och hon tänker att hon nu har fått orgasm på ”riktigt” (wtf??) för första gången. 1) PÅ RIKTIGT? Har vi inte slutat gradera vilka orgasmer som är ”riktiga”? är en orgasm som man får av klitoris-stimulans mindre riktig? 2) men kraken, Mila då – vänta på att en MAN ska ge den till en? Vad hände med att utforska sig själv? Eller räknas inte såna orgasmer heller? Att komma samtidigt verkar också vara höjden av lycka i Milas värld. Lite omodernt.

Nä, OK, nu är jag hård, men om en författare säger sig vilja ge den svenska marknaden något nytt och sexigt – ”som är roligare än chicklit” – så får man leverera.

Annat som får mig att känna mig uråldrig är när Mila önskar att hon vore mer som sina tokiga, roliga och porriga kompisar. Hon tänker så efter att en av dessa roliga porriga kompisar spottat ut bacon och ägg på Milas mage. Ja, det låter ju sannerligen som något tokroligt att sträva efter! Nån av de här vännerna har dessutom “lärt sig att öppna upp halsmandlarna” (sov alla på biologin?) för att kunna ta penis längre ner i halsen. Att porrdansa på bord – tja, det kan man väl tycka är ballt om man vill (jag orkar inte bry mig om vad som är ballt och hinner knappt med i svängarna när det kommer till vad som är ballt för att det är ballt och vad som är ballt för att det är så fel att det är sarkastiskt ballt) – men kalla mig lantis: jag tycker mest att det låter jobbigt.

Men jag försökte! Jag lyssnade på hela. Det kommer garanterat att finnas en publik för det här, men jag blev inte direkt imponerad. Å andra sidan, Katrin har alltid levt på att vara en snackis/rå citatmaskin snarare än på att leverera kvalitet (antingen hade förlaget för ont om pengar för att anlita en tuff redaktör, eller så var redaktören rädd för Katrin). Nu bidrog jag till det snackisbruset. Det är mig veterligen första gången någonsin. Jag bjuder på det!

*) well, sen läser jag att hon aldrig läser något själv. aldrig. inte ens tidningen. case closed.

Ge dig själv en chans till ökad kunskap- läs ett seriealbum!

Hiv 2.0 är ingen bok utan snarare ett seriealbum om hur det är att leva med hiv i Sverige idag. Den bygger på olika autentiska röster. Det är Positiva gruppen Väst* som samlat in delar av livsberättelser under de senaste åren. Dessa har sedan gestaltats av  serietecknarna Hilda-Maria Sandgren, Hanna Stenman och Lina Vain Illalla. Resultatet är Hiv 2.0.

Albumet består av tre lite längre serier och ett antal kortare serier eller enrutingar. Den första längre texten är en fruktansvärt sorglig och sann historia om en mormor som inte längre får träffa sina barnbarn. Dotterns reaktion när mamman berättar om att hon bär på hiv blir till en smärre katastrof på grund av felaktiga uppfattningar och onödig rädsla.

En annan historia handlar om svårigheterna med att flirta, ragga och ligga när en skall berätta om att en bär på ett virus. En kär vän till mig har uttryckt det så fenomenalt bra så jag brukar alltid använda det här citatet när jag föreläser;

För det är just sexlivet som förändras med hiv. För mig har det blivit lättare att stanna hos en partner även om det inte är sådär stormande fantastiskt som man har läst i pastellfärgade pocketböcker att det ska vara. På gott och ont är det numera lite besvärligare att kasta sig in i nya sexuella relationer. Orka informera en gång till. Det blir ju aldrig bara: »Ok, nu har vi hånglat och händerna har börjat glida in under kläderna, enligt konventionens alla regler ska vi snart idka könsligt umgänge, men innan dess vill jag bara informera om att jag har lite hiv. Kan vi fortsätta nu? Nähä, men jag har typ jättelite hiv, knappt några virus alls.

Informationsplikten föreskriver att man ska uppge sin hivstatus innan sex. Men i realiteten innebär det att man också får informera om smittsamhet, sexuella praktiker, risker, virusnivåer, medicinering, allmänhälsa och förväntad livslängd, trauman, stigman och mobbning samt avsaknaden av trauma, stigma och mobbning. När den föreläsningen är över, har fingrarna för länge sedan slutat pilla.

Bild från sidan 44 i albumet Hiv 2.0

Tänk dig själv, hur kul är det att få nobben i sängen? Att ha sex med någon som bär på hiv men står på behandling innebär ingen risk. Att ha oskyddat sex med någon som inte vet om sin hivstatus kan däremot innebära en risk för överföring av hiv och andra sexuellt överförbara infektioner.

Den tredje storyn är mer av en solskenshistoria om att finna någon att älska och leva med. Förutom detta finns bra information och kunskap. Hiv 2.0 finns att beställa från PG Väst eller att läsa på nätet. Känner du att du inte har full koll, ägna en stund åt detta seriealbum  och skaffa mer kunskap.

Bild från sidan 10 i albumet Hiv 2.0

Jag har många vänner och bekanta som lever med hiv. Hur många de är har jag aldrig tänkt på för det har aldrig någon betydelse. Vissa är helt öppna med att de bär på ett hiv medan andra har berättat i djupaste förtroende med en försäkran om att jag aldrig skall föra det vidare. Några har säkert inte berättat och det är helt okey. Bara en fjärdedel av alla som lever med hiv är öppna. Varför är det så?  Jo, för att ett av de största problemen är fördomar och stigma. Idag finns mycket effektiva behandlingar som gör att viruset inte överförs till andra även om man har oskyddat sex. Ändå så är det människors föreställningar, fördomar och myter som ibland radikalt försämrar livskvaliteten för många som lever med hiv. Vi bär alla ett ansvar för att minska stigmat. Läs Hiv 2.0!

*Positiva Gruppen Väst är en rättighetsorganisation som arbetar för att stärka hivpositiva i sin livssituation. De ger hjälp till självhjälp och vänder sig till alla som är berörda av hiv, oavsett kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung. De har kurser, informerar om hiv och arbetar hela tiden med att förbättra villkoren för personer som lever med hiv.