Jag och Karolina i Aftonland

Idag kom nomineringarna till Augustpriset, boken som jag läste ut igår och skriver om här fanns med.

Karolina Andersson är professor i konstvetenskap. Hon arbetar på Stockholms universitet och lever ensam i lägenhet efter ett uppbrott från en lång relation med Karl Johan. Hon får en ny doktorand som bedrivit ett års studier i Berlin men knappt hört av sig till henne. Han har hittat en tämligen okänd kvinnlig konstnär, verksam runt förra sekelskiftets som skulle kunna förändra svensk historieskrivning. Karolina älskar konst, sex med män och vin. Det sistnämnda kanske lite för mycket. Hennes avhandling hette något i stil med förförerskor och förgörerskor, om den farliga kvinnan vilket inte är svårt att förstå att även är en beskrivning av hennes själv. Hon lever ett liv som utifrån kan te sig både framgångsrikt och intressant men bakom ridån i hennes eget inre finns en tomhet och ensamhet som bär  depressiva drag.

Den här bokens olika delar blev för mig mer värdefull än handlingens förlopp. Det var en riktig bra bok med spännande handling men ändå var delarna mer värdefulla just för mig.

Foto: Göran Segeholm, Nordstedt

Therese Bohman är författare och kulturjournalist och har även skrivit Den andra kvinnan (2014).

Detta är en roman om att stå utanför tvåsamhetsnormen. Soliga söndagar var vad hon hatade mest av allt nu förtiden, de var de mest uppfodrande av dagar då männikor tittade undrande på henne om varför hon inte hade något sällskap till Fotografiska. Efter ett sexuellt möte med en gammal klasskamrat i Gusum frågar mannen om hon börjat dejta efter sin separation och Karolina förvånas över den rationella frågan som att ett singelskap logiskt nog bör följas av dejtande som att anmäla sig till a-kassan efter att ha blivit arbetslös. Karolina är inte en monogam person i den mån de existerar. Även under en lång relation med en man var hon otrogen, vid något tillfälle med två män samtidigt. Hon brukade föreställa sig tillvaron som ett kraftnät av attraktioner där människor studsar fram och tillbaka i, där inget är konstant eller självklart. Ibland kan man luras att tro att det är det, att alla relationer vilar på en stadig grund, men nästan alltid finns det en öppning. Ingenting var fast, ofta var det inte ens fast från början.

Det är också en komplex beskrivning av en kvinna som tar för sig i sexuella hänseenden och det är Karolina som förför och i viss mån också förgör, både sig själv och andra. Det är omöjligt att inte tänka på den pågående ensidiga porrdebatten som tidvis framstår som så enfaldig när kvinnor inte ses som aktiva porrkonsumenter

Hon öppnade ett nytt fönster i webbläsaren och skrev i adressen till en av de porrsajter som hon brukade besöka ibland. På sätt och vis kunde det betraktas som forskning tänkte hon, hon sysslade trots allt med kvinnobilder. På startsidan fanns de senaste filmerna, Ebony honey gets it deep, Mature lesbian licking, Chubby teen swallows it all. Hon hade kunna nöja sig med vad som helst, bara det kändes förbjudet så dög det för henne och på arbetsrummet kändes allt förbjudet. Hon valde en film med två män och en kvinna, en brunett med stora bröst som blev tagen i en skinnsoffa av de båda männen som var generiskt porrfilmssnygga, overkliga och egentligen inte alls särskilt upphetsande just därför, men vetskapen om att någon skulle kunna passera i korridoren utanför, kanske till och med knacka på dörren, gjorde att hon kom nästan genast.

Senare i boken beskriver Karolina den tyske symbolisten Franz von Stucks mest berömda målning på en kvinna med ormar. En bild från den tyska symbolismen beskrivs föreställa Bibelns Eva som fallit för frestelsen utan skam. Eva som oftast framställs som skamfylld, gråtande med hukat huvud och syndfull kropp. Stuck hade istället målat en kvinna som inte skäms över sin sexualitet. Ibland tänker jag på att det moraliska inslaget i porrdebatten och över det faktum att kvinnor inte skäms över sin kåthet och att de i sig nog faktiskt väcker en hel del personers oro och ilska. Det som förargar mig mest är när dessutom människor har mage till att påstå att ingen skulle kunna njuta av sex på det sättet.

Det är alltid spännande med litteratur som föder nyfikenhet på faktan bakom olika beskrivna fenomen. Hon beskriver en målning av  Gustav Adolf Mossas Elle som föreställer en gigantisk naken kvinna med svällande bröst och som satt ihopkrupen på en hög med små människor – blodiga kadaver av manskroppar, såg man om man tittade noga. Hennes blick var kylig. Mellan hennes lår kurade en liten djävul ihop sig.

Googlar på konstnären och läser, letar rätt på bilden och konstaterar att den är fantastisk.

Liksom Karolina är jag upptagen av listor som människor har sagts konstruera över vad de saknat i sina liv och vad de ångrat att de inte lagt mer tid på vid sin dödsbädd. Naivt, jag vet, för den stunden är satt i sin specifika kontext och kan naturligtvis inte motsvara upplevelsen i en annan del av livet. Karolina refererar till en lista på någon klicksajt, som sade bygga på intervjuer med personer som jobbade i den palliativa vården. Den hade rangordnat vad människor oftast ångrade på sin dödsbädd. Att de inte haft mer sex kom överst på listan. Efter den reflektionen erbjuder hon en kulturchefen på en av Sveriges största dagstidningar, en upptagen men attraktiv man att följa med henne hem. Tomheten som hon erfar efteråt får henne att reflektera över Eleonora av Akvitanien, den franske 1100-tals drottningen som låtit inrätta en kärleksdomstol. Var det egentligen inte så att Karolina förtjänade denna man mer än den skådespelande flickvännen. Samtidigt är hon väl medveten att  kärlek inte är något en kan förtjäna, inte ett konto där vissa ständigt har ett minussaldo och kan förvänta sig att någon ska göra insättningar så det hamnar på plus igen. Karolina reflekterar liksom jag så ofta gör över hur så många i sociala medier skriver att de förtjänar olika saker eller är värd det. Vad det handlar om är olika, ibland är det en god middag på restaurang, ett lyxigt och kanske inte helt nödvändigt inköp eller en partner.

I gångarna under Slussen låg människor och sov, på kartongbitar och skitiga madrasser med sina tillhörigheter i blå Ikea-kassar, det luktade illa där inne, av smuts och kropp. Kanske tycker man att förtjänar ett betyg eller en befodran för att man har arbetat hårt, men i verkligheten är livet fullt av tillfällen då insats och ansträngning inte står in någon som helst proportion till utdelning. Man har inte förtjänat att sova på en kartong i en pisstinkande gångtunnel, lika lite som man kan förtjäna kärlek.

Så vidrigt att inget i livet gick att förutse. Kanske var det ett mått på livsduglighet, hur väl man klarade att gång på gång, anpassa sig till hastigt förändrade förutsättningar utan att bryta ihop eller bli galen.

Karolinas nuvarande forskning handlar om Manpanzee vilket handlar om en hybrid mellan schimpans och människa. Eftersom schimpansen till 98 % är likt människan så har det spekulerats i att de skulle gå att förena. Det enda kända seriösa avelsexperimentet gjordes i Sovjet på 1920-talet av en person, Ilya Ivanov. Även det blir jag nyfiken på och måste läsa mer om. Han försökte tydligen i en serie experiment med mänsklig sperma göra en honschimpans gravid men misslyckades och 1929 gjorde han en rad försök att inseminera en kvinna med sperma från en schimpans. Det slutade dock med att han fick kritik och senare arresterades. Karolina tänker mycket på den ryska kvinnan som gav sin kropp till vetenskapliga experiment och lät sig insemineras med sperma från en schimpans för att kunna föda en ny sorts människa till staten. Hon fanns en mening med livet genom att finnas för Ilya Ivanov och att faktiskt vara behövd av någon.

Ilya Ivanov

Kanske är min identifikation med bokens Karolina så stark trots våra uppenbara och omfattande olikheter då vi båda drivs av en vilja att underkasta sig något större, vetenskapen, konsten eller religionen. Vi bär också på samma motstånd där vi inte kan hantera för enkla förklaringar, brist på intellektuell trovärdighet och den stora besvikelsen när en avslöjar det en så gärna ville tro på som något som faktiskt inte håller för kritisk granskning.

 

 

 

 

7 pleasures

Igår satt jag i stora salen på Dansens Hus och plötsligt börjar flera personer i publiken ta av sig sina kläder. Tjejen som sitter framför mig knäpper långsamt, långsamt upp sin bh efter att hon tagit av sig sin tröja. Det stannar inte där utan alla kläder åker av. Snett åt höger börjar en kille göra samma sak, sakta faller plagg efter plagg. Efter en stund samlas tolv helt nakna dansare i en hög på scenen och sju expeditioner i ämnet lust tar sin början. Så börjar händer lösgöras från massan och gruppen dansare sprider sig som en mycket trögflytande vätska iväg bakom en soffa, över soffan och ut på golvet under ett bord till en ensam fåtölj med en ensam kvinna. Hon rullar åt sidan och blir liggande en bit bort. Så splittras alla och börjar interagera med olika objekt på scenen. Alla undersöker olika föremåls sexuella potential. En veritabel objektorgie tar sin början. Någon har en sexuell akt med en yuccapalm, där hon  lustfyllt slickar längs de långa bladen som om de vore ett kukskaft, hon samlar ihop yuccapalmens bladverk och dyker ner i en typisk gest av muffdiving. Uttrycken hos de olika dansarna blir allt mer extatiska och grupper samlas i gangbangs, de stöter, gnider och smeker varandras kroppar. Trummors rytmiska ljud dånar i salongen och det blir nästan en smärtsam intensitet på scenen.

Foto: Marc Coudrais

En av kvinnorna har skalat en apelsin och doften når oss ut i salongen. Hon reser sig och kramar den skalade apelsinen så fruktsaften strilar över en naken man som ligger ner. Hon tar fruktens saft och smeker den över hans kropp samtidigt som hon daskar till honom med resterna. Dominans och underordning. Det blir en stark symbolisk innebörd när kvinnan ejakulerar över den nakna mannens kropp och sedan smetar ut vätskan på hans hud. En allt starkare upphetsning inför klimax, extas och orgasm förstärks av tunga fladdrande ridåer, svängande rep,  blinkande lampor och personer som skälver och skakar. Någon leker med ett gäng spännband över en annans kropp och spännena slår i en metallskål vilket för tankarna till ljudet som skapas av tibetanska klangskålar vilka sägs ska ge kontakt med medvetandet i den mänskliga själen. I den tibetanska traditionen sägs de kraftfulla ljuden från ”the singing bowl” respondera ljudet av Universums skapelse och vår inre medvetenhet. Ljudet och vibrationen från skålarna ska lösa upp spänningar och blockeringar fysiskt, mentalt och känslomässigt. Samma spännband används sedan i en bondagescen där en person naken blir uppspänd mot en vägg. En scen med asfyxofili fångar min blick i detta intensiva kaos. Personens njutning är så stark och det är farligt vackert.

Halva ensamblen klär på sig och plötsligt sker något med maktbalansen. Naken och påklädd. Personer kläs av och kläs på och jag förundras över på så många olika sätt som det kan ske. Plötsligt står en man och en kvinna bredvid varandra med byxorna neddragna och könen blottade. Inser med tyngd i mitt inre att det egna tolkningsramen inte räcker längre än till att det som jag uppfattar som en kvinna blir ett offer och det som jag tolkar som en man en möjlig förövare.

Det är dansares muskulösa nakna kroppar vi ser men också en stor kroppslig mångfald med bristningar i huden, bröst som tänjts ut, könshår som växer frodigt, födelsemärken, finnar, olika nyanser av hud och celluliter som även finns på dessa vackra kroppar. Det är inga standardiserade kroppar för de kan enbart uppstå i datorer med goda möjligheter till retuschering. Det handlar om rätten att vara något annat än en sexualiserad kliché.

Som åskådare erfar jag så många olika emotioner under lite mindre än två timmar, det blir  nästan blir svårhanterligt. Spänning, förvirring, glädje, lust och kåthet, alienation och rädsla är lättast att identifiera men jag förhandlar med mig själv och hinner omförhandla ett flertal gånger innan föreställningen är slut.

Det mest fascinerande är den oerhört mångfacetterade bilden av sexualitet och könsuttryck. Föreställningen är så sant queer därför att här råder inga heteronormativitet utan tolkningarna av kropparnas rörelser och sexuella uttryck kan inte hänföras till deras förmodade kön utifrån genitalieuppsättning. Det är också en gränsöverskridande sexualitet som vägrar att inrymmas i den dikotoma uppdelningen av fin och fulsex, samkönad eller olikkönad, njutningsfyllt eller smärtsamt.

Mette Ingvartsen utforskar kroppens politik, hon balanserar på gränsen mellan det privata och det offentliga, mellan biologi, konst och samhälle.

Koreograf Mette Ingvartsen, foto Danny Willems.

Det uppstår också en mycket stark spänning mellan den offentliga scenen och den privata situationen där främmande människor rör sig nakna på ett sexuellt sätt i ett rum där vi har tillträde. Detta bryter sönder uppdelningen av offentligt och privat. Vad kan vi visa och vad vill vi dölja. Av vilka skäl fattar vi dessa beslut? Detta får ett närapå absurt slut när Facebook tar bort min tagg på Dansens Hus därför att föreställningens bild bryter mot deras regler.

Mitt jag blir överväldigad och förvirrad i den medvetna världen. Det inre kravet att förstå och analysera denna föreställning  kräver psykologiska försvarsmekanismer. Tar till en av mina favoriter och lägger mig nu för att läsa koreografen Mette Ingvartsens avhandling som hon gick upp med idag lördag.

Missionären

Jag är ledsen över att göra er besvikna om ni med rubriken missionären hade väntat er en recension över samlagsställningar. Nej tyvärr, det här inlägget handlar om

lesbiska kristna missionärer i Västerbotten i början av 1900-talet. Det är den så ofta geniala koreografen Malin Hellkvist Sellén som bjuder på en berättarföreställning där vi i tal, rörelse och sång möter en rad kvinnor under väckelsen som drog fram i Sverige under 1800-början av 1900-talet. Kvinnor som på olika sätt bröt mot dåtidens normer och konventioner. Missionären är ett sätt att skapa och skildra den utraderade lesbiska historien.

På Skarpnäcks kulturhus sitter vi i publiken på stolar i en ring  Alla har fått välja en namnbricka med ett äldre kvinnonamn. Ikväll heter jag Berta. De för kvällen utsedda gudstjänstledarna går runt och tar alla i hand, de hälsar oss alla välkomna med namn och ser oss i  ögonen. I den lågkyrkliga väckelserörelsen hade prästerna ingen nödvändig roll utan det var lekmän som hade mycket av den framträdande rollen, även kvinnor. Förkunnelsen var det centrala, att människan blir frälst, rättfärdiggjord, uteslutande av nåd. Förkunnaren inleder traditionellt på härligt frikyrkovis att spela och sjunga en psalm.

Här en källa rinner,
säll den henne finner!
Hon är djup och klar,
gömd men uppenbar.

Du Guds kärleks källa,
du skall evigt välla,
evigt hälsosam
skall din flod gå fram.

Det blir ett stycke het lesbisk erotik från 1800-talet. Denna psalm är dessutom en av de endast tio psalmer i nuvarande psalmbok som även före 1986 förekom i alla de psalmbokssamverkande samfundens sång- och psalmböcker.

Lotti Törnros och Meliz Karlge. Foto: Sofia Runarsdotter

Livet som missionär öppnade upp för en tät och nära samvaro med andra kvinnor. Liksom lesbiska har funnits på sjuksköterskehem och andra homosociala miljöer så fanns det naturligtvis även lesbiska bland de kvinnliga missionärerna. De missionerade dessutom främst för andra kvinnor. Under tiden de reste och arbetade tillsammans kunde de vara i en längre relation utan att omgivningen märkte det. Den lågkyrkliga rörelsen var inte heller så auktoritetsbunden som övrig kyrka och samhälle. Här fick även kvinnor vara missionärer, de hade rösträtt och drev mången social verksamhet för de allra mest utsatta i samhället. I Sverige var det många fristående församlingar som tillsammans med nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen banade väg för det demokratiska genombrottet i Sverige.

Samtidigt fanns hotet hela tiden där, inte alltid synligt men ständigt närvarande. På den ena missionärens gitarrband finns texten Var skall du tillbringa evigheten? broderad. Detta sker i en tid innan det fanns ord för sådana som oss. I min tid i frikyrkan hade jag en röd collegetröja från dekalmissionen med texten HAVE MORE FUN, saken var bara den att före stod det Christians have och efter especially later. Det handlade om alla de fruktansvärda kval och hemskheter man kommer att lida av i eviga tider såvida man inte följer Jesus på ett rättfärdigt sätt. Livet på jorden är kort men helvetet är för evigt.

Det finns starka erotiska inslag i frikyrkan med både extas och svärmeri. DN:s recension över pjäsen har också rubriken Lesbisk historia återskapas i orgasmiskt väckelsemöte. En av de mest klassiska exemplen är herrnhutismen som uppstod på 1700-talet och främst betonade det rätta hjärteförhållande till Kristus Jesus. Här var de emotionella upplevelserna en central del av gudstjänstlivet. I sina mest radikala uttryck fanns starkt sensuella och känslosvärmiska euforiska uttryck där återkommande teman var bröllops, blod och sårmystik.

I pjäsen får ett antal lesbiska kvinnor sina tystade röster åter. De har inte fått finnas och därför är deras historia både oskriven och ogestaltad.

Jag fascineras över Malin Hellkvist Sellén geniala sätt att visa på hur kvinnor har sex med kvinnor i en dans med stigande kåthet, åtrå och flera orgasmer. Första gången paret dansar sker en trevande flirt där vi anar oss till ett första möte där båda är osäkra på om de andra också vill. Dansen i slutet av föreställningen är så erotiskt laddad att flera i publiken vänder bort blicken medan andra fnittrar förtjust. De två strikt klädda kvinnorna låter skjortorna glida upp från kjollinningen, kläder hamnar i oordning, hårstrån från den välordnade och uppsatta frisyren rymmer och fladdrar fritt, kinderna är rosigt röda och vi hör alla den ökade andhämtningen samtidigt som de far runt i en het dans. Jag överväldigas av hur begränsad den heterosexuella sexuella koreografin ofta gestaltas, den är ofta så enfaldig. Det traditionella kulturella scenografin innebär alltid en  man med penis som via stötar  genomför en vaginal penetration på en mer eller mindre passiv kvinna. Den samkönade sexuella praktiken är mindre förkoreograferad än den heterosexuella praktiken. Det finns ett större utrymme för att välja vilka praktiker som ska ingå i det sexuella samspelet, framför allt är det möjligt att välja bort vaginalpenetrerande sex utan att det blir en komplikation i relation till ens sexuella partners, skriver Renita Sörensdotter i sin forskning runt kvinnor med vulvasmärtor.

Alfred Kinsey på 1950-talet, Shere Hite på 1970-talet och många, många forskare har sedan dess visat att många kvinnor föredrar den form av sexuella praktiker som ingår i lesbiskt sex därför att det ger orgasmer i betydligt högre utsträckning. Vi ser oralsex, smeksex, olika former av tribbing, kyssar, BDSM-inslag och det är så långt ifrån nidbilden av den lesbiska sexuella relationen med lite smeksex på sin höjd.

 I slutet går de omkring och delar ett bröd, ikväll i form av syltkakor (den klassiska symbolen för fittan) samtidigt som de återigen ser oss var och en i ögonen. Någon av de sista replikerna blir; Då stillar vi oss i bön en stund och tänker på de systrar som gått före oss. Frid över deras minnen!