Igår satt jag i stora salen på Dansens Hus och plötsligt börjar flera personer i publiken ta av sig sina kläder. Tjejen som sitter framför mig knäpper långsamt, långsamt upp sin bh efter att hon tagit av sig sin tröja. Det stannar inte där utan alla kläder åker av. Snett åt höger börjar en kille göra samma sak, sakta faller plagg efter plagg. Efter en stund samlas tolv helt nakna dansare i en hög på scenen och sju expeditioner i ämnet lust tar sin början. Så börjar händer lösgöras från massan och gruppen dansare sprider sig som en mycket trögflytande vätska iväg bakom en soffa, över soffan och ut på golvet under ett bord till en ensam fåtölj med en ensam kvinna. Hon rullar åt sidan och blir liggande en bit bort. Så splittras alla och börjar interagera med olika objekt på scenen. Alla undersöker olika föremåls sexuella potential. En veritabel objektorgie tar sin början. Någon har en sexuell akt med en yuccapalm, där hon lustfyllt slickar längs de långa bladen som om de vore ett kukskaft, hon samlar ihop yuccapalmens bladverk och dyker ner i en typisk gest av muffdiving. Uttrycken hos de olika dansarna blir allt mer extatiska och grupper samlas i gangbangs, de stöter, gnider och smeker varandras kroppar. Trummors rytmiska ljud dånar i salongen och det blir nästan en smärtsam intensitet på scenen.
Foto: Marc Coudrais
En av kvinnorna har skalat en apelsin och doften når oss ut i salongen. Hon reser sig och kramar den skalade apelsinen så fruktsaften strilar över en naken man som ligger ner. Hon tar fruktens saft och smeker den över hans kropp samtidigt som hon daskar till honom med resterna. Dominans och underordning. Det blir en stark symbolisk innebörd när kvinnan ejakulerar över den nakna mannens kropp och sedan smetar ut vätskan på hans hud. En allt starkare upphetsning inför klimax, extas och orgasm förstärks av tunga fladdrande ridåer, svängande rep, blinkande lampor och personer som skälver och skakar. Någon leker med ett gäng spännband över en annans kropp och spännena slår i en metallskål vilket för tankarna till ljudet som skapas av tibetanska klangskålar vilka sägs ska ge kontakt med medvetandet i den mänskliga själen. I den tibetanska traditionen sägs de kraftfulla ljuden från ”the singing bowl” respondera ljudet av Universums skapelse och vår inre medvetenhet. Ljudet och vibrationen från skålarna ska lösa upp spänningar och blockeringar fysiskt, mentalt och känslomässigt. Samma spännband används sedan i en bondagescen där en person naken blir uppspänd mot en vägg. En scen med asfyxofili fångar min blick i detta intensiva kaos. Personens njutning är så stark och det är farligt vackert.
Halva ensamblen klär på sig och plötsligt sker något med maktbalansen. Naken och påklädd. Personer kläs av och kläs på och jag förundras över på så många olika sätt som det kan ske. Plötsligt står en man och en kvinna bredvid varandra med byxorna neddragna och könen blottade. Inser med tyngd i mitt inre att det egna tolkningsramen inte räcker längre än till att det som jag uppfattar som en kvinna blir ett offer och det som jag tolkar som en man en möjlig förövare.
Det är dansares muskulösa nakna kroppar vi ser men också en stor kroppslig mångfald med bristningar i huden, bröst som tänjts ut, könshår som växer frodigt, födelsemärken, finnar, olika nyanser av hud och celluliter som även finns på dessa vackra kroppar. Det är inga standardiserade kroppar för de kan enbart uppstå i datorer med goda möjligheter till retuschering. Det handlar om rätten att vara något annat än en sexualiserad kliché.
Som åskådare erfar jag så många olika emotioner under lite mindre än två timmar, det blir nästan blir svårhanterligt. Spänning, förvirring, glädje, lust och kåthet, alienation och rädsla är lättast att identifiera men jag förhandlar med mig själv och hinner omförhandla ett flertal gånger innan föreställningen är slut.
Det mest fascinerande är den oerhört mångfacetterade bilden av sexualitet och könsuttryck. Föreställningen är så sant queer därför att här råder inga heteronormativitet utan tolkningarna av kropparnas rörelser och sexuella uttryck kan inte hänföras till deras förmodade kön utifrån genitalieuppsättning. Det är också en gränsöverskridande sexualitet som vägrar att inrymmas i den dikotoma uppdelningen av fin och fulsex, samkönad eller olikkönad, njutningsfyllt eller smärtsamt.
Mette Ingvartsen utforskar kroppens politik, hon balanserar på gränsen mellan det privata och det offentliga, mellan biologi, konst och samhälle.
Koreograf Mette Ingvartsen, foto Danny Willems.
Det uppstår också en mycket stark spänning mellan den offentliga scenen och den privata situationen där främmande människor rör sig nakna på ett sexuellt sätt i ett rum där vi har tillträde. Detta bryter sönder uppdelningen av offentligt och privat. Vad kan vi visa och vad vill vi dölja. Av vilka skäl fattar vi dessa beslut? Detta får ett närapå absurt slut när Facebook tar bort min tagg på Dansens Hus därför att föreställningens bild bryter mot deras regler.
Mitt jag blir överväldigad och förvirrad i den medvetna världen. Det inre kravet att förstå och analysera denna föreställning kräver psykologiska försvarsmekanismer. Tar till en av mina favoriter och lägger mig nu för att läsa koreografen Mette Ingvartsens avhandling som hon gick upp med idag lördag.
Suzann Sexeducator 