Fröken Friman, kvinnorörelsen och frågan om sexköp.

Sexköpsfrågan är och har alltid varit en infekterad fråga för kvinnorörelsen. Detta skildras i ett historiskt perspektiv i de senaste avsnitten i tv-serien om Fröken Friman.

Att engagera sig i arbetet för bättre villkor för sexsäljare är oerhört tufft. Det rådande horstigmat faller på alla kvinnor som ens uttrycker en vilja till att förbättra villkoren för kvinnor som säljer sexuella tjänster. Kvinnor måste hålla sig på avstånd från dem som fått horstämpeln på sig, skriver Petra Östegren i artikeln De oberörbara. Kvinnorörelsen har alltid varit mån om att vinna respektlabilitet i samhället och det är den konflikten som de senaste avsnitten av Fröken Friman handlar om. Jag  önskar att kvinnorörelsen då och den feministiska rörelsen idag i ännu större utsträckning hade arbetat för alla kvinnor och att fokus inte bara skulle ligga på dem som ska inlemmas i den ”goda” och ärbara kvinnokategorin igen.

Foto: Peter Cederling/SVT

Så är även fallet med i Fröken Friman då den stereotypt skildrade underdåniga arbetarklassflickan Britta Knutas står i så bjärt kontrast till de andra också stereotypt skildrade frimodiga, fräcka och vackra kvinnorna som säljer sex iklädda tjusiga kläder. Brita är mest tyst, gråter och är bara så oändligt tacksam och programserien handlar en del om att det är hennes heder som skall upprättas. Britta kommer till Stockholm som så många dalkullor tidigare för att kunna tjäna lite pengar. Hon blir bjuden på mat och dryck av en riksdagsman som super henne full och våldtar henne. Därefter låter han anmäla henne som prostituerad och därigenom kan fortsätta utnyttja henne. Fröken Friman handlar nu om att rentvå Brittas rykte och få henne att slippa gå till reglementeringen. Britta skildras helt asexuell och precis som en Madonna. I denna omgång är konflikten viktig för Kinna, hon som själv kommer från arbetarklassen och har erfarenhet av sex utanför den välsignade cirkeln men det görs det inte så mycket av.

I Fröken Friman finns också en läkare vid namn Nea Olsson och hennes rollkaraktär är inspirerad av Sveriges första läkare, gynekologen och sexpionjären Karolina Wideström. Hon hade också i verkligheten en avgörande betydelse för opinionsbildningen mot reglementeringen och de återkommande tvångsundrsökningarna av de registrerade kvinnorna. Reglementeringen innebar att kvinnor som sålde – eller antogs sälja – sexuella tjänster mellan åren 1847 och 1918 skrevs in vid den så kallade Besiktningsbyrån i Stockholm. En gång i veckan fick de genomgå en gynekologisk undersökning vars syfte var att kontrollera deras hälsa och hindra spridningen av könssjukdomar. Om någon var smittad av en könssjukdom exempelvis syfilis måste hon till kurhuset Eira på Kungsholmen för att bli smittfri. Vid sekelskiftet fanns cirka 7 000 sådana ”byråflickor” i Stockholm som fick sina namn präntade i besiktningsbyråns rullor. Johan ”Jöns” Erik Johansson, professor i medicin gjorde i början av 1900-talet en undersökning om reglementeringen och de byråskrivna kvinnorna. Detta finns beskrivet i en boken Reglementeringen i Stockholm som går att läsa på den fantastiska Stockholmskällan.

Han beskriver kvinnornas sociala bakgrund och förhållanden, om inskrivningen och de regler de tvingades följa.

När det var dags att gå och sova igår tog jag med mig min absoluta favoritbok i sammanhanget, Malaria urbana : om byråflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockholm kring 190o. Det är Rebecka Lennartssons avhandling i etnologi och så läsvärd.

Genom denna bok kan vi förstå verkligheten bakom skildringarna i Fröken Friman. Den handlar om sexsäljande kvinnors liv i Stockholm vid sekelskiftet och om den dåtida debatten om moral och omoral. Den sexuellt tillgängliga kvinnan var en förutsättning för den borgerlighetens dygdefullo kvinnoideal och lösningen bakom uppfattningen runt det asymmetriska förhållandet som rådde mellan mäns och kvinnors sexualdrift. Prostituerade kvinnor sågs om en hygienisk utväg för tillfredsställande av det fysiska könsbehovet. Mannens könsinstinkt fick vid denna tid inte levas ut via onani, det vara ett själsligt och kroppsligt fördärv. Det fanns, gudbevars vetenskapliga bevis för självbefläckelsens konsekvenser. Nej tvärtom var samlaget den enda naturliga vägen för tillfredsställande av könsdriften. I praktiken innebar detta att till och med läkare kunde rekommendera manliga patienter att söka upp en prostituerad vilket också skildras i Fröken Friman.

Tyvärr lever denna myt fortfarande kvar och titt som tätt hör jag talas om den upphetsade mannen som i grunden är oförmögen att kontrollera sin starka drift. Även myten om den asexuella madonnan och den sexuella horan lever och frodas med den modifikationen att kvinnor ska vara sexuella men inte för mycket, det passar sig fortfarande inte…

I övrigt tycker jag mycket om serien om Fröken Friman och dess fantastiska svenska kvinnliga skådespelare.

 

 

Fäbodland och tidelag.

För några veckor sedan var jag och en vän på Fäbodland, den feministiska kabarén som även kallats Thelma & Louise –  i allmogestil. Det är de duktiga musikerna Sara Parkman och Samantha Ohlander som står bakom uppsättningen.

Jag tänkte mycket på Fäboland när jag firade jul i släktens fäbodstuga i Torsmo, en by i Orsa kommun, 9 km från Skattungbyn. Byn Torsmo har anor från 1700-talet och var från början en fäbod. Min farfars mormor och morfar flyttade dit och bodde inledningsvis i ladugården innan de byggde boningshuset Ollargården som vi firade jul i. När min farmor slutade skolan fick hon börja tjäna som piga och tog hand om andras kor. Hon tillbringade somrar på fäboden och kunde kula. Jag tänkte mycket på min älskade och saknade farmor när jag såg fäboland. Kulningen var ett sätt att kalla på djuren och kommunicera med varandra på flera kilometers avstånd. Denna kvinnosång och dess melodier har idag blivit en självklar del av svensk folkmusik

Fäbolands utgångspunkt är den traditionella fäbodmusiken och skaparna bakom har som syfte att uppmärksamma kvinnornas roll i svensk folkmusik. Mycket av underlaget till pjäsen är hämtad från Sången i skogen, studier kring den svenska fäbodmusiken”, en doktorsavhandling av Anna Ivarsdotter. På fäboden var sång och kulning ett naturligt inslag i vardagen, berättar Samantha Ohlanders och Sara Parkman. För att kalla på eller skrämma bort djur, eller som hjälp i arbetet. Men i efterhand har den svenska, instrumentala folkmusiken i hög grad tillskrivits männen, trots att vallmusiken många gånger legat till grund. Så utan de här fäbotanterna hade inte den svenska folkmusiken låtit som den gör idag. Så gubbarna har fäbotanterna att tacka för mycket, säger Samantha Ohlander.

Fäboland visar kvinnornas friare roll ute på fäbodarna. De blev en plats där de slapp manlig makt under några sommarmånader och kunde ta ut svängarna i både tanke och musik, samtidigt som de skötte om djuren och skötte ett många gånger hårt arbete. Fäboden blev ett slags matriarkat under sommaren, med kvinnor i alla åldrar och barn.

Hur kom det sig att det bara var kvinnor ute på fäbodarna? Förklaringen är sexualpolitisk berättar skådespelarna och musikerna i kabarén. Jag blir nyfiken och går till mina gamla ORSA-böcker, tre inbundna böcker utgivna av Orsa jordägande sockenmän och dyker ner i i del II. Där konstateras att livet på fäboden ofta var ett tungt och ansvarsfullt arbete med långa arbetsdagar, primitiva bostadsförhållanden och en minimal lön.

Hur kunde det vara så att det nästan uteslutande var bara kvinnor ofta med barn som medhjälpare som gjorde detta arbete? Förklaringen finns i ett kungligt brev 1686 den 17 nov som påbjuder att icke några pojkar uthan heller quinfolk, skola brukas till wallhjon på grund av den fahrliga och wederstyggeliga Tidjelags syndh och missgärning på en och annan ort i landet ganska mycket skall förföras och taga öfwerhanden. Påbudet har lästs upp i kyrkor och ting runt om i Dalarna.

Detta lockar mitt sexologiska intresse och jag kastar mig genast över avhandlingen Brott, synd och straff – tidelagsbrottet i Sverige under 16- och 1700- talen av Jonas Liliequist. I denna mycket intressanta skrift kan vi läsa att arbetsdelningen mellan könen i det svenska bondesamhället var långt ifrån rigid och flera arbetsuppgifter hade enbart vaga könsbestämningar och kunde variera utifrån många olika förutsättningar. I relation till djuren fanns dock ett uttalat och bestämd skillnad mellan manligt och kvinnligt. Vuxna män och drängar som regelbundet skötte djur var mycket ovanligt. Det dagliga arbetet i i ladugården hörde som regel till den kvinnor och sköttes av män endast i nödfall vid frun eller pigornas frånvaro. Mjölkning var närapå ett manligt tabu. Att mjölka ansågs opassande och inte minst skamligt för en man. Om män och kor var en ekvation som absolut inte gick ihop så hörde kvinnor och kor ihop. Allra tydligast framkommer detta inom fäbodområdena i Sverige där hustrur och pigor flyttade ut med djuren på somrarna och bildade en sammanhållen kvinnlig arbetskultur. Tillbaka igen i byn så sov även unga ogifta kvinnor och flickor enligt sedvanan i uthus och fähus under somrarna.

Jonas Liliequist skriver i sin avhandling att de kulturella mönster troligen funnits långt innan sextonhundratalet men intensifierade av den religösa fördömelsen och rättslig förföljelsen av tidelag.

Lilieqvist påpekar att även kvinnor kunde ha problematiska realtioner till husdjur. I ett par av de mål som gåller kvinnliga tidelagare har misstänksamheten våckts och rykten spridits når kvinnor har gått omkring bygden med en hund som sällskap eller når vallhunden har fått gå hemma ”sysslolös” hos pigan på gården. Men i 1600- och 1700-talets Sverige gällde ambivalensen och tvetydigheten i första hand männen. Tidelagsprocesserna var i stor utsträckning ett uttryck för detta.

Faran med rovdjur som kunde skada eller döda boskapen var ett ständigt återkommande problem och en annan sak som fascinerade mig i kabarén var idén om att skrämma bort rovdjur genom att skrika högt som fan och visa röven. Jag hade aldrig hört talas om detta innan och fick googla länge tills jag i en C-uppsats om björnförekomst i ett tätortsnära skogsområde i Norrlands kustland där författaren skriver;

Fäboden har varit ett isolerat matriarkat under ett antal månader om året och fäbodland spekulerar i om det fanns lesbiska relationer och/eller handlingar ute på fäboden. Jag tänker på en annan fantastisk pjäs som jag såg tidigare i år som också handlade om homosociala miljöer där med kvinnliga missionärer. Jag tänker att det är klart att kvinnor låg med varandra ute på fäbodarna.

Om Godzillas tamponger och cancer.

Annika Lantz skulle skriva en bok om att åldras med värdighet men mitt i arbetet drabbas hon av cancer och inget blir som det först var tänkt. Detta är min andra bok om cancer på en månad. Bakgrunden är att en av mina nära vänner drabbats av denna sjukdom och tvingas gå igenom operation, strålning och cellgifter. Jag känner så oerhört starkt med  henne.

Vad ska en flicka göra?: konsten att vara riktigt rädd är en bok om att komma i klimakteriet, att få cancer och behandling, om att leva och försöka överleva.

Hon börjar få besvär med underlivet och måste ränna hos gynekologen så ofta att hon tycker att det saknas ett huvud mellan benen även när hon ligger hemma i sängen. Det är så vi introduceras till bokens del 2 och det är här som den börjar bli intressant på allvar. Tills jag kom hit var min upplevelse att detta var en lite småputtrig bok som påminde om smågodis i form av chokladöverdragna skumsvampar, smakar gott för stunden men bortglömt när en svalt dem. Det händer något med boken när hon börjar få samlagsblödningar, och som jag redan visste så är det ofta ett tecken på cellförändringar orsakade av hpv (humant papillomvirus).

Det är så vanligt att alla som haft sex oftast bär på det och av den anledningen SUPERVIKTIGT att om en bär en fitta alltid gå på de cellprovstagningar som alla av kvinnokön kallas till. Här är det viktigt att påpeka att män med fitta inte få en automatisk kallelse utan själv måste komma ihåg att gå. Men nu ska vi inte gå handlingen i förväg utan Lantz går till gynekologen för ett cellprov och får cykla hem och vänta på provsvar i två veckor. Som hon skriver, man hinner tänka en hel del på två veckor. En av de funderingar som hon delar med sig av är att hon har bth (blygdläpparna åt höger) då hon med en mikrorörelse knycker till höften när hon skall sätta sig på cykelsadeln för att förhindra att blygden lägger sig som en extrasadel över cykelsitsen och lämnar klitoris åt sitt skavande öde. Här måste jag göra en paus för att känna efter om jag är bth eller btv. Konstaterar att jag delar läggning med Annika Lantz. Med den lantziska humorn konstaterar att hon vidare att blygdläpparna precis som brösten, överarmarna och kinderna fått mer häng. Tidigare har de snärtat tillbaka när man drog i dem ungefär som välproducerade gummiband men nu påminner de mer om två tunga draperier på en teater för mogen publik.

Så ringer gynekologen och meddelar att det är cellförändringar, hon får vänta på konisering. Sedan är det väntan igen. Jag känner igen detta från min vän som fick sitt cancerbesked för en relativt kort tid sedan. Hela tiden väntan på provsvar, väntan på operation, väntan på analys, väntan på behandling med cellgifter och så vidare… Tyvärr blir beskedet det samma för Annika Lantz som för min vän, det är cancer. Efter en rad undersökningar, magnetröntgen, PET-CT och annat blir det då dags för strålning och cellgifter. Hon mår tjyvtjockt, har dödsångest och blir totalt slut. Sedan dyker det upp rosa fläckar på trosskyddet och det är tydligen ett tecken på att skamsna cancerceller krupit ur kroppen efter brachybehandlingen.

Helt på köpet får vi ny kunskap för det är som författaren konstaterar att vid ett tillfälle han hon i radioprogrammet Lantz i P4 en tävling om gästerna hade mest kunskap om Jan Guillous Arn-trilogi eller fittan. De tävlande var naturligtvis överlägset mycket bättre på Arn-trilogin. Lantz konstaterar att det var först vid 46 års ålder som hon fick kunskap om att mensblodet inte är ägget utan livmoderslemhinna som stöts ut. Den byggs upp varje månad för att kunna ta emot ett befruktat ägg och när ett befruktat kommer så glider det bara förbi och vad händer frågar Lantz. Lägger kroppen den i en kasse och går till återvinningsstationen och lägger den i containern med texten Färgade slemhinnor? Säljer kroppen slemhinnna på Blocket med löftet ”aldrig använd”? Eller ringer kroppen runt till andra kvinnor i kvarteret och föreslår slemhinneloppis? Nej, inget av detta gör kroppen. Kroppen bryter helt frankt ner den livmoderslemhinna som inte behövs och stöter sedan ut den genom slidan med hjälp av sammandragningar av livmodern! Vilken fantastisk sexualupplysning. Skall spara den här texten för att citera Annika Lantz på min kommande föreläsningar.

Lantz berättar också inledningsvis om det faktum att hon aldrig kunnat använda tampong och säger att det varit skönt om hon kunnat skylla på den icke existerande mödomshinnan men konstaterar sedan Vad hjärnan tror, i slidan bor.* Hon uppfattade sitt kön länge som Hallandsåsen, jo det fanns ett hål men det var något som ingen hade någon avsikt att borra klart. Trots att hon medelst sin finaste bläckpenna med fyra färger gjort ett hål och fått in en tampong under tonåren så vill de inte vara kvar utan kryper ut.

Det går alldeles utmärkt att skriva om ett så allvarligt ämne som att få cancer och genomgå en riktigt tuff behandling med humor. När hon beskriver tarmar som bara vägrar samarbeta och istället inger samma känsla som när någon går bakom en hem från tunnelbanan en mörk kväll. Efter två veckor är ringmuskeln absolut inte någon stark och smidig vävnad utan mer en sårig bollfrans. Sedan är behandlingen klar men inte väntan. Nu är det en ny väntan på nya besked, leva eller långsamt dö?

Det är också en mycket lärorik bok som också tar upp behovet av stavträning i slidan efter en operation. Detta är en viktig del i efterarbetet när någon fått en konstruerad fitta, en sk neovagina. Också cancer gör att slidan drar ihop sig och detta i kombination med att slemhinnorna gnags av skapar behov av stavträning. Här gör hon det igen, behandlar ett mycket viktigt och seriöst område med sin omisskännliga och fantastiska humor då hon jämför stavarna med ett något förstorat Vicks-stift och Godzillas tampong. Efter att hon fått prova den lilla så konstaterar läkaren att hon är ganska rymlig och tar fram den muterade leguanens mensskydd. Hon liknar stavträningen med att idka samlag med en robot som används inom japansk äldrevård. En robot som nu förmodligen serverar en åldrad Kyotobo en härlig sashimi, helt ovetandes om att hens plastballe vilar i den svenska svettiga handen på en något skör tumörfjolla i en av Stockholms förorter.

Hushållsrobotar tar hand om äldre. Foto: Korea Institute of Science and Technology

Jag älskar Annika Lantz fullkomliga frånvaro av rädsla för att skriva om det mest förbjudna som kroppsvätskor och finnar på blygdläpparna. En dag har hon fått en enorm finne på den ena av de yttre blygdläpparna. Det är inte bara så att den känns utan den syns lång väg dessutom. Tidigare kunde finnar mer påminna om små blyga tomtar som gömde sig i snåren av könshår men i och med strålningen har allt könshår bränts bort så att hon mer liknar en västkustsk klipphäll mellan benen. När hon är naken pekar den på mig som ET:s finger när hen ringer hem. Men den här lilla jäveln behöver inget abonnemang för att göra sig påmind. Hon fortsätter med att konstatera samma sak som hon pratade om i sitt sommarprat i radion. Det är en sådan enorm konstruktionsmiss att all den fuktighet som behövts i underlivet under åren i klimakteriet istället sipprar ut ur ansiktet. Slemhinnorna i slidan blir sköra som älvvingar och torra som nosen på en mycket död hund. Det finns en stark hyllning till det fantastiska i att vara mensfri, att slippa PMS och menssmärtor. Det närmaste ägglossning hon kommer nu är när hon försöker få ut ett ägg som klibbat fast i en äggkartong.

Sedan är det då dags för återbesök på Radiumhemmet och besked om tumören försvunnit eller om det finns maligna områden kvar…

Kommer någon att vilja läsa detta medelklassmalande frågar Annika sin redaktör i boken. Mitt svar är att boken är fantastisk, det ger hopp vid en cancerdiagnos men förringar inte den tuffa kamp som en behandling ofta innebär. Som grädde på moset är det en fantastiskt fin skildring av klimakteriet, fittfakta och massor av humor.

Den här texten är tillägnad min vän M!

Boken får fem Godzilla-tamponger av fem möjliga. Ni ser dem inte? Nä, men om ni tittar riktigt noga kan ni eventuellt skymta snöret mellan benen på Godzilla.

*Bondepraktikan kommande, utgåva

 

Berättelse om ett äktenskap

Kärlek är det sorgligaste som finns läser jag i en recension om boken som jag blev nyfiken på efter att den var nämnd på en dagstidnings kultursidor. Berättelse om ett äktenskap är en skönlitterär roman av Geir Gulliksen.

Foto © Baard Henriksen

Boken handlar om en kärleksrelation och ett äktenskap som vi från början får veta att är på väg att avslutas. Det blir en återblick på livet tillsammans för att försöka förstå var och när det gick fel. Som läsare vet vi hela hela tiden vet att personen kommer att bli lämnad vilket skapar ett speciellt perspektiv.

Det är också en roman om en heterosexuell relation som ärligt kämpar för att vara jämställd. Här jobbar pappan hemma och tar ett större ansvar för barnen. Vid ett tillfälle när de har sex tar han henne hårt och bestämt. Han drar isär hennes lår och och tränger in. Länge tyckte jag att detta gjorde henne alltför kvinnlig, eller det gjorde mig allt för manlig. Jag var så rädd för att bli en typisk och vanlig, alltid en man som bara vill ge sig själv enkel utlösning. 

Hon skär upp kalkonen på nyårsafton när de har gäster. För oss var det betydelsefullt att det var hon som skar den, om jag hade gjort det skulle vi ha varit en familj från 1950-talet sa vi, när vår äldste son frågade varför vi alltid gjorde på det sättet.

Det är en bok om den ohyggliga smärtan som det är att älska någon som länge älskat en tillbaka men en dag inte längre gör det.

Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger. Hon hade inte valt det själv. Hon skriker högt, hon skäller ut mig, hon gråter stilla och bittert. Hon kan inte sova. hon förmår inte sitta still, hon andas tungt. Hon tänker att hon vill dö. Eller hon vill fortsätta leva, men bara tillsammans med mig. Hon ringer till min nya kärlek och ropar i luren. Hon ringer till alla hon känner, hon pratar med alla, natt och dag, hon försöker prata sig fram till att förstå vad som har hänt, hur allt kunde vända så plötsligt och utan förvarning.

Ambitionen hos paret är det inget fel på, redan från början har de tänkt att inte bevaka varandra utan leva var sitt liv, hon med väninnor och han med någon enstaka vän. De ville vara varandras förtrogna och ha de mest intima samtalen med varandra tills hon berättar att hon är intresserad av en annan man. Hon är inte helt medveten om det själv till en början men han känner av det och läser signaler. Till slut registerar han hennes inre förändringar allt eftersom de uppstår, oberoende av vad hon väljer att berätta för honom. Hur lätt är det inte att identifiera sig med honom. När en partner på ett subtilt med tydligt sätt har börjat förändras och inte längre har den gemensamma relationen i fokus på samma sätt går det att förstå att något är på G.

Jag har blivit synsk, jag hittar tecken överallt och jag ser vad som händer med henne. svartsjukan fungerar på det sättet, den gör att jag kan se allt som sker, långt innan det sker. 

Hon vill inte ha fasta tider när hon behöver komma hem. Hon förstår inte varför han måste fråga om de fortfarande älskade varandra. Han försöker fnysa åt ordet otrohet och menar att det är under deras värdighet att använda sådan ord. Han menar att hon gärna får ligga med honom så länge hon inte slarvar med deras relation. Intellektet säger att hon måste få vara fri men rädslan, den ständigt närvarande stora rädslan hos honom går inte att tygla. Kärlek handlar om makt, och maktförhållandet skiftar alltid, även mellan två som lever tillsammans.

Viljan att släppa alla de gamla strukturerna som definierar de monogama kärleksrelationerna som norm väcker stark igenkänning samtidigt som det alltid är svårt att vara pionjär och prova ut stigar som få har gått på innan. Risken för felsteg är uppenbara.

I vår tid har den romantiska kärleken blivit det sätt på vilket man ska förverkliga sig själv och sitt liv på. Det innebär att en separation eller skilsmässa inte bara är ett personligt misslyckande utan kan även innebära ett identitetsras. Det innebär också en förlust av någon som en planerat att bli gammal tillsammans med och ibland försvinner en del av partnerns släkt och en del vänner.

Det är oerhört smärtsamt och vackert skildrat. Språket flyter och och likaså sexskildringarna, vilket inte är helt vanligt.

Det blir ett högt betyg på denna bok. Boken får fem skilsmässohandlingar av fem möjliga.

 

Flickan och skammen

År 2000 skrev jag en c-uppsats i tros och livsåskådning på teologiska institutionen på Uppsala universitet. Titeln var, Vägra kallas hora! – En studie av hora/madonna dikotomin i myt och verklighet. Upptakten till den där uppsatsen var att jag under en tid arbetat på Tierps sjukhus som kurator. Jag pendlade med buss till Uppsala och i busskuren utanför sjukhuset fanns ett  klotter. Ofta stod jag och funderade på vad raderna ”PIA FREDRIKSSON KLASS 8B I ÖRBYHUS ÄR EN FET JÄVLA FITTIG HORA!”innebar för henne det berörde och vilket samhälle som det speglade. En tjej som jag intervjuade inför uppsatsen hette Linda och var 17 år och sade såhär; Har man fri sex ofta är man horig och slampig, har man aldrig sex är man pryd. Skillnaden mellan att vara okej och en hora verkar för mej hårfin! Hur lätt är det att leva efter killarnas krav? 

För någon månad sedan kom Katarina Wennstam ut med en ny bok. Det är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, och är skriven i samma anda som de tidigare utgivna böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.

En av kvinnorna som Wennstam intervjuat säger: Man får inte underdriva för mycket, för då verkar man ju vara värsta nuckan – men han skulle aldrig kunna hantera att jag har legat med så många som jag faktiskt har gjort.

En annan kvinna berättar att hon alltid tyckt om sex och därför följaktligen fick epitetet hora. Det var ett stort problem att vara kvinna och gillar sex. Hon menar att tjejers kåthet ska tystas ner, knappt finnas.

En tredje berättar: Och även om jag inte ville, tänkte jag att de män jag har mött är ju sådana… kåta. Och om de är kåta så får man väl ställa upp. Det känns som om jag i hela mitt liv har fått lära mig att vi kvinnor finns till för mäns sexuella tillfredsställelse.

Här menar Wennstam att tjejer som gång efter annan blivit kallad hora och slampa till slut tar den roll som samhället tilldelat dem både utifrån andras förakt och det egna självhatet och slutar med att säga att vi måste förpassa hora-madonna komplexet till skräphögen.

I bokens inledning lyfter Wennstam fram att tjejer själva sprider horrykten om andra tjejer En socialpsykologisk förklaring är att det handlar om internaliserat förtryck, det vill säga att kvinnor själva har internaliserat den manliga blicken och värderingen om slampor i sig själva. Det handlar också om att definiera sin egen kvinnlighet inte bara utifrån vem man är utan också utifrån vem man inte är. Även kvinnlighet är hierarkiskt ordnad och värderas olika. Längst ner på stegen står horan. Hon refererar till en amerikansk avhandling  Good Girl att horstämpeln primärt används för de tjejer som inte lever upp till den feminina kriterierna. Tjejer får inte vara slampor men inte heller oskulder för de var misslyckade och lite tragiska. De förväntas utforska sin sexualitet men enbart försiktigt och diskret inom den givna mallen. Antalet partners får inte vara för många och de fick inte gå killarna till mötes för lätt.

Författarbild av Elisabeth Ohlson Wallin

Katarina Wennstam drar fram flera intressanta exempel från kultur och populärkultur. Hon nämner hur det vanliga är att manliga vänner på bröllopsmiddagar håller tal till brudgummen och pratar om hur vild han var i ungdomsåren och hur lätt han hade att få ragg men hur glada de är att han nu hittat fröken X. Det omvända är dock omöjligt. Hon fortsätter om hur vitt är färgen för oskulden vid bröllop och de fruktansvärda sedvänjan att låta brudens far leda dottern upp för altargången till den blivande maken.

Hon nämner också succubus-gestalter som jag skrivit om tidigare. Demoner som antar gestalten av en vacker kvinna och förför män. De är farliga kanske just därför de har en stark sexualitet. En kåt kvinna är en farlig kvinna. Därefter berättar hon om den svenska filmatiseringen av Män som hatar kvinnor att Lisbeth Salander (Noomi Rapace) och Mikael Blomqvist (Michael Nyqvist) har sex med varandra och Lisbeth rider Mikael till hon får orgasm. Därefter lämnar hon honom för en cigarett på trappan. Hon är sexuell på egna villkor och detta blir en ovanlig scen. Däremot i den amerikanska versionen så grenslar Lisbeth Daniel Craig som spelar Blomqvist men då tar han tag i henne och med stor kraft får han henne under sig istället och samlaget fortsätter med den patriarkala könsmaktsordningen upprättad. En annan reflektion från populära filmer är skräckfilm, deckare och tv-serier som ofta handlar om hur en ung kvinna hittas mördad ofta med bakgrund som prostituerad, porrfilmsskådespelare eller levt ett liv som ”sexuellt lösaktig”. Vår tids fabel är deckaren, och den kommer ständigt med undermeningen att kvinnor ska passa sig för att vara lösaktiga.

Ett viktigt kapitel handlar om socialt utsatta tjejer och här finns referenser till Astrid Schlytters studie Kön och juridik i socialt arbete där Schlytter studerat länsrättsdomar gällande LVU (lagen om vård av unga). En bok som haft stor betydelse för mig. För att pojkar respektive flickor skulle tvångsomhändertas rådde olika informella regler. För tjejer handlade det främst om beteendet, exempelvis om en tjej haft sex med flera killar på en fest så handlade detta om berusningen medan det för killar handlade om den faktiska konsumtionen av alkohol eller droger. Flickors sexualitet granskades och värderades utifrån klädsel och beteende medan pojkars sexualitet inte synliggjordes alls. detta är inget nytt utan redan på 1970-talet så skrev Skå-Gustav om samma fenomen. Ändå går Wennstam inte vidare med detta. Frågorna om hur professionella kan medverka till att synliggöra och ifrågasätta normerna som bakomliggande faktor till att framförallt tjejer och kvinnor upplever så mycket skuld och skam kommer aldrig.

Wennstam refererar till Leora Tanenbaum och hennes bok Slut! om hur det idag är ännu svårare för tjejer att veta hur de skall bete sig då de får så många dubbla budskap. Tjejer ska vara sexiga men inte för sexiga. Flickor förväntas att dölja om de är kåta och vill ha sex. Tanenbaum citerar Spike Lee-filmen där Mars Blackmon säger att alla män vill ha sexgalna tjejer. Vi vill bara inte ha dem som våra fruar. Tjejer och kvinnors lust balanserar hela tiden på gränsen till att vara äcklig och smutsig eller för tydlig. Mäns sexualitet ses däremot som mycket mer svårkontrollerad och kraftfull.

Boys will be boys. And girls will be ”sluts”
Leora Tanenbaum

Synen på sex skiljer åt beroende på om en uppfattas som kvinna eller man och detta ger olika möjligheter att leva ut sin sexualitet. Maskulinitet ger generellt män större möjlighet att leva ut sin sexualitet. Min professionella kollega Pelle Ullholm på RFSU finns intervjuad i boken och lyfter fram många viktiga perspektiv.

– Det här är en tvångströja inte bara för kvinnor utan också för män, de förväntas vara kåta hela tiden. Det finns också en förväntan kopplat till traditionell heterosexualitet som så klart inte alla känner igen i sig själva. Det finns rätt många killar som inte är intresserade av att vara players, men det är ändå en position som tolkas som positiv i grunden, en position som ger status, säger Pelle Ullholm.

Detta är ett otroligt viktigt ämne och kanske därför blir jag ändå besviken när jag når sista sidan. Katarina Wennstam beskriver en verklighet som varit i faktum i flera hundra år. Problematiken är lyft i många olika sammanhang och jag skrev en uppsats om detta redan 2000. Vad är det nya i hennes bok? Inte så mycket, tyvärr.

Jag saknar väldigt mycket en diskussion runt självdestruktivtetsdiskursen runt kvinnors sexualitet i relation till tjejer som har mycket sex, många olika partners, tittar på porr, säljer sexuella tjänster, gillar BDSM och analsex mm. Att bekräfta förståelsen av tjejer som offer blir ett sätt att undvika ett skuldbeläggande men konsekvensen kan bli att de fråntas rätten till sin egen sexualitet. En negativ bieffekt blir att sex är någonting farligt för tjejer. Sex används som ett sätt att skada sig själv och den kvarvarande känslan kan vara att sex (utanför normen) är lika med våld och således inget som en ”sund” tjej skulle vilja ha. Tjejerna har sex för att de är offer för sexuellt våld, skadade. Tolkningen av samma beteende blir olika beroende på om det är en tjej eller en kille. Killar blir svårare att placera i en offerroll då sex är en del av den manliga identiteten. De tillåts att ha kvar sin aktörsroll men till priset av att de inte blir sedda som några som kan behöva stöd. 

Till sist, vad kan vi då göra för att få bort ”slut-shaming”?  Jag vill avsluta med ytterligare citat från Pelle Ullholm;

Det är sorgligt att vi år 2016 fortfarande inte låter alla som älskar sex eller vill uttrycka sin sexualitet få göra det på det sätt de själva önskar. Vi kan få bort det genom att själva inte delta i ryktesspridning, genom att stötta personer som blir utsatta och genom att ifrågasätta ryktesspridningen i sig. Det är egentligen inte svårare än så, säger Pelle Ullholm.

 

Kysstäckt

Nu har jag läst den sista delen i Katerina Janouch erotiska trilogi. De tidigare böckerna Hudhunger och Nakenlek har fått halvljumma omdömen av mig men den sista kysstäckt är faktiskt den bästa.

Det handlar fortfarande om Rosanna Wildes erotiska äventyr. Denna gång kommer oväntat nog ett erbjudande från exmaken Nathan. Han som nu bor med sin älskarinna, den unga Solange föreslår att Rosanna ska flytta in till dem. De har i en tidigare bok sex under en swingersfest och han vill nu prova en alternativ livsstil. Rosanna grunnande över erbjudandet går som en röd tråd genom stora delar av boken, medan hon ligger med lite olika personer och fortsatt bor hos Gilda.

Kanske har jag någon slags socialrealistisk skada eftersom jag arbetar mycket med människors sexuella problem och retar mig på när Rosanna träffar en man från en dejtingapp och någon timme senare knullar med honom på sitt hotellrum med orden; Det krävs inga instruktioner. Jag vet vad han gillar, hur han vill bli smekt och sugen och han vet allt om mig. Ärligt talat, det har varit tämligen mycket prat om porrens farlighet de senaste veckorna men jag tror att detta är snudd på ännu farligare eller åtminstone lika illa. Likväl som med porr är detta gestaltade fantasier som inte skall blandas ihop med verkligheten men problemet blir när människor tror att det fungerar som i erotiska böcker för kvinnor. En behöver inte säga något, utan när den rätte kommer kan denne läsa av en som en öppen bok. Det största problemet många människor har är tron på älskare och älskarinnor som tankeläsare varför sexologer väldigt mycket får arbeta med kommunikation.

När jag några sidor senare läser om att Rosanna inte kan svara på ett sms från en älskare direkt hon får, då det kan signalera desperation så stönar jag högt och det är INTE av vällust.
Är jag så ängslig för att visa mitt rätta jag? Än sen om han tror att jag väntat på hans sms! Men innerst inne vet jag att det kan vara avgörande. Kontakten måste skötas omsorgsfullt för att inte ge fel signaler/…/Det är en balansgång, i synnerhet för de män som vill jaga sitt byte i den erotiska leken. Man kan stånga pannan blodig i sin kamp för kvinnlig frihet, men spelet mellan könen rår man inte på. Regel nummer ett: Var inte för angelägen. 
– Det spelar ingen roll om killen påstår att han avskyr att spela spel medan han uppvaktar dig eller ni har sex. Hör du av dig för mycket, för nära inpå, för långrandigt, så kommer han att sticka sin väg.

Samtidigt så funderar Rosanna över kvinnors sexuella frihet, hon reflekterar över hur den kvinnliga sexualiteten ständigt har setts som ett hot men det väger ändå inte upp mot det traditionella heterokvinnoerotiken som jag själv är less på då den känns så unken.

Efter att Rosanna legat med Gildas ex har deras relation förändrats och den genomgår ytterligare en metamorfos under läsningens gång. En rolig passage är när Rosannas vilda vän, Gilda går och testar sig för könssjukdomar och träffar en kurator för smittspårning. Igenkänning på den!

När Rosanna skall ha sex med en transkvinna känns så suckar jag igen när hon lägger märke till att hon är van att vara svag och feminin och den som låter sig omhändertas vilket visserligen följs av, men i relationen till Corinne finns ingen sådan uppdelning, de måste stötta varandra. Ändå blir det en tveksam sexscen som också känns lite unken då det fetischerar ett slags porrigt shemaleideal.

En natt när hon inte kan sova går hon in på en dejtingapp och bläddrar bland män som man rotar bland kläder på rea. En snabb blick så avfärdar jag det som inte passar. Ändå kan man inte låta bli att rota, någonstans i botten kanske det döljs ett fynd. Det är en nattlig vuxenlek, vackert nätsex och fint beskrivet. Här lyckas Rosanna framstå som en säker kvinna som vet vad hon vill ha och inte. Jag tänker också på vikten av att inte demonisera frivilliga dicpics som kan vara till njutning för många. De ber om att vi ska flytta till något annat forum så att i kan skicka bilder. bland kvinnor finns en attityd att man ska förakta sådant. Jag förstår inte varför. Deras iver att visa upp sig är rörande. Rosanna njuter och blir upphetsad och skickar bilder på sig själv tillbaka. Det är fint!

De sista fyrtio sidorna är de allra bästa, här händer något viktigt. Där börjar Rosanna fundera över sina relationer. Är hennes frosseri i sexuella relationer sund eller bär den ett destruktivt drag. Hon känner en tomhet och ogillar den riktning den har tagit. Hennes härliga vän Gilda går i samma funderingar och tänker: Det är som att besegras av konventioner. Som att ge ett kvitto till alla dem som har kritiserat henne. Ni hade rätt, min livsstil var inte den sundaste och nu är jag tom och trasig. Detta är tankar som drabbar de flesta som bryter mot normer runt sexualitet och är naturligtvis inte helt enkla att sortera i alla gånger. Ofta tror jag att det är de sexualfientliga normerna främst mot kvinnor som skaver men visst bör alla fundera på det man håller på med skadar en själv.

Gilda tänker snart andra tankar och funderar på att öppna ett erotiskt center för kvinnor långt bort från Sverige. Där ska de bland annat erbjuda yonimassage och vaginal akupressur. Gilda tycker att yonimassage borde vara obligatoriskt för alla tonårstjejer samma dag som de kommer i puberteten. Vaginal akupressur är något Gilda sällan känt maken till och en upplevelse som gjorde att klitoris glödde och blygdläpparna brann. En rolig men liite överdriven betydelse av praktiker som jag önskade kunna spridas lite mer.

Då Rosanna är en framgångsrik erotikförfattare skall hon naturligtvis bevista bokmässan. Janouch väver här på klassiskt manér in två av Sveriges mest kända kulturpersonligheter här kallad, Estrid Lindblom konstnär och författare vars roman om äktenskapet med den rikskända idéhistorikern Hector Prasinski skapat en litterär skandal. Hector är en klassisk kulturman som själv tycker att han är förträfflig som alla kvinnor måste älska. Först kommer Estrid Lindblom fram och uttalar sig kritisk med en röst som kunde liknas vid ättika och menar att sex borde vara lite mer mystiskt. Medan en annan man i sällskapet tycker att det mest blir som en medicinsk journal att läsa erotik. Men det är också Hector som hon senare knullar med på ett hotellrum. Medan han knullar henne bakifrån tänker hon att det här blir en bra story. Han är ett slags troféligg, och vad passar bättre på en bokmässa än att fälla en litterär tolvtaggare?

Författaren Katerina Janouch frekventerar ofta bokmässan liksom Rosanna Wilde…

© 2015 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Samtidigt som Rosanna upprätthåller tämligen unkna feminina traditionella ideal så vänder hon och blir radikal när hon påstår att de unga som talar om pansexualitet är mer moderna och att tonåringar som är gender fluid och ligger med vem som helst oberoende av kön bör ses som förebilder.

Sammanfattat så ger jag boken tre stön då det finns potential till god erotik men den är fortfarande alldeles för genusstereotyp för att jag skall kunna uppskatta den som helhet.

Åhh   Åhh   Åhh   Åhh   Åhh