En fin ambition som mest väcker tveksamhet är mitt samlade omdöme runt boken Snaskgubben. Författaren Nina Ljungberg har velat skriva en bok om så kallade fula gubbar.
Redan titeln är problematisk, Snaskgubben – en bok för alla barn som inte tänker låta sig luras. Precis som om det vore ett val. I boken står att de flesta vuxna som vill ge barnet godis faktiskt är vänliga och snälla men att man skall akta sig för de som luras och att det är svårt att se skillnaden.
Författaren Nina Ljungberg;
”Jag har länge saknat ett material för att underlätta samtal om fula gubbar. Och när jag pratade med olika pedagoger fick jag bristen bekräftad. Då bestämde jag mig. Med yrkesbakgrund som socionom, vidareutbildning inom sexologi och journalistik men framförallt som tvåbarnsmamma var det dags att ta tag i det. Jag skulle skriva en bok som varken skrämde eller skojade bort allvaret och göra en text som fungerade lika bra som pedagogiskt hjälpmedel inom skola/omsorg som att läsas hemma med mamma eller pappa. Nu hoppas jag att Snaskgubben, trots sitt känsliga ämne, blir en stunds trevlig läsning där du som vuxen får inblick i hur barnet resonerar och där barnet får chans att reflektera om vad som kan hända – innan det händer.”
När barnet i boken blir iväglurad av snaskgubben Per som vill att denne skall ta på hans snopp så sparkar barnet mannen mellan benen och skäller ut honom. Helt plötsligt blir barnet som en vuxen som skrikande uppfostrar snaskgubben om att man inte får lura barn. Sedan springer barnet hem. Hemma börjar mamma gråta medan barnet förklarar att det är tuff. När Per en lång tid efteråt kommer tillbaka så bestämmer barnen sig för att sätta skräck i mannen genom att omringa honom och dansa en ringdans samtidigt som de skrek Per är knäpp i knoppen, för han vill visa snoppen. Han försöker lura barn. Trots att han är stora karl´n. Ingen av barnen var rädda och Per ser bara skräckslagen ut och vågar inte röra sig. Snaskgubbar skrumpnar ihop och blir till ingenting när de tappar sin makt att lura barn.
Jag älskar sagor som innehåller metaforer och övernaturliga krafter men här blandas krass socialrealism med fantasikrafter på ett sätt som snarare blir destruktivt än konstruktivt.
I boken finns frågor som en vuxen skall diskutera med barnen men alla frågor känns inte alls adekvata och passar språkligt inte heller ihop med de barnsliga bilderna.
Något mer som är bekymmersamt är att när det gäller små barn så kommer ofta förövaren från den närmaste familjen eller i familjenätverket. Det är ingen främmande snusk eller snaskgubbe utan istället någon man känner väl och till vilken barnet har en relation och beroendeställning till. När det kommer till lite äldre barn kan förövaren finnas utanför det allra närmsta nätverket men är oftast någon som barnet känner, en lärare, en tränare, en scoutledare eller någon som man lärt känna via nätet. Ungdomar är i hälften av alla fall utsatta av andra ungdomar under 18 år. Det är klart att det är lättare att skriva om snask/snuskgubbar än att förövaren kan vara en närstående.
Till sist skall vi lova att inte låta någon snaskgubbe lura oss. Det är lika korkat som att jag som vuxen skulle lova att aldrig bli våldtagen.
Rekommenderar istället att ni tittar på någon av dessa böcker Vilda säger NEJ! eller Peter-Alexander den store om ni vill prata med barn om övergrepp.
#blogg100, dag 45.
Suzann Sexeducator 