Varför ska allt vara så jävla snyggt?

Folkkär och färgstark är epitet för Ulrica Hydman Vallien. Inget av detta är passande i de fina rummen. Hennes konstverk har aldrig visats på någon riktigt stor, samlande, utställning. Det är först nu som konstnären efter sin död begåvats med en stor utställning på Liljevalchs. En lördag i coronaland går vi dit. Det är glest med människor trots att utställningen öppnade igår och det råder inga problem med att hålla fysiskt avstånd. Psykiskt kan jag inte värja mig. Det är mycket som går rakt in i in genom den coronatunna huden.

Bild från framsidan av Liljevalchs program över utställningen, En paradisattack Ulrica HV.

I mitten av utställningen ser vi en film om hennes liv och konstnärskap. Det är en berättelse som inleds med nakenbad i en vak som en stark metafor.

Bild från Liljevalchs program över utställningen, En paradisattack Ulrica HV.
(Foto: privat)

Hon är en konstnär som i mycket gått sin egen väg, bryter mot normer och den goda smaken. Samtidigt så visar filmen hur familjen, moderskapet och kapitalismen blivit några av viktigaste områdena i hennes liv. Hon är normbrytande och upprätthåller starka normer. Hennes make sedan många år, konstnären Bertil Vallien bidrar till den komplexa bilden av människan bakom. Hon ville vara fri men när han hade erotiska äventyr utanför ramen klarade hon trots allt inte av det. Han berättar om sin svartsjuka när hon riktat sin erotik och sexualitet åt andra håll än honom. Han gör det dock utan att värdera utan enbart konstatera. Hon dog bokstavligen makens i famn 21 mars 2018.

Jag formligen älskar de färgstarka bilderna, erotiken och sexualiteten i hennes konst. Stannar längre framför målningar som jag som psykoterapistuderande försöker analysera utifrån någon form av psykodynamisk utgångspunkt men sedan knackar den inre teologen på axeln och reflekterar över ormarnas slingrade…

Bild från Liljevalchs program över utställningen, En paradisattack Ulrica HV.

I Dagens Nyheter kan vi läsa hur konsthallschefen Mårten Castenfors är nöjd med att ha fått till denna extra-allt-utställning utan gränser. Han säger: – Mitt budskap inför utställningsarbetet var ”MYCKET!”. Jag har inte velat göra någon … estetisk presentation. Ulrica Hydman Vallien var aldrig någon Ingegerd Råman utan gillade att kötta på, påpekar han.

Bild från Liljevalchs program över utställningen, En paradisattack Ulrica HV.

Sedan kommer vi in i det allra heligaste rummet, in i fittan kanske man kan säga.

Rummet visar ett samarbete med min absoluta favoritkonstnär Åsa Jungnelius som gjorde utställningen Fun Fearless Female tillsammans med Ulrica HV på Smålands museum i Växjö 2004. Utställningen blev Jungnelius genombrott som glaskonstnär och den fick stort medialt genomslag, inte minst tack vare sin erotiska frispråkighet.

Åsa Jungnelius

Glaskonstnären Åsa Jungnelius visar sina fallossymboler i form av dildos, vissa bär kedjor och halsband men där finns också stilettklackar i glas och hennes snippor någon fylld med kaninpäls.

Jag älskar hennes bastanta vackra fittor i glas.

Åsa Jungnelius

En del handlar också om Björn Kjelltoft som på Konstfack gjorde ett examensarbete där han på gamla PET-flaskor målade hennes karaktäristiska tulpaner och ormar och ögon à la Ulrica. Han vill skapa en diskussion om varumärket Hydman-Vallien.

Björn Kjelltoft

Hon kontrar med att göra Kjelltofts pet-flaskor gjorda i handblåst glas signerade Ulrica Hydman-Vallien.
– Med de här flaskorna vill jag säga precis det han sa med sina flaskor: Är det bra att vara så kommersiell? Men jag vände på det och gjorde flaskorna till en personlig grej. När han ställde ut sina flaskor trodde han nog att jag skulle bli riktigt arg och kanske stämma honom. Men jag bjussar gärna på det. Tack för en bra idé säger hon vi kan alla konstatera att det ytterligare blev en ny kommersiell succé!

Ulrica Hydman-Vallien Foto Hans Runesson

Jag blir starkt berörd, ibland irriterad och nästan förbannad över det ibland stereotypt kvinnliga men jag älskar komplexiteten, det fula, oviljan att passa in, skönheten, färgerna, erotiken, det raka utan vilja att behaga och inte minst sexualitetens och fittornas närvarande.

Mina närbilder på Ulrica HVs fittor

Sex mellan två män bortanför klichéerna.

Caspar och David träffas på resecentrum på väg och ifrån olika ställen. Som magneter dras de till varandra och inleder en relation som får dem att pröva och ifrågasätta sina ideal och bakgrund. David flyttar in till Caspar och de blir pojkvänner i en vecka på prov för att se hur det känns. Efter en vecka ska relationen utvärderas. Det blir händelserik vecka framförallt inom de själva och i relation till omgivningen. De har helt olika bakgrund och även olika sexuell läggning vilket leder fram till konflikter som måste hanteras.

Det här är en bok av någon som älskar språk och skrivande. Den skulle däremot behöva en bättre redigering. Många gånger glimmar det till av språkliga och formuleringsmässiga guldkorn. Beskrivningen av en kvinna är en av mina favoriter;

Bakom honom kommer en kvinna med en brun Lilla My-tofs och en tunika vars mönster är en blandning mellan ett Rorscharchtest, utspilld juice och barnteckning.

Boken är skriven av Emil Åkerö, kulturvetare som inriktar sig speciellt HBTQ-frågor. Jag har träffat Emil i en rad sammanhang och det är sällan en författare lyckas fånga sin egen personlighet i så tydliga glimtar som i denna bok.

Frihet eller trygg tvåsamhet? I alla förhållanden gäller det att hitta en balans däremellan. Oftast så sker det förälskelsen klingat av men den finns hos Caspar och David från början. Det här är en svår balansgång som nästan alla brottas med, Hur mycket närhet ska det finnas och hur mycket avstånd? Det är två grundläggande mänskliga behov som båda behöver få utrymme. Balansgången i relationen finns som en röd tråd genom hela boken.

Längre än så kommer han inte för David snyftar inte längre utan gråter så att salta tårar droppar nedför Caspars bröst och mage.

Det här är en ovanlig bok då den inte lever upp till de vanliga stereotypa bilderna av vare sig maskulina eller fjolliga bögar. Caspar och David får vara primärt människor utanför stereotypa genusgestaltningar. Det finns scener i boken som är så välkomna i konstrast till konstruktionen av bögar som översexualiserade karikatyrer som ständigt lever sitt sexuellt utsvävande liv.

Sträcker sig mot skrevet, knäpper upp knappen, drar i dragkedjan, det är slakt innanför, tröttheten går genom kroppen, som en strömlinje. Han tar tag i Davids hand.
”David jag tror inte att det här funkar just nu. Jag är ledsen.”

I en heteronormativ värld brottas killarna även med att få epitetet bög klistrad på sin existens. Vad betyder det? När blir det en trång föreställning att leva upp till, en slags färdigstöpt form som en alltid måste förhålla sig till?

Helst vill han vända sig bort, eller säga att han är Davids kusin, för att slippa konfronteras med att behöva vara ”bögen” igen. Istället för att vara Caspar som är ihop med David är han bögen som har bögsex med en annan bög.

Män gestaltar ofta sin maskulinitet i grupp. Socialiseringsprocesserna präglas ofta av en tvingande heterosexualitet och när män är bögar blir det ännu viktigare att de är manliga män och riktiga bögar det vill säga inga fjollor. Sexism och ett avståndstagande från kvinnor i allmänhet och fittor i synnerhet är inte ovanligt när man umgås i vissa grupper av homosexuella män. I boken protesterar Caspar mot både synen på bögar men också mot obegripligheten i att förstå de kvinnliga genitalierna. Han hävdar tvärtom att det är mäns ansvar att hitta en karta för att hitta klitoris. Detta trots att precis innan ändå sagt att han aldrig varit med en kvinna

”Och du är medveten om att abara för att man är två killar så betyder inte det att man bara har sex hela tiden, eller hur?” Caspar plockar upp allvarlighetstråden, låter dem inte skämta bort det. Det sticker i honom, sticker av alla tillfällen då han behövt förklara och förklara och förklara för de toleranta heterosarna som vill väl  och vars skämt är en initieringsrit i en manlighet han inte vill tillhöra.

Om det är en mycket lyckad problematisering av stereotypa genus och sexualitetsmönster är det dock en stereotyp uppvisning av ett möte mellan två killar från helt olika klassbakgrund. Jag som vanligtvis slukar böcker där jag kan identifiera mig i en klassresa från arbetarklass till medelklass så blir det för mycket av det goda till slut. Det blir alltför tröttsamt ensidiga upprepningar även om jag fnissar förtjust i att jag emellanåt hör ekot av författaren själv mästra någon som inte riktigt har samma intelektuella kapacitet.

David ger Caspar en komplimang;
”Ja, som Manet eller Monet eller vad han nu heter.”
”Nu är det ju rätt stor skillnad på Éduoard Manet och Claude Monet, Monet är ju impressionist till att börja med och jag vet inte riktigt om jag vill bli jämförd med några oskarpa näckrosor”

Jag älskar bokens skildringar av de sexuella mötena. Det blir hett och naket. Ett citat kommer jag att använda i kommande föreläsningar för det beskriver sexualitetens komplexitet på ett fantastiskt sätt.

Suga av någon gör man rätt enkelt, det kan vara en snabbt avklarad affär eller ett konststycke i flera akter. Det kan vara en vedergällning med en axelryckning eller ett passionerat sätt att säga det som inte munnen inte förmår att formulera med ord. Sex kan vara komplicerat, lidelsefullt eller bara en känslomässig uttömning och behöver inte vara mer än vad man gör det till.

Boken andra stora tillgång är en levande interaktion mellan två homosexuella (män)niskor som försöker hitta fram till en gemensam relation. Det blir så tydligt med svårigheterna i relationsskapande där vi upprepar många av våra tidiga beteendemönster, vill ha trygghet och frihet, utrymme och vara behövd. Därtill har vi hela det individualistiska och postmoderna samhället att förhålla oss till. Mitt i allt detta uppstår kärlek, konstruktion eller inte. När den finns där måste vi oss förhålla oss till det och se om där finns något bortom förälskelsen.

Caspar känner sig mer naken och utlämnad än vanligt, han har legat med fler killar än vad han kan vågar räkna till. Även om detta är en väldigt enkel rutin som han har genomgått och genomlidit med att för många män och killar än vad han vågar räkna till och trots att det knappt ens är sex ur hans eget och många andra bögars penetrationsfixerade normativa tänkande där tre-stegs-raketen med ”hand-oralt-analt” känns som en inlärd och utlärd läxa i form av korvstoppning, så känner han för första gången rodnad på sina kinder. Han skäms inte, men det känns som att det finns mer substans i deras enkla rörelser än vad det någonsin har funnits i alla dessa både knapplösa och namnlösa knull han haft men inte minns. 

Boken rekommenderas varmt!

 

Feministisk erotik flopp

Leopard förlag släppte för någon månad sedan en ny ljudboksserie med feministisk erotik som finns hos alla de större ljudboksdistributörer. Den första novellen som jag lyssnade på heter Amelie och beskrivs som en vacker men likaså snuskig sexscen mellan två kvinnor.

Jag skulle säga att det varken är snuskigt eller vackert. Snarare lite småtrist och dåligt skrivet. Kanske kan detta väcka någon form av upphetsning hos en fjortonåring med begränsade eller inga erfarenheter av sexuella möten.

Tanken på att producera något bortom heteronormen och med annat än normkroppar lät onekligen lockande men om kvalitén skall hålla den här nivån så föredrar jag många gånger hellre något från mainstreamkulturen.

Novellen består av ett sexuellt möte mellan två kvinnor som beskrivs detaljerat med alla kroppsdelar som möts men det är helt utan känsla i läsandet och där finns inget som skaver eller heller intresserar. Det är som att köra autobahn från en plats till en annan utan någon form av upplevelse. Vi vet vart vi är på väg och vägen dit är tämligen förutsägbar och ointressant.

Amelie är en erotisk kortnovell skriven och inläst av bloggaren Alejandra Cerda, även känd som JandiheartEco.

 

 

Första Pixiboken om sex

I mina fantasier så delar jag och den både otroligt vackra och fantastiska konstnären Nina Hemmingsson både erfarenheter av ångest och förkärlek för kvinnlig sexualitet, och starka tanter. Egentligen har jag ingen aning om vem hon är och har bara träffat henne på ett antal signeringar. Det har dock blivit så många att hon numera kommer ihåg mitt namn. Varje gång blir jag stolt men hon kanske ser mig mest som en galen stalker.

För en månad sedan var det dags igen att ohejdat beundra Nina Hemmingsson. Denna gång på ett mingel och releaseparty hos Pocket Shop på Götgatan. Där släpptes för första gången Pixiböcker för vuxna. Det är Nina Hemmingsson och Martin Kellerman som är de första författarna i Kartago förlags satsning på Pixiböcker  – för vuxna.

Pixiboken är ett fenomen. Den första utkom 1955 på Lindqvists förlag. Sedan har det kommit över 1.300 titlar  på svenska. De har sålts i över 60 miljoner exemplar.

Det lilla formatets 60-årsjubileum firas bland annat med Pixiboxar med böcker av Jan Lööf och Stina Wirsén men också med ett nytt och ännu mindre format: Minipixi, lagom för dockskåpet.

Dessutom finns nu två små kartonger med Pixiböcker för vuxna. En av Nina Hemmingsson och en av Martin Kellerman, om Rocky. Nina Hemmingssons lilla box består av sex olika böcker Varje bok har ett eget teman och handlar om djur, relationer, fest, sex, barn och ångest.

Så till det vikigaste, världens första Pixibok om sex.

Det är en riktigt liten goding med Nina Hemmingsons fantastiska enrutare.

Jag blev otroligt glad över att flera av de härliga favoriterna om tanter finns med.

Jag fick min signerad av fantastiska Nina Hemmingsson som nu dessutom numera är ny förläggare på Kartago.

Ingen normal står i regnet och sjunger

Ella och Charlie är bästa vänner, det skulle alltid vara de två. Charlie är Ellas ett år äldre nästanbrorsa och boken börjar med deras roadtrip till Köpenhamn.
De pratar om allt och hänger ofta. Sedan träffar Charlie en tjej och blir uppöver öronen kär  och det blir först lite jobbigt för Ella men hon blir sedan ihop med en annan kille vilket aldrig blir speciellt bra. Efter detta blir hon kär i någon annan som verkligen hotar henne och Charlies långa nära relation…

Ingen normal står i regnet och sjunger är en feel-good bok för unga, skriven av författaren Sara Ohlsson och utgiven på gilla böcker (en del av barn- och ungdomsboksförlaget Lilla Piratförlaget).

Ella har en skön feministisk medvetenhet, bor med sin pappa och blir ofta förbannad på sina jämnåriga klasskamrater som omedvetet häver ur sig misogyna uttalanden och är allmänt nedvärderande mot tjejer nu och då. Ella och Niki samt några till är inspirerande tjejer som i sin vardag visar på motstånd och utmanar strukturella problem.

Ella tar ofta till sprit och supande som ett botemedel för de flesta känslor som gör ont. Här saknar jag den djupare analysen och samhällsmedvetenheten som finns i resten av boken. Det är ofta Ella blir redlöst berusad och somnar på olika ställen eller måste bäras hem. Detta framställs som helt naturligt och blir aldrig något problem och inte ens hennes pappa verkar bekymra sig speciellt mycket. Lite trist att alkoholnormen får passera helt oproblematiserat när boken annars är så befriande normkritisk.

En av de saker som jag uppskattar allra mest med boken är att den är så befriande ohämmad vad gäller tjejer som har sex. Ella hånglar och ligger med flera utan att det blir ett problem. Hon kan nojja över att det var fel kille, fel situation eller att hon kanske inte ens ville ligga men borta är detta ständiga problematiserande över kvinnors (tjejers) sexuella uttryck. Sara Ohlsson beskriver också ett sextillfälle på ett fantastiskt sätt;

Han trär på kondomen och trycker ut glidmedel i handen, han känner inte ens efter om jag är våt först utan tar bara sin kletiga hand och pressar mot mig, han trycker in sin kuk och ligger ovanpå mig, stöter mekaniskt fram och tillbaka, han mm:ar konstant som om det vore en jäkla chokladreklam men jag känner absolut ingenting. så jag vänder honom på rygg, jag rider honom och trycker mig nedåt, gnider mig mot honom. Kommer på någon minut. Efteråt lägger jag mig på sidan och låtsas somna. Orkar inte bry mig om han inte kom.

Först det knapplösa knullet som det flesta som legat med män kan känna igen sig i och sedan tar hon över kommandot på ett fantastiskt sätt och ser till at hon får den njutning hon behöver. Eftersom han inte tar några hänsyn till henne, varför skulle hon tänka på honom?

Ella ligger också utan skydd och måste gå och lägga hundrafemtio spänna på en läskig hormonboost i form av dagen efter-piller. Hon önskade att apotekstanten skulle vara barsk och läxa upp henne men det händer inte. Hon känner skam för att ha gjort någonting bara för att hon var kåt. Samma skam återkommer när hon tänker på nallen från barndomen som hette Majken. Nallen Majken hade två egenskaper, dels var den mjuk och skön att krama och dels var plastnosen magiskt skön att gnugga mot snippan. Detta gjorde att Majken fick en liten uppnäsa. Ella skrev till kropp och knopp i KP och frågade runt detta men fick aldrig något svar vilket hon tolkade som att hon var för äcklig för att kunna ha i tidningen. Så otroligt mänskligt och fint skildrat.

När tjejer som har sex med tjejer beskrivs är det både långt ifrån de tragiska skildringarna från Ensamhetens Brunn men inte heller romantiska omskrivningar utan här blir Ella kåt, längtar att klä av, kyssa, smeka och knulla en annan tjej. När hennes dröm går i uppfyllelse händer detta;

Jag hittar henne i vardagsrummet, hon står ensam med en öl. Jag tar den ur hennes hand och leder henne tillbaka till våningssängen. Viskar att hon är sexig och pressar mitt lår mot hennes skrev. Hon stönar och fingrar med handen under min kjol, drar ner strumpbyxorna och trosorna i ett tag. Smeker mig med ena handen till jag kommer.

En fantastiskt fin ungdomsbok som jag vill ge till alla tonåringar jag känner!

Flickan och skammen

År 2000 skrev jag en c-uppsats i tros och livsåskådning på teologiska institutionen på Uppsala universitet. Titeln var, Vägra kallas hora! – En studie av hora/madonna dikotomin i myt och verklighet. Upptakten till den där uppsatsen var att jag under en tid arbetat på Tierps sjukhus som kurator. Jag pendlade med buss till Uppsala och i busskuren utanför sjukhuset fanns ett  klotter. Ofta stod jag och funderade på vad raderna ”PIA FREDRIKSSON KLASS 8B I ÖRBYHUS ÄR EN FET JÄVLA FITTIG HORA!”innebar för henne det berörde och vilket samhälle som det speglade. En tjej som jag intervjuade inför uppsatsen hette Linda och var 17 år och sade såhär; Har man fri sex ofta är man horig och slampig, har man aldrig sex är man pryd. Skillnaden mellan att vara okej och en hora verkar för mej hårfin! Hur lätt är det att leva efter killarnas krav? 

För någon månad sedan kom Katarina Wennstam ut med en ny bok. Det är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, och är skriven i samma anda som de tidigare utgivna böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.

En av kvinnorna som Wennstam intervjuat säger: Man får inte underdriva för mycket, för då verkar man ju vara värsta nuckan – men han skulle aldrig kunna hantera att jag har legat med så många som jag faktiskt har gjort.

En annan kvinna berättar att hon alltid tyckt om sex och därför följaktligen fick epitetet hora. Det var ett stort problem att vara kvinna och gillar sex. Hon menar att tjejers kåthet ska tystas ner, knappt finnas.

En tredje berättar: Och även om jag inte ville, tänkte jag att de män jag har mött är ju sådana… kåta. Och om de är kåta så får man väl ställa upp. Det känns som om jag i hela mitt liv har fått lära mig att vi kvinnor finns till för mäns sexuella tillfredsställelse.

Här menar Wennstam att tjejer som gång efter annan blivit kallad hora och slampa till slut tar den roll som samhället tilldelat dem både utifrån andras förakt och det egna självhatet och slutar med att säga att vi måste förpassa hora-madonna komplexet till skräphögen.

I bokens inledning lyfter Wennstam fram att tjejer själva sprider horrykten om andra tjejer En socialpsykologisk förklaring är att det handlar om internaliserat förtryck, det vill säga att kvinnor själva har internaliserat den manliga blicken och värderingen om slampor i sig själva. Det handlar också om att definiera sin egen kvinnlighet inte bara utifrån vem man är utan också utifrån vem man inte är. Även kvinnlighet är hierarkiskt ordnad och värderas olika. Längst ner på stegen står horan. Hon refererar till en amerikansk avhandling  Good Girl att horstämpeln primärt används för de tjejer som inte lever upp till den feminina kriterierna. Tjejer får inte vara slampor men inte heller oskulder för de var misslyckade och lite tragiska. De förväntas utforska sin sexualitet men enbart försiktigt och diskret inom den givna mallen. Antalet partners får inte vara för många och de fick inte gå killarna till mötes för lätt.

Författarbild av Elisabeth Ohlson Wallin

Katarina Wennstam drar fram flera intressanta exempel från kultur och populärkultur. Hon nämner hur det vanliga är att manliga vänner på bröllopsmiddagar håller tal till brudgummen och pratar om hur vild han var i ungdomsåren och hur lätt han hade att få ragg men hur glada de är att han nu hittat fröken X. Det omvända är dock omöjligt. Hon fortsätter om hur vitt är färgen för oskulden vid bröllop och de fruktansvärda sedvänjan att låta brudens far leda dottern upp för altargången till den blivande maken.

Hon nämner också succubus-gestalter som jag skrivit om tidigare. Demoner som antar gestalten av en vacker kvinna och förför män. De är farliga kanske just därför de har en stark sexualitet. En kåt kvinna är en farlig kvinna. Därefter berättar hon om den svenska filmatiseringen av Män som hatar kvinnor att Lisbeth Salander (Noomi Rapace) och Mikael Blomqvist (Michael Nyqvist) har sex med varandra och Lisbeth rider Mikael till hon får orgasm. Därefter lämnar hon honom för en cigarett på trappan. Hon är sexuell på egna villkor och detta blir en ovanlig scen. Däremot i den amerikanska versionen så grenslar Lisbeth Daniel Craig som spelar Blomqvist men då tar han tag i henne och med stor kraft får han henne under sig istället och samlaget fortsätter med den patriarkala könsmaktsordningen upprättad. En annan reflektion från populära filmer är skräckfilm, deckare och tv-serier som ofta handlar om hur en ung kvinna hittas mördad ofta med bakgrund som prostituerad, porrfilmsskådespelare eller levt ett liv som ”sexuellt lösaktig”. Vår tids fabel är deckaren, och den kommer ständigt med undermeningen att kvinnor ska passa sig för att vara lösaktiga.

Ett viktigt kapitel handlar om socialt utsatta tjejer och här finns referenser till Astrid Schlytters studie Kön och juridik i socialt arbete där Schlytter studerat länsrättsdomar gällande LVU (lagen om vård av unga). En bok som haft stor betydelse för mig. För att pojkar respektive flickor skulle tvångsomhändertas rådde olika informella regler. För tjejer handlade det främst om beteendet, exempelvis om en tjej haft sex med flera killar på en fest så handlade detta om berusningen medan det för killar handlade om den faktiska konsumtionen av alkohol eller droger. Flickors sexualitet granskades och värderades utifrån klädsel och beteende medan pojkars sexualitet inte synliggjordes alls. detta är inget nytt utan redan på 1970-talet så skrev Skå-Gustav om samma fenomen. Ändå går Wennstam inte vidare med detta. Frågorna om hur professionella kan medverka till att synliggöra och ifrågasätta normerna som bakomliggande faktor till att framförallt tjejer och kvinnor upplever så mycket skuld och skam kommer aldrig.

Wennstam refererar till Leora Tanenbaum och hennes bok Slut! om hur det idag är ännu svårare för tjejer att veta hur de skall bete sig då de får så många dubbla budskap. Tjejer ska vara sexiga men inte för sexiga. Flickor förväntas att dölja om de är kåta och vill ha sex. Tanenbaum citerar Spike Lee-filmen där Mars Blackmon säger att alla män vill ha sexgalna tjejer. Vi vill bara inte ha dem som våra fruar. Tjejer och kvinnors lust balanserar hela tiden på gränsen till att vara äcklig och smutsig eller för tydlig. Mäns sexualitet ses däremot som mycket mer svårkontrollerad och kraftfull.

Boys will be boys. And girls will be ”sluts”
Leora Tanenbaum

Synen på sex skiljer åt beroende på om en uppfattas som kvinna eller man och detta ger olika möjligheter att leva ut sin sexualitet. Maskulinitet ger generellt män större möjlighet att leva ut sin sexualitet. Min professionella kollega Pelle Ullholm på RFSU finns intervjuad i boken och lyfter fram många viktiga perspektiv.

– Det här är en tvångströja inte bara för kvinnor utan också för män, de förväntas vara kåta hela tiden. Det finns också en förväntan kopplat till traditionell heterosexualitet som så klart inte alla känner igen i sig själva. Det finns rätt många killar som inte är intresserade av att vara players, men det är ändå en position som tolkas som positiv i grunden, en position som ger status, säger Pelle Ullholm.

Detta är ett otroligt viktigt ämne och kanske därför blir jag ändå besviken när jag når sista sidan. Katarina Wennstam beskriver en verklighet som varit i faktum i flera hundra år. Problematiken är lyft i många olika sammanhang och jag skrev en uppsats om detta redan 2000. Vad är det nya i hennes bok? Inte så mycket, tyvärr.

Jag saknar väldigt mycket en diskussion runt självdestruktivtetsdiskursen runt kvinnors sexualitet i relation till tjejer som har mycket sex, många olika partners, tittar på porr, säljer sexuella tjänster, gillar BDSM och analsex mm. Att bekräfta förståelsen av tjejer som offer blir ett sätt att undvika ett skuldbeläggande men konsekvensen kan bli att de fråntas rätten till sin egen sexualitet. En negativ bieffekt blir att sex är någonting farligt för tjejer. Sex används som ett sätt att skada sig själv och den kvarvarande känslan kan vara att sex (utanför normen) är lika med våld och således inget som en ”sund” tjej skulle vilja ha. Tjejerna har sex för att de är offer för sexuellt våld, skadade. Tolkningen av samma beteende blir olika beroende på om det är en tjej eller en kille. Killar blir svårare att placera i en offerroll då sex är en del av den manliga identiteten. De tillåts att ha kvar sin aktörsroll men till priset av att de inte blir sedda som några som kan behöva stöd. 

Till sist, vad kan vi då göra för att få bort ”slut-shaming”?  Jag vill avsluta med ytterligare citat från Pelle Ullholm;

Det är sorgligt att vi år 2016 fortfarande inte låter alla som älskar sex eller vill uttrycka sin sexualitet få göra det på det sätt de själva önskar. Vi kan få bort det genom att själva inte delta i ryktesspridning, genom att stötta personer som blir utsatta och genom att ifrågasätta ryktesspridningen i sig. Det är egentligen inte svårare än så, säger Pelle Ullholm.

 

Missionären

Jag är ledsen över att göra er besvikna om ni med rubriken missionären hade väntat er en recension över samlagsställningar. Nej tyvärr, det här inlägget handlar om

lesbiska kristna missionärer i Västerbotten i början av 1900-talet. Det är den så ofta geniala koreografen Malin Hellkvist Sellén som bjuder på en berättarföreställning där vi i tal, rörelse och sång möter en rad kvinnor under väckelsen som drog fram i Sverige under 1800-början av 1900-talet. Kvinnor som på olika sätt bröt mot dåtidens normer och konventioner. Missionären är ett sätt att skapa och skildra den utraderade lesbiska historien.

På Skarpnäcks kulturhus sitter vi i publiken på stolar i en ring  Alla har fått välja en namnbricka med ett äldre kvinnonamn. Ikväll heter jag Berta. De för kvällen utsedda gudstjänstledarna går runt och tar alla i hand, de hälsar oss alla välkomna med namn och ser oss i  ögonen. I den lågkyrkliga väckelserörelsen hade prästerna ingen nödvändig roll utan det var lekmän som hade mycket av den framträdande rollen, även kvinnor. Förkunnelsen var det centrala, att människan blir frälst, rättfärdiggjord, uteslutande av nåd. Förkunnaren inleder traditionellt på härligt frikyrkovis att spela och sjunga en psalm.

Här en källa rinner,
säll den henne finner!
Hon är djup och klar,
gömd men uppenbar.

Du Guds kärleks källa,
du skall evigt välla,
evigt hälsosam
skall din flod gå fram.

Det blir ett stycke het lesbisk erotik från 1800-talet. Denna psalm är dessutom en av de endast tio psalmer i nuvarande psalmbok som även före 1986 förekom i alla de psalmbokssamverkande samfundens sång- och psalmböcker.

Lotti Törnros och Meliz Karlge. Foto: Sofia Runarsdotter

Livet som missionär öppnade upp för en tät och nära samvaro med andra kvinnor. Liksom lesbiska har funnits på sjuksköterskehem och andra homosociala miljöer så fanns det naturligtvis även lesbiska bland de kvinnliga missionärerna. De missionerade dessutom främst för andra kvinnor. Under tiden de reste och arbetade tillsammans kunde de vara i en längre relation utan att omgivningen märkte det. Den lågkyrkliga rörelsen var inte heller så auktoritetsbunden som övrig kyrka och samhälle. Här fick även kvinnor vara missionärer, de hade rösträtt och drev mången social verksamhet för de allra mest utsatta i samhället. I Sverige var det många fristående församlingar som tillsammans med nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen banade väg för det demokratiska genombrottet i Sverige.

Samtidigt fanns hotet hela tiden där, inte alltid synligt men ständigt närvarande. På den ena missionärens gitarrband finns texten Var skall du tillbringa evigheten? broderad. Detta sker i en tid innan det fanns ord för sådana som oss. I min tid i frikyrkan hade jag en röd collegetröja från dekalmissionen med texten HAVE MORE FUN, saken var bara den att före stod det Christians have och efter especially later. Det handlade om alla de fruktansvärda kval och hemskheter man kommer att lida av i eviga tider såvida man inte följer Jesus på ett rättfärdigt sätt. Livet på jorden är kort men helvetet är för evigt.

Det finns starka erotiska inslag i frikyrkan med både extas och svärmeri. DN:s recension över pjäsen har också rubriken Lesbisk historia återskapas i orgasmiskt väckelsemöte. En av de mest klassiska exemplen är herrnhutismen som uppstod på 1700-talet och främst betonade det rätta hjärteförhållande till Kristus Jesus. Här var de emotionella upplevelserna en central del av gudstjänstlivet. I sina mest radikala uttryck fanns starkt sensuella och känslosvärmiska euforiska uttryck där återkommande teman var bröllops, blod och sårmystik.

I pjäsen får ett antal lesbiska kvinnor sina tystade röster åter. De har inte fått finnas och därför är deras historia både oskriven och ogestaltad.

Jag fascineras över Malin Hellkvist Sellén geniala sätt att visa på hur kvinnor har sex med kvinnor i en dans med stigande kåthet, åtrå och flera orgasmer. Första gången paret dansar sker en trevande flirt där vi anar oss till ett första möte där båda är osäkra på om de andra också vill. Dansen i slutet av föreställningen är så erotiskt laddad att flera i publiken vänder bort blicken medan andra fnittrar förtjust. De två strikt klädda kvinnorna låter skjortorna glida upp från kjollinningen, kläder hamnar i oordning, hårstrån från den välordnade och uppsatta frisyren rymmer och fladdrar fritt, kinderna är rosigt röda och vi hör alla den ökade andhämtningen samtidigt som de far runt i en het dans. Jag överväldigas av hur begränsad den heterosexuella sexuella koreografin ofta gestaltas, den är ofta så enfaldig. Det traditionella kulturella scenografin innebär alltid en  man med penis som via stötar  genomför en vaginal penetration på en mer eller mindre passiv kvinna. Den samkönade sexuella praktiken är mindre förkoreograferad än den heterosexuella praktiken. Det finns ett större utrymme för att välja vilka praktiker som ska ingå i det sexuella samspelet, framför allt är det möjligt att välja bort vaginalpenetrerande sex utan att det blir en komplikation i relation till ens sexuella partners, skriver Renita Sörensdotter i sin forskning runt kvinnor med vulvasmärtor.

Alfred Kinsey på 1950-talet, Shere Hite på 1970-talet och många, många forskare har sedan dess visat att många kvinnor föredrar den form av sexuella praktiker som ingår i lesbiskt sex därför att det ger orgasmer i betydligt högre utsträckning. Vi ser oralsex, smeksex, olika former av tribbing, kyssar, BDSM-inslag och det är så långt ifrån nidbilden av den lesbiska sexuella relationen med lite smeksex på sin höjd.

 I slutet går de omkring och delar ett bröd, ikväll i form av syltkakor (den klassiska symbolen för fittan) samtidigt som de återigen ser oss var och en i ögonen. Någon av de sista replikerna blir; Då stillar vi oss i bön en stund och tänker på de systrar som gått före oss. Frid över deras minnen!

En hyllning till det som klibbar, droppar, rinner och sprutar.

Häromdagen gick Anna Dahlqvist, en av tidningen Ottars chefredaktörer förbi min plats på jobbet med nyaste numret av Ottar i handen och sade lite retfullt;
-Nu har den kommit och jag tror att du kommer att älska den.
Sedan fortsatte hon vidare utan att låta mig så lite som att lukta på den…
Igår kom den hem i brevlådan och hon hade fullständigt rätt. Jag älskar senaste numret av Ottar passionerat.

För er som är på  Bokmässan i Göteborg – kom till Releasemingel för OTTAR #3 med tema KROPPSVÄTSKOR! Mingel, dryck och samtal! Plats: Kulturtidskriftsmonterns scen B 02:41

Temat är kroppsvätskor, ett av alla mina favoritämnen när det gäller sex. En vän till mig, sorgligt tidigt avliden, berättade en gång med en inspirerande fascination om sitt mensblods olika konsistens, färg och mängd när hon för ett antal år sedan började använda menskopp. Jag minns att jag glatt förvånat njöt av hur någon så frispråkigt kunde berätta om den egna fascinationen över en av sina kroppsvätskor.

I OTTAR finns också en underbar text lubrikationslektion av Ulrika Dahl som är erotiskt vacker.
Att skriva lustfyllt om lubrikation, lärorikt om kontaktlära, djupt om ytfriktion, hämningslöst om hemliga sekret; kan det bli annat än ett förringande förrådande av hondjurens hemligheter? Tänk inte med musen, skriv med sekreten, säger du som är musan och drar silkestrådar ur mig.
Detta är så vackert att jag vill ha det i min dödsannons eller tatuera in det på kroppen; Lubrikationslektioner; kunskapsfrukter om oändligt mycket mer än slemhinnornas fuktning vid sexuell upphetsning hos hondjur som rör sig i rädslans och heterosexualitetens temporala geografier. Tribiologi; läran om en process eller teknik som reducerar friktion mellan och slitning av en eller båda ytor som är i kontakt med varandra genom en substans kallad lubrikant. 

I OTTAR går det också att läsa om fascination för urin, mansblodets tabu, fittutlösningar och bristen på sperma. Du kan inte missa detta fantastiska nummer. bli medlem i RFSU eller teckna en prenumeration.

Dessutom tar redaktionen tempen på kroppsvätskornas samhällsstatus. där mäter de nivån av äckel, sexighet, politik och pengar i olika kroppsvätskor.

Kanske har någon annan fått uppleva samma fascination över min förtjusning gällande slidsekretets olika konsistens och det faktum att det tämligen lätt går att identifiera de olika delarna i menscykeln genom att föra schema på slidsekretets form, färg och elasticitet. Mest av allt älskar jag när lubrikationen formligen flödar. Om detta har Sandra Dahlén skrivit en fantastisk text.

På den gamla hemsidan lubrikation.nu finns också en vacker bild från utställningen Oh it´s a beaver av Gisela Schink.

Hur flödar kroppsvätskorna i litteraturen då? Jo, om det har jag skrivit en hel del. I många böcker (liksom filmer) är det ett manligt privilegium att skvätta kroppsvätskor, i porren är det alltid männen som får spruta och skvätta men aldrig någon kvinna. Därför är det så befriande att läsa om kvinnor som luktar och lubricerar. I en bok som en av mina socionompraktikanter tipsade om,  Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson finns ljuvliga beskrivningar av slidsekret.

Och så tittar jag på porr och onanerar, mitt fittsekret bokstavligen skvätter ner väggarna hemma vid sängen. Ibland försöker jag läsa en bok som inte är så full av snusk, men efter några sidor tar frustrationen över och jag bläddrar fram till de få rader där sex som finns och så runkar jag igen. Mitt kön är ömt efter allt gnuggande.
Huvudpersonen Anna vill aldrig vill gå miste om ett knull även om hon har mens och  konstaterar krasst att  hon skiter fullständigt i om det blir blod och sekretspår i sängen. Hennes trosor är ofta våta och mysbyxorna stinker fittslem och rök and I Love It!
Så tar jag fingrarna och känner på klägget i i könet. Drar bort torkad flytning, hårstrå från hårstrå, det här är ibland det bästa jag vet. Nästan så att jag tycker att det är lite tråkigt när det är klart och håren är rena och fina igen.

En annan favorit är Filmen och boken Våtmarker av Charlotte Roche. Jag  älskar kladdet med slidsekret men också att de förmår att även utmana mina tabun. Mellan blygdläpparna finns de anogenitala apokrina körtlarna, som utsöndrar könssekret med feromoner – dofter som inte uppfattas medvetet utan man reagerar omedvetet på dem. Därför fascineras jag oerhört över Helens fenomenala sätt att använda sitt slidsekret. Vet ni, jag tror dessutom att det fungerar. Jag blir alltid lite extra omsvärmad när jag följt hennes råd;
Jag använder min smegma som andra använder sina parfymflaskor. Ett kort dopp med fingret i musen och sedan dutta lite slem bakom öronsnibben och gnugga in.

Det är inte bara unga kvinnors trosor som fuktas. I Oscar Levertins vänner av Martina Montelius fuktas den medelålders kulturtantens mörklila trosor och ofrivilligt kniper hon med fittmuskulaturen vid åsynen av hans tydliga kukbula i uniformen.

I novellen Tänk på mig av Tove Nordh finns en kvinna som möter sin egen kropp och sexualitet.
Jag håller fingrarna mot ansiktet och luktar på dem. En varm doft, lite som bittermandel. Slickar på fingret som smakar syrligt men underbart och jag låter tungan rulla över det.

Allt handlar inte om tittsekret och lubrikation. En härlig scen med saliv finns i När han kysste mig förlorade jag allt av Kristofer Folkhammar.
Samlar länge, länge till den största spottloskan. Tjock som klister i motljus. Den blänker och din stjärt blänker. Du kommer aldrig förstå hur lycklig jag är över att se dig med bar underkropp i solljus.

 I Dagbok om min kropp av Daniel Pennac återfinns många fascinerande skildringar om det mest intima som vi alla delar, våra kroppar och kroppsfunktioner. Vid barnbarnens besök måste de tvätta ofta då lakanen gång på gång är nersölade av torkad sperma. Funderingarna flyger iväg för snor har man uppfunnit näsduken, för saliv spottkoppen, för avföring toalettpappret, för urin urinpåsen, för renässansens tårar fin kristall men för sperma finns inget särskilt. /…/ Det är synnerligen angeläget att uppfinna ett kärl för sperman att ge varje gosse då han fått sin första ejakulation. Ceremonin borde vara rituell och utgöra ett tillfälle för en familjefest där pojken bär sin klenod i ett band kring halsen, lika stolt som en konfirmand över sitt armbandsur. Och han skulle ge den till sin fästmö på sin förlovningsdag, avslutade Mona som blivit intresserad av mitt projekt.

Även två av mina favoritforskare har ägnat kroppsvätskor sin uppmärksamhet. Dels är det Filmvetaren dr Mariah Larsson har skrivit en mycket intressant artikel Making Love Detumescently: Some Preliminary Notes on the Body Language of the Penis.  Mariah Larsson skriver att kroppens fysiologiska reaktioner av sexuell attraktion och upphetsning till skillnad från många andra fysiska gestaltningar inte kan simuleras. Det går inte så bra att fejka en erektion eller lubrikation. Det omedelbara fysiska tecknen på sexuell upphetsning är i de flesta former av populärkultur, betraktade som något obscent. Det inte sällan reglerat i lag eller någon form av självcensur och den erigerade penisen bör eller måste undvikas. Ett undantag är pornografi och vissa konstnärliga uttryck. Nästan aldrig annars visas erigerade penisar eller närbilder av svullna och våta blygdläppar.

Sara Johsndotter menar i ett kapitel i Sexual Fantasies,  ”The flow of her cum”: On a recent semantic shift in an erotic word att det skett en semantisk förskjutning i det pornografiska ordet cum. Traditionellt används ordet för sperma. Nu används det mer och mer för att även beteckna kvinnliga vätskor under sexuell aktivitet. Begreppet diskuteras i relation till två hundra erotiska noveller som samlats in från Internet.Numera används det för att beskriva vätskor som kvinnor ger ifrån sig under sex och orgasm. Den nya användningen av ordet »cum« bidrar inte bara till att synliggöra vätskor från slidan utan erotiserar även desamma. Västkorn från fittan blir alltså ett sätt att väcka sexuell upphetsning. Det välkomnar vi!

 

Till sist,

Starstruck på Stockholm Pride

Jag har många idoler, eller kanske heter det förebilder när en är närmare 50 än 14 år. En av dessa idoler förebilder är forskaren och språkvetaren Karin Milles. Idag var jag med i ett samtal på Stockholm Pride med just Karin Milles.

Ett samtal som föredömligt modererades av Elin Bengtsson från RFSU Stockholm. Elin började med att konstatera att RFSU länge arbetat för specifika förändringar av ord relaterade till kropp, sex och relationer; RFSUhar lanserat begrepp som slidkrans istället för mödomshinna, pratar om sexdebut istället för ”förlora oskulden”,  lanserat ordet ”klittra” som ett nytt ord för onani för personer med fitta.

Har orden då någon betydelse? Där var jag och Karin Milles fullkomligt överens, språket sätter gränser för vad som är möjligt att tänka på samma sätt som det ökar möjligheterna för att förstå vår omvärld. Sexualpolitiska begrepp och ord kring kropp, kön och sexualitet kan bidra till förändring och motverka fördomar och myter (eller bekräfta dem). Det skapas hela tiden nya begrepp för att systematisera och förstå vår omvärld. Dessutom är det så att de ord man använder för att prata om kropp, kön och sex kan påverka både den egna upplevelsen av kroppen men också hur man känner sig med sexpartner(s). Att hitta sätt att ha sex som bekräftar ens könsidentitet kan handla både om kommunikation, ord och benämningar, och om hur man faktiskt har sex. Debatten kring ord och benämningar är en viktig del av den politiska diskussionen tyckte vi båda.

Under seminariet fick också RFSU en fantastisk eloge från Karin Milles i arbetet med att lansera begreppet slidkrans istället för mödomshinna. Slidkrans används numera av  nästan alla på ungdomsmottagningarna och dessutom vet många unga idag att hinnan är en myt och att slidkransen är elastisk visar ny forskning.

Elin frågade oss om vad som händer om vi tittar på framtiden, vilka ord inom köns- och sex- och samlevnadssfären är i behov av förändring? Utan att ha förankrat det på RFSU tänkte jag direkt på CUV-komplexet. Det som förr kallades G-punkten har visat sig vara en dynamisk interaktion mellan klitoris, urinröret och främre vaginalväggen vilket benämns med det inte så sexiga ordet clitourethrovaginala (CUV) komplexet. Jag menar vem vill viska i mörkret till sin sexpartner, åhh ta mig på CUV-komplexet?

Passade på att också prata mig varm om Karin Milles fantastiska bok; Kung Karl och kärleksgrottan Lek lust och ideologi i de svenska könsorden. Utgiven 2010 på Nordstedts förlag.

Förutom att den är en språkvetenskaplig guldgruva till ordens bakgrund så är det dessutom en suverän genuskritisk betraktelse av hur språket konstruerat den manliga respektive kvinnliga sexualiteten. Personer med kuk har en Kung Karl, ett spjut eller  falukorv medan personer med fitta gömmer sin lilla Doris, gullhöna eller kärleksgrotta. På en rad olika sätt återspeglar könsorden de mycket traditionella könsrollerna i sex där mannen är den aktiva som bär på vapenmetaforer, är aktiv och aggressiv medan kvinnan får stå för kärlek, gullighet och ett passivt mottagande. Ordet fitta används dessutom som skällsord i likhet med amerikanskans pussy (mes). Genom dessa negativa innebörder blir det också mer laddat. Detta blir också ett sätt att håna kvinnor som bejakar sin sexualitet enligt Milles.

Karin Milles har också skrivit en intressant artikel i det senaste numret av tidningen Ottar. LÄS!

”Ge mig kuken Monsieur”- århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Jag har flera gånger tyckt till om Ebba Witt-Brattströms texter och framträdanden. Inte alltid har det varit så positivt. Det var därför med blandade känslor som jag tog mig an hennes skönlitterära debut: Århundradets kärlekskrig utgiven på Norstedts förlag.

Boken uppges vara en punktroman och när jag googlar på detta begrepp framkommer att det är en roman i punktform. Ett slags kortprosa som är skriven med få ord men mycket tankar. Den ligger närmare poesi än prosa.

Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström har varit gift med Horace Engdahl, före detta ständige sekreteraren i Svenska Akademien i 25 år och skilde sig i en uppslitande skilsmässa för några år sedan.

Det är närmast omöjligt att inte tänka sig att drag från deras relation och skilsmässa finns med i boken. Speciellt som när romanens han är ledamot av Styrelsen. Vad som är sanning och fiktion behöver vi som läsare inte veta, men det går inte att låta bli att se dem framför sig  i rollerna som ”han” respektive ”hon” i boken. Hela storyn handlar om just vad hon respektive han sade.

 

Han sa:

Kvinnorna lärde sig 
och tog efter långsamt
och trevande.

Först i vår tid 
verkar alla spärrar
ha släppt

Vilka skrivarkonster
har gjort de största framstegen
under de senaste trettio åren?

Damernas och kokkonsten?

Hon sa:

Nej
snarare har 
manligt självynk
översvämmat marknaden.

Det är en strid mellan ett par i skilsmässa men det är mycket mer än så. Det är en feministisk frigörelse från äktenskapet som en samlevnadsform dömd att misslyckas. Witt-Brattström låter den kvinnliga jaget anklaga inte bara sin egen make och utan ser honom som en representant för hela det patriarkala systemet. Orättvist, javisst men också befriande.

Han sa:

Det finns inget kvinnoförtryck.
Det beror på seder och dumhet
att trettio miljoner flickor
aborterats eller dödats
vid födseln i Kina.

Det är inte heller sant 
att det existerar oförklarliga löneskillnader 
mellan könen i Sverige.

Det beror på att män vet
hur man kräver bra betalt.

Hon sa:

Å att leva i detta töcken
av korkad maskulin
självgodhet.

Detta är ingen rättvis bild av två stridande parter utan en häftig partsinlaga där hennes ilska får fritt utrymme.

Är det din uppriktiga mening
att det enda en hustru kan begära
är en make som kommer hem
och som inte är otrogen?

Men som i övrigt ostört får
köra sin dagordning
som en sovjetisk tank
över sin hustru och familjen.

Texterna handlar inte bara om psykisk misshandel och kvinnoförtryck utan även det fysiska våldet och misshandeln finns närvarande. Jag hör i hans ord ekot från samtalsrum och mängder av telefonsamtal jag hade i arbetet på Kvinnofridslinjen.

Han sa:

Det är bara skitsnack.
Om du har fått några dussin
örfilar och sparkar
är det högt räknat

Jag har inte misshandlat dig.

Vem är du?
En feministkärring 
som vill hämnas.

Det tuffa är trots allt inte det fysiska våldet utan det ständigt närvarande psykiska våldet som går innanför vår hudkostym och skapar sår som aldrig läker.

Hon sa:

Denna eviga
mainsplaining.

Om du lyssnat på mig
istället för att mobba
tillrättavisa
korrigera
trycka ner
hota
plåga  mig
hade vi varit fria nu.

Kanske vänner .
Kanske älskande igen.

Den fåfänga manliga sexualiteten får sig också en välbehövlig känga. Män som ständigt laddar sitt kön som stridsspetsar vilka kvinnor ständigt skall känna rädsla för lever samtidigt i fullkomligt kastrationsskräck.

Han sa:

Jag låter mig inte
läxas upp av dig.
Du är ute efter att kastrera mig.

I allt du gör
sparkar du män
på kuken.

Hon vägrar och utbrister i orden:

Jag tänder inte


när du kräver att jag ska säga:

”ge mig kuken Monsieur”.

 

 

Förutom denna kortprosa finns mängder av litterära referenser inte minst till Märta Tikkanens diktverk Århundradets kärlekssaga men citat både från Bob Dylan, Bibelns höga visan och Lena Anderssons litterära skapelse Hugo Rask finns med.