Transaktion Om sex mot ersättning bland unga killar.

Jag sitter i den gamla katolska kyrkan i Gävle. Det är en vacker lokal med välvda tak och dekorerade glasfönster. Vid altaret hänger ett krucifix med Jesus men predikstolen är övertäckt med plast. Här inne har en man bestämt möte med en ung kille för sex mot ersättning.

Två killar står på scenen och borstar tänderna. Den vita tandkrämen bubblar ur munnen och rinner ner på deras tröjor. Skådespelarna Samuel Astor och Björn Elgerd berättar om sexuella möten med olika former av transaktioner, ibland är det pengar, andra gånger ett märkesplagg, alkohol eller droger. Symboliken är smärtsamt tydlig med tandkrämen som symbol för sperman som rinner ut ur munnen och tandborstarna som stötvis förs in och ut ur munnen.

Foto och form: Nicklas Hultman

I torsdags hade jag förmånen att vara inbjuden till premiären på pjäsen Transaktion på Gävle Folkteater då jag varit med som sakkunnig från RFSU i inledningsarbetet. En snabbt växande grupp av sexsäljare finns bland unga killar, på nätet. För att belysa detta  har Folkteatern i Gävleborg, skådespelarna tillsammans med regissören Mattias Brunn satt upp en pjäs som baseras på autentiska berättelser, nyskriven musik, drömmar, fakta och fantasier.

Björn Elgerd    Samuel Astor
Foto: Märta Thisner

Jag har länge undrat varför samhället inte vill prata om unga killar och män som säljer sex? När jag skrev min masteruppsats i sexologi om män som har sex mot ersättning fick jag till och med höra från vissa håll att det kunde vara farligt att lägga för mycket fokus på killar och män då detta skulle dra resurser från tjejer och kvinnor. Är detta fortfarande en rådande uppfattning?

Samhället och politikers ingång till frågan är så oerhört svart/vit. När jag var projektledare för Osynliga Synliga Aktörer och intervjuade många sexsäljare och när jag pratat med klienter, vänner och bekanta med dessa erfarenheter finns det ofta en komplex förklaringsmodell men i debatten bara två utgångspunkter, den lyckliga horan och OFFRET. Pjäsen ger istället uttryck för den komplicerade bilden av att vara människa och ibland eller ofta haft sex i utbyte mot en transaktion.

Det är skönast när de inte vill prata.
Jag tänker på Nicke som kom in i en lägenhet i Stockholm och snubblade på en röd leksakstraktor när han följde med en ung tvåbarnspappa hem  för en transaktion där familjefadern betalade Nicke för lite sex på lunchen när frun jobbade och barnen var på dagis. Nicke ville inte prata utan knulla och gå men pappan ville berätta om sina barn och fru.

Han gav mig sina djupaste hemligheter.
Jag tänker på Christian som sålde BFE (boyfriendexperience) och ibland åkte med män på utlandssemester som en betald pojkvän. Hur svårt det var att spela en roll när någon delade med sig av sina existensiella funderingar om relationer, barn och livsmål.

Jag hade kunnat göra det (ha sex) med honom utan ersättning.
Jag tänker på Lena som hade en stamkund till vilken hon kände attraktion och alltid längtade efter att få träffa. Möten gav dem båda tillfredsställelse och kraft i tillvaron.

En av killarna blir hotad, en annan blir våldtagen och kommer hem med blodiga kläder. Jag tänker på Sandra, en transtjej som blev våldtagen av en man i en lägenhet i Farsta. Hon kom också hem blodig men i våra samtal var de fysiska skadorna ingenting mot att ha förnekats sin egen könsidentitet och fått veta att hon aldrig kommer vara något annat än en misslyckad man.

”Farbrorn längtar efter närhet. Han är så liten.
Jag börjar känna ömhet för honom. Lite äcklad på samma gång.
Hur ofta gör han det här? Är han schyst mot dom andra killarna?
Hur kommer det kännas att kyssa någon som skulle kunna vara min morfar?”

En av killarna nekar en kund en ansiktsbild. Kunden blir arg så säger att han inte vill köpa grisen i säcken.Transaktion istället för en relation är ibland eftertraktansvärd och skönt andra gånger en plåga och ett substitut. Är det inte så att vi i vårt postmoderna samhälle börjar betrakta människor mer och mer som varor som kan bli sålda, köpta och marknadsförda på ett sätt som höjer efterfrågan på dem. Jag tänker på sociologen Zygmunt Baumans teorier om  konsumtionssamhället som gynnar det som är färdigt för omedelbar användning, snabba lösningar, momentära tillfredsställelser med mera. Denna typ av kultur verkar kunna förvandla varje aspekt av våra liv till konsumtionsvaror, även löftet om en ”kärlekserfarenhet”. Pjäsen utforskar livets ständiga transaktioner där många säljer sin kropp till arbetsgivare som utnyttjar den och ger konsekvenser av livslånga arbetsskador och förtidspension. Coco Chanel nämns, hon som från början var verkligen fattig men blev en av 1900-talets stora framgångssagor i Paris, detta med hjälp av talang, målmedvetenhet och hänsynslöshet samt omsorgsfullt utvalda rika och framgångsrika älskare. Vi får frågan hur många som sålt sin kropp till vetenskapen och fått betalt för att äta mediciner som håller på att utprovas eller tagit emot behandlingar som ännu inte är godkända. De berättar om en kompis som genomgick regelbundna rektoskopiundersökningar mot betalning i läkemedelsindustrins namn. Det finns så många fler lager av vad en människa kan tänkas göra än vad vi accepterar, säger pjäsens regissör i en intervju och jag tänker att precis så är fallet.

Jag tänker oundvikligen på en annan pjäs, Mark Ravenhills ”Shopping och fucking” om några personer som talar om varandra som transaktioner. Även där var jag inbjuden som sakkunnig till Stockholms Stadsteater.

Hur kan vi börja prata om att killar också kan sälja sexuella tjänster. Hur talar vi om det utan skam, och utan att utgå från redan förutfattade meningar?

Jag har egentligen bara berättat det här för två vänner.
Dom som jag visste skulle kunna ta det.
Inte skuldbelägga, skrika eller bli rädda.
Men säga, ta hand om dig, prata med mig.”

Pjäsen är oerhört stark, visuellt fantastisk och ett absolut MÅSTE för alla som på något sätt kommer i kontakt med frågan genom sin profession eller kanske ännu viktigare för alla de som arbetar med människor och inte kommit i kontakt med detta. Kanske kan denna pjäs få oss alla att sluta blunda för en verklighet som finns precis i vår närhet. Det är humor OCH tragik, det är utsatthet och maktlöshet men också medvetna val och njutning. Det handlar om prostitutionspolitik och enskilda personers högst subjektiva upplevelser. Samuel Astor och Björn Elgerd briljerar och ger allt. De lämnar en omskakad publik som alla går därifrån med något substantiellt i ryggsäcken.

Tami T’s har gjort den fantastiska musiken. Tami har tidigare gjort låten I never loved this hard before, som utgjorde signaturlåten för filmen Någonting måste gå sönder i regi av Ester Martin Bergsmark.

Fröken Friman, kvinnorörelsen och frågan om sexköp.

Sexköpsfrågan är och har alltid varit en infekterad fråga för kvinnorörelsen. Detta skildras i ett historiskt perspektiv i de senaste avsnitten i tv-serien om Fröken Friman.

Att engagera sig i arbetet för bättre villkor för sexsäljare är oerhört tufft. Det rådande horstigmat faller på alla kvinnor som ens uttrycker en vilja till att förbättra villkoren för kvinnor som säljer sexuella tjänster. Kvinnor måste hålla sig på avstånd från dem som fått horstämpeln på sig, skriver Petra Östegren i artikeln De oberörbara. Kvinnorörelsen har alltid varit mån om att vinna respektlabilitet i samhället och det är den konflikten som de senaste avsnitten av Fröken Friman handlar om. Jag  önskar att kvinnorörelsen då och den feministiska rörelsen idag i ännu större utsträckning hade arbetat för alla kvinnor och att fokus inte bara skulle ligga på dem som ska inlemmas i den ”goda” och ärbara kvinnokategorin igen.

Foto: Peter Cederling/SVT

Så är även fallet med i Fröken Friman då den stereotypt skildrade underdåniga arbetarklassflickan Britta Knutas står i så bjärt kontrast till de andra också stereotypt skildrade frimodiga, fräcka och vackra kvinnorna som säljer sex iklädda tjusiga kläder. Brita är mest tyst, gråter och är bara så oändligt tacksam och programserien handlar en del om att det är hennes heder som skall upprättas. Britta kommer till Stockholm som så många dalkullor tidigare för att kunna tjäna lite pengar. Hon blir bjuden på mat och dryck av en riksdagsman som super henne full och våldtar henne. Därefter låter han anmäla henne som prostituerad och därigenom kan fortsätta utnyttja henne. Fröken Friman handlar nu om att rentvå Brittas rykte och få henne att slippa gå till reglementeringen. Britta skildras helt asexuell och precis som en Madonna. I denna omgång är konflikten viktig för Kinna, hon som själv kommer från arbetarklassen och har erfarenhet av sex utanför den välsignade cirkeln men det görs det inte så mycket av.

I Fröken Friman finns också en läkare vid namn Nea Olsson och hennes rollkaraktär är inspirerad av Sveriges första läkare, gynekologen och sexpionjären Karolina Wideström. Hon hade också i verkligheten en avgörande betydelse för opinionsbildningen mot reglementeringen och de återkommande tvångsundrsökningarna av de registrerade kvinnorna. Reglementeringen innebar att kvinnor som sålde – eller antogs sälja – sexuella tjänster mellan åren 1847 och 1918 skrevs in vid den så kallade Besiktningsbyrån i Stockholm. En gång i veckan fick de genomgå en gynekologisk undersökning vars syfte var att kontrollera deras hälsa och hindra spridningen av könssjukdomar. Om någon var smittad av en könssjukdom exempelvis syfilis måste hon till kurhuset Eira på Kungsholmen för att bli smittfri. Vid sekelskiftet fanns cirka 7 000 sådana ”byråflickor” i Stockholm som fick sina namn präntade i besiktningsbyråns rullor. Johan ”Jöns” Erik Johansson, professor i medicin gjorde i början av 1900-talet en undersökning om reglementeringen och de byråskrivna kvinnorna. Detta finns beskrivet i en boken Reglementeringen i Stockholm som går att läsa på den fantastiska Stockholmskällan.

Han beskriver kvinnornas sociala bakgrund och förhållanden, om inskrivningen och de regler de tvingades följa.

När det var dags att gå och sova igår tog jag med mig min absoluta favoritbok i sammanhanget, Malaria urbana : om byråflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockholm kring 190o. Det är Rebecka Lennartssons avhandling i etnologi och så läsvärd.

Genom denna bok kan vi förstå verkligheten bakom skildringarna i Fröken Friman. Den handlar om sexsäljande kvinnors liv i Stockholm vid sekelskiftet och om den dåtida debatten om moral och omoral. Den sexuellt tillgängliga kvinnan var en förutsättning för den borgerlighetens dygdefullo kvinnoideal och lösningen bakom uppfattningen runt det asymmetriska förhållandet som rådde mellan mäns och kvinnors sexualdrift. Prostituerade kvinnor sågs om en hygienisk utväg för tillfredsställande av det fysiska könsbehovet. Mannens könsinstinkt fick vid denna tid inte levas ut via onani, det vara ett själsligt och kroppsligt fördärv. Det fanns, gudbevars vetenskapliga bevis för självbefläckelsens konsekvenser. Nej tvärtom var samlaget den enda naturliga vägen för tillfredsställande av könsdriften. I praktiken innebar detta att till och med läkare kunde rekommendera manliga patienter att söka upp en prostituerad vilket också skildras i Fröken Friman.

Tyvärr lever denna myt fortfarande kvar och titt som tätt hör jag talas om den upphetsade mannen som i grunden är oförmögen att kontrollera sin starka drift. Även myten om den asexuella madonnan och den sexuella horan lever och frodas med den modifikationen att kvinnor ska vara sexuella men inte för mycket, det passar sig fortfarande inte…

I övrigt tycker jag mycket om serien om Fröken Friman och dess fantastiska svenska kvinnliga skådespelare.

 

 

Om Godzillas tamponger och cancer.

Annika Lantz skulle skriva en bok om att åldras med värdighet men mitt i arbetet drabbas hon av cancer och inget blir som det först var tänkt. Detta är min andra bok om cancer på en månad. Bakgrunden är att en av mina nära vänner drabbats av denna sjukdom och tvingas gå igenom operation, strålning och cellgifter. Jag känner så oerhört starkt med  henne.

Vad ska en flicka göra?: konsten att vara riktigt rädd är en bok om att komma i klimakteriet, att få cancer och behandling, om att leva och försöka överleva.

Hon börjar få besvär med underlivet och måste ränna hos gynekologen så ofta att hon tycker att det saknas ett huvud mellan benen även när hon ligger hemma i sängen. Det är så vi introduceras till bokens del 2 och det är här som den börjar bli intressant på allvar. Tills jag kom hit var min upplevelse att detta var en lite småputtrig bok som påminde om smågodis i form av chokladöverdragna skumsvampar, smakar gott för stunden men bortglömt när en svalt dem. Det händer något med boken när hon börjar få samlagsblödningar, och som jag redan visste så är det ofta ett tecken på cellförändringar orsakade av hpv (humant papillomvirus).

Det är så vanligt att alla som haft sex oftast bär på det och av den anledningen SUPERVIKTIGT att om en bär en fitta alltid gå på de cellprovstagningar som alla av kvinnokön kallas till. Här är det viktigt att påpeka att män med fitta inte få en automatisk kallelse utan själv måste komma ihåg att gå. Men nu ska vi inte gå handlingen i förväg utan Lantz går till gynekologen för ett cellprov och får cykla hem och vänta på provsvar i två veckor. Som hon skriver, man hinner tänka en hel del på två veckor. En av de funderingar som hon delar med sig av är att hon har bth (blygdläpparna åt höger) då hon med en mikrorörelse knycker till höften när hon skall sätta sig på cykelsadeln för att förhindra att blygden lägger sig som en extrasadel över cykelsitsen och lämnar klitoris åt sitt skavande öde. Här måste jag göra en paus för att känna efter om jag är bth eller btv. Konstaterar att jag delar läggning med Annika Lantz. Med den lantziska humorn konstaterar att hon vidare att blygdläpparna precis som brösten, överarmarna och kinderna fått mer häng. Tidigare har de snärtat tillbaka när man drog i dem ungefär som välproducerade gummiband men nu påminner de mer om två tunga draperier på en teater för mogen publik.

Så ringer gynekologen och meddelar att det är cellförändringar, hon får vänta på konisering. Sedan är det väntan igen. Jag känner igen detta från min vän som fick sitt cancerbesked för en relativt kort tid sedan. Hela tiden väntan på provsvar, väntan på operation, väntan på analys, väntan på behandling med cellgifter och så vidare… Tyvärr blir beskedet det samma för Annika Lantz som för min vän, det är cancer. Efter en rad undersökningar, magnetröntgen, PET-CT och annat blir det då dags för strålning och cellgifter. Hon mår tjyvtjockt, har dödsångest och blir totalt slut. Sedan dyker det upp rosa fläckar på trosskyddet och det är tydligen ett tecken på att skamsna cancerceller krupit ur kroppen efter brachybehandlingen.

Helt på köpet får vi ny kunskap för det är som författaren konstaterar att vid ett tillfälle han hon i radioprogrammet Lantz i P4 en tävling om gästerna hade mest kunskap om Jan Guillous Arn-trilogi eller fittan. De tävlande var naturligtvis överlägset mycket bättre på Arn-trilogin. Lantz konstaterar att det var först vid 46 års ålder som hon fick kunskap om att mensblodet inte är ägget utan livmoderslemhinna som stöts ut. Den byggs upp varje månad för att kunna ta emot ett befruktat ägg och när ett befruktat kommer så glider det bara förbi och vad händer frågar Lantz. Lägger kroppen den i en kasse och går till återvinningsstationen och lägger den i containern med texten Färgade slemhinnor? Säljer kroppen slemhinnna på Blocket med löftet ”aldrig använd”? Eller ringer kroppen runt till andra kvinnor i kvarteret och föreslår slemhinneloppis? Nej, inget av detta gör kroppen. Kroppen bryter helt frankt ner den livmoderslemhinna som inte behövs och stöter sedan ut den genom slidan med hjälp av sammandragningar av livmodern! Vilken fantastisk sexualupplysning. Skall spara den här texten för att citera Annika Lantz på min kommande föreläsningar.

Lantz berättar också inledningsvis om det faktum att hon aldrig kunnat använda tampong och säger att det varit skönt om hon kunnat skylla på den icke existerande mödomshinnan men konstaterar sedan Vad hjärnan tror, i slidan bor.* Hon uppfattade sitt kön länge som Hallandsåsen, jo det fanns ett hål men det var något som ingen hade någon avsikt att borra klart. Trots att hon medelst sin finaste bläckpenna med fyra färger gjort ett hål och fått in en tampong under tonåren så vill de inte vara kvar utan kryper ut.

Det går alldeles utmärkt att skriva om ett så allvarligt ämne som att få cancer och genomgå en riktigt tuff behandling med humor. När hon beskriver tarmar som bara vägrar samarbeta och istället inger samma känsla som när någon går bakom en hem från tunnelbanan en mörk kväll. Efter två veckor är ringmuskeln absolut inte någon stark och smidig vävnad utan mer en sårig bollfrans. Sedan är behandlingen klar men inte väntan. Nu är det en ny väntan på nya besked, leva eller långsamt dö?

Det är också en mycket lärorik bok som också tar upp behovet av stavträning i slidan efter en operation. Detta är en viktig del i efterarbetet när någon fått en konstruerad fitta, en sk neovagina. Också cancer gör att slidan drar ihop sig och detta i kombination med att slemhinnorna gnags av skapar behov av stavträning. Här gör hon det igen, behandlar ett mycket viktigt och seriöst område med sin omisskännliga och fantastiska humor då hon jämför stavarna med ett något förstorat Vicks-stift och Godzillas tampong. Efter att hon fått prova den lilla så konstaterar läkaren att hon är ganska rymlig och tar fram den muterade leguanens mensskydd. Hon liknar stavträningen med att idka samlag med en robot som används inom japansk äldrevård. En robot som nu förmodligen serverar en åldrad Kyotobo en härlig sashimi, helt ovetandes om att hens plastballe vilar i den svenska svettiga handen på en något skör tumörfjolla i en av Stockholms förorter.

Hushållsrobotar tar hand om äldre. Foto: Korea Institute of Science and Technology

Jag älskar Annika Lantz fullkomliga frånvaro av rädsla för att skriva om det mest förbjudna som kroppsvätskor och finnar på blygdläpparna. En dag har hon fått en enorm finne på den ena av de yttre blygdläpparna. Det är inte bara så att den känns utan den syns lång väg dessutom. Tidigare kunde finnar mer påminna om små blyga tomtar som gömde sig i snåren av könshår men i och med strålningen har allt könshår bränts bort så att hon mer liknar en västkustsk klipphäll mellan benen. När hon är naken pekar den på mig som ET:s finger när hen ringer hem. Men den här lilla jäveln behöver inget abonnemang för att göra sig påmind. Hon fortsätter med att konstatera samma sak som hon pratade om i sitt sommarprat i radion. Det är en sådan enorm konstruktionsmiss att all den fuktighet som behövts i underlivet under åren i klimakteriet istället sipprar ut ur ansiktet. Slemhinnorna i slidan blir sköra som älvvingar och torra som nosen på en mycket död hund. Det finns en stark hyllning till det fantastiska i att vara mensfri, att slippa PMS och menssmärtor. Det närmaste ägglossning hon kommer nu är när hon försöker få ut ett ägg som klibbat fast i en äggkartong.

Sedan är det då dags för återbesök på Radiumhemmet och besked om tumören försvunnit eller om det finns maligna områden kvar…

Kommer någon att vilja läsa detta medelklassmalande frågar Annika sin redaktör i boken. Mitt svar är att boken är fantastisk, det ger hopp vid en cancerdiagnos men förringar inte den tuffa kamp som en behandling ofta innebär. Som grädde på moset är det en fantastiskt fin skildring av klimakteriet, fittfakta och massor av humor.

Den här texten är tillägnad min vän M!

Boken får fem Godzilla-tamponger av fem möjliga. Ni ser dem inte? Nä, men om ni tittar riktigt noga kan ni eventuellt skymta snöret mellan benen på Godzilla.

*Bondepraktikan kommande, utgåva

 

Prostatacancer

I Almedalen och nu även senast på Seniormässan i Stockholm har jag stannat till vid Prostatacancerförbundets bord och pratat lite med några gubbar som alltid varit trevliga och velat informera om en av Sveriges vanligaste cancersjukdom som drabbar 10 000 män bara i Sverige varje år. Bakgrunden till mitt intresse är att jag haft släktingar som lidit av sjukdomen men kanske mest för att jag mött män med olika sexuella problem på grund av prostatacancer. Idag är det nära 100 000 som lever med diagnosen. På seniormässan tipsade de om Peter Örns bok, Prostatacancer – en bok om hopp. Den lånade jag på biblo och har nu läst.

Det börjar med problem att kissa och en svullen fot. Det är foten som för Peter Örn till akuten med en misstanke om blodpropp. Hans bror som är läkare tycker att han skall be om ett PSA-prov men sköterskan vill inte ta fler prov än vad läkaren ordinerat så det blir inget. Så småningom dyker fler lågmälda tecken upp på att något är fel och författaren beskriver upplevelsen som en förkylning i underlivet.

Det finns en fin sekvens där Peter Örn äter lunch med sin vän Göran Cars som är professor i samhällsplanering som även han haft prostatacancer. Göran berättar om när han och några fler gubbar träffade en urologsköterska som de kunde prata med och som gav goda råd gällande potens. Hon hade uppmuntrat dem att träna på potensen och sagt runka på som kaniner i ungdomen dagar pojkar

Som medlem i Företagarna har han haft en privat sjukförsäkring som även täcker canceroperationer. Försäkringsbolaget kan därför ordna med operationstid på Carlanderska sjukhuset i Göteborg och den läkare som Peter Örn fått rekommenderad som en av Sveriges främsta kirurger på området, Jonas Hugosson. Brodern är däremot uppbragt för att han har en privat försäkring som ger honom företräde till operation och säger; Du har tur, andra kan få stå i kö under flera månader. Bröderna är oense. Peter Örn menar att han som försäkringstagare och egenföretagare är med och betalar sin egen operation medan brodern Thomas har sett de långa köerna och menar att resurserna bör stanna inom den offentliga vården.

Boken skildrar väldigt tydligt och pedagogiskt problemet med behandling av prostatacancer. Inkontinens och impotens är två vanliga konsekvenser. Prostatan ligger inom ett mycket känsligt område, nära slutmuskeln i anus. Om cancern växt utanför prostatan måste man offra potensen då nerverna ligger klistrade på prostatan.

Hans vän Christian har också genomgått en prostataoperation och berättar om sina våndor inför beslut på vilket sätt sjukdomen skulle behandlas. Hans stora skräck var att bli en pissegubbe, någon som inte kan hålla tätt och som därmed luktar. Sedan kommer den stora och viktiga frågan om potens. Författaren berättar om sin vånda att skriva om potens och sexualitet och använder vännens ord. De konstaterar att kvinnan bär ägget, hon är den mottagande. Och mannen är den penetrerande. det präglar hela vår existens. Mannen upplever sig som den aktiva och drivande. /…/ Prostatacancer skakar oss i våra grundvalar. Jag hade aldrig förstått vikten av mitt underliv, och den där lilla körteln producerar själva beviset att jag som man verkligen presterar något under kärleksakten. Vi känner oss vilsna när den är borta och orgasmen mest är blå rök. Vi får vänja oss vid att det känns helt annorlunda. Detta är en personlig upplevelse och långt ifrån min syn på sexualitet men det säger något viktigt om människors upplevelse som vi alltid måste försöka förstå och respektera men också ge bra sexologisk rådgivning så personer kan få fler perspektiv.

Lars och Barbro har levt med prostatacancer sedan 1995. De intervjuas av Peter Örn och berättar om hur de ser makens sjukdom som gemensam, de har den tillsammans. Barbro sade upp sig från sitt jobb då Lars behövde hennes stöd. Jag ville inte att han skulle vara ensam hemma och grubbla över sjukdomen.  Hon är med i en anhöriggrupp som skapat andrum för henne. Lars berättar att hustrun var hans kurator i början. Hon är alltid med mig numera i alla sammanhang säger Lars. Viet är viktigt för oss. Det är inte endast en person som drabbas av sjukdomen utan ofta finns också en partner eller partners.

Att genomföra ett samlag kan bli svårt efter ett ingrepp trots att det idag finns både tekniska och medicinska hjälpmedel. Det insiktsfulla och viktiga budskapet finns dock med; Det är möjligt att upprätthålla ett aktivt kärleksliv även när potensen är förlorad, tillfälligt eller för alltid förlorat potensen. Det ställer krav på en enda sak – att man vill och vågar göra det. Att man vågar prata om potensen, att man inte vänder varandra ryggen därför att det är genant, att man inte låter relationen eroderas av stumhet och tystnad.

PSA räddar liv och minskar dödligheten med hälften då de män som regelbundet tar prov har väsentligt mycket mindre risk att dö i prostatacancer. Problemet med att införa en allmän screening är dock att testet inte är tillräckligt träffsäkert. Ett förhöjt värde kan indikera andra saker än cancer och att upptäckten av cancer som aldrig kommer att vara till besvär gör personer till patienter helt i onödan.

Det är tidvis en lite grabbig bok ofta utifrån en mycket priviligerad persons perspektiv. Peter Örn har kontakter och är vältalig. Han ser till att skaffa sig kunskap och har goda kontakter så jag undrar flera gånger hur en man från arbetarklassen uppfattar bokens innehåll.

Peter Örn arbetar som föreläsare, författare och styrelseproffs. Han har tidigare varit partisekreterare i Folkpartiet och chef för Svenska Röda Korset, Riksteatern och Sveriges Radio.

Genom en vän som är sjuksköterska, sexolog och forskare fick jag dessutom tips om att det finns information om prostatacancer specifikt riktat till MSM (män som har sex med män)

Var sjunde man i Sverige får prostatacancer för 75 år ålder vilket gör denna cancersjukdom till en av de allra vanligaste cancerformerna. De flesta får inga symptom i början utan får sin diagnos vid en hälsokontroll. Prostatacancer kan upptäckas genom ett vanligt PSA-prov vilket man kan ta vid ett besök på vårdcentralen. Det är ett vanligt blodprov. Vid förhöjda värden så skall dessa följas upp för de kan (men måste inte vara) ett tecken på Prostatacancer.

Mustaschkampen är prostatacancerförbundets kampanj som samlar in pengar till forskning och opinonsbildning. De vill även sprida kunskap om sjukdomen och öka mäns hälsa och livskvalitet.

 

I love my Petals!

Idag hade jag glädjen att bli presenterad för Dr Nick Karras. Han har en doktorsexamen i sexologi från the Institute for Advanced Study of Human Sexuality (IASHS) in San Francisco men är också lärare och även fotograf samt mannen bakom boken Petals – en bok med fantastiska fittbilder. Det finns också en film som dokumenterat arbetet.

När jag och min kollega pratade med honom visar det sig att labiaplastik (platstikirurgi med bland annat blygdläppsförminskningar) ligger på 6:e plats i USA över de vanligaste ingreppen. Detta trots att det kan ge mycket stora konsekvenser för den sexuella njutningen. Han berättar vidare att det förekommer mycket unga tjejer som ännu inte haft sexuella relationer som genomgår ingrepp. Det finns en mycket dålig kunskap över hur blygdläppar sväller när de blodfylls och att hela fittan får ett annorlunda utseende. Likheterna med situationen i Sverige är uppenbara.

“I think the most important thing to understand is that there’s huge variety in anatomy,” said Dr. Veronica Gomez-Lobo, the director of Pediatric and Adolescent Ob/Gyn at MedStar Washington Hospital Center and the president of the North American Society for Pediatric and Adolescent Gynecology. She often recommends young women look at unretouched photographs of vulvas, like those in the book “Petals” by Nick Karras.

Petals skapades för att uppmuntra egenkärlek i en värld som översvämmas av bilder från ouppnåeliga ideal. Färre och färre tidningar, bekräftar den inneboende skönheten i en fitta. Istället används Photoshop för att skapa Barbieliknande standard. Petals tar ställning för och avslöjar att fittans hänförande och kraftfulla potential.

@Nick Karras

Några av bilderna från boken (ovan) 

och en trailer från filmen (nedan)

***

 Women used a four-point Likert scale (‘strongly agree’ to ‘strongly disagree’), to rate each target image for ‘looks normal’ and ‘represents society’s ideal’. For each woman, we created two summary scores that represented the extent to which she rated the unmodified vulvas as more ‘normal’ and more ‘society’s ideal’ than the modified vulvas.

Med tanke på att estetiska problem nämns som den vanligaste orsaken för kvinnor som genomgår labiaplastik så är det otroligt viktigt med en ökad medvetenhet kring fittors mångfald och deras genitala utseende. En behandling som innebär avlägsnande av vävnad som är viktig för sexuell funktion och upphetsning måste ses i relation till  den psykosociala aspekten snarare än den fysiska. Sexualupplysning och rådgivning kan vara till stor nytta för att hjälpa kvinnor att övervinna negativa uppfattningar om könsorganens utseende. Det är också angeläget att sjukvårdspersonal är medvetna mångfalden och att deras beslut kring plastikingrepp inte grundar sig på subjektiva åsikter. Vi måste öka medvetenheten om genital mångfald och de sociala och kulturella krafter som driver kvinnor att söka onödig kirurgi. Istället bör de uppmuntras att ta itu med känslor av osäkerhet runt utseende på annat sätt än kirurgi. (What’s normal? Influencing women’s perceptions of normal genitalia: an experiment involving exposure to modified and non modified images, C Moran, C Lee,  2013).

 Läs mer om detta i det senaste numret av Insikt. Detta nummer är för övrigt särdeles bra så  (läs hela).

 

Ännu ett fall av anekdotisk evidens utan stringens…

Jag blev genast nyfiken när en ny bok om pornografi skulle komma ut nu till hösten och jag satte den på bevakning hos min favoritnätbokhandlare. Boken är en lättläst historia som tog tre kvällar att läsa ut.

Författaren Maria Ahlin arbetar förebyggande med frågor som rör människohandel för sexuella och andra ändamål genom ungdomsorganisationen Freethem. Författaren Ulrica Stigberg är författare och präst, och jobbar med inriktning på samtal i Fryshuset i Stockholm.

Bokförlaget Kalla Kulor presenterar denna bok med följande presentation; Vad händer i hjärnan hos den som konsumerar pornografi? Finns det några samband mellan pornografikonsumtion och hälsa, attityd, relationer och sexliv som vi behöver ta på allvar? Och till sist, hur pratar vi med barn och ungdomar om detta? I Visuell drog granskar Maria Ahlin och Ulrica Stigberg dessa frågor med syftet att utforska barns och ungdomars relation och inställning till pornografi.

Titeln i sig avslöjar författarnas hypotes som också går som en röd tråd genom hela boken, det går att bli porrberoende. Tyvärr är denna bok en spekulativ medikalisering utifrån enskilda case utan så mycket vilja att se fenomenets komplexitet. Författarna är inte forskare utan bygger sitt underlag på en utvald skara unga människor som har ”rätt åsikt”, de plockar lite forskning som passar deras egen uppfattning och blandar detta med intervjuer med porrkonsumenter samt olika professionella som stärker deras hypotes. På några ställen finns lite kritisk diskussion och några ord nämns om att det finns studier som visar på motsatt resultat men mestadels handlar det om anektodisk evidens.

Genom historien har det funnits många olika diagnoser som senare har behövts revideras därför att det har varit kulturella uttryck för något som samhället har betraktat som avvikande. Det finns en specifik stjärna på detta område i form av forskaren och författaren Karin Johannisson som skrivit att diagnoser skapar mening och blir ett sätt att förstå och förhålla sig till sjukdom eller avvikelse vid en given tidpunkt, i ett givet kunskapsläge och ett bestämt meningsbärande sammanhang. Samtidigt som diagnoser är meningsprocesser och ett sätt att förhålla sig till avvikelser, ter det sig som samhället har ett stort behov av att konstruera sjukdomar. Enligt Karin Johannissons definition är kultursjukdomar (eller kulturdiagnoser) sådana tillstånd som definieras som sjukdom under en viss tidsperiod och som uppkommer, namnges och sprids i samspel med kulturen. Det innebär att de styrs av tidsandan i form av normer, värderingar, föreställningar och aktuella hotbilder (Läkartidningen nr 46, 2007).

Professor Karin Johannisson har skrivit många intressanta böcker.

Kultursjukdomarna har en viktig betydelse för upplevd ohälsa i samhället. De uppstår i en process mellan medicin, samhälle och individ och sjukdomsbegreppen ger namn och bekräftelse åt individens symtom. De ger också en tolkningsmall och en förklaring som i sin tur kan påverka hur man känner sig. Symtomen upplevs och tolkas i enlighet med den diagnos som etableras. I mitt arbete på RFSU så märker jag att flera unga män oroar sig för porrimpotens vilket är en helt ny diagnos utan förankring. Många får plötslig en tolkningsmall till sina problem.

Onanin kunde under 1700–1800-talet liknas vid ett beroende, ungefär som alkoholism. Fram till 1920-talet gjordes liknelser till alkoholism eller beroende av morfin, både ansågs ge konsekvenser som plötslig död, somatiska sjukdomar och en lång lista mentalsjukdomar. Detta sätt att se på onani hade sin början i det tidiga 1700-talet, och en bit in på 1900-talet.  Onani betraktades som onaturligt, och som ett ofullkomligt samlag, som just därför tärde mer på nervsystemet. Senare har homosexualitet också varit sjukdomsstämplat och först 1979 ströks sjukdomsstämpeln. Fram till 1979 klassade Världshälsoorganisationen homosexualitet under siffran 302, en term som innebär mental rubbning.

The nineteenth-century homosexual become a personage, a past, a case history, and a childhood, in addition to being a type of life, a life form, and a morphology… The sodomite had been a temporary aberration; the homosexual was now a species (Foucault, 1976)

Självklart kan människor uppleva ett problem med för hög konsumtion av porr, att de har för många sexuella kontakter som inte känns tillfredsställande men det behöver inte vara en diagnos utan mycket mer troligt ett sätt att hantera t ex ångest, meningslöshet, sociala svårigheter med mera. Personen hade lika gärna använt andra medel som bedövning/ångestdämpande osv, vilket gör att problemet i sig naturligtvis inte ska bagatelliseras. Däremot är det naivt att tro att det är närvaron av porr i vårt samhälle som skapar problem. Jag har under min yrkesmässiga bana arbetat cirka tio år med missbruk och vet att detta är ett mångfacetterat problem som inte enbart beror på tillgång av droger, alkohol, mat, spel, sex eller porr.

De senaste åren har forskning runt hjärnan fått ny renässans. Utsagor om dopaminnivåer i hjärnan åberopas ofta från personer med ingen eller mycket låg kunskap i frågan. Det låter övertygande och vetenskapligt men få kan på djupet egentligen berätta vad detta innebär. Problemet är också att det är ytterst lite forskning som faktiskt tittar på hjärnan och användning av porr vilket gör att utsagor ofta är baserade på retorik, slutsatser och andra forskningsresultat för att försöka förklara sexuella beteenden. Att enbart hänföra detta till att det skulle handla om en neurologisk fråga där vissa stimuli i hjärnan aktiveras är uttryck för en reduktionistisk människosyn som jag ser som mycket fjärran.

Sexmissbruk eller porrmissbruk finns INTE heller som en vetenskapligt erkänd diagnos. Den togs bort i arbetet med att skapa en ny psykiatrisk diagnosmanual

2013 skrev Språktidningen om veckans nyord som då var porrimpotens.

tidningenEtt av de mest intressanta avsnitten som också innehåller problematiserande av ett slag som den övriga delen lider stor brist på handlar om en psykolog som arbetar på en kriminalvårdsanstalt med personer dömda för sexualbrott. Här slipper vi den enkla formeln porr + man = sexualförbrytare. Istället pratar han om en komplex bakgrund som ofta finns hos de intagna där ensamhet, isolering, svårigheter att lösa problem och sämre relationer finns med i bilden. Han konstaterar helt i enlighet med nyare forskning på området att porr och sexuella relationer snarare har använts som en form av copingstrategi för att dämpa oro och ångest. Porr blir ett sätt att hantera ångest vilket många gånger kan vara detsamma med sex, mat eller träning. Han säger att det viktigaste är att man är vänlig, att man försöker förstå snarare än att avfärda och hata. Jag tror att det är precis rätt väg att gå.

I en diskussion om porrens influenser och påverkan på sexualbrott så sker först en bra redovisning av forskningsläget vilket är mycket oklart. Därefter kommer ett långt kapitel utifrån anekdotisk evidens där författarna hänvisar till enstaka fall, ofta personliga erfarenheter och upplevelser där bland annat kriminologen Nina Rung menar att det finns ett direkt samband mellan pornografi och sexuellt våld. Det är nästan skrattretande om det inte vore för det allvarliga ämnet när exempelvis en polis anställd på citypolisen säger att de ofta hittar porr som liknar hur övergreppet skett hos gärningsmän. Det är analsex och bundna kvinnor. Inte sällan misstänker jag att det även skett vaginala samlag…

För mig som ofta tänker på Gayle Rubins välsignade cirkel och de sex axiom som hon konstruerat för att förstå den västerländska kulturens tankemönster runt sex så är det lätt att finna dessa i denna bok. De reproduceras till och med om och om igen. Exempelvis när socionomen Jenny Sonesson i ett avsnitt säger att dokumenterade övergrepp mot barn har en absolut koppling till vuxenpornografi. Övergrepp mot barn är naturligtvis ett fruktansvärt brott som bör bekämpas det är nog de flesta överens om. Ett citat från nämnda person lyder;

Jag minns när rollspelet Drakar och demoner kom. Det skapade en jättedebatt i Sverige om att det borde förbjudas och att barnen inte kunde skilja på rollspel och verklighet. Jag tror väldigt många människor kan spela krigsspel utan att bli särskilt påverkade. Men detta med porren handlar om sexualitet. Och sexualitet är något annat. När man onanerar till detta går det man ser in i kroppen på ett annat sätt.

Detta är ett tydligt uttryck för vad Rubin kallar för sexualitetens överdrivna betydelse. Sex innebär alltid att det måste behandlas som ett specialfall. Sexualiteten utgör en särskild kategori som inte bedöms på samma sätt som andra kategorier av mänskligt handlande.

En av den bärande kritiken som går likt en röd tråd genom hela boken handlar om att porr lär unga heterosexuella män att erotisera manlig överordning och kvinnlig underordning. I detta sammanhang kan pornografin ses i ett kontinuum av många olika medierepresentationer i samhället som reklam, musikvideor, populärkultur och tidskrifter. Forskaren Linda Williams menar att pornografin inte nödvändigtvis är mer misogyn och patriarkal än resten av samhället, trots att det traditionellt har varit en manlig genre. Precis som alla andra kulturella produkter av detta samhälle är några av dess uttryck mer subversiva, medan de flesta helt enkelt reproducerar de föreställningar som finns i samhällets ideologiska strukturer som helhet.

En annan av Gayle Rubins axiom handlar om det hierarkiska systemet av sexuella värderingar. I vår västerländska kultur organiseras olika former av hierarkiska sexuella system jmfr den välsignade cirkeln. Privilegierade former av sexualitet beskyddas och belönas, medan de mindre privilegierade är utsatta för stigmatisering och osynliggörande. De som utför de dåliga och mindre värdefulla sexuella handlingarna hamnar långt nere i hierarkin.

Gayle Rubin skriver också om ett axiom runt sex som bryter mot normen är dålig: Det finns en uppfattning om att sexualiteten som något som ser likadant ut för alla människor, som att det finns en viss sexuell standard som alla ska anpassa sig till. Det existerar ingen förståelse av att det finns en god mångfald av sexuella praktiker utan för ofta sker en sammanblandning mellan egna och andras sexuella preferenser och önskemål. Alldeles för många uppfattar de egna sexuella preferenserna som ett universellt system som alla bör följa. I Visuell drog är en av de stora farorna analsex. Jag ser en övergripande risk att vissa sexuella beteende som avviker från de normativa sexuella praktikerna patologiseras.

Jag har en föreställning om att unga tjejer går med på analsex mycket oftare än de kanske vill. Just för att det är så vanligt inom porrens värld. Jag tror att många unga tjejer gör det för att uppfylla killens behov och så vågar de inte riktigt säga nej. Ann Thörnblad, terapeut.

Nu till skillnad från då, är analsex något som man har. Ja, det var analsex säger brottsoffren oberört när jag frågar vilket typ av sex förövaren haft med dem. /…/Exempelvis kan Ulrika Hammarin ibland få höra från de tjejer som hon möter som har utsatts för sexualbrott, att så kallat ATM (ass to mouth) är något de inte vill göra. Ulrika Hammarin, polis

Elaine Eksvärd har även träffat unga tjejer som berättat för henne hur analsex är något man måste ha. Alternativet är att man ses som märklig. Det var efter detta som jag reagerade. Plötsligt är sex något som angår alla och som porrindustrin prackar på oss, istället för något som vi själva upptäcker när vi blir kära i varandra och hittar varandras personliga njutning.

Ofta är det just analsex som problematiseras när det kanske är ett betydligt större problem med vaginalsex och smärtproblematik i samband med detta. Men gudbevars det ligger i den inre och välsignade cirkeln. I det sista citatet kan vi också se hur kärleksnormen lyfts fram som ett viktigt ideal.

I boken står att det är viktigt att vi börjar prata om porr. När någon berättar sin egen historia vågar andra också göra det. Jag vill att andra ska veta att det går att komma ur det. Och att det är värt det. Jag är så enig med författarna vad gäller den första meningen, vi måste prata mer om porr med unga. Det jag däremot känner mig kritisk till är om vi ska komma med färdiga uppfattningar och döma de som har en annan upplevelse av porr än att det är förkastligt och något som ska fördömas.

 

 

 

Återuppväckt slicklappsmanifest

Publicerat: 1 augusti, 2016 i Hälsa, HBT, könssjukdomar, Kvinnor som har sex med kvinnor (KSK), sex och vetenskap, Sexuella praktiker, Uncategorized
Etiketter:kvinnor som har sex med kvinnor, slicklapp, slicklappar, som att slicka på en regnkappa

0

2008 skrev jag och min dåvarande chef Maria Sjödin ett slicklappsmanifest för RFSL. Det fick namnet, RFSL:s slicklappsmanifest – mot slicklappar men för sex! Detta manifest har fortfarande stor aktualitet. Under och efter Pride har slicklappar återigen kommit upp som ett förslag på säkrare sex, dock enbart i diskussionen om kvinnor som har sex med kvinnor. Jag har fortfarande aldrig hört slicklapp nämnas enbart i relation till män/killar som slickar fitta.

2009 skrev jag min magisteruppsats på Malmö Högskola om slicklappar. Det blev Sveriges största studie om kvinnor som har sex med kvinnor och säkrare sex. Studien fick namnet Som att slicka på en regnkappa. Nu under Pride publicerade min underbara ex-kollega och vän Lisa en fantastisk bild som gestaltar detta. Hade det varit idag hade rapporten som RFSL gav ut haft en otroligt bra bild som skulle kunna illustrerat framsidan;

Vad är då en slicklapp? Slicklappar finns i olika varianter. En slicklapp är en tunn duk, vanligtvis av latex, som man kan läggas över fittan vid oralsex för att undvika direktkontakt mellan fitta och mun eller anus och mun. Om man tar en paus måste man tänka på att inte blanda ihop vilken sida som använts mot den ena personens kropp och vilken som använts mot den andra personens mun. Slicklappar är för engångsbruk.

Bildkälla: http://www.umo.se/Sex/Skydd-mot-konssjukdomar/Slicklapp/

Det är alltid viktigt med säkrare sex och att skydda sig och sina partners från sexuellt överförbara infektioner. Därför är det viktigt med kunskap om säkrare sex och att använda kondom vid anala och vaginala samlag och att undvika sperma i munnen. Kvinnor som har sex med kvinnor får allt för lite information och även om kunskapen blir bättre så lever många fortfarande i okunskap. Däremot har RFSL och RFSU information om hur kvinnor som har sex med kvinnor ska kunna ha säkrare sex. Däremot rekommenderar ingen av dessa organisationer användning av slicklappar.

Råd om slicklappar är ofta missvisande och antyder att de utgör ett fullständigt skydd, vilket det inte finns någon som helst evidens för. Tvärtom är slicklappar inte alls testade på samma sätt som kondomer.

Slicklappar eller plastfolie erbjuder troligen ett visst skydd mot kontakt med kroppsvätskor under oralsex. (Richters, J and Clayton, S. 2010) The practical and symbolic purpose of dental dams in lesbian safer sex promotion Sexual Health 7(2) 103–106). Problemet är att om exempelvis två kvinnor använder slicklapp vid oralsex så är det mycket troligt att de också ägnar sig åt tribbing (gnidsex) och då är skyddet vid oralsex fullkomligt onödigt.

Personer som slickar en fitta behöver inte slicklappar på samma sätt som personer vilka har sex med en kuk. Risken att överföra infektioner är mycket lägre. De vanligaste sjukdomarna mellan kvinnor och personer med fitta är herpes och hpv vilket är mycket svårt att skydda sig mot.

Att klippa sönder en kondom och använda som slicklapp kan vara direkt vilseledande. En slicklapp tillverkad av en kondom är liten, svår att hålla på plats med mindre än att man använder två händer och dessutom knepig att flytta runt. Risken för att lubrikation skall komma utanför den lilla lappen och hamna i munnen på den som slickar är stor.

Efter en uppvaktning av Smittskydsläkarföreningen så tog de dessutom bort kravet på slicklapp för kvinnor som har sex med kvinnor och personer med fitta då det inte finns någon evidens för frågan.

Att propagera för slicklappar skapar orealistiska och oroande höga krav på kvinnor som har sex med kvinnor. Vår sexualitet skall inte problematiseras i onödan och därför behövs inte propaganda för slicklappar.

 

Stärk ditt genitala självförtroende och få bättre sex

Publicerat: 18 juli, 2016 i Fittan, Hälsa, Kuken, sex och vetenskap
Etiketter:FGSIS, fitta, Genital Self Image Scale, genital self-image, genitalt självförtroende, Kådiskollen 2016, MGSIS, RFSU

0

I RFUS:s rapport Kådiskollen visade det sig att…

… 38 procent inte var särskilt bekväma med utseendet på sitt könsorgan.

… I gruppen 21–35 år var andelen missnöjda högre än snittet, 44 procent.

… Singlar var mer missnöjda med utseendet på sitt könsorgan, där var 48 procent  missnöjda medan motsvarande siffra var 33 procent bland dem som var i ett fast förhållande.

Detta med genialt självförtroende tycker jag att är spänannde. Jag möter en del personer som skulle kunna må bättre och även få bättre sex om de fick lite bättre genialt självförtroende.

Alla kan hjälpa till med att motverka dåligt genialt självförtroende. Att ge komplimanger till sexpartners eller andra kan vara fantastiskt bra för att stärka någons självförtroende då många saknar bekräftelse för sitt kön. Säg exempelvis ”vilka vackra blygdläppar du har!”

Testet (FGSIS – Female Genital Self Image Scale )  mäter det geniala självförtroendet hos kvinnor och andra fittbärare. Forskning visar att metoden har bra tillförlitlighet. Det egna geniala självförtroendet visat sig dessutom vara signifikant korrelerad med sexuell funktion.

Jag har gjort en översättning från engelska på frågorna. På varje fråga har man möjlighet att svara om det stämmer helt, ganska bra, delvis eller inte alls.

1. Jag känner mig positivt inställd till mitt könsorgan.
2. Jag är nöjd med utseendet på mitt könsorgan.
3. Jag skulle känna mig bekväm med att låta en sexpartner titta på mitt kön.
4. Jag tror att min kön luktar gott.
5. Jag tror att mitt könsorgan fungerar som det ska.
6. Jag känner mig okey med att låta en vårdgivare undersöka mitt könsorgan .
7. Jag är inte generad över mitt könsorgan .
8. Jag gillar utseendet på mitt könsorgan.
9. Jag kan se hur en sexpartner skulle blir upphetsad av mitt kön.
10. Jag kan se hur en sexpartner skulle njuta av smaken av mitt kön.
11.  Jag är bekväm med lukten från mitt könsorgan.Så här ser originalet ut:

Detta är naturligtvis till nytta både för professionella kliniker och även forskare när de vill lära sig mer om hur det genitala självförtroendet påverkar den sexuella funktionen.

Testet kan också uppmuntra till samtal mellan vårdpersonal och patienter. Här finns det stora möjligheter för sexologer och annan vårdpersonal att prata om någon känner sig negativ till vissa aspekter av könet såsom utseende, funktion, lukt, förmåga att känna sig bekväm med könet i en sexuell interaktion eller hos en vårdgivare.

Genom att använda testet före och efter olika behandlingar och kirurgiska ingrepp kan det också ge användbar kunskap om genialt självförtroende före och efter. Det är också användbart i förståelsen av personer som söker plastikkirurgi för att minska sina blygdläppar eller försnäva slidan. Även i olika terapeutiska situationer kan det vara användbart.

Det finns också en skala för genialt självförtroende för män och kukbärare. Den har något färre frågor

1. I feel positively about my genitals.

2. I am satisfied with the appearance of my genitals.

3. I would feel comfortable letting a sexual partner look at my genitals.

4. I am satisfied with the size of my genitals.

5. I think my genitals work the way they are supposed to work.

6. I feel comfortable letting a healthcare provider examine my genitals.

7. I am not embarrassed about my genitals.

Nyfiken på att få veta mer?

Kom till Pride House, Fredag 29 juli kl 13-14.45 och lyssna på undertecknad, Pelle Ullholm och Walentin Öckinger i föreläsningen; Har du ett bra genitalt självförtroende?

Källor: 

Development and Validation of the Female Genital Self-Image Scale. Debra Herbenick PhD, MPH and Michael Reece PhD, MPH. The Journal of Sexual Medicine, 2010:1822–1830.

The Development and Validation of the Male Genital Self-Image Scale: Results from a Nationally Representative Probability Sample of Men in the United States

Debby Herbenick, PhD, MPH, Vanessa Schick, PhD, Michael Reece, PhD, MPH,

Stephanie A. Sanders, PhD, and J. Dennis Fortenberry, MD, MS. The Journal of Sexual Medicine 2013;10:1516–1525

Ge dig själv en chans till ökad kunskap- läs ett seriealbum!

Publicerat: 2 juni, 2016 i Hälsa, HBT, könssjukdomar, Leva tillsammans, Relationer, Sex i ord och bild, Sex och serier, sex och vetenskap, Sexualpolitik
Etiketter:att leva med hiv, Hanna Stenman, Hilda-Maria Sandgren, hiv, Hiv 2.0, hiv och sex, Lina Vain Illalla, PG Väst, Positiva gruppen Väst

1

Hiv 2.0 är ingen bok utan snarare ett seriealbum om hur det är att leva med hiv i Sverige idag. Den bygger på olika autentiska röster. Det är Positiva gruppen Väst* som samlat in delar av livsberättelser under de senaste åren. Dessa har sedan gestaltats av  serietecknarna Hilda-Maria Sandgren, Hanna Stenman och Lina Vain Illalla. Resultatet är Hiv 2.0.

Albumet består av tre lite längre serier och ett antal kortare serier eller enrutingar. Den första längre texten är en fruktansvärt sorglig och sann historia om en mormor som inte längre får träffa sina barnbarn. Dotterns reaktion när mamman berättar om att hon bär på hiv blir till en smärre katastrof på grund av felaktiga uppfattningar och onödig rädsla.

En annan historia handlar om svårigheterna med att flirta, ragga och ligga när en skall berätta om att en bär på ett virus. En kär vän till mig har uttryckt det så fenomenalt bra så jag brukar alltid använda det här citatet när jag föreläser;

För det är just sexlivet som förändras med hiv. För mig har det blivit lättare att stanna hos en partner även om det inte är sådär stormande fantastiskt som man har läst i pastellfärgade pocketböcker att det ska vara. På gott och ont är det numera lite besvärligare att kasta sig in i nya sexuella relationer. Orka informera en gång till. Det blir ju aldrig bara: »Ok, nu har vi hånglat och händerna har börjat glida in under kläderna, enligt konventionens alla regler ska vi snart idka könsligt umgänge, men innan dess vill jag bara informera om att jag har lite hiv. Kan vi fortsätta nu? Nähä, men jag har typ jättelite hiv, knappt några virus alls.

Informationsplikten föreskriver att man ska uppge sin hivstatus innan sex. Men i realiteten innebär det att man också får informera om smittsamhet, sexuella praktiker, risker, virusnivåer, medicinering, allmänhälsa och förväntad livslängd, trauman, stigman och mobbning samt avsaknaden av trauma, stigma och mobbning. När den föreläsningen är över, har fingrarna för länge sedan slutat pilla.

Bild från sidan 44 i albumet Hiv 2.0

Tänk dig själv, hur kul är det att få nobben i sängen? Att ha sex med någon som bär på hiv men står på behandling innebär ingen risk. Att ha oskyddat sex med någon som inte vet om sin hivstatus kan däremot innebära en risk för överföring av hiv och andra sexuellt överförbara infektioner.

Den tredje storyn är mer av en solskenshistoria om att finna någon att älska och leva med. Förutom detta finns bra information och kunskap. Hiv 2.0 finns att beställa från PG Väst eller att läsa på nätet. Känner du att du inte har full koll, ägna en stund åt detta seriealbum  och skaffa mer kunskap.

Bild från sidan 10 i albumet Hiv 2.0

Jag har många vänner och bekanta som lever med hiv. Hur många de är har jag aldrig tänkt på för det har aldrig någon betydelse. Vissa är helt öppna med att de bär på ett hiv medan andra har berättat i djupaste förtroende med en försäkran om att jag aldrig skall föra det vidare. Några har säkert inte berättat och det är helt okey. Bara en fjärdedel av alla som lever med hiv är öppna. Varför är det så?  Jo, för att ett av de största problemen är fördomar och stigma. Idag finns mycket effektiva behandlingar som gör att viruset inte överförs till andra även om man har oskyddat sex. Ändå så är det människors föreställningar, fördomar och myter som ibland radikalt försämrar livskvaliteten för många som lever med hiv. Vi bär alla ett ansvar för att minska stigmat. Läs Hiv 2.0!

*Positiva Gruppen Väst är en rättighetsorganisation som arbetar för att stärka hivpositiva i sin livssituation. De ger hjälp till självhjälp och vänder sig till alla som är berörda av hiv, oavsett kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung. De har kurser, informerar om hiv och arbetar hela tiden med att förbättra villkoren för personer som lever med hiv.

 

Coregasm – träningsutlöst orgasm

Publicerat: 29 maj, 2016 i Böcker om sex & sex i böcker, Hälsa, Orgasm, sex och vetenskap
Etiketter:coregasm, Debby Herbenick, orgasm på gymmet, The Coregasm workout, träningsutlöst orgasm

1

Coregasm Workout kan förbättra ditt sexliv och hjälpa dig att njuta mer av träning. Eftersom jag är en av de där lyckligt lottade som relativt enkelt kan få en coregasm har jag alltid haft ett intresse i frågan och ofta lärt ut olika träningsmetoder i samband med fittföreläsningar.

I baren efter ett fantastiskt lajv igår mötte jag ett gäng spännande personer som jag talade Coregasm med. De inspirerade till denna text.

Redan 2011 skrev jag om Coregasm här i bloggen. 2012 hittade jag en forskningsartikel på fenomenet, Exercise-induced orgasm and pleasure among women av Debby Herbenick & J. Dennis Fortenberry.

Jag tycker att det är trist att vi inte pratar mer om detta. Dels så behövs kunskapen om våra kroppar spridas och så är det tämligen vanligt när man pratar med kvinnor som tränar att de upplevt detta. Tyvärr pratar inte kvinnor om orgasmer och olika former av onani i den utsträckning som ibland skulle behövas.

Nu har det kommit ut en bok i ämnet. Det är en av personerna bakom nämnda forskningsartikel, Debby Herbenick, Associate Professor and Director, the Center for Sexual Health Promotion; Research Fellow & Sexual Health Educator, KINSEY INSTITUTE som skrivit boken The Coregasm Workout: The Revolutionary Method for Better Sex Through Exercise.

Det är en bra bok som förklarar fenomenet Coregasm, ger tydliga träningstips med fina färgbilder och i slutet finns också en appendix där en själv kan fylla i sin träning och framgångar på området.

Coregasm är inget hokus pokus utan är ett resultat av en kombination av ökad blodgenomströmning, sammandragningar i bäckenbotten, träning av magmusklerna och en ökad hjärtfrekvens. Studien som jag skriver om i början av blogginlägget visar att omkring 10 procent av alla kvinnor som tränar har upplevt coregasm någon gång. Som sexologer vet vi att styrkan i bäckenbottenmuskulaturen har ett samband med en orgasms  kvalitet och frekvens. En coregasm inträffar oftast under  högintensiv  träning. Du behöver alltså pressa dig lite hårdare och det kan behövas mellan 15 och 30 repetitioner i stället för de vanliga 10.

Min absoluta favorit i sammanhanget är och förblir kaptensstolen. Här är min fina kollega Ulrika som tränar en sådan.

Foto: Frida Zellinger

Det finns fyra C.O.R.E. principer:
Challenge yourself through cardio, reps, and resistance
Order matters: it’s not just the kind of exercises you do, but the order in which you do them
Relax and receive: be open to the experience of coregasm
Engage your lower abs, muscles often strongly linked to coregasm

Det är också spännande att fenomenet faktiskt är beskrivet redan 1953 av forskaren Alfred Kinsey. När jag går till mitt lilla privata bibliotek så hittar jag beskrivningen av detta i Kvinnans sexuella beteende, del 1.

Kinsey och Co skriver utvecklingen av muskel och nervspänning kan vara lika effektiv som någonsin en direkt retning av könsdelarna.

Jag är en coregasm-missionär och har pratat om detta i flera olika medier. Här är några axplock;

RFSUs Sexpodden: Smygorgasmen på gymmet

Metro: Så ger du dig själv en smygorgasm på gymmet

P5 Stockholm: Så får du orgasm på gymmet.

Aftonbladet: Du kan träna upp en orgasm