Fröken Friman, kvinnorörelsen och frågan om sexköp.

Sexköpsfrågan är och har alltid varit en infekterad fråga för kvinnorörelsen. Detta skildras i ett historiskt perspektiv i de senaste avsnitten i tv-serien om Fröken Friman.

Att engagera sig i arbetet för bättre villkor för sexsäljare är oerhört tufft. Det rådande horstigmat faller på alla kvinnor som ens uttrycker en vilja till att förbättra villkoren för kvinnor som säljer sexuella tjänster. Kvinnor måste hålla sig på avstånd från dem som fått horstämpeln på sig, skriver Petra Östegren i artikeln De oberörbara. Kvinnorörelsen har alltid varit mån om att vinna respektlabilitet i samhället och det är den konflikten som de senaste avsnitten av Fröken Friman handlar om. Jag  önskar att kvinnorörelsen då och den feministiska rörelsen idag i ännu större utsträckning hade arbetat för alla kvinnor och att fokus inte bara skulle ligga på dem som ska inlemmas i den ”goda” och ärbara kvinnokategorin igen.

Foto: Peter Cederling/SVT

Så är även fallet med i Fröken Friman då den stereotypt skildrade underdåniga arbetarklassflickan Britta Knutas står i så bjärt kontrast till de andra också stereotypt skildrade frimodiga, fräcka och vackra kvinnorna som säljer sex iklädda tjusiga kläder. Brita är mest tyst, gråter och är bara så oändligt tacksam och programserien handlar en del om att det är hennes heder som skall upprättas. Britta kommer till Stockholm som så många dalkullor tidigare för att kunna tjäna lite pengar. Hon blir bjuden på mat och dryck av en riksdagsman som super henne full och våldtar henne. Därefter låter han anmäla henne som prostituerad och därigenom kan fortsätta utnyttja henne. Fröken Friman handlar nu om att rentvå Brittas rykte och få henne att slippa gå till reglementeringen. Britta skildras helt asexuell och precis som en Madonna. I denna omgång är konflikten viktig för Kinna, hon som själv kommer från arbetarklassen och har erfarenhet av sex utanför den välsignade cirkeln men det görs det inte så mycket av.

I Fröken Friman finns också en läkare vid namn Nea Olsson och hennes rollkaraktär är inspirerad av Sveriges första läkare, gynekologen och sexpionjären Karolina Wideström. Hon hade också i verkligheten en avgörande betydelse för opinionsbildningen mot reglementeringen och de återkommande tvångsundrsökningarna av de registrerade kvinnorna. Reglementeringen innebar att kvinnor som sålde – eller antogs sälja – sexuella tjänster mellan åren 1847 och 1918 skrevs in vid den så kallade Besiktningsbyrån i Stockholm. En gång i veckan fick de genomgå en gynekologisk undersökning vars syfte var att kontrollera deras hälsa och hindra spridningen av könssjukdomar. Om någon var smittad av en könssjukdom exempelvis syfilis måste hon till kurhuset Eira på Kungsholmen för att bli smittfri. Vid sekelskiftet fanns cirka 7 000 sådana ”byråflickor” i Stockholm som fick sina namn präntade i besiktningsbyråns rullor. Johan ”Jöns” Erik Johansson, professor i medicin gjorde i början av 1900-talet en undersökning om reglementeringen och de byråskrivna kvinnorna. Detta finns beskrivet i en boken Reglementeringen i Stockholm som går att läsa på den fantastiska Stockholmskällan.

Han beskriver kvinnornas sociala bakgrund och förhållanden, om inskrivningen och de regler de tvingades följa.

När det var dags att gå och sova igår tog jag med mig min absoluta favoritbok i sammanhanget, Malaria urbana : om byråflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockholm kring 190o. Det är Rebecka Lennartssons avhandling i etnologi och så läsvärd.

Genom denna bok kan vi förstå verkligheten bakom skildringarna i Fröken Friman. Den handlar om sexsäljande kvinnors liv i Stockholm vid sekelskiftet och om den dåtida debatten om moral och omoral. Den sexuellt tillgängliga kvinnan var en förutsättning för den borgerlighetens dygdefullo kvinnoideal och lösningen bakom uppfattningen runt det asymmetriska förhållandet som rådde mellan mäns och kvinnors sexualdrift. Prostituerade kvinnor sågs om en hygienisk utväg för tillfredsställande av det fysiska könsbehovet. Mannens könsinstinkt fick vid denna tid inte levas ut via onani, det vara ett själsligt och kroppsligt fördärv. Det fanns, gudbevars vetenskapliga bevis för självbefläckelsens konsekvenser. Nej tvärtom var samlaget den enda naturliga vägen för tillfredsställande av könsdriften. I praktiken innebar detta att till och med läkare kunde rekommendera manliga patienter att söka upp en prostituerad vilket också skildras i Fröken Friman.

Tyvärr lever denna myt fortfarande kvar och titt som tätt hör jag talas om den upphetsade mannen som i grunden är oförmögen att kontrollera sin starka drift. Även myten om den asexuella madonnan och den sexuella horan lever och frodas med den modifikationen att kvinnor ska vara sexuella men inte för mycket, det passar sig fortfarande inte…

I övrigt tycker jag mycket om serien om Fröken Friman och dess fantastiska svenska kvinnliga skådespelare.

 

 

Återuppväckt slicklappsmanifest

2008 skrev jag och min dåvarande chef Maria Sjödin ett slicklappsmanifest för RFSL. Det fick namnet, RFSL:s slicklappsmanifest – mot slicklappar men för sex! Detta manifest har fortfarande stor aktualitet. Under och efter Pride har slicklappar återigen kommit upp som ett förslag på säkrare sex, dock enbart i diskussionen om kvinnor som har sex med kvinnor. Jag har fortfarande aldrig hört slicklapp nämnas enbart i relation till män/killar som slickar fitta.

2009 skrev jag min magisteruppsats på Malmö Högskola om slicklappar. Det blev Sveriges största studie om kvinnor som har sex med kvinnor och säkrare sex. Studien fick namnet Som att slicka på en regnkappa. Nu under Pride publicerade min underbara ex-kollega och vän Lisa en fantastisk bild som gestaltar detta. Hade det varit idag hade rapporten som RFSL gav ut haft en otroligt bra bild som skulle kunna illustrerat framsidan;

Vad är då en slicklapp? Slicklappar finns i olika varianter. En slicklapp är en tunn duk, vanligtvis av latex, som man kan läggas över fittan vid oralsex för att undvika direktkontakt mellan fitta och mun eller anus och mun. Om man tar en paus måste man tänka på att inte blanda ihop vilken sida som använts mot den ena personens kropp och vilken som använts mot den andra personens mun. Slicklappar är för engångsbruk.

Bildkälla: http://www.umo.se/Sex/Skydd-mot-konssjukdomar/Slicklapp/

Det är alltid viktigt med säkrare sex och att skydda sig och sina partners från sexuellt överförbara infektioner. Därför är det viktigt med kunskap om säkrare sex och att använda kondom vid anala och vaginala samlag och att undvika sperma i munnen. Kvinnor som har sex med kvinnor får allt för lite information och även om kunskapen blir bättre så lever många fortfarande i okunskap. Däremot har RFSL och RFSU information om hur kvinnor som har sex med kvinnor ska kunna ha säkrare sex. Däremot rekommenderar ingen av dessa organisationer användning av slicklappar.

Råd om slicklappar är ofta missvisande och antyder att de utgör ett fullständigt skydd, vilket det inte finns någon som helst evidens för. Tvärtom är slicklappar inte alls testade på samma sätt som kondomer.

Slicklappar eller plastfolie erbjuder troligen ett visst skydd mot kontakt med kroppsvätskor under oralsex. (Richters, J and Clayton, S. 2010) The practical and symbolic purpose of dental dams in lesbian safer sex promotion Sexual Health 7(2) 103–106). Problemet är att om exempelvis två kvinnor använder slicklapp vid oralsex så är det mycket troligt att de också ägnar sig åt tribbing (gnidsex) och då är skyddet vid oralsex fullkomligt onödigt.

Personer som slickar en fitta behöver inte slicklappar på samma sätt som personer vilka har sex med en kuk. Risken att överföra infektioner är mycket lägre. De vanligaste sjukdomarna mellan kvinnor och personer med fitta är herpes och hpv vilket är mycket svårt att skydda sig mot.

Att klippa sönder en kondom och använda som slicklapp kan vara direkt vilseledande. En slicklapp tillverkad av en kondom är liten, svår att hålla på plats med mindre än att man använder två händer och dessutom knepig att flytta runt. Risken för att lubrikation skall komma utanför den lilla lappen och hamna i munnen på den som slickar är stor.

Efter en uppvaktning av Smittskydsläkarföreningen så tog de dessutom bort kravet på slicklapp för kvinnor som har sex med kvinnor och personer med fitta då det inte finns någon evidens för frågan.

Att propagera för slicklappar skapar orealistiska och oroande höga krav på kvinnor som har sex med kvinnor. Vår sexualitet skall inte problematiseras i onödan och därför behövs inte propaganda för slicklappar.

 

Ge dig själv en chans till ökad kunskap- läs ett seriealbum!

Hiv 2.0 är ingen bok utan snarare ett seriealbum om hur det är att leva med hiv i Sverige idag. Den bygger på olika autentiska röster. Det är Positiva gruppen Väst* som samlat in delar av livsberättelser under de senaste åren. Dessa har sedan gestaltats av  serietecknarna Hilda-Maria Sandgren, Hanna Stenman och Lina Vain Illalla. Resultatet är Hiv 2.0.

Albumet består av tre lite längre serier och ett antal kortare serier eller enrutingar. Den första längre texten är en fruktansvärt sorglig och sann historia om en mormor som inte längre får träffa sina barnbarn. Dotterns reaktion när mamman berättar om att hon bär på hiv blir till en smärre katastrof på grund av felaktiga uppfattningar och onödig rädsla.

En annan historia handlar om svårigheterna med att flirta, ragga och ligga när en skall berätta om att en bär på ett virus. En kär vän till mig har uttryckt det så fenomenalt bra så jag brukar alltid använda det här citatet när jag föreläser;

För det är just sexlivet som förändras med hiv. För mig har det blivit lättare att stanna hos en partner även om det inte är sådär stormande fantastiskt som man har läst i pastellfärgade pocketböcker att det ska vara. På gott och ont är det numera lite besvärligare att kasta sig in i nya sexuella relationer. Orka informera en gång till. Det blir ju aldrig bara: »Ok, nu har vi hånglat och händerna har börjat glida in under kläderna, enligt konventionens alla regler ska vi snart idka könsligt umgänge, men innan dess vill jag bara informera om att jag har lite hiv. Kan vi fortsätta nu? Nähä, men jag har typ jättelite hiv, knappt några virus alls.

Informationsplikten föreskriver att man ska uppge sin hivstatus innan sex. Men i realiteten innebär det att man också får informera om smittsamhet, sexuella praktiker, risker, virusnivåer, medicinering, allmänhälsa och förväntad livslängd, trauman, stigman och mobbning samt avsaknaden av trauma, stigma och mobbning. När den föreläsningen är över, har fingrarna för länge sedan slutat pilla.

Bild från sidan 44 i albumet Hiv 2.0

Tänk dig själv, hur kul är det att få nobben i sängen? Att ha sex med någon som bär på hiv men står på behandling innebär ingen risk. Att ha oskyddat sex med någon som inte vet om sin hivstatus kan däremot innebära en risk för överföring av hiv och andra sexuellt överförbara infektioner.

Den tredje storyn är mer av en solskenshistoria om att finna någon att älska och leva med. Förutom detta finns bra information och kunskap. Hiv 2.0 finns att beställa från PG Väst eller att läsa på nätet. Känner du att du inte har full koll, ägna en stund åt detta seriealbum  och skaffa mer kunskap.

Bild från sidan 10 i albumet Hiv 2.0

Jag har många vänner och bekanta som lever med hiv. Hur många de är har jag aldrig tänkt på för det har aldrig någon betydelse. Vissa är helt öppna med att de bär på ett hiv medan andra har berättat i djupaste förtroende med en försäkran om att jag aldrig skall föra det vidare. Några har säkert inte berättat och det är helt okey. Bara en fjärdedel av alla som lever med hiv är öppna. Varför är det så?  Jo, för att ett av de största problemen är fördomar och stigma. Idag finns mycket effektiva behandlingar som gör att viruset inte överförs till andra även om man har oskyddat sex. Ändå så är det människors föreställningar, fördomar och myter som ibland radikalt försämrar livskvaliteten för många som lever med hiv. Vi bär alla ett ansvar för att minska stigmat. Läs Hiv 2.0!

*Positiva Gruppen Väst är en rättighetsorganisation som arbetar för att stärka hivpositiva i sin livssituation. De ger hjälp till självhjälp och vänder sig till alla som är berörda av hiv, oavsett kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung. De har kurser, informerar om hiv och arbetar hela tiden med att förbättra villkoren för personer som lever med hiv.

 

Gråsalva, Zorn och syfilis

Hur många människor som drabbats av syfilis genom århundradena är oklart men det handlar troligtvis om många miljoner.

Innan penicillinet kom bestod botemedlet av både väldigt smärtsamma och tämligen verkningslösa kurer med kvicksilver och gråsalva. Kvicksilver var in på 1900-talet den vanligaste behandlingen mot sjukdomen.

Ur läkarebok av Henric Berg (1919)

År 1905 upptäckte två tyska vetenskapsmän efter lång och mödosam forskning den bakterie som orsakar sjukdomen. Idag behandlas syfilis med antibiotika.

Under läsningen av I smärtan riken drar jag mig till minnes att jag i min ungdom arbetade jag under några somrar som guide på Zorngården i Mora, hemmet  för konstnären Anders Zorn och hans fru Emma Zorn (även hon konstnär). Det viskades och skvallrades om att Zorn liksom så många av sina samtida kollegor hade syfilis. Detta var inget vi fick lära oss utan något det skvallrades om på raster och vid andra tillfällen. Tvärtom fick vi i våra guideturer berätta att hans dödsfall berodde på andra orsaker och att syfilis bara handlade om falskt förtal. Den fruktade och mytologiserade sjukdomen har varit en i Zornlitteraturen oftast förtigen kunskap. Det är skönt att vädra ut gamla instängda stigman och berätta historien om en sjukdom som då många led av.

Birgitta Sandström, konsthistoriker, var mellan 1989 till 2006, chef för Zornmuseet i Mora och har skrivit ett fantastiskt verk om Emma Zorn. Hon uppger att hon hittat gråsalva på Zorngården. Det fascinerade med deras hem är att det stått som det gjorde när Emma Zorn gick bort och deras tillhörigheter finns i mångt och mycket finns kvar i huset. I Sydsvenskan finns en intervju med Birgitta Sandström

– Jag hittade en flaska gråsalva i ateljén, kvicksilversalva. Det var det botemedel som fanns på den tiden.

Du hittade det?

– Ja, det låg i en låda i ateljén, uppe i Mora. Och sedan använde han sig av läkaren Edvard Welander, som var Sveriges främste expert på syfilis. Dessutom skriver Emma i sina efterlämnade ”Minnen” att Anders bröt sin hälsa ”i 37-årsåldern”.

 

Nämnde Edward Welander var överläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm och professor i syfilidologi vid nämnda institut. Han forskade på syfilisbehandlingar och deras effekt och var därmed med om att skapa grunden för kommande forskning.

Anders Zorns dör 1920, troligen beroende på hans syfilis och omfattande alkoholvanor. Emma Zorn överlever honom med 22 år.

Franska författare med syfilis

Många konstnärer och stora författare har lidit av syfilis. På Stockholms litteraturmässa stannade jag framför Alastor Press bokbord. De har sedan starten 2001 strävat efter att tillgodose spleen-ansatta sinnens och sensitiva själars behov av estetisk finkalibrering. Mina ögon fastnade på en bok med syfilissår, boken hette I smärtan riken och var skriven av

Alphonse Daudet och Edmond de Goncourt. 

Den franske författaren Alphonse Daudet led av syfilis i nästan 40 år och denna bok är en skildring av detta öde.

Uppskattningsvis led ca 15 procent av Paris befolkning av syfilis i slutet av 1800-talet. Behandlingarna var förfärliga. Den sjuke fick bland annat sitta naken i ett tält där endast huvudet stack upp under tiden en kittel med kvicksilver kokade under honom. Personerna kunde hängas upp i huvudet eller tänderna. Andra mediciner var vismut (en metall) eller arsenik.

I bokens inledning beskrivs den franska litteraturens tre stora syfilitiker:  Charles Baudelaire, Guy de Maupassant och Gustave Flaubert.

 Charles Baudelaire levde ett dekadent liv och tog olika droger, han dog 46 år utfattig i Paris. En huvudanledning till hans tidiga död var syfilis.

 Guy de Maupassant fick syfilis redan som ung. Detta ledde till  svåra psykiska problem vilket lämnat avtryck i hans författarskap. Han dog 1893 på en sluten vårdanstalt utanför Paris.

 Gustave Flaubert hade många olika sexuella kontakter och köpte gärna sexuella tjänster. Han fick syfilis, dog 1880 av en hjärnblödning

Den franske författaren Alphonse Daudet led även han av syfilis, i nästan 40 år. Den första delen av boken består av Alphonse Daudets nakna anteckningar om vägen mot en smärtsam död orsakad av syfilis. Den andra hälften är skriven av Edmond Goncourt och utgör dagboksanteckningar från hans umgänge med Daudet under hans sista år.

Daudet skryter vid ett tillfälle om att han fått syfilis från en sekreterare vid domstolen och inte någon prosituterad. Kanske var det ett sätt att försöka bita huvudet av skammen. Hans beskrivning av smärtorna är poesi, grymt gestaltad. Det är en rustning, grymt stramande över korsryggen i en snara av stål – glödande nitar, vassa som nålar.
I månader har denna rustning kramat mig, kan inte häkta upp den för att andas.
Vid ett tillfälle brister han ut i klagosång över att det tar så mycket tid att dö innan man dör…

I ett kapitel med reflektioner från kurorten Lamalou finns fabulösa gestaltningar av tillvaron där.

Patienterna konfererar:
– Gör det då!
– Gjorde det någon nytta för dig?
– Nej.
– Botad?
– Nej.
– Varför råder du mig till det då?
Vanvett

*

Mysterierna i kvinnornas plågor; klitorisjukdomar.
Svimningsanfallen hos den gamla 60-åriga kvinna.
     Kvinnans heroism inför sina sjukdomar

*

Monsieur C – och det ständiga oväsen han hör, som en ångvissla, eller snarare ett avloppsrör för ånga. Man vänjer sig vid allt.

*

Gamla fruktträd, berövade sin sav, förvridna som atatktiska: Lamalou.

Söndag 31 juli 1892 beskriver Goncourt sin vän Daudet som piggare. Han som länge har behövt stöd för att promenera själv i allén kan nu gå själv. Detta antas bero på en behandling vid namn Brown Séquards vilket bestod i subkutana injektioner av en vätska framställd av testiklarna från nyligen avlivade marsvin och hundar.

Boken är så djupt tragisk, plågorna är fruktansvärda men poetiskt skildrade och emellanåt är det mitt i allt elände också väldigt roligt.