Sex mellan två män bortanför klichéerna.

Caspar och David träffas på resecentrum på väg och ifrån olika ställen. Som magneter dras de till varandra och inleder en relation som får dem att pröva och ifrågasätta sina ideal och bakgrund. David flyttar in till Caspar och de blir pojkvänner i en vecka på prov för att se hur det känns. Efter en vecka ska relationen utvärderas. Det blir händelserik vecka framförallt inom de själva och i relation till omgivningen. De har helt olika bakgrund och även olika sexuell läggning vilket leder fram till konflikter som måste hanteras.

Det här är en bok av någon som älskar språk och skrivande. Den skulle däremot behöva en bättre redigering. Många gånger glimmar det till av språkliga och formuleringsmässiga guldkorn. Beskrivningen av en kvinna är en av mina favoriter;

Bakom honom kommer en kvinna med en brun Lilla My-tofs och en tunika vars mönster är en blandning mellan ett Rorscharchtest, utspilld juice och barnteckning.

Boken är skriven av Emil Åkerö, kulturvetare som inriktar sig speciellt HBTQ-frågor. Jag har träffat Emil i en rad sammanhang och det är sällan en författare lyckas fånga sin egen personlighet i så tydliga glimtar som i denna bok.

Frihet eller trygg tvåsamhet? I alla förhållanden gäller det att hitta en balans däremellan. Oftast så sker det förälskelsen klingat av men den finns hos Caspar och David från början. Det här är en svår balansgång som nästan alla brottas med, Hur mycket närhet ska det finnas och hur mycket avstånd? Det är två grundläggande mänskliga behov som båda behöver få utrymme. Balansgången i relationen finns som en röd tråd genom hela boken.

Längre än så kommer han inte för David snyftar inte längre utan gråter så att salta tårar droppar nedför Caspars bröst och mage.

Det här är en ovanlig bok då den inte lever upp till de vanliga stereotypa bilderna av vare sig maskulina eller fjolliga bögar. Caspar och David får vara primärt människor utanför stereotypa genusgestaltningar. Det finns scener i boken som är så välkomna i konstrast till konstruktionen av bögar som översexualiserade karikatyrer som ständigt lever sitt sexuellt utsvävande liv.

Sträcker sig mot skrevet, knäpper upp knappen, drar i dragkedjan, det är slakt innanför, tröttheten går genom kroppen, som en strömlinje. Han tar tag i Davids hand.
”David jag tror inte att det här funkar just nu. Jag är ledsen.”

I en heteronormativ värld brottas killarna även med att få epitetet bög klistrad på sin existens. Vad betyder det? När blir det en trång föreställning att leva upp till, en slags färdigstöpt form som en alltid måste förhålla sig till?

Helst vill han vända sig bort, eller säga att han är Davids kusin, för att slippa konfronteras med att behöva vara ”bögen” igen. Istället för att vara Caspar som är ihop med David är han bögen som har bögsex med en annan bög.

Män gestaltar ofta sin maskulinitet i grupp. Socialiseringsprocesserna präglas ofta av en tvingande heterosexualitet och när män är bögar blir det ännu viktigare att de är manliga män och riktiga bögar det vill säga inga fjollor. Sexism och ett avståndstagande från kvinnor i allmänhet och fittor i synnerhet är inte ovanligt när man umgås i vissa grupper av homosexuella män. I boken protesterar Caspar mot både synen på bögar men också mot obegripligheten i att förstå de kvinnliga genitalierna. Han hävdar tvärtom att det är mäns ansvar att hitta en karta för att hitta klitoris. Detta trots att precis innan ändå sagt att han aldrig varit med en kvinna

”Och du är medveten om att abara för att man är två killar så betyder inte det att man bara har sex hela tiden, eller hur?” Caspar plockar upp allvarlighetstråden, låter dem inte skämta bort det. Det sticker i honom, sticker av alla tillfällen då han behövt förklara och förklara och förklara för de toleranta heterosarna som vill väl  och vars skämt är en initieringsrit i en manlighet han inte vill tillhöra.

Om det är en mycket lyckad problematisering av stereotypa genus och sexualitetsmönster är det dock en stereotyp uppvisning av ett möte mellan två killar från helt olika klassbakgrund. Jag som vanligtvis slukar böcker där jag kan identifiera mig i en klassresa från arbetarklass till medelklass så blir det för mycket av det goda till slut. Det blir alltför tröttsamt ensidiga upprepningar även om jag fnissar förtjust i att jag emellanåt hör ekot av författaren själv mästra någon som inte riktigt har samma intelektuella kapacitet.

David ger Caspar en komplimang;
”Ja, som Manet eller Monet eller vad han nu heter.”
”Nu är det ju rätt stor skillnad på Éduoard Manet och Claude Monet, Monet är ju impressionist till att börja med och jag vet inte riktigt om jag vill bli jämförd med några oskarpa näckrosor”

Jag älskar bokens skildringar av de sexuella mötena. Det blir hett och naket. Ett citat kommer jag att använda i kommande föreläsningar för det beskriver sexualitetens komplexitet på ett fantastiskt sätt.

Suga av någon gör man rätt enkelt, det kan vara en snabbt avklarad affär eller ett konststycke i flera akter. Det kan vara en vedergällning med en axelryckning eller ett passionerat sätt att säga det som inte munnen inte förmår att formulera med ord. Sex kan vara komplicerat, lidelsefullt eller bara en känslomässig uttömning och behöver inte vara mer än vad man gör det till.

Boken andra stora tillgång är en levande interaktion mellan två homosexuella (män)niskor som försöker hitta fram till en gemensam relation. Det blir så tydligt med svårigheterna i relationsskapande där vi upprepar många av våra tidiga beteendemönster, vill ha trygghet och frihet, utrymme och vara behövd. Därtill har vi hela det individualistiska och postmoderna samhället att förhålla oss till. Mitt i allt detta uppstår kärlek, konstruktion eller inte. När den finns där måste vi oss förhålla oss till det och se om där finns något bortom förälskelsen.

Caspar känner sig mer naken och utlämnad än vanligt, han har legat med fler killar än vad han kan vågar räkna till. Även om detta är en väldigt enkel rutin som han har genomgått och genomlidit med att för många män och killar än vad han vågar räkna till och trots att det knappt ens är sex ur hans eget och många andra bögars penetrationsfixerade normativa tänkande där tre-stegs-raketen med ”hand-oralt-analt” känns som en inlärd och utlärd läxa i form av korvstoppning, så känner han för första gången rodnad på sina kinder. Han skäms inte, men det känns som att det finns mer substans i deras enkla rörelser än vad det någonsin har funnits i alla dessa både knapplösa och namnlösa knull han haft men inte minns. 

Boken rekommenderas varmt!

 

För att de ville det

Den medelålders Tess har flyttat till Egypten efter att hon träffat sin stora kärlek, Omar. Hon försörjer sig som internetterapeut och tar emot sina klienter framför datorn. Omar dör plötsligt och oväntat ifrån henne. Men hon blir kvar i Egypten. Hon börjar på en kurs i salsa för att han hon vill känna något i kroppen som liknar sex men ändå inte är det. På salsakursen faller hennes ögon på Rodriguez som är läraren. Hans relation och maktspel med flickvännen Isabella fascinerar henne då den verkar bygga på dominans och underkastelse. Hon bjuder hem dem båda.

Rodriguez och Isabella talar med Tess om sitt förhållande. Isabella är den underordnade men styr fullständigt över sin underkastelse och visar inte de känslor som Rodrigo häftigt tycks längta efter. Han älskar att dominera och bestraffa henne med samma intensitet som han vill att hon ska ge sig hän till honom även i kärlekens tecken.

På Natur och Kulturs hemsida står det att Kajsa Sundins nya roman handlar om sex, för en enkelspårig människa som mig räcker det för att väcka min nyfikenhet.

Fotograf: Ylva Sundgren

Boken är i många stycken en fascinerande beskrivning av BDSM. Isabella förklarar; Föreställ dig att du har tio bilder av vår relation. I nio av dem ser det ut som att du är en fruktansvärd person och jag liksom råkat i händerna på dig. Det kan vara som den gången när vi låtsades att du bedrog mig med den där andra kvinnan. Eller som den gången när du lämnade mig i rummet med alla spikarna. Men i den tionde bilder förändras perspektivet och man kan se sig själv utifrån och tolka bilderna på ett helt annat sätt.

Rodrigo beskriver som många BDSM-utövare att detta var något som han erfor redan som barn; När Rodrigo var liten hade han en leksak som gav ifrån sig elektriska stötar. Han förstod direkt hur han skulle leka med den. Han insåg något om sin kropp och han kunde tänka ut det vildaste sätt att använda den där leksaken på. Det tog en halv livstid att förstå att den kunskapen handlade om sex.

Rodrigo vill vara på gränsen där saker håller på att gå över styr men det handlar aldrig om ilska och frustration, aldrig om att förstöra eller skada. Jag tänker på titeln på en avhandling om BDSM av Lotta Carlström, BDSM: paradoxernas praktiker. Han gör det för att de ville det…

Historien förs framåt och triangeldramat växer och slår sedan ut i blom på ett lite oväntat men behagligt sätt.

Detta är inte primärt en BDSM-skildring, inte heller en erotisk roman även om den bär spår av båda. Det handlar lika mycket om tomheten efter sorg som inte går över och om mänskliga relationer och intimitet. Det är en lockande roman som jag liksom slukar ändå ger den ett fragmentariskt intryck och blir vag och faktiskt lite ljummen emellanåt.

 

Kärlekens tunga är vass…

I mitt kök ligger en hög med böcker som skall tillbaka till bibblan. Det är sällan tomt där, många böcker går och fram och tillbaka till Stockholms Stadsbibliotek. Överst i högen låg en guldskimrande bok som jag läste ut redan innan påsk men som jag verkligen ville blogga om innan den skulle tillbaka.

En dag när jag var hemma och sjuk kom ett eget ex i lådan signerad av författaren själv. Det gjorde mig genuint lycklig.

I det allra första kapitlet Jag älskar lesbianer så radar Anna Åhlund upp de ständigt återkommande klichéerna, fördomarna och de alltid så jävla välvilliga idiotfrågorna som  de flesta lesbiska någon gång fått i ett socialt sammanhang. Det är alltid från

”Åh vad kul att du är lesbisk! Lesbianer är ju jättetrevliga! Min syrras kompis är det. Hon är så himla rolig. Hon heter Linda, känner du henne?”

eller

”Jaha så du är lesbisk? Men hur kan du veta det om du inte ens varit med en kille? Vaddå du har varit med en kille också? Men då är du inte lesbisk. Då är du bi!”

Detta mästerverk kan ses som vår gemensamma hämnd på alla som fällt dessa oerhört tröttsamma kommentarer. Här blir det till och med roligt när de illustreras av Åhlunds fulcharmiga figurer och de får framstå i all sin djävla enfald och idioti. I kapitlet efter låter hon dessutom Rövhatt (en random manschauvinistisk heterosnubbe) bli nedpissad efter diverse vanliga kvinnoförnedrande kommentarer.

Ett av de längsta kapitlen heter precis om boken, Kärlekens tunga och fokuserar på en tvåsam destruktiv relation mellan två kvinnor. Kapitlet är en tragikomisk historia om ett uppbrott. En av kvinnorna agerar med överlägsen egoism och är totalt självcentrerad i relation till den ångestladdade andra. Det otäcka är hon inte äger någon form av självinsikt utan säkerligen känner sig förfördelad.

Det är ett fysiskt smärtsamt kapitel att läsa. Jag mår illa när jag ser på bilderna och läser texterna. Tyvärr är det inslag som går att känna igen både från mitt eget liv och vänners men också från många års arbete med våld i nära relationer. Sättet som den ena hela tiden lägger ansvaret på den andre som blir förvirrad är så otroligt nedbrytande.

 Och sedan att ändå, trots allt, längta tillbaka till en relation som inte var bra. Så otroligt mänskligt och så otroligt tragiskt.

Det mesta i boken är så bra och kaxiga gubbar får svar på tal. Åhlund driver med de där tröttsamma typerna som förnekar personer som använder hen sitt eget pronomen och de egentligen så jämställda fina snubbarna.

Anna Åhlund är konstnär och illustratör. Hon har tidigare gett ut ”Fortfarande konstig stämning men ingen verkar bry sig” och ”En snippa om dagen”.

Ask the Sexpert!

Jag har många förebilder i mitt yrke och idag fick jag ytterligare en. Min fantastiska arbetsplats erbjöd igår en möjlighet att se filmen Ask the Sexpert, om doctor Watsa som är Mumbais främsta sexrådgivare. Det är slående hur lika frågorna är världen över. Frågor runt utebliven erektion och frånvaron av klitorisstimulans som gör att orgasmer uteblir och lusten minskar.

Dr Watsa har en sexspalt i Mumbai Mirror och besitter förmågan att skriva korta och kärnfulla svar i sina frispråkiga sexspalter som är helt i avsaknad av moralism. Hemma tar den 92-åriga mannen emot både par och ensamstående för konsultation runt sexologiska frågeställningar. Han är gynekolog till professionen.

Atul Loke / Panos Pictures

 

Missa inte möjligheten att se denna film på Tempo dokumentärfilm festival lördag 10 mars, kl. 17:15.

Alla gillar inte hans arbete och i filmen får vi också följa en kvinna som vill dra hans verksamhet inför rätta. En viss oro finns hos Dr Watsa men på sitt humoristiska sätt påminner han rättsväsendet om sin ålder och att det inte kanske finns så mycket tid kvar för hans del så om det tänker väcka åtal brådskar det.

Dr Watsas humor i relation till kompetens är fantastisk. På hans Facebook går det att läsa följande: To all those readers who invited me over a cup of tea, here is why I don’t turn up.
Invite me for a coffee maybe.

En man som är orolig för att frun föredrar bananer framför honom själv får följande svar; Var mer omtänksam, lär dig om förspelets konst. Så kommer hon kanske att framöver välja dig framför en banan varje gång.

Q: My family is demanding that I get married. How can I ascertain if the girl is a virgin?

A: I suggest you don’t get married. Unless you appoint detectives, there is no way to find out. Spare any poor girl of your suspicious mind.

Q: My friend thinks that her breasts are getting larger because of masturbation. Is this possible?

A: No. Does she think her clitoris is an air pump?

För något år sedan kom han ut med en bok med titeln It´s Normal. Frågan om vad som är normalt är även den en global frågeställning

Återkommer om boken för den var jag naturligtvis tvungen att beställa ett ex av.

 

 

 

Kärlek, slidkransar och att bli kåtkär.

Kärlek kräver mer än tusen ord är rubriken på en artikel ett nummer av Språktidningen, från i år. En tidning som jag emellanåt tar en prenumeration på.

Nämnda artikel är skriven av Katarina Byding och Mona Blåsjö. Författarna bakom boken Orden vi älskar med. Här fortsätter de sina spaningar och reflektioner över olika relationsord. Från engelskan kommer till exempel commitment och crush, där commitment ungefär står för ’engagemang’, och crush är en förälskelse på avstånd, någon som man (ännu) inte har en relation med.

Idag finns ett enormt behov av nya ord för ombildade och nya familjeformer. Stjärnfamilj är den egendefinierade familjen där släktskap, kön eller antal personer  inte spelar någon roll. Exfamilj är en familj som en tidigare levt i. Särbo som enligt mig är ett etablerat begrepp nämns för särboende partner, flersamma relationer handlar om personer som har flera relationer parallellt, utan att vara otrogen. Sedan nämner de det där avskyvärda begreppet är du lite busig i dag vilket betyder något helt annat än på lekplatsen. Det borde enbart gälla ungar med glimten i ögat och inte män utan urskiljning som försöker flirta men mest liknar bulldozrar med ovanligt rik uppsjö av kukbilder.

Man kan också se det som att de här sätten att leva tillsammans alltid har funnits, men under ytan – man har inte pratat om dem. Man pratade till exempel inte om att statsminister Per Albin Hansson i början av 1900-talet hade två familjer samtidigt.

Nya kreativa ord som kärleksvänskap finns nämnda. De senare betyder en vänskapsrelation som gränsar till kärleksrelation.

Myten om mödomshinnan är ett faktum världen över. Därför medverkar en av mina favoritforskare Karin Milles med en artikel om slidkransen. Många unga snippbärare och tjejer har inte bara undvikit sex, utan även att springa, hoppa, gympa och rida. RFSU spred ordet slidkrans för att visa på att det inte existerar någon hinna som kan spricka vid penetrerande sex med penis i slida. Ordet finns numera i nyordlistan. Karin Milles har tillsammans med professor Kerstin Fugl-Meyer gjort en studie där de kontaktat ungdomsmottagningarna i Storstockholm. Ordet användas av de allra flesta professionella. Vissa ungdomarna  tror däremot fortfarande på myten om en hinna även om det vanligaste var att det var en myt eller som någon så fantastiskt uttryckte sig, patriarkalt trams. Sammanfattningsvis så finns ingen enighet, fortfarande säger vissa mödomshinna och tycker att det enbart är tramsigt med att använda nya ord som om det i sig skulle skapa förändring. Andra som RFSU tycker att det är viktigt att ha ord som gestaltar vad det egentligen handlar om, den töjbar krans i slidan. Ord kan ha politisk sprängkraft avslutar Karin Milles och använder en glasögonmetafor. Om vi använder glasögon som skärper synen så är ordet slidkrans ett bättre ord för att förstå hur det ser ut hos snippbärare.

Det svenska språket är ibland begränsande, jävligt torrt och tråkigt hävdar författaren Eija Hetekivi Olsson. I en spännande artikel beskrivs hur hon språkfångar saker som hon vill  förmedla. I hennes bok om förortsliv gick det inte att skriva akademiska utan hon behövde skriva på förortska. Boken Ingenbarnsland (som jag nu har bokat på biblo) beskriver hur Miira blir kåtkär i sin bildlärare. Hon kampkrampar hans lärarkropp och pressar pannan mot hans mansnacke och mörkmorrar. Språk är starka klassmarkörer och Miira har följdaktligen spärrat vissa ord som fika, fräscht, trevligt och mysigt. Håll ögonen på Eija Hetekivi Olsson. För vad sägs om att ögonhyscha någon som rumpstirrar?

Flickan och skammen

År 2000 skrev jag en c-uppsats i tros och livsåskådning på teologiska institutionen på Uppsala universitet. Titeln var, Vägra kallas hora! – En studie av hora/madonna dikotomin i myt och verklighet. Upptakten till den där uppsatsen var att jag under en tid arbetat på Tierps sjukhus som kurator. Jag pendlade med buss till Uppsala och i busskuren utanför sjukhuset fanns ett  klotter. Ofta stod jag och funderade på vad raderna ”PIA FREDRIKSSON KLASS 8B I ÖRBYHUS ÄR EN FET JÄVLA FITTIG HORA!”innebar för henne det berörde och vilket samhälle som det speglade. En tjej som jag intervjuade inför uppsatsen hette Linda och var 17 år och sade såhär; Har man fri sex ofta är man horig och slampig, har man aldrig sex är man pryd. Skillnaden mellan att vara okej och en hora verkar för mej hårfin! Hur lätt är det att leva efter killarnas krav? 

För någon månad sedan kom Katarina Wennstam ut med en ny bok. Det är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, och är skriven i samma anda som de tidigare utgivna böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.

En av kvinnorna som Wennstam intervjuat säger: Man får inte underdriva för mycket, för då verkar man ju vara värsta nuckan – men han skulle aldrig kunna hantera att jag har legat med så många som jag faktiskt har gjort.

En annan kvinna berättar att hon alltid tyckt om sex och därför följaktligen fick epitetet hora. Det var ett stort problem att vara kvinna och gillar sex. Hon menar att tjejers kåthet ska tystas ner, knappt finnas.

En tredje berättar: Och även om jag inte ville, tänkte jag att de män jag har mött är ju sådana… kåta. Och om de är kåta så får man väl ställa upp. Det känns som om jag i hela mitt liv har fått lära mig att vi kvinnor finns till för mäns sexuella tillfredsställelse.

Här menar Wennstam att tjejer som gång efter annan blivit kallad hora och slampa till slut tar den roll som samhället tilldelat dem både utifrån andras förakt och det egna självhatet och slutar med att säga att vi måste förpassa hora-madonna komplexet till skräphögen.

I bokens inledning lyfter Wennstam fram att tjejer själva sprider horrykten om andra tjejer En socialpsykologisk förklaring är att det handlar om internaliserat förtryck, det vill säga att kvinnor själva har internaliserat den manliga blicken och värderingen om slampor i sig själva. Det handlar också om att definiera sin egen kvinnlighet inte bara utifrån vem man är utan också utifrån vem man inte är. Även kvinnlighet är hierarkiskt ordnad och värderas olika. Längst ner på stegen står horan. Hon refererar till en amerikansk avhandling  Good Girl att horstämpeln primärt används för de tjejer som inte lever upp till den feminina kriterierna. Tjejer får inte vara slampor men inte heller oskulder för de var misslyckade och lite tragiska. De förväntas utforska sin sexualitet men enbart försiktigt och diskret inom den givna mallen. Antalet partners får inte vara för många och de fick inte gå killarna till mötes för lätt.

Författarbild av Elisabeth Ohlson Wallin

Katarina Wennstam drar fram flera intressanta exempel från kultur och populärkultur. Hon nämner hur det vanliga är att manliga vänner på bröllopsmiddagar håller tal till brudgummen och pratar om hur vild han var i ungdomsåren och hur lätt han hade att få ragg men hur glada de är att han nu hittat fröken X. Det omvända är dock omöjligt. Hon fortsätter om hur vitt är färgen för oskulden vid bröllop och de fruktansvärda sedvänjan att låta brudens far leda dottern upp för altargången till den blivande maken.

Hon nämner också succubus-gestalter som jag skrivit om tidigare. Demoner som antar gestalten av en vacker kvinna och förför män. De är farliga kanske just därför de har en stark sexualitet. En kåt kvinna är en farlig kvinna. Därefter berättar hon om den svenska filmatiseringen av Män som hatar kvinnor att Lisbeth Salander (Noomi Rapace) och Mikael Blomqvist (Michael Nyqvist) har sex med varandra och Lisbeth rider Mikael till hon får orgasm. Därefter lämnar hon honom för en cigarett på trappan. Hon är sexuell på egna villkor och detta blir en ovanlig scen. Däremot i den amerikanska versionen så grenslar Lisbeth Daniel Craig som spelar Blomqvist men då tar han tag i henne och med stor kraft får han henne under sig istället och samlaget fortsätter med den patriarkala könsmaktsordningen upprättad. En annan reflektion från populära filmer är skräckfilm, deckare och tv-serier som ofta handlar om hur en ung kvinna hittas mördad ofta med bakgrund som prostituerad, porrfilmsskådespelare eller levt ett liv som ”sexuellt lösaktig”. Vår tids fabel är deckaren, och den kommer ständigt med undermeningen att kvinnor ska passa sig för att vara lösaktiga.

Ett viktigt kapitel handlar om socialt utsatta tjejer och här finns referenser till Astrid Schlytters studie Kön och juridik i socialt arbete där Schlytter studerat länsrättsdomar gällande LVU (lagen om vård av unga). En bok som haft stor betydelse för mig. För att pojkar respektive flickor skulle tvångsomhändertas rådde olika informella regler. För tjejer handlade det främst om beteendet, exempelvis om en tjej haft sex med flera killar på en fest så handlade detta om berusningen medan det för killar handlade om den faktiska konsumtionen av alkohol eller droger. Flickors sexualitet granskades och värderades utifrån klädsel och beteende medan pojkars sexualitet inte synliggjordes alls. detta är inget nytt utan redan på 1970-talet så skrev Skå-Gustav om samma fenomen. Ändå går Wennstam inte vidare med detta. Frågorna om hur professionella kan medverka till att synliggöra och ifrågasätta normerna som bakomliggande faktor till att framförallt tjejer och kvinnor upplever så mycket skuld och skam kommer aldrig.

Wennstam refererar till Leora Tanenbaum och hennes bok Slut! om hur det idag är ännu svårare för tjejer att veta hur de skall bete sig då de får så många dubbla budskap. Tjejer ska vara sexiga men inte för sexiga. Flickor förväntas att dölja om de är kåta och vill ha sex. Tanenbaum citerar Spike Lee-filmen där Mars Blackmon säger att alla män vill ha sexgalna tjejer. Vi vill bara inte ha dem som våra fruar. Tjejer och kvinnors lust balanserar hela tiden på gränsen till att vara äcklig och smutsig eller för tydlig. Mäns sexualitet ses däremot som mycket mer svårkontrollerad och kraftfull.

Boys will be boys. And girls will be ”sluts”
Leora Tanenbaum

Synen på sex skiljer åt beroende på om en uppfattas som kvinna eller man och detta ger olika möjligheter att leva ut sin sexualitet. Maskulinitet ger generellt män större möjlighet att leva ut sin sexualitet. Min professionella kollega Pelle Ullholm på RFSU finns intervjuad i boken och lyfter fram många viktiga perspektiv.

– Det här är en tvångströja inte bara för kvinnor utan också för män, de förväntas vara kåta hela tiden. Det finns också en förväntan kopplat till traditionell heterosexualitet som så klart inte alla känner igen i sig själva. Det finns rätt många killar som inte är intresserade av att vara players, men det är ändå en position som tolkas som positiv i grunden, en position som ger status, säger Pelle Ullholm.

Detta är ett otroligt viktigt ämne och kanske därför blir jag ändå besviken när jag når sista sidan. Katarina Wennstam beskriver en verklighet som varit i faktum i flera hundra år. Problematiken är lyft i många olika sammanhang och jag skrev en uppsats om detta redan 2000. Vad är det nya i hennes bok? Inte så mycket, tyvärr.

Jag saknar väldigt mycket en diskussion runt självdestruktivtetsdiskursen runt kvinnors sexualitet i relation till tjejer som har mycket sex, många olika partners, tittar på porr, säljer sexuella tjänster, gillar BDSM och analsex mm. Att bekräfta förståelsen av tjejer som offer blir ett sätt att undvika ett skuldbeläggande men konsekvensen kan bli att de fråntas rätten till sin egen sexualitet. En negativ bieffekt blir att sex är någonting farligt för tjejer. Sex används som ett sätt att skada sig själv och den kvarvarande känslan kan vara att sex (utanför normen) är lika med våld och således inget som en ”sund” tjej skulle vilja ha. Tjejerna har sex för att de är offer för sexuellt våld, skadade. Tolkningen av samma beteende blir olika beroende på om det är en tjej eller en kille. Killar blir svårare att placera i en offerroll då sex är en del av den manliga identiteten. De tillåts att ha kvar sin aktörsroll men till priset av att de inte blir sedda som några som kan behöva stöd. 

Till sist, vad kan vi då göra för att få bort ”slut-shaming”?  Jag vill avsluta med ytterligare citat från Pelle Ullholm;

Det är sorgligt att vi år 2016 fortfarande inte låter alla som älskar sex eller vill uttrycka sin sexualitet få göra det på det sätt de själva önskar. Vi kan få bort det genom att själva inte delta i ryktesspridning, genom att stötta personer som blir utsatta och genom att ifrågasätta ryktesspridningen i sig. Det är egentligen inte svårare än så, säger Pelle Ullholm.

 

Jag och Karolina i Aftonland

Idag kom nomineringarna till Augustpriset, boken som jag läste ut igår och skriver om här fanns med.

Karolina Andersson är professor i konstvetenskap. Hon arbetar på Stockholms universitet och lever ensam i lägenhet efter ett uppbrott från en lång relation med Karl Johan. Hon får en ny doktorand som bedrivit ett års studier i Berlin men knappt hört av sig till henne. Han har hittat en tämligen okänd kvinnlig konstnär, verksam runt förra sekelskiftets som skulle kunna förändra svensk historieskrivning. Karolina älskar konst, sex med män och vin. Det sistnämnda kanske lite för mycket. Hennes avhandling hette något i stil med förförerskor och förgörerskor, om den farliga kvinnan vilket inte är svårt att förstå att även är en beskrivning av hennes själv. Hon lever ett liv som utifrån kan te sig både framgångsrikt och intressant men bakom ridån i hennes eget inre finns en tomhet och ensamhet som bär  depressiva drag.

Den här bokens olika delar blev för mig mer värdefull än handlingens förlopp. Det var en riktig bra bok med spännande handling men ändå var delarna mer värdefulla just för mig.

Foto: Göran Segeholm, Nordstedt

Therese Bohman är författare och kulturjournalist och har även skrivit Den andra kvinnan (2014).

Detta är en roman om att stå utanför tvåsamhetsnormen. Soliga söndagar var vad hon hatade mest av allt nu förtiden, de var de mest uppfodrande av dagar då männikor tittade undrande på henne om varför hon inte hade något sällskap till Fotografiska. Efter ett sexuellt möte med en gammal klasskamrat i Gusum frågar mannen om hon börjat dejta efter sin separation och Karolina förvånas över den rationella frågan som att ett singelskap logiskt nog bör följas av dejtande som att anmäla sig till a-kassan efter att ha blivit arbetslös. Karolina är inte en monogam person i den mån de existerar. Även under en lång relation med en man var hon otrogen, vid något tillfälle med två män samtidigt. Hon brukade föreställa sig tillvaron som ett kraftnät av attraktioner där människor studsar fram och tillbaka i, där inget är konstant eller självklart. Ibland kan man luras att tro att det är det, att alla relationer vilar på en stadig grund, men nästan alltid finns det en öppning. Ingenting var fast, ofta var det inte ens fast från början.

Det är också en komplex beskrivning av en kvinna som tar för sig i sexuella hänseenden och det är Karolina som förför och i viss mån också förgör, både sig själv och andra. Det är omöjligt att inte tänka på den pågående ensidiga porrdebatten som tidvis framstår som så enfaldig när kvinnor inte ses som aktiva porrkonsumenter

Hon öppnade ett nytt fönster i webbläsaren och skrev i adressen till en av de porrsajter som hon brukade besöka ibland. På sätt och vis kunde det betraktas som forskning tänkte hon, hon sysslade trots allt med kvinnobilder. På startsidan fanns de senaste filmerna, Ebony honey gets it deep, Mature lesbian licking, Chubby teen swallows it all. Hon hade kunna nöja sig med vad som helst, bara det kändes förbjudet så dög det för henne och på arbetsrummet kändes allt förbjudet. Hon valde en film med två män och en kvinna, en brunett med stora bröst som blev tagen i en skinnsoffa av de båda männen som var generiskt porrfilmssnygga, overkliga och egentligen inte alls särskilt upphetsande just därför, men vetskapen om att någon skulle kunna passera i korridoren utanför, kanske till och med knacka på dörren, gjorde att hon kom nästan genast.

Senare i boken beskriver Karolina den tyske symbolisten Franz von Stucks mest berömda målning på en kvinna med ormar. En bild från den tyska symbolismen beskrivs föreställa Bibelns Eva som fallit för frestelsen utan skam. Eva som oftast framställs som skamfylld, gråtande med hukat huvud och syndfull kropp. Stuck hade istället målat en kvinna som inte skäms över sin sexualitet. Ibland tänker jag på att det moraliska inslaget i porrdebatten och över det faktum att kvinnor inte skäms över sin kåthet och att de i sig nog faktiskt väcker en hel del personers oro och ilska. Det som förargar mig mest är när dessutom människor har mage till att påstå att ingen skulle kunna njuta av sex på det sättet.

Det är alltid spännande med litteratur som föder nyfikenhet på faktan bakom olika beskrivna fenomen. Hon beskriver en målning av  Gustav Adolf Mossas Elle som föreställer en gigantisk naken kvinna med svällande bröst och som satt ihopkrupen på en hög med små människor – blodiga kadaver av manskroppar, såg man om man tittade noga. Hennes blick var kylig. Mellan hennes lår kurade en liten djävul ihop sig.

Googlar på konstnären och läser, letar rätt på bilden och konstaterar att den är fantastisk.

Liksom Karolina är jag upptagen av listor som människor har sagts konstruera över vad de saknat i sina liv och vad de ångrat att de inte lagt mer tid på vid sin dödsbädd. Naivt, jag vet, för den stunden är satt i sin specifika kontext och kan naturligtvis inte motsvara upplevelsen i en annan del av livet. Karolina refererar till en lista på någon klicksajt, som sade bygga på intervjuer med personer som jobbade i den palliativa vården. Den hade rangordnat vad människor oftast ångrade på sin dödsbädd. Att de inte haft mer sex kom överst på listan. Efter den reflektionen erbjuder hon en kulturchefen på en av Sveriges största dagstidningar, en upptagen men attraktiv man att följa med henne hem. Tomheten som hon erfar efteråt får henne att reflektera över Eleonora av Akvitanien, den franske 1100-tals drottningen som låtit inrätta en kärleksdomstol. Var det egentligen inte så att Karolina förtjänade denna man mer än den skådespelande flickvännen. Samtidigt är hon väl medveten att  kärlek inte är något en kan förtjäna, inte ett konto där vissa ständigt har ett minussaldo och kan förvänta sig att någon ska göra insättningar så det hamnar på plus igen. Karolina reflekterar liksom jag så ofta gör över hur så många i sociala medier skriver att de förtjänar olika saker eller är värd det. Vad det handlar om är olika, ibland är det en god middag på restaurang, ett lyxigt och kanske inte helt nödvändigt inköp eller en partner.

I gångarna under Slussen låg människor och sov, på kartongbitar och skitiga madrasser med sina tillhörigheter i blå Ikea-kassar, det luktade illa där inne, av smuts och kropp. Kanske tycker man att förtjänar ett betyg eller en befodran för att man har arbetat hårt, men i verkligheten är livet fullt av tillfällen då insats och ansträngning inte står in någon som helst proportion till utdelning. Man har inte förtjänat att sova på en kartong i en pisstinkande gångtunnel, lika lite som man kan förtjäna kärlek.

Så vidrigt att inget i livet gick att förutse. Kanske var det ett mått på livsduglighet, hur väl man klarade att gång på gång, anpassa sig till hastigt förändrade förutsättningar utan att bryta ihop eller bli galen.

Karolinas nuvarande forskning handlar om Manpanzee vilket handlar om en hybrid mellan schimpans och människa. Eftersom schimpansen till 98 % är likt människan så har det spekulerats i att de skulle gå att förena. Det enda kända seriösa avelsexperimentet gjordes i Sovjet på 1920-talet av en person, Ilya Ivanov. Även det blir jag nyfiken på och måste läsa mer om. Han försökte tydligen i en serie experiment med mänsklig sperma göra en honschimpans gravid men misslyckades och 1929 gjorde han en rad försök att inseminera en kvinna med sperma från en schimpans. Det slutade dock med att han fick kritik och senare arresterades. Karolina tänker mycket på den ryska kvinnan som gav sin kropp till vetenskapliga experiment och lät sig insemineras med sperma från en schimpans för att kunna föda en ny sorts människa till staten. Hon fanns en mening med livet genom att finnas för Ilya Ivanov och att faktiskt vara behövd av någon.

Ilya Ivanov

Kanske är min identifikation med bokens Karolina så stark trots våra uppenbara och omfattande olikheter då vi båda drivs av en vilja att underkasta sig något större, vetenskapen, konsten eller religionen. Vi bär också på samma motstånd där vi inte kan hantera för enkla förklaringar, brist på intellektuell trovärdighet och den stora besvikelsen när en avslöjar det en så gärna ville tro på som något som faktiskt inte håller för kritisk granskning.

 

 

 

 

Att gå emot normen är som att hamna utanför tiden. Som att ha ständig jetlag och aldrig kunna sova ikapp.

Ibland, det är sällan men ändå ibland läser man en bok där man absolut inte vill att den skall ta slut. Det är precis vad jag gjort nu. En bok som lätt kommer att kvala in bland årets bästa. Den här boken handlar om Jonna, Adrian och Mika. Tre helt olika personer vars vägar korsas i oväntade möten.

Boken jag har läst heter Jetlag, är skriven av Bobbi A Sand och utgiven på Transcenders media.

Jonna är tillsammans med Mattias sedan sju år tillbaka. De lever i en fin och trygg relation vilket börjar skava hos Jonna medan Mattias vill att de ska gå vidare med barn och hus. Det är inte svårt att känna igen sig hos paret som nu lärt känna varandra och vet hur sexakten kommer att gå till i detalj, att veta hur den andra rör sig och kunna förutse hur tillfredsställelsen ska ske för att den andra skall få orgasm. Det handlar om att älska någon men ändå känna stark nyfikenhet på hur det är att ha sex med andra.

Det var bara det att hennes törst inte handlade om att för en natt få känna en okänd persons hud mot sin, utan om hela upptäckten av en annan människa. Att se någon och bit för bit avtäcka mer. Det huden bara var en del av den varma och skälvande helheten. För det räckte inte en enda natt. För det räckte inte att bara få vara hud mot hud.Hon behövde också få dricka ur en annan persons ögon som om det vore en brunn. Och hon behövde bli drucken tillbaka.

Hur kan resan från en monogam tvåsamhet till en polyamorös/öppen relation se ut? Är det möjligt att genomdriva den utan att någon behöver offras sina egna känslor.

Mika är svart kajal och ibland en blå korsett. Inuti honom finns en stekel som långsamt äter upp honom inifrån. Han är en skör person som letar efter sin tvilling och lever mest i en fantasivärld som emellanåt kan uppfattas som ett gränspsykotiskt tillstånd.

Adrian Wendel är en karismatisk rockmusiker och både Mika och Jonnas idol. I bokens inledning har han en spelning som inte är fulländad då han han är krasslig och febrig. Han tvingas söka läkare och läget är mer allvarligt än vad han tänkt sig.

I den här boken är det främst männen som längtar efter de frånvarande och ibland ouppnåeliga kvinnorna. Adrian längtar efter sitt ex, den rebelliska Rickie. Mattias längtar efter att få bygga bo och skaffa barn med sin Jonna. Det var länge sedan jag läste en bok med så komplexa romangestalter vilka är fullkomligt fri från alla förutfattade genus- stereotypa beskrivningar och klichémässiga beskrivningar. Här finns dessutom oproblematiskt formulerade kåta kvinnor.

Sexleksaksbutiken Silver och Salt som ägs och drivs av flatan Vanda och utgör ett nav runt vilket huvudpersonerna rör sig. En repbondage workshop i Silver och Salt slutar på ett oväntat sätt och en stark och föredömligt skildrad het sexscen utspelar sig – en riktig trosfuktare.

En ljus upprymdhet gnistrade. Det är första gången jag knullar en kille, tänkte hon, istället för han mig. Jag tog honom. 

Jonna, Adrian och Mika slits mellan sina hemliga drömmar och sin önskan om att passa in. för som Bobbi A Sand uttrycker det:

Att gå emot normen är som att hamna utanför tiden. Som att ha ständig jetlag 
och aldrig kunna sova ikapp. 

Alla tre bär på sin alldeles egen skuld, längtan och drömmar, men går det verkligen att få ihop drömmar och verklighet?

Köp boken, den är billig (bara 139 kr) och såå läsvärd!

Alla bilder är hämtade från http://transcenders.se/jetlag/jetlag/

Vem bestämmer?

Imorse var jag med i nyhetsmorgon i TV4. Det var ett samtal om temat för Stockholm Pride 2016 vilket är ”Vem bestämmer?” Med detta vill Stockholm Pride öppna upp för diskussioner kring vem, eller vilka, som sätter upp ramarna för hur vi förväntas leva våra liv. Hur ser normerna ut och hur formar de vår verklighet?  Var ligger makten, och hur hamnade den där den är? Fem olika fokusområden finns; samhället i stort, i familjen, i vårt eget community, i sängen och vem som bestämmer över din kropp. Jag deltog som representant för RFSLs förbundsstyrelse.

Jag hade fått uppdraget från tv 4 researcher att prata om vem som bestämmer i familjen. I Sverige finns det en politik som bygger på strävan efter heteronormalisering. Detta förstärker hela tiden normativa antaganden om sexualitet och genus samt tanken att äktenskapsliknande tvåsamhet står över andra former av relationer. Det finns en politik som bygger på strävan efter heteronormalisering. Detta förstärker normativa antaganden om sexualitet och genus samt tanken att äktenskapsliknande tvåsamhet står över andra former av relationer.Även när man befinner sig vid sidan av normen finns en upplevelse av att behöva infoga sig i vad som ofta förväntas av den heterosexuella samlevnadsformen, exempelvis äktenskap och föräldraskap. Fortfarande 2016 är det bestämt att ett barn bara kan ha två juridiska vårdnadshavare.

I alla kärleksförhållanden finns ett embryo till en över- och underordning. I heterosexuella parrelationen blir detta sammankopplat med biologiskt kön och maktskillnader tolkas ofta utifrån genus. Inom alla parrelationer finns ofta en under- och överordning.. Parförhållanden struktureras ofta kring under- och överordning vilket också erotiseras. Underordning och orättvisa relationer beskrivs ofta som konsekvenser av fria individuella val, detta har dokumenterats inte minst av forskare som Hanne Haavind och Carin Holmberg. Idag ska alla par vara jämställda och det betyder att alla individer, oavsett sexualitet och könsidentitet tvingas förhåller sig till detta ideal. Därför blir också bådas uppdrag att dölja om så inte är fallet oavsett om det är en samkönad eller olikkönad relation. Det är ofta lätt att påverka, få makt och kontroll över en annan människa i en parrelation då det skall vara en person som skall vara den närmaste, denna ska förstå mig bäst och utgör det mest viktiga stödet när det uppstår en kris. Kärleksrelationer innebär alltid en sårbarhet, beroende och rädsla för risken för att förlora sin käresta.

Anna Norberg, fil.dr i sociologi skrev sin avhandling om Samkönad tvåsamhet. Vardagsliv och heteronormativa praktiker i Umeå 2009. Hon såg i sin forskning att samkönade par precis som hos heterosexuella par, ofta gör en distinktion mellan de ideal som de presenterar och hur paren i praktiken beskriver sitt vardagsliv;

Ingenting i min studie indikerar dock att det finns något självklart samband mellan samkönade parrelationer och en högre grad av jämställdhet gällande vardagens organisering och ekonomiska fördelning.

Även  homo- och bisexuella personer konstruerar kön och olika beteenden och ageranden tolkas som feminina eller maskulina och värderas utifrån detta. Anna Norberg formulerar detta så bra när hon säger;

Idén om att två personer av samma biologiska kön är jämlika och jämnstarka, både fysiskt och psykiskt, bidrar till att samkönade förhållanden ses som en maktfri zon och också ett osynliggörande av t ex samkönat partnervåld vilket kan få förödande konsekvenser.

En ökad förståelse kring vad makt och roller konstrueras utifrån i ett samkönat förhållande kan vara användbart t ex i familjeterapeutiska sammanhang och även leda till en ökad uppmärksamhet på att maktojämlikhet och dess extrem våld kan förekomma också i samkönade relationer.

Förutom kön så  finns naturligtvis också andra maktordningar som påverkar. Klass och ekonomiska förutsättningar har visat sig ha stor betydelse. Tänk diskrimineringsgrunderna och du har snabbt en rad olika maktordningar som har betydelse för hur vi arrangerar vår vardag.

Som ett ljus i tvåsamhetens mörker finns en ny rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), Är lesbiska föräldrar mer jämställda? Är lesbiska föräldrar mer jämställda? Den är skriven av Ylva Moberg och utgiven under 2016.
I studien har inkomstskillnader registrerats mellan partner i lesbiska och heterosexuella par före och efter att de skaffat barn. Huvudresultatet är att lesbiska par, jämfört med heterosexuella, har en jämnare inkomstfördelning inom paren efter att de blivit föräldrar. Detta gäller även vid en jämförelse av lesbiska och heterosexuella par som hade samma inkomstnivåer och inkomstskillnad inom paret innan de fick barn. Resultaten kan tolkas som att lesbiska par har en mer jämlik fördelning av hushållsarbete och omsorg om barnen. Att lesbiska par är mer jämställda kan delvis förklaras av att de kan ”turas om” att föda parets barn och därmed tar varsin längre period med föräldraledighet. Detta bidrar till en mer jämlik inkomstutveckling inom lesbiska par. 

Heterosexuella mäns inkomster påverkas minst av att bli förälder, medan heterosexuella kvinnors inkomster minskar kraftigt och förblir sedan lägre. Sammantaget leder detta till en långvarigt mer ojämställd inkomstfördelning inom de heterosexuella paren efter att de blivit föräldrar. Slutsatsen är att vid jämförbara ekonomiska förhållanden innan paren fick barn så väljer lesbiska par en mer jämställd arbetsfördelning. Båda grupperna har ofta fattat sina beslut utifrån liknande ekonomiska förhållanden vilket gör att deras val av arbetsfördelning inte enbart kan förklaras som ett ekonomiskt rationellt beteende utan snarare hänger ihop med synen på kön.

 

 

”Ge mig kuken Monsieur”- århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Jag har flera gånger tyckt till om Ebba Witt-Brattströms texter och framträdanden. Inte alltid har det varit så positivt. Det var därför med blandade känslor som jag tog mig an hennes skönlitterära debut: Århundradets kärlekskrig utgiven på Norstedts förlag.

Boken uppges vara en punktroman och när jag googlar på detta begrepp framkommer att det är en roman i punktform. Ett slags kortprosa som är skriven med få ord men mycket tankar. Den ligger närmare poesi än prosa.

Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström har varit gift med Horace Engdahl, före detta ständige sekreteraren i Svenska Akademien i 25 år och skilde sig i en uppslitande skilsmässa för några år sedan.

Det är närmast omöjligt att inte tänka sig att drag från deras relation och skilsmässa finns med i boken. Speciellt som när romanens han är ledamot av Styrelsen. Vad som är sanning och fiktion behöver vi som läsare inte veta, men det går inte att låta bli att se dem framför sig  i rollerna som ”han” respektive ”hon” i boken. Hela storyn handlar om just vad hon respektive han sade.

 

Han sa:

Kvinnorna lärde sig 
och tog efter långsamt
och trevande.

Först i vår tid 
verkar alla spärrar
ha släppt

Vilka skrivarkonster
har gjort de största framstegen
under de senaste trettio åren?

Damernas och kokkonsten?

Hon sa:

Nej
snarare har 
manligt självynk
översvämmat marknaden.

Det är en strid mellan ett par i skilsmässa men det är mycket mer än så. Det är en feministisk frigörelse från äktenskapet som en samlevnadsform dömd att misslyckas. Witt-Brattström låter den kvinnliga jaget anklaga inte bara sin egen make och utan ser honom som en representant för hela det patriarkala systemet. Orättvist, javisst men också befriande.

Han sa:

Det finns inget kvinnoförtryck.
Det beror på seder och dumhet
att trettio miljoner flickor
aborterats eller dödats
vid födseln i Kina.

Det är inte heller sant 
att det existerar oförklarliga löneskillnader 
mellan könen i Sverige.

Det beror på att män vet
hur man kräver bra betalt.

Hon sa:

Å att leva i detta töcken
av korkad maskulin
självgodhet.

Detta är ingen rättvis bild av två stridande parter utan en häftig partsinlaga där hennes ilska får fritt utrymme.

Är det din uppriktiga mening
att det enda en hustru kan begära
är en make som kommer hem
och som inte är otrogen?

Men som i övrigt ostört får
köra sin dagordning
som en sovjetisk tank
över sin hustru och familjen.

Texterna handlar inte bara om psykisk misshandel och kvinnoförtryck utan även det fysiska våldet och misshandeln finns närvarande. Jag hör i hans ord ekot från samtalsrum och mängder av telefonsamtal jag hade i arbetet på Kvinnofridslinjen.

Han sa:

Det är bara skitsnack.
Om du har fått några dussin
örfilar och sparkar
är det högt räknat

Jag har inte misshandlat dig.

Vem är du?
En feministkärring 
som vill hämnas.

Det tuffa är trots allt inte det fysiska våldet utan det ständigt närvarande psykiska våldet som går innanför vår hudkostym och skapar sår som aldrig läker.

Hon sa:

Denna eviga
mainsplaining.

Om du lyssnat på mig
istället för att mobba
tillrättavisa
korrigera
trycka ner
hota
plåga  mig
hade vi varit fria nu.

Kanske vänner .
Kanske älskande igen.

Den fåfänga manliga sexualiteten får sig också en välbehövlig känga. Män som ständigt laddar sitt kön som stridsspetsar vilka kvinnor ständigt skall känna rädsla för lever samtidigt i fullkomligt kastrationsskräck.

Han sa:

Jag låter mig inte
läxas upp av dig.
Du är ute efter att kastrera mig.

I allt du gör
sparkar du män
på kuken.

Hon vägrar och utbrister i orden:

Jag tänder inte


när du kräver att jag ska säga:

”ge mig kuken Monsieur”.

 

 

Förutom denna kortprosa finns mängder av litterära referenser inte minst till Märta Tikkanens diktverk Århundradets kärlekssaga men citat både från Bob Dylan, Bibelns höga visan och Lena Anderssons litterära skapelse Hugo Rask finns med.