En hyllning till det som klibbar, droppar, rinner och sprutar.

Häromdagen gick Anna Dahlqvist, en av tidningen Ottars chefredaktörer förbi min plats på jobbet med nyaste numret av Ottar i handen och sade lite retfullt;
-Nu har den kommit och jag tror att du kommer att älska den.
Sedan fortsatte hon vidare utan att låta mig så lite som att lukta på den…
Igår kom den hem i brevlådan och hon hade fullständigt rätt. Jag älskar senaste numret av Ottar passionerat.

För er som är på  Bokmässan i Göteborg – kom till Releasemingel för OTTAR #3 med tema KROPPSVÄTSKOR! Mingel, dryck och samtal! Plats: Kulturtidskriftsmonterns scen B 02:41

Temat är kroppsvätskor, ett av alla mina favoritämnen när det gäller sex. En vän till mig, sorgligt tidigt avliden, berättade en gång med en inspirerande fascination om sitt mensblods olika konsistens, färg och mängd när hon för ett antal år sedan började använda menskopp. Jag minns att jag glatt förvånat njöt av hur någon så frispråkigt kunde berätta om den egna fascinationen över en av sina kroppsvätskor.

I OTTAR finns också en underbar text lubrikationslektion av Ulrika Dahl som är erotiskt vacker.
Att skriva lustfyllt om lubrikation, lärorikt om kontaktlära, djupt om ytfriktion, hämningslöst om hemliga sekret; kan det bli annat än ett förringande förrådande av hondjurens hemligheter? Tänk inte med musen, skriv med sekreten, säger du som är musan och drar silkestrådar ur mig.
Detta är så vackert att jag vill ha det i min dödsannons eller tatuera in det på kroppen; Lubrikationslektioner; kunskapsfrukter om oändligt mycket mer än slemhinnornas fuktning vid sexuell upphetsning hos hondjur som rör sig i rädslans och heterosexualitetens temporala geografier. Tribiologi; läran om en process eller teknik som reducerar friktion mellan och slitning av en eller båda ytor som är i kontakt med varandra genom en substans kallad lubrikant. 

I OTTAR går det också att läsa om fascination för urin, mansblodets tabu, fittutlösningar och bristen på sperma. Du kan inte missa detta fantastiska nummer. bli medlem i RFSU eller teckna en prenumeration.

Dessutom tar redaktionen tempen på kroppsvätskornas samhällsstatus. där mäter de nivån av äckel, sexighet, politik och pengar i olika kroppsvätskor.

Kanske har någon annan fått uppleva samma fascination över min förtjusning gällande slidsekretets olika konsistens och det faktum att det tämligen lätt går att identifiera de olika delarna i menscykeln genom att föra schema på slidsekretets form, färg och elasticitet. Mest av allt älskar jag när lubrikationen formligen flödar. Om detta har Sandra Dahlén skrivit en fantastisk text.

På den gamla hemsidan lubrikation.nu finns också en vacker bild från utställningen Oh it´s a beaver av Gisela Schink.

Hur flödar kroppsvätskorna i litteraturen då? Jo, om det har jag skrivit en hel del. I många böcker (liksom filmer) är det ett manligt privilegium att skvätta kroppsvätskor, i porren är det alltid männen som får spruta och skvätta men aldrig någon kvinna. Därför är det så befriande att läsa om kvinnor som luktar och lubricerar. I en bok som en av mina socionompraktikanter tipsade om,  Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson finns ljuvliga beskrivningar av slidsekret.

Och så tittar jag på porr och onanerar, mitt fittsekret bokstavligen skvätter ner väggarna hemma vid sängen. Ibland försöker jag läsa en bok som inte är så full av snusk, men efter några sidor tar frustrationen över och jag bläddrar fram till de få rader där sex som finns och så runkar jag igen. Mitt kön är ömt efter allt gnuggande.
Huvudpersonen Anna vill aldrig vill gå miste om ett knull även om hon har mens och  konstaterar krasst att  hon skiter fullständigt i om det blir blod och sekretspår i sängen. Hennes trosor är ofta våta och mysbyxorna stinker fittslem och rök and I Love It!
Så tar jag fingrarna och känner på klägget i i könet. Drar bort torkad flytning, hårstrå från hårstrå, det här är ibland det bästa jag vet. Nästan så att jag tycker att det är lite tråkigt när det är klart och håren är rena och fina igen.

En annan favorit är Filmen och boken Våtmarker av Charlotte Roche. Jag  älskar kladdet med slidsekret men också att de förmår att även utmana mina tabun. Mellan blygdläpparna finns de anogenitala apokrina körtlarna, som utsöndrar könssekret med feromoner – dofter som inte uppfattas medvetet utan man reagerar omedvetet på dem. Därför fascineras jag oerhört över Helens fenomenala sätt att använda sitt slidsekret. Vet ni, jag tror dessutom att det fungerar. Jag blir alltid lite extra omsvärmad när jag följt hennes råd;
Jag använder min smegma som andra använder sina parfymflaskor. Ett kort dopp med fingret i musen och sedan dutta lite slem bakom öronsnibben och gnugga in.

Det är inte bara unga kvinnors trosor som fuktas. I Oscar Levertins vänner av Martina Montelius fuktas den medelålders kulturtantens mörklila trosor och ofrivilligt kniper hon med fittmuskulaturen vid åsynen av hans tydliga kukbula i uniformen.

I novellen Tänk på mig av Tove Nordh finns en kvinna som möter sin egen kropp och sexualitet.
Jag håller fingrarna mot ansiktet och luktar på dem. En varm doft, lite som bittermandel. Slickar på fingret som smakar syrligt men underbart och jag låter tungan rulla över det.

Allt handlar inte om tittsekret och lubrikation. En härlig scen med saliv finns i När han kysste mig förlorade jag allt av Kristofer Folkhammar.
Samlar länge, länge till den största spottloskan. Tjock som klister i motljus. Den blänker och din stjärt blänker. Du kommer aldrig förstå hur lycklig jag är över att se dig med bar underkropp i solljus.

 I Dagbok om min kropp av Daniel Pennac återfinns många fascinerande skildringar om det mest intima som vi alla delar, våra kroppar och kroppsfunktioner. Vid barnbarnens besök måste de tvätta ofta då lakanen gång på gång är nersölade av torkad sperma. Funderingarna flyger iväg för snor har man uppfunnit näsduken, för saliv spottkoppen, för avföring toalettpappret, för urin urinpåsen, för renässansens tårar fin kristall men för sperma finns inget särskilt. /…/ Det är synnerligen angeläget att uppfinna ett kärl för sperman att ge varje gosse då han fått sin första ejakulation. Ceremonin borde vara rituell och utgöra ett tillfälle för en familjefest där pojken bär sin klenod i ett band kring halsen, lika stolt som en konfirmand över sitt armbandsur. Och han skulle ge den till sin fästmö på sin förlovningsdag, avslutade Mona som blivit intresserad av mitt projekt.

Även två av mina favoritforskare har ägnat kroppsvätskor sin uppmärksamhet. Dels är det Filmvetaren dr Mariah Larsson har skrivit en mycket intressant artikel Making Love Detumescently: Some Preliminary Notes on the Body Language of the Penis.  Mariah Larsson skriver att kroppens fysiologiska reaktioner av sexuell attraktion och upphetsning till skillnad från många andra fysiska gestaltningar inte kan simuleras. Det går inte så bra att fejka en erektion eller lubrikation. Det omedelbara fysiska tecknen på sexuell upphetsning är i de flesta former av populärkultur, betraktade som något obscent. Det inte sällan reglerat i lag eller någon form av självcensur och den erigerade penisen bör eller måste undvikas. Ett undantag är pornografi och vissa konstnärliga uttryck. Nästan aldrig annars visas erigerade penisar eller närbilder av svullna och våta blygdläppar.

Sara Johsndotter menar i ett kapitel i Sexual Fantasies,  ”The flow of her cum”: On a recent semantic shift in an erotic word att det skett en semantisk förskjutning i det pornografiska ordet cum. Traditionellt används ordet för sperma. Nu används det mer och mer för att även beteckna kvinnliga vätskor under sexuell aktivitet. Begreppet diskuteras i relation till två hundra erotiska noveller som samlats in från Internet.Numera används det för att beskriva vätskor som kvinnor ger ifrån sig under sex och orgasm. Den nya användningen av ordet »cum« bidrar inte bara till att synliggöra vätskor från slidan utan erotiserar även desamma. Västkorn från fittan blir alltså ett sätt att väcka sexuell upphetsning. Det välkomnar vi!

 

Till sist,

Går det åt helvete ska jag ändå dö.

Min farmor pratade ofta om åldrandets plågor och om hur kroppen sakta och med stor tydlighet gav upp funktion och spänst. Jag tänker ofta på henne när jag läser Agneta Klingspors bok, Går det åt helvete ska jag ändå dö, utgiven på Atlas förlag.

Fru M är gammal och ska snart dö, inte riktigt ännu men snart, det står fullkomligt klart. Vi får följa Fru M i hennes vardag, där kroppen är motsträvig och minnet blir opålitligt. Fru M har inte investerat i en bostadsrätt trots att hennes bostadsrättsförening sålde ut lägenheterna, hon är barnlös, utan partner och har ingen sommarstuga. Hon har inte investerat och är fattig. Att åldras att begränsas, säger fru M.

Gammal, äldre, äldst låter respektfullt och fint. Gammal, gamlare, gamlast. Rått ända in i rynkan.

Parallellt med osentimentala funderingar runt åldrande och död finns en hela tiden närvarande ilska mot en kropp som sviker.

Fru M:s fingrar är stela varje morgon, även tårna, böja, sträcka hårt och töja, vartenda finger, varenda tå, hon rostar, ja, rostar är ordet.
Hon tänker på puberteten, hur brösten ömmade, blodet rann, tjocka blodklumpar ner i bindan, livmoderns krampade, höfterna svällde. Nu är det samma sak fast tvärtom, varje dag nya tecken, vad är detta? Är detta hon? Hon är stadd i förändring. Hon vill inte skriva förändras. Utan >>stadd i förändring <<. Det är omvälvande, men hon stampar inte, hon rusar inte det bultar inte, det rinner inte, istället viskar det: >>Vi går mot öden, vart vi går, min väg bland dolda skriften, den må löpa jämnad eller svår, så bär den dock till griften.<< Hon puttas mycket försiktigt mot kanten.

De krassa konstaterandena om åldrandets besvär, ett minne som sviker varvas med ett påtagligt kroppsligt och ett vackert erotiskt minne som återkommer boken igenom. Hon låg med en man när hon började att blöda och de reser sig gemensamt upp, Säden och blodet rinner ner för hennes lår och de kliver nakna ut på en terass. Där tar han sin hand och hämtar upp blodet som sipprar ut för handen med blodet upp över magen och hennes bröst. Sedan slickar han långsamt i sig det med sin skära tunga som en katt lapar mjölk

Nej hon är gammal nu och hon blir gamlare och gamlare och en dag sitter hon kanske i rullstol, nedpissad på ett uselt hem och har glömt vad hon heter, att hon skrivit böcker och haft älskare, det har hon också glömt bort, där hon sitter nedpissad i en blöja som vårdpersonalen struntat att byta, för de har de räknat ut på ören, hur mycket de ska spara in så att det blir god avkastning till aktieägarna, ja hon har glömt bort hur det ljuvliga organet gled in i hennes kropp och halkade bort i ett snurr, hur hon gled och klämde, hur könet tryckte och sprängde så hon blev alldeles yr i huvudet och hur det steg i kroppen och ut i armarna, o det kära utet och innet finns inte i minnet längre, det är borta nu när hon sitter i blöjans våta. Men hon är inte där än.

Författaren fick frågan om vem som ska läsa boken? Hennes svar var;
Till alla som lever och till slut ska dö. 

 

 

Lysande med menstema

I lördags var jag på Konstfacks julmarknad och inhandlade ett mensljus som en skall låta rinna. Har inte tänt mitt ännu, skall njuta lite av en blodig tampong på köksbordet först… Ljusen är designade av Jenny Markstedt.

Fick tips om dessa från den informativa och varmt rekommenderade bloggen MENSEN.