Jag blev genast nyfiken när en ny bok om pornografi skulle komma ut nu till hösten och jag satte den på bevakning hos min favoritnätbokhandlare. Boken är en lättläst historia som tog tre kvällar att läsa ut.
Författaren Maria Ahlin arbetar förebyggande med frågor som rör människohandel för sexuella och andra ändamål genom ungdomsorganisationen Freethem. Författaren Ulrica Stigberg är författare och präst, och jobbar med inriktning på samtal i Fryshuset i Stockholm.
Bokförlaget Kalla Kulor presenterar denna bok med följande presentation; Vad händer i hjärnan hos den som konsumerar pornografi? Finns det några samband mellan pornografikonsumtion och hälsa, attityd, relationer och sexliv som vi behöver ta på allvar? Och till sist, hur pratar vi med barn och ungdomar om detta? I Visuell drog granskar Maria Ahlin och Ulrica Stigberg dessa frågor med syftet att utforska barns och ungdomars relation och inställning till pornografi.
Titeln i sig avslöjar författarnas hypotes som också går som en röd tråd genom hela boken, det går att bli porrberoende. Tyvärr är denna bok en spekulativ medikalisering utifrån enskilda case utan så mycket vilja att se fenomenets komplexitet. Författarna är inte forskare utan bygger sitt underlag på en utvald skara unga människor som har ”rätt åsikt”, de plockar lite forskning som passar deras egen uppfattning och blandar detta med intervjuer med porrkonsumenter samt olika professionella som stärker deras hypotes. På några ställen finns lite kritisk diskussion och några ord nämns om att det finns studier som visar på motsatt resultat men mestadels handlar det om anektodisk evidens.
Genom historien har det funnits många olika diagnoser som senare har behövts revideras därför att det har varit kulturella uttryck för något som samhället har betraktat som avvikande. Det finns en specifik stjärna på detta område i form av forskaren och författaren Karin Johannisson som skrivit att diagnoser skapar mening och blir ett sätt att förstå och förhålla sig till sjukdom eller avvikelse vid en given tidpunkt, i ett givet kunskapsläge och ett bestämt meningsbärande sammanhang. Samtidigt som diagnoser är meningsprocesser och ett sätt att förhålla sig till avvikelser, ter det sig som samhället har ett stort behov av att konstruera sjukdomar. Enligt Karin Johannissons definition är kultursjukdomar (eller kulturdiagnoser) sådana tillstånd som definieras som sjukdom under en viss tidsperiod och som uppkommer, namnges och sprids i samspel med kulturen. Det innebär att de styrs av tidsandan i form av normer, värderingar, föreställningar och aktuella hotbilder (Läkartidningen nr 46, 2007).
Professor Karin Johannisson har skrivit många intressanta böcker.
Kultursjukdomarna har en viktig betydelse för upplevd ohälsa i samhället. De uppstår i en process mellan medicin, samhälle och individ och sjukdomsbegreppen ger namn och bekräftelse åt individens symtom. De ger också en tolkningsmall och en förklaring som i sin tur kan påverka hur man känner sig. Symtomen upplevs och tolkas i enlighet med den diagnos som etableras. I mitt arbete på RFSU så märker jag att flera unga män oroar sig för porrimpotens vilket är en helt ny diagnos utan förankring. Många får plötslig en tolkningsmall till sina problem.
Onanin kunde under 1700–1800-talet liknas vid ett beroende, ungefär som alkoholism. Fram till 1920-talet gjordes liknelser till alkoholism eller beroende av morfin, både ansågs ge konsekvenser som plötslig död, somatiska sjukdomar och en lång lista mentalsjukdomar. Detta sätt att se på onani hade sin början i det tidiga 1700-talet, och en bit in på 1900-talet. Onani betraktades som onaturligt, och som ett ofullkomligt samlag, som just därför tärde mer på nervsystemet. Senare har homosexualitet också varit sjukdomsstämplat och först 1979 ströks sjukdomsstämpeln. Fram till 1979 klassade Världshälsoorganisationen homosexualitet under siffran 302, en term som innebär mental rubbning.
The nineteenth-century homosexual become a personage, a past, a case history, and a childhood, in addition to being a type of life, a life form, and a morphology… The sodomite had been a temporary aberration; the homosexual was now a species (Foucault, 1976)
Självklart kan människor uppleva ett problem med för hög konsumtion av porr, att de har för många sexuella kontakter som inte känns tillfredsställande men det behöver inte vara en diagnos utan mycket mer troligt ett sätt att hantera t ex ångest, meningslöshet, sociala svårigheter med mera. Personen hade lika gärna använt andra medel som bedövning/ångestdämpande osv, vilket gör att problemet i sig naturligtvis inte ska bagatelliseras. Däremot är det naivt att tro att det är närvaron av porr i vårt samhälle som skapar problem. Jag har under min yrkesmässiga bana arbetat cirka tio år med missbruk och vet att detta är ett mångfacetterat problem som inte enbart beror på tillgång av droger, alkohol, mat, spel, sex eller porr.
De senaste åren har forskning runt hjärnan fått ny renässans. Utsagor om dopaminnivåer i hjärnan åberopas ofta från personer med ingen eller mycket låg kunskap i frågan. Det låter övertygande och vetenskapligt men få kan på djupet egentligen berätta vad detta innebär. Problemet är också att det är ytterst lite forskning som faktiskt tittar på hjärnan och användning av porr vilket gör att utsagor ofta är baserade på retorik, slutsatser och andra forskningsresultat för att försöka förklara sexuella beteenden. Att enbart hänföra detta till att det skulle handla om en neurologisk fråga där vissa stimuli i hjärnan aktiveras är uttryck för en reduktionistisk människosyn som jag ser som mycket fjärran.
Sexmissbruk eller porrmissbruk finns INTE heller som en vetenskapligt erkänd diagnos. Den togs bort i arbetet med att skapa en ny psykiatrisk diagnosmanual
2013 skrev Språktidningen om veckans nyord som då var porrimpotens.
tidningenEtt av de mest intressanta avsnitten som också innehåller problematiserande av ett slag som den övriga delen lider stor brist på handlar om en psykolog som arbetar på en kriminalvårdsanstalt med personer dömda för sexualbrott. Här slipper vi den enkla formeln porr + man = sexualförbrytare. Istället pratar han om en komplex bakgrund som ofta finns hos de intagna där ensamhet, isolering, svårigheter att lösa problem och sämre relationer finns med i bilden. Han konstaterar helt i enlighet med nyare forskning på området att porr och sexuella relationer snarare har använts som en form av copingstrategi för att dämpa oro och ångest. Porr blir ett sätt att hantera ångest vilket många gånger kan vara detsamma med sex, mat eller träning. Han säger att det viktigaste är att man är vänlig, att man försöker förstå snarare än att avfärda och hata. Jag tror att det är precis rätt väg att gå.
I en diskussion om porrens influenser och påverkan på sexualbrott så sker först en bra redovisning av forskningsläget vilket är mycket oklart. Därefter kommer ett långt kapitel utifrån anekdotisk evidens där författarna hänvisar till enstaka fall, ofta personliga erfarenheter och upplevelser där bland annat kriminologen Nina Rung menar att det finns ett direkt samband mellan pornografi och sexuellt våld. Det är nästan skrattretande om det inte vore för det allvarliga ämnet när exempelvis en polis anställd på citypolisen säger att de ofta hittar porr som liknar hur övergreppet skett hos gärningsmän. Det är analsex och bundna kvinnor. Inte sällan misstänker jag att det även skett vaginala samlag…
För mig som ofta tänker på Gayle Rubins välsignade cirkel och de sex axiom som hon konstruerat för att förstå den västerländska kulturens tankemönster runt sex så är det lätt att finna dessa i denna bok. De reproduceras till och med om och om igen. Exempelvis när socionomen Jenny Sonesson i ett avsnitt säger att dokumenterade övergrepp mot barn har en absolut koppling till vuxenpornografi. Övergrepp mot barn är naturligtvis ett fruktansvärt brott som bör bekämpas det är nog de flesta överens om. Ett citat från nämnda person lyder;
Jag minns när rollspelet Drakar och demoner kom. Det skapade en jättedebatt i Sverige om att det borde förbjudas och att barnen inte kunde skilja på rollspel och verklighet. Jag tror väldigt många människor kan spela krigsspel utan att bli särskilt påverkade. Men detta med porren handlar om sexualitet. Och sexualitet är något annat. När man onanerar till detta går det man ser in i kroppen på ett annat sätt.
Detta är ett tydligt uttryck för vad Rubin kallar för sexualitetens överdrivna betydelse. Sex innebär alltid att det måste behandlas som ett specialfall. Sexualiteten utgör en särskild kategori som inte bedöms på samma sätt som andra kategorier av mänskligt handlande.
En av den bärande kritiken som går likt en röd tråd genom hela boken handlar om att porr lär unga heterosexuella män att erotisera manlig överordning och kvinnlig underordning. I detta sammanhang kan pornografin ses i ett kontinuum av många olika medierepresentationer i samhället som reklam, musikvideor, populärkultur och tidskrifter. Forskaren Linda Williams menar att pornografin inte nödvändigtvis är mer misogyn och patriarkal än resten av samhället, trots att det traditionellt har varit en manlig genre. Precis som alla andra kulturella produkter av detta samhälle är några av dess uttryck mer subversiva, medan de flesta helt enkelt reproducerar de föreställningar som finns i samhällets ideologiska strukturer som helhet.
En annan av Gayle Rubins axiom handlar om det hierarkiska systemet av sexuella värderingar. I vår västerländska kultur organiseras olika former av hierarkiska sexuella system jmfr den välsignade cirkeln. Privilegierade former av sexualitet beskyddas och belönas, medan de mindre privilegierade är utsatta för stigmatisering och osynliggörande. De som utför de dåliga och mindre värdefulla sexuella handlingarna hamnar långt nere i hierarkin.
Gayle Rubin skriver också om ett axiom runt sex som bryter mot normen är dålig: Det finns en uppfattning om att sexualiteten som något som ser likadant ut för alla människor, som att det finns en viss sexuell standard som alla ska anpassa sig till. Det existerar ingen förståelse av att det finns en god mångfald av sexuella praktiker utan för ofta sker en sammanblandning mellan egna och andras sexuella preferenser och önskemål. Alldeles för många uppfattar de egna sexuella preferenserna som ett universellt system som alla bör följa. I Visuell drog är en av de stora farorna analsex. Jag ser en övergripande risk att vissa sexuella beteende som avviker från de normativa sexuella praktikerna patologiseras.
Jag har en föreställning om att unga tjejer går med på analsex mycket oftare än de kanske vill. Just för att det är så vanligt inom porrens värld. Jag tror att många unga tjejer gör det för att uppfylla killens behov och så vågar de inte riktigt säga nej. Ann Thörnblad, terapeut.
Nu till skillnad från då, är analsex något som man har. Ja, det var analsex säger brottsoffren oberört när jag frågar vilket typ av sex förövaren haft med dem. /…/Exempelvis kan Ulrika Hammarin ibland få höra från de tjejer som hon möter som har utsatts för sexualbrott, att så kallat ATM (ass to mouth) är något de inte vill göra. Ulrika Hammarin, polis
Elaine Eksvärd har även träffat unga tjejer som berättat för henne hur analsex är något man måste ha. Alternativet är att man ses som märklig. Det var efter detta som jag reagerade. Plötsligt är sex något som angår alla och som porrindustrin prackar på oss, istället för något som vi själva upptäcker när vi blir kära i varandra och hittar varandras personliga njutning.
Ofta är det just analsex som problematiseras när det kanske är ett betydligt större problem med vaginalsex och smärtproblematik i samband med detta. Men gudbevars det ligger i den inre och välsignade cirkeln. I det sista citatet kan vi också se hur kärleksnormen lyfts fram som ett viktigt ideal.
I boken står att det är viktigt att vi börjar prata om porr. När någon berättar sin egen historia vågar andra också göra det. Jag vill att andra ska veta att det går att komma ur det. Och att det är värt det. Jag är så enig med författarna vad gäller den första meningen, vi måste prata mer om porr med unga. Det jag däremot känner mig kritisk till är om vi ska komma med färdiga uppfattningar och döma de som har en annan upplevelse av porr än att det är förkastligt och något som ska fördömas.
Igår satt jag i stora salen på Dansens Hus och plötsligt börjar flera personer i publiken ta av sig sina kläder. Tjejen som sitter framför mig knäpper långsamt, långsamt upp sin bh efter att hon tagit av sig sin tröja. Det stannar inte där utan alla kläder åker av. Snett åt höger börjar en kille göra samma sak, sakta faller plagg efter plagg. Efter en stund samlas tolv helt nakna dansare i en hög på scenen och sju expeditioner i ämnet lust tar sin början. Så börjar händer lösgöras från massan och gruppen dansare sprider sig som en mycket trögflytande vätska iväg bakom en soffa, över soffan och ut på golvet under ett bord till en ensam fåtölj med en ensam kvinna. Hon rullar åt sidan och blir liggande en bit bort. Så splittras alla och börjar interagera med olika objekt på scenen. Alla undersöker olika föremåls sexuella potential. En veritabel objektorgie tar sin början. Någon har en sexuell akt med en yuccapalm, där hon lustfyllt slickar längs de långa bladen som om de vore ett kukskaft, hon samlar ihop yuccapalmens bladverk och dyker ner i en typisk gest av muffdiving. Uttrycken hos de olika dansarna blir allt mer extatiska och grupper samlas i gangbangs, de stöter, gnider och smeker varandras kroppar. Trummors rytmiska ljud dånar i salongen och det blir nästan en smärtsam intensitet på scenen.
Foto: Marc Coudrais
En av kvinnorna har skalat en apelsin och doften når oss ut i salongen. Hon reser sig och kramar den skalade apelsinen så fruktsaften strilar över en naken man som ligger ner. Hon tar fruktens saft och smeker den över hans kropp samtidigt som hon daskar till honom med resterna. Dominans och underordning. Det blir en stark symbolisk innebörd när kvinnan ejakulerar över den nakna mannens kropp och sedan smetar ut vätskan på hans hud. En allt starkare upphetsning inför klimax, extas och orgasm förstärks av tunga fladdrande ridåer, svängande rep, blinkande lampor och personer som skälver och skakar. Någon leker med ett gäng spännband över en annans kropp och spännena slår i en metallskål vilket för tankarna till ljudet som skapas av tibetanska klangskålar vilka sägs ska ge kontakt med medvetandet i den mänskliga själen. I den tibetanska traditionen sägs de kraftfulla ljuden från ”the singing bowl” respondera ljudet av Universums skapelse och vår inre medvetenhet. Ljudet och vibrationen från skålarna ska lösa upp spänningar och blockeringar fysiskt, mentalt och känslomässigt. Samma spännband används sedan i en bondagescen där en person naken blir uppspänd mot en vägg. En scen med asfyxofili fångar min blick i detta intensiva kaos. Personens njutning är så stark och det är farligt vackert.
Halva ensamblen klär på sig och plötsligt sker något med maktbalansen. Naken och påklädd. Personer kläs av och kläs på och jag förundras över på så många olika sätt som det kan ske. Plötsligt står en man och en kvinna bredvid varandra med byxorna neddragna och könen blottade. Inser med tyngd i mitt inre att det egna tolkningsramen inte räcker längre än till att det som jag uppfattar som en kvinna blir ett offer och det som jag tolkar som en man en möjlig förövare.
Det är dansares muskulösa nakna kroppar vi ser men också en stor kroppslig mångfald med bristningar i huden, bröst som tänjts ut, könshår som växer frodigt, födelsemärken, finnar, olika nyanser av hud och celluliter som även finns på dessa vackra kroppar. Det är inga standardiserade kroppar för de kan enbart uppstå i datorer med goda möjligheter till retuschering. Det handlar om rätten att vara något annat än en sexualiserad kliché.
Som åskådare erfar jag så många olika emotioner under lite mindre än två timmar, det blir nästan blir svårhanterligt. Spänning, förvirring, glädje, lust och kåthet, alienation och rädsla är lättast att identifiera men jag förhandlar med mig själv och hinner omförhandla ett flertal gånger innan föreställningen är slut.
Det mest fascinerande är den oerhört mångfacetterade bilden av sexualitet och könsuttryck. Föreställningen är så sant queer därför att här råder inga heteronormativitet utan tolkningarna av kropparnas rörelser och sexuella uttryck kan inte hänföras till deras förmodade kön utifrån genitalieuppsättning. Det är också en gränsöverskridande sexualitet som vägrar att inrymmas i den dikotoma uppdelningen av fin och fulsex, samkönad eller olikkönad, njutningsfyllt eller smärtsamt.
Mette Ingvartsen utforskar kroppens politik, hon balanserar på gränsen mellan det privata och det offentliga, mellan biologi, konst och samhälle.
Koreograf Mette Ingvartsen, foto Danny Willems.
Det uppstår också en mycket stark spänning mellan den offentliga scenen och den privata situationen där främmande människor rör sig nakna på ett sexuellt sätt i ett rum där vi har tillträde. Detta bryter sönder uppdelningen av offentligt och privat. Vad kan vi visa och vad vill vi dölja. Av vilka skäl fattar vi dessa beslut? Detta får ett närapå absurt slut när Facebook tar bort min tagg på Dansens Hus därför att föreställningens bild bryter mot deras regler.
Mitt jag blir överväldigad och förvirrad i den medvetna världen. Det inre kravet att förstå och analysera denna föreställning kräver psykologiska försvarsmekanismer. Tar till en av mina favoriter och lägger mig nu för att läsa koreografen Mette Ingvartsens avhandling som hon gick upp med idag lördag.
Publicerat: 21 oktober, 2016 i Feminism, Fittan, HBT, Konst och kultur, Orgasm, Relationer, Sexualhistoria, Sexuella praktiker
Etiketter:ksk, kvinnor som har sex med kvinnor, lesbisk historia, Malin Hellkvist Sellén, missionär, Missionären, syltkakor, väckelserörelsen
Publicerat: 1 augusti, 2016 i Hälsa, HBT, könssjukdomar, Kvinnor som har sex med kvinnor (KSK), sex och vetenskap, Sexuella praktiker, Uncategorized
Etiketter:kvinnor som har sex med kvinnor, slicklapp, slicklappar, som att slicka på en regnkappa
2008 skrev jag och min dåvarande chef Maria Sjödin ett slicklappsmanifest för RFSL. Det fick namnet, RFSL:s slicklappsmanifest – mot slicklappar men för sex! Detta manifest har fortfarande stor aktualitet. Under och efter Pride har slicklappar återigen kommit upp som ett förslag på säkrare sex, dock enbart i diskussionen om kvinnor som har sex med kvinnor. Jag har fortfarande aldrig hört slicklapp nämnas enbart i relation till män/killar som slickar fitta.
2009 skrev jag min magisteruppsats på Malmö Högskola om slicklappar. Det blev Sveriges största studie om kvinnor som har sex med kvinnor och säkrare sex. Studien fick namnet Som att slicka på en regnkappa. Nu under Pride publicerade min underbara ex-kollega och vän Lisa en fantastisk bild som gestaltar detta. Hade det varit idag hade rapporten som RFSL gav ut haft en otroligt bra bild som skulle kunna illustrerat framsidan;
Vad är då en slicklapp? Slicklappar finns i olika varianter. En slicklapp är en tunn duk, vanligtvis av latex, som man kan läggas över fittan vid oralsex för att undvika direktkontakt mellan fitta och mun eller anus och mun. Om man tar en paus måste man tänka på att inte blanda ihop vilken sida som använts mot den ena personens kropp och vilken som använts mot den andra personens mun. Slicklappar är för engångsbruk.
Bildkälla: http://www.umo.se/Sex/Skydd-mot-konssjukdomar/Slicklapp/
Det är alltid viktigt med säkrare sex och att skydda sig och sina partners från sexuellt överförbara infektioner. Därför är det viktigt med kunskap om säkrare sex och att använda kondom vid anala och vaginala samlag och att undvika sperma i munnen. Kvinnor som har sex med kvinnor får allt för lite information och även om kunskapen blir bättre så lever många fortfarande i okunskap. Däremot har RFSL och RFSU information om hur kvinnor som har sex med kvinnor ska kunna ha säkrare sex. Däremot rekommenderar ingen av dessa organisationer användning av slicklappar.
Råd om slicklappar är ofta missvisande och antyder att de utgör ett fullständigt skydd, vilket det inte finns någon som helst evidens för. Tvärtom är slicklappar inte alls testade på samma sätt som kondomer.
Slicklappar eller plastfolie erbjuder troligen ett visst skydd mot kontakt med kroppsvätskor under oralsex. (Richters, J and Clayton, S. 2010) The practical and symbolic purpose of dental dams in lesbian safer sex promotion Sexual Health 7(2) 103–106). Problemet är att om exempelvis två kvinnor använder slicklapp vid oralsex så är det mycket troligt att de också ägnar sig åt tribbing (gnidsex) och då är skyddet vid oralsex fullkomligt onödigt.
Personer som slickar en fitta behöver inte slicklappar på samma sätt som personer vilka har sex med en kuk. Risken att överföra infektioner är mycket lägre. De vanligaste sjukdomarna mellan kvinnor och personer med fitta är herpes och hpv vilket är mycket svårt att skydda sig mot.
Att klippa sönder en kondom och använda som slicklapp kan vara direkt vilseledande. En slicklapp tillverkad av en kondom är liten, svår att hålla på plats med mindre än att man använder två händer och dessutom knepig att flytta runt. Risken för att lubrikation skall komma utanför den lilla lappen och hamna i munnen på den som slickar är stor.
Efter en uppvaktning av Smittskydsläkarföreningen så tog de dessutom bort kravet på slicklapp för kvinnor som har sex med kvinnor och personer med fitta då det inte finns någon evidens för frågan.
Att propagera för slicklappar skapar orealistiska och oroande höga krav på kvinnor som har sex med kvinnor. Vår sexualitet skall inte problematiseras i onödan och därför behövs inte propaganda för slicklappar.
Publicerat: 25 februari, 2015 i Film, Konst och kultur, Kuken, Sex i ord och bild, sex och vetenskap, sex på film, Sexuella praktiker
Etiketter:fallos, Mariah Larsson, penis i film, penisen
Det är en fredag kväll och jag ville koppla av med att läsa något spännande och intressant. Hittade en liten guldgruva i en sparad artikel som jag lagt på datorns skrivbord.
Jag kommer här att återge och delvis tolka Mariah Larssons fantastiska text genom mina ögon. Jag rekommenderar dig å det bestämdaste att gå in och
läsa orginaltexten som är betydligt mer fyllig och intressant än min korta sammanfattning, men se min text som en liten förrätt.
Genom att ta exempel från både icke-pornografiska filmer och pornografiska filmer konstaterar hon att kroppens fysiologiska reaktioner av sexuell attraktion och upphetsning till skillnad från många andra fysiska gestaltningar inte kan simuleras. Det går inte så bra att fejka en erektion eller lubrikation.
Det omedelbara fysiska tecknen på sexuell upphetsning är i de flesta former av populärkultur, betraktade som något obscent. Det inte sällan reglerat i lag eller någon form av självcensur och den erigerade penisen bör eller måste undvikas. Ett undantag är pornografi och vissa konstnärliga uttryck. Nästan aldrig visas erigerade penisar eller närbilder av svullna och våta blygdläppar.
Att utesluta penis, särskilt då den erigerade, från film har uppfattas på olika sätt. Mariah Larsson hänvisar till Peter Lehman’s numera klassiska verk Running Scared: Masculinity and the Representation of the Male Body.
Lehman menar att det finns ett gap mellan den mytologiska fallosen och den faktiska penisen. Följaktligen så måste penis förbli dolt, i syfte att behålla den ”fruktan och mystik” som finns runt fallos. Representationen av penis hotas från två håll, dels handlar det om den allmänna identitetskonstruktionen av maskulinitet och homofobi dels om kvinnors möjlighet att jämföra och döma.
Det är otroligt spännande med detta särskiljande av fallos och penis. Etikern James Nelson som jag tidigare skrivit om gör ett liknande resonemang.
Problemet med representationen av den erigerade penisen i jämförelse med att en kvinna visar sin vulva är det faktum att penisen alltid sätts i samband med sexuell aktivitet. Den erigerade penisen uppfattas entydigt som obscen. Som så många andra tidigare diskuterat så är de synliga tecknen på upphetsning hos en penis i jämförelse med en vulva ett representationsproblem.
En erigerad penis tolkas ofta i en dikotomi, antingen är den ett tecken på en vilja att ha sex eller en ovilja till detsamma, upphetsning eller icke-upphetsning, och till och med motsatta känslor som avsky eller likgiltighet kontra behov, till lust eller attraktion. Penis kan förminskas till att betraktas som antingen ”on” eller ”off”. Detta är emellertid ett mycket förenklat sätt att se på penisens kroppsspråk. Fysiologiskt behöver erektioner inte nödvändigtvis ha med viljan att delta i sexuella aktiviteter att göra. Eftersom erektionen initieras av det parasympatiska autonoma nervsystemet. Denna brist på faktisk kontroll gör erektionen till en ganska bräcklig komponent i den sociala konstruktionen av manlighet. Denna bräcklighet förstärks fysiologiskt genom en det hämmande system som aktiveras exempelvis genom stress.
Radikalfeminister har dessutom framställt den erigerade penis som ett potentiellt vapen, vilket bidrar till att förtrycka kvinnor genom hot om våldtäkt.
Inte bara radikalfeminister har uttryckt denna tanke. Den återfinns i en rad sammanhang och jag har skrivit om kuken som vapenhot tidigare.
Erektil dysfunktion definieras i en medicinsk diskurs av både psykologiska eller fysiologiska orsaker. En frånvaro av erektion framhålls ofta även som en förlust av manlighet. Detta har att göra med att penis i slida betraktas som riktigt sex. Ordet impotens fungerar också som metafor för att understryka maktlöshet, värdelöshet, svaghet och oförmåga. Följaktligen blir en människas förmåga att få erektion, inte bara en del av hans sexualitet utan speglar även hans personlighet.
Många har kritiserat denna diskursiva fixering vid erektion och penetration, och menar att den reducerar och förminskar bilden av sexualiteten. Den konstruerar en bild av manlighet som en maskin som med korrekt medicinering, förstärker och medikaliserar synen på sexualitet (Tiefer 2004). Den upprätthåller dessutom den fallocentriska världsbilden.
Penisen är beroende av dess fysiologiska funktioner, kulturella och sociala förståelser och kan även förstås utifrån ett intersektionellt perspektiv.
Distinktionen mellan mjukporr och hårdporr dras vid linjen av erektioner och närbilder av genitalier under samlag. Om än inte lika ofta som kvinnliga nakenhet. Inga män, även om det i en sexuell situation, visar några tecken på fysiskt upphetsning, särskilt inte i USA.
I pornografisk film har utlösningen en viktig funktion för att gestalta att njutning ägt rum.
I pornografi är erektion central till den grad att kameranivå och kameravinklar ibland offras på bekostnad av den manliga utövarens huvud och ansikte. Även i tjej-på-tjej scener, kräver frånvaron av penis ett substitut eller en stand-in i form av en dildo eller vibrator. Du kan se en slapp penis i början av en scen – i synnerhet i porr från 1970- och 1980-talen – men i så fall, är poängen med att visa den för att illustrera en successiv utveckling av fysisk upphetsning.
En av anledningarna till att erektion och närbilder av kvinnliga könsorgan är centralt i porr är just pornografins specifika avsikt att framkalla sexuell upphetsning hos betraktaren. Betraktarens kropp reagerar på bilder av sexuell aktivitet och genitalier.
Innan lanseringen av Viagra 1998, var de manlig porrstjärnorna helt beroende av i vilken utsträckning de kunde förvärva och bibehålla en erektion framför kameran.
Under tre fantastiska dagar skall jag få vara i Köpenhamn på den 17:e kongressen för The European Society of Sexual Medicine. Jag har den stora förmånen att genom mitt arbete få vara här och frossa i klinisk sexologisk forskning.
På konferensen presenterades resultatet från den brittiska befolkningsstudie runt sexuella attityder och livsstil, (Natsal-3). Studien omfattar 15.162 deltagare (6293 män, 8869 kvinnor). Dessa studier är viktiga för att kunna förstå förändringar i sexuella beteenden hos befolkningen. Några generella tendenser går att se i många länder.
Mycket spännande är också att se att den sexuella repertoaren har breddats, vaginalsamlag och genital stimulering är fortfarande mycket vanligt. Däremot har andelen som har oralsex och analsex ökat. 19% av killar mellan 16-24 och 17% av tjejer har haft analsex under det senaste året. Kan vi då som sexologer och sexualupplysare slippa höra att vi inte bör prata om anatomi, säkrare sex och hur en kan ha skönare analsex till unga människor.
Debutålder för det första samlaget har sjunkit.
För kvinnor har antalet manliga sexuella partners ökat utifrån ett livstidsperspektiv. Andelen kvinnor som rapporterar att de haft en sexuell upplevelse med genital kontakt med en annan kvinna ökar också. 16% har erfarenhet av någon form av samkönad sexuell kontakt och 8% har samkönad sexuell kontakt med genital kontakt. Detta är mycket intressant. Motsvarande ökning hos män finns inte gällande samkönade sexuella kontakter.
Tittar vi sedan på åldersgrupp och erfarenhet av samkönade sexuella kontakter någon gång i livet ser vi att det är främst yngre personer som har dessa erfarenheter men en tämligen hög andel.
Antal tillfällen av heterosexuella samlag under de senaste fyra veckorna hade minskat sedan den förra undersökningen, Natsal – 2.
Är det så?
Om ni är lika nördigt intresserad av befolkningstudier avseende sexualitet så rekommendera jag varmt att gå till the Lancet och läsa om; Changes in sexual attitudes and lifestyles in Britain through the life course and over time: findings from the National Surveys of Sexual Attitudes and Lifestyles (Natsal).
Nicole Prause obtained her PhD at Indiana University, Bloomington with joint supervision from The Kinsey Institute for Research in Sex, Gender, and Reproduction in 2007. Her concentrations were in neuroscience and statistics. Her clinical rotations were in neuropsychological assessment and behavioral medicine. She was promoted to Associate Scientist at UCLA in 2014. Current laboratory interests include primary rewards, transcranial brain stimulation, and approach motivation. She is licensed as a psychologist in the state of California. Prause currently holds positions as the founder of 
Lotti Törnros och Meliz Karlge. Foto: Sofia Runarsdotter
Suzann Sexeducator 