Går det åt helvete ska jag ändå dö.

Min farmor pratade ofta om åldrandets plågor och om hur kroppen sakta och med stor tydlighet gav upp funktion och spänst. Jag tänker ofta på henne när jag läser Agneta Klingspors bok, Går det åt helvete ska jag ändå dö, utgiven på Atlas förlag.

Fru M är gammal och ska snart dö, inte riktigt ännu men snart, det står fullkomligt klart. Vi får följa Fru M i hennes vardag, där kroppen är motsträvig och minnet blir opålitligt. Fru M har inte investerat i en bostadsrätt trots att hennes bostadsrättsförening sålde ut lägenheterna, hon är barnlös, utan partner och har ingen sommarstuga. Hon har inte investerat och är fattig. Att åldras att begränsas, säger fru M.

Gammal, äldre, äldst låter respektfullt och fint. Gammal, gamlare, gamlast. Rått ända in i rynkan.

Parallellt med osentimentala funderingar runt åldrande och död finns en hela tiden närvarande ilska mot en kropp som sviker.

Fru M:s fingrar är stela varje morgon, även tårna, böja, sträcka hårt och töja, vartenda finger, varenda tå, hon rostar, ja, rostar är ordet.
Hon tänker på puberteten, hur brösten ömmade, blodet rann, tjocka blodklumpar ner i bindan, livmoderns krampade, höfterna svällde. Nu är det samma sak fast tvärtom, varje dag nya tecken, vad är detta? Är detta hon? Hon är stadd i förändring. Hon vill inte skriva förändras. Utan >>stadd i förändring <<. Det är omvälvande, men hon stampar inte, hon rusar inte det bultar inte, det rinner inte, istället viskar det: >>Vi går mot öden, vart vi går, min väg bland dolda skriften, den må löpa jämnad eller svår, så bär den dock till griften.<< Hon puttas mycket försiktigt mot kanten.

De krassa konstaterandena om åldrandets besvär, ett minne som sviker varvas med ett påtagligt kroppsligt och ett vackert erotiskt minne som återkommer boken igenom. Hon låg med en man när hon började att blöda och de reser sig gemensamt upp, Säden och blodet rinner ner för hennes lår och de kliver nakna ut på en terass. Där tar han sin hand och hämtar upp blodet som sipprar ut för handen med blodet upp över magen och hennes bröst. Sedan slickar han långsamt i sig det med sin skära tunga som en katt lapar mjölk

Nej hon är gammal nu och hon blir gamlare och gamlare och en dag sitter hon kanske i rullstol, nedpissad på ett uselt hem och har glömt vad hon heter, att hon skrivit böcker och haft älskare, det har hon också glömt bort, där hon sitter nedpissad i en blöja som vårdpersonalen struntat att byta, för de har de räknat ut på ören, hur mycket de ska spara in så att det blir god avkastning till aktieägarna, ja hon har glömt bort hur det ljuvliga organet gled in i hennes kropp och halkade bort i ett snurr, hur hon gled och klämde, hur könet tryckte och sprängde så hon blev alldeles yr i huvudet och hur det steg i kroppen och ut i armarna, o det kära utet och innet finns inte i minnet längre, det är borta nu när hon sitter i blöjans våta. Men hon är inte där än.

Författaren fick frågan om vem som ska läsa boken? Hennes svar var;
Till alla som lever och till slut ska dö.