Många konstnärer och stora författare har lidit av syfilis. På Stockholms litteraturmässa stannade jag framför Alastor Press bokbord. De har sedan starten 2001 strävat efter att tillgodose spleen-ansatta sinnens och sensitiva själars behov av estetisk finkalibrering. Mina ögon fastnade på en bok med syfilissår, boken hette I smärtan riken och var skriven av
Alphonse Daudet och Edmond de Goncourt.
Den franske författaren Alphonse Daudet led av syfilis i nästan 40 år och denna bok är en skildring av detta öde.
Uppskattningsvis led ca 15 procent av Paris befolkning av syfilis i slutet av 1800-talet. Behandlingarna var förfärliga. Den sjuke fick bland annat sitta naken i ett tält där endast huvudet stack upp under tiden en kittel med kvicksilver kokade under honom. Personerna kunde hängas upp i huvudet eller tänderna. Andra mediciner var vismut (en metall) eller arsenik.
I bokens inledning beskrivs den franska litteraturens tre stora syfilitiker: Charles Baudelaire, Guy de Maupassant och Gustave Flaubert.
Charles Baudelaire levde ett dekadent liv och tog olika droger, han dog 46 år utfattig i Paris. En huvudanledning till hans tidiga död var syfilis.
Guy de Maupassant fick syfilis redan som ung. Detta ledde till svåra psykiska problem vilket lämnat avtryck i hans författarskap. Han dog 1893 på en sluten vårdanstalt utanför Paris.
Gustave Flaubert hade många olika sexuella kontakter och köpte gärna sexuella tjänster. Han fick syfilis, dog 1880 av en hjärnblödning
Den franske författaren Alphonse Daudet led även han av syfilis, i nästan 40 år. Den första delen av boken består av Alphonse Daudets nakna anteckningar om vägen mot en smärtsam död orsakad av syfilis. Den andra hälften är skriven av Edmond Goncourt och utgör dagboksanteckningar från hans umgänge med Daudet under hans sista år.
Daudet skryter vid ett tillfälle om att han fått syfilis från en sekreterare vid domstolen och inte någon prosituterad. Kanske var det ett sätt att försöka bita huvudet av skammen. Hans beskrivning av smärtorna är poesi, grymt gestaltad. Det är en rustning, grymt stramande över korsryggen i en snara av stål – glödande nitar, vassa som nålar.
I månader har denna rustning kramat mig, kan inte häkta upp den för att andas.
Vid ett tillfälle brister han ut i klagosång över att det tar så mycket tid att dö innan man dör…
I ett kapitel med reflektioner från kurorten Lamalou finns fabulösa gestaltningar av tillvaron där.
Patienterna konfererar:
– Gör det då!
– Gjorde det någon nytta för dig?
– Nej.
– Botad?
– Nej.
– Varför råder du mig till det då?
Vanvett
*
Mysterierna i kvinnornas plågor; klitorisjukdomar.
Svimningsanfallen hos den gamla 60-åriga kvinna.
Kvinnans heroism inför sina sjukdomar
*
Monsieur C – och det ständiga oväsen han hör, som en ångvissla, eller snarare ett avloppsrör för ånga. Man vänjer sig vid allt.
*
Gamla fruktträd, berövade sin sav, förvridna som atatktiska: Lamalou.
Söndag 31 juli 1892 beskriver Goncourt sin vän Daudet som piggare. Han som länge har behövt stöd för att promenera själv i allén kan nu gå själv. Detta antas bero på en behandling vid namn Brown Séquards vilket bestod i subkutana injektioner av en vätska framställd av testiklarna från nyligen avlivade marsvin och hundar.
Boken är så djupt tragisk, plågorna är fruktansvärda men poetiskt skildrade och emellanåt är det mitt i allt elände också väldigt roligt.
Suzann Sexeducator 