Inlägg märkta ‘Ann Heberlein’

Kom hem på kvällskvisten från Nordiskt Forum. Faktum är att jag kan inte formulera något runt mina erfarenheter ännu. Är lite uppfylld av en lite sexualfientlig stämning och är lätt illamående efter att ha hört Catharine MacKinnon orera om feministisk porr. Mycket var visserligen bra men det formulerar jag en annan dag.

Slänger mig i soffan med frun och tittar på några avsnitt av OINTB. Ett avsnitt heter Ett helt annat hål. Det handlar bland annat om kvinnors okunskap runt sitt kön. För något år sedan spelade jag Velvet med ett gäng och då var det en person som precis som i avsnittet inte hade en aning om att en person med fitta har tre hål, slidan, urinröret och anus. Hon trodde att hon kissade genom slidan. Sedan dess har jag förstått att alla inte har denna kunskap. Kunskapen om kvinnors kön är ibland väldigt dåligt och alldeles för få gör som kvinnorna/tjejerna i Orange is the New Black, tar en spegel och tittar efter. Det mest fantastiska av allt är att det är Sofia (Laverne Cox), en svart transkvinna som faktiskt spelas av en svart transkvinna som lär alla de andra om hur en fitta ser ut på traditionellt RFSU-vis med en uppritad fitta. En av kvinnorna tjuter av förtjusning när hon konstaterar att hon har en mons pubis. Pedagogisk som få berättar hon dessutom att om partnern kan ha svårt att hitta klitoris så kan det vara idé att dra tillbaka klitoriskappan en bit.

302e8622c12cb03c8ca8215804ca9398

Utan några män att behaga och blidka, kan rollfigurerna i ”Orange is the New Black” utvecklas till riktiga människor, skriver Ann Heberlein i gårdagens Sydsvenskan. Sedan lyfter hon fram precis det som jag älskar i OINTB, det faktum att det finns många fantastiska, realistiska och heta sexscener. Aldrig tidigare har en tv-serie skildrat sex mellan kvinnor så utförligt, köttigt och primitivt säger Heberlein och fortsätter så här aggressivt begärande har jag aldrig tidigare sett kvinnor. Ann, om du vill se mer så kan jag rekommendera bra feministisk queerporr, långt borta från hyllorna med den lesbiska porren för heterosexuella män. Serien skildrar dessutom en mängd olika kvinnokroppar, långt borta från de normkroppar som vi alltid annars ser i media och film.Yael Stone & Natasha Lyonne - Orange Is the New Black - S01E01_1-500#NF2014

Läser boken som jag recenserade för någon dag sedan igen, något skavde och jag fann det redan i inledningen.

Att bli utsatt för våldtäkt är bland det mest kränkande brott man kan blir utsatt för. När en ung människa drabbas av en sådan katastrofal händelse som våldtäkt måste man vid sidan om det omedelbara lidandet också räkna med att risken är stor för att ungdomens fortsatta utveckling allvarligt störs.

Nu läser jag och blir arg, varför måste allt bli förstört efter en våldtäkt?

Jag har alltsedan jag arbetade med våldtagna haft en känsla i magen av att vi behandlare ibland retraumatiserar personer utsatta för våldtäkt. Det blir farligt om vi vägrar förstå att människor kan känna och agera olika. Bara för att en person kan och vill gå vidare efter en relativt kort tid så betyder detta inte att personen förträngt traumat och behöver mer kraftfulla interventioner. Livet behöver inte vara slut efter en våldtäkt, livet fortsätter trots att vi gång efter annan utsätts för olika trauman.

Läser en artikel av Ann Heberlein och ställer samma fråga;

En våldtagen kvinna är förstörd, allt som var hennes har tagits ifrån henne, för alltid. Som om en våldtäkt kommer åt kvinnans kärna, smular sönder den, trampar på den. Som om det vore bättre att vara död än att vara våldtagen.

Heberlein referar till filosofen Jean Hampton som skriver om upplevelsen av ett förminskat människovärde efter en våldtäkt: Hon menar att en våldtäkt kan leda till att den våldtagna upplever en sänkning i människovärde, som om hon vore defekt och skadad, ungefär som en bil som blivit påkörd. En krockskadad Mercedes blir liksom aldrig lika mycket värd igen, hur mycket den än repareras och omlackeras. Där, under den blanka färgen, är den ändå krockskadad.

Vid den senaste visningen av Våga Minnas här på Bio Rio här i Stockholm kom en kvinnojourskvinna fram till filmaren Eva Cederstam efter att hon pratat, hon lade huvudet på sned och frågade hur hon mådde med gråtmild röst. Eva blev förbannad, hon vägrar att finna sig i att människor lutar huvudet på sned och ser på henne som ett stackars våldtäktsoffer. Hon har bearbetat händelsen och till och med gjort en film om den. Inte så att våldtäkten inte skadade henne för det gjorde den, men hon är klar nu och behöver inte väna frågor om hur hon mår om än i välvilja och omtanke.

Ett effektivt sätt att ta ifrån människor deras värde är just att reducera dem till offer, oförmögna att fatta egna beslut och att ta ansvar.

Jag har skrivit om det förut men jag gör det igen, jag älskar Cissi Wallins krönika;

Jag älskar att onanera och kolla på porr. Bra porr där kvinnans njutning inte står i andra rummet. Fast ännu mer än onani älskar jag att ha sex med någon annan. Mycket och länge. Detta intresse rimmar för övrigt tydligen inte så bra med att ha blivit våldtagen (som jag blev 2006) men jag har aldrig förstått den kopplingen. Man kan väl älska sex men ändå bli utsatt för ett övergrepp? Tydligen inte enligt diverse skvallerforum om såväl mig som andra kvinnor.

Lästips:

valdtakt-och-romantik-en-berattelse-om-kvinnlig-sexualitet