Jag har flera gånger tyckt till om Ebba Witt-Brattströms texter och framträdanden. Inte alltid har det varit så positivt. Det var därför med blandade känslor som jag tog mig an hennes skönlitterära debut: Århundradets kärlekskrig utgiven på Norstedts förlag.
Boken uppges vara en punktroman och när jag googlar på detta begrepp framkommer att det är en roman i punktform. Ett slags kortprosa som är skriven med få ord men mycket tankar. Den ligger närmare poesi än prosa.
Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström har varit gift med Horace Engdahl, före detta ständige sekreteraren i Svenska Akademien i 25 år och skilde sig i en uppslitande skilsmässa för några år sedan.
Det är närmast omöjligt att inte tänka sig att drag från deras relation och skilsmässa finns med i boken. Speciellt som när romanens han är ledamot av Styrelsen. Vad som är sanning och fiktion behöver vi som läsare inte veta, men det går inte att låta bli att se dem framför sig i rollerna som ”han” respektive ”hon” i boken. Hela storyn handlar om just vad hon respektive han sade.
Han sa:
Kvinnorna lärde sig
och tog efter långsamt
och trevande.
Först i vår tid
verkar alla spärrar
ha släppt
Vilka skrivarkonster
har gjort de största framstegen
under de senaste trettio åren?
Damernas och kokkonsten?
Hon sa:
Nej
snarare har
manligt självynk
översvämmat marknaden.
Det är en strid mellan ett par i skilsmässa men det är mycket mer än så. Det är en feministisk frigörelse från äktenskapet som en samlevnadsform dömd att misslyckas. Witt-Brattström låter den kvinnliga jaget anklaga inte bara sin egen make och utan ser honom som en representant för hela det patriarkala systemet. Orättvist, javisst men också befriande.
Han sa:
Det finns inget kvinnoförtryck.
Det beror på seder och dumhet
att trettio miljoner flickor
aborterats eller dödats
vid födseln i Kina.
Det är inte heller sant
att det existerar oförklarliga löneskillnader
mellan könen i Sverige.
Det beror på att män vet
hur man kräver bra betalt.
Hon sa:
Å att leva i detta töcken
av korkad maskulin
självgodhet.
Detta är ingen rättvis bild av två stridande parter utan en häftig partsinlaga där hennes ilska får fritt utrymme.
Är det din uppriktiga mening
att det enda en hustru kan begära
är en make som kommer hem
och som inte är otrogen?
Men som i övrigt ostört får
köra sin dagordning
som en sovjetisk tank
över sin hustru och familjen.
Texterna handlar inte bara om psykisk misshandel och kvinnoförtryck utan även det fysiska våldet och misshandeln finns närvarande. Jag hör i hans ord ekot från samtalsrum och mängder av telefonsamtal jag hade i arbetet på Kvinnofridslinjen.
Han sa:
Det är bara skitsnack.
Om du har fått några dussin
örfilar och sparkar
är det högt räknat
Jag har inte misshandlat dig.
Vem är du?
En feministkärring
som vill hämnas.
Det tuffa är trots allt inte det fysiska våldet utan det ständigt närvarande psykiska våldet som går innanför vår hudkostym och skapar sår som aldrig läker.
Hon sa:
Denna eviga
mainsplaining.
Om du lyssnat på mig
istället för att mobba
tillrättavisa
korrigera
trycka ner
hota
plåga mig
hade vi varit fria nu.
Kanske vänner .
Kanske älskande igen.
Den fåfänga manliga sexualiteten får sig också en välbehövlig känga. Män som ständigt laddar sitt kön som stridsspetsar vilka kvinnor ständigt skall känna rädsla för lever samtidigt i fullkomligt kastrationsskräck.
Han sa:
Jag låter mig inte
läxas upp av dig.
Du är ute efter att kastrera mig.
I allt du gör
sparkar du män
på kuken.
Hon vägrar och utbrister i orden:
Jag tänder inte
när du kräver att jag ska säga:
”ge mig kuken Monsieur”.
Förutom denna kortprosa finns mängder av litterära referenser inte minst till Märta Tikkanens diktverk Århundradets kärlekssaga men citat både från Bob Dylan, Bibelns höga visan och Lena Anderssons litterära skapelse Hugo Rask finns med.
Suzann Sexeducator 