Går det åt helvete ska jag ändå dö.

Min farmor pratade ofta om åldrandets plågor och om hur kroppen sakta och med stor tydlighet gav upp funktion och spänst. Jag tänker ofta på henne när jag läser Agneta Klingspors bok, Går det åt helvete ska jag ändå dö, utgiven på Atlas förlag.

Fru M är gammal och ska snart dö, inte riktigt ännu men snart, det står fullkomligt klart. Vi får följa Fru M i hennes vardag, där kroppen är motsträvig och minnet blir opålitligt. Fru M har inte investerat i en bostadsrätt trots att hennes bostadsrättsförening sålde ut lägenheterna, hon är barnlös, utan partner och har ingen sommarstuga. Hon har inte investerat och är fattig. Att åldras att begränsas, säger fru M.

Gammal, äldre, äldst låter respektfullt och fint. Gammal, gamlare, gamlast. Rått ända in i rynkan.

Parallellt med osentimentala funderingar runt åldrande och död finns en hela tiden närvarande ilska mot en kropp som sviker.

Fru M:s fingrar är stela varje morgon, även tårna, böja, sträcka hårt och töja, vartenda finger, varenda tå, hon rostar, ja, rostar är ordet.
Hon tänker på puberteten, hur brösten ömmade, blodet rann, tjocka blodklumpar ner i bindan, livmoderns krampade, höfterna svällde. Nu är det samma sak fast tvärtom, varje dag nya tecken, vad är detta? Är detta hon? Hon är stadd i förändring. Hon vill inte skriva förändras. Utan >>stadd i förändring <<. Det är omvälvande, men hon stampar inte, hon rusar inte det bultar inte, det rinner inte, istället viskar det: >>Vi går mot öden, vart vi går, min väg bland dolda skriften, den må löpa jämnad eller svår, så bär den dock till griften.<< Hon puttas mycket försiktigt mot kanten.

De krassa konstaterandena om åldrandets besvär, ett minne som sviker varvas med ett påtagligt kroppsligt och ett vackert erotiskt minne som återkommer boken igenom. Hon låg med en man när hon började att blöda och de reser sig gemensamt upp, Säden och blodet rinner ner för hennes lår och de kliver nakna ut på en terass. Där tar han sin hand och hämtar upp blodet som sipprar ut för handen med blodet upp över magen och hennes bröst. Sedan slickar han långsamt i sig det med sin skära tunga som en katt lapar mjölk

Nej hon är gammal nu och hon blir gamlare och gamlare och en dag sitter hon kanske i rullstol, nedpissad på ett uselt hem och har glömt vad hon heter, att hon skrivit böcker och haft älskare, det har hon också glömt bort, där hon sitter nedpissad i en blöja som vårdpersonalen struntat att byta, för de har de räknat ut på ören, hur mycket de ska spara in så att det blir god avkastning till aktieägarna, ja hon har glömt bort hur det ljuvliga organet gled in i hennes kropp och halkade bort i ett snurr, hur hon gled och klämde, hur könet tryckte och sprängde så hon blev alldeles yr i huvudet och hur det steg i kroppen och ut i armarna, o det kära utet och innet finns inte i minnet längre, det är borta nu när hon sitter i blöjans våta. Men hon är inte där än.

Författaren fick frågan om vem som ska läsa boken? Hennes svar var;
Till alla som lever och till slut ska dö. 

 

 

Boel Märgåker har en dröm om furiös kättja, att få inslunga sig i ohämmade knullfester

Borde kulturtanter knarka mer? Kulturtanten Boel Märgåker tänker i alla fall åka på en litteraturkryssning med litteratursällskapet Oscar Levertins vänner med avsikt att supa, knarka och knulla. Visserligen förhåller det sig så att ingen narkotika vanligtvis behövs för att hålla en kulturtant puttrande. Tvärtom kulturtanten skulle skämmas ögonen ur sin om hon togs på bar gärning med en pipa crystal meth. Men kanske borde kulturtanterna knarka. Ligga sammandråsade på varandra i en nebulös massa och låta thinnertrasan förhöja upplevelsen av de sista ljuva åren. Varför i helvete ska en läsande och tänkande kvinna kröna sin livsgärning med att vara fogligare och mer rättskaffens än någonsin.

I inledningen av Marina Montelius roman Oscar Levertins vänner möter vi dessa funderingar hos den 62-åriga Boel Märgåker vilken är gift med Greger som både bokstavligt och bildligt är lomhörd. De har fyra utflugna barn. Boel Märgåker är kulturtanten som flyr in i böckernas värld med sina sublimerade sexuella behov. Behovet av vardaglig fysisk närhet får Boel genom sin elektriska värmefilt och bekräftelse genom att vara initiativtagare och ledare för ett litteratursällskap.

Boel har en dröm om furiös kättja, att få inslunga sig i ohämmade knullfester med pattarna kaskaderande genom luftrummet likt dopade väskhundar, men också, och än hemligare, att få vidröra någon med sin kärlek, om än blott momentant. Det senare har hon föga förhoppning till men att hitta någon berusad att dråsa samman med ses om en möjlighet på en finlandsfärja även om den vid detta tillfälle är abonnerad av tidningen Läslust. Så mycket mer knark än ett blad från en förmodat giftig klänglilja blir det inte däremot mer av de andra sakerna.

Boel kommer iväg på sin finlandskryssning som hon kallar för brunstkarneval i det guppande fläskets dyningar. Och knulla får hon göra. Det börjar med en Maggan , en kvinna som påminner henne om den psykoterapeut som hon går hos och åtrår djupt. Boels förhållande till sex med kvinnor är komplicerat, eftersom längtan är så stark. Efter ett särdeles njutningsfyllt knull och när Boel marinerad i lycka och fittslem, häller upp ett ytterligare ett glas cava ringer Maggans telefon och det är hennes make. Boel får sonika ragga upp en av författarna ombord och får honom i säng. Hon avslutar resans sexuella äventyr med att ligga med en yngling som går med en städvagn i någon av de oändliga hyttkorridorer på båten. När hon ser hans tydliga kukbula i uniformen och ofrivilligt kniper med fittmuskulaturen, som så ofta hon gör när hon urskiljer kukar genom byxtyg får hennes mörklila trosor en mörk fläck och det ena leder till det andra.

Hela boken äger en påtaglig uppgiven existentiell ångest och många av romanens litterära gestalter är stukade av livet. Boel är intelligent med god människokännedom och har ibland en ängels tålamod med sina deltagare i litteratursällskapet. Leif som misshandlat sin fd fru grovt och sedan dragit hemifrån utan att ha någon kontakt med barnen och som nu måste gå i terapi för arbetet som indrivare på Kronofogden ger honom ångest är mer än lovligt dryg.

I kön till lunchbuffén pratar Boel med en annan man som anser att Joyce Carol Oates är en ojämn författare vilket gör att hon håller på att kräkas över denna oförlåtligt förutsägbara synpunkt och överväger att förgifta honom med en förgiftad räkcocktail. Utfallet blir dock inte riktigt såsom Boel föreställt sig…

Det är ångestfyllt, det är roligt, och fullkomligt burleskt som när Boels blygdläppar beskrivs som köttrulltårtor som kunnat brukas som presentpapper vid dussinet promoveringsparties i såväl Uppsala som Lund.

Martina Montelius har etablerat sig som en av mina favoritförfattare. Jag älskade Främlingsleguanen med barnet som sade upp sig från dagis och lever med en leguan som talar tyska. Nu visar hon sig som en fullkomlig ordekvilibrist vilken hanterar orden på ett ytterst skickligt vis.

 

Ingens mamman – tolv kvinnor om barnfrihet

I helgen var jag på ett bröllop, förutom den förvåning som jag alltid känner över hur oerhört heteronormativt något verkligen kan bli så fascinerades jag också över hur föräldraskap fastställs som en närapå tvingande konsekvens efter ett bröllop. Brudparet hade provocerande för många valt att inte välkomna barn till sin fest. Ändå så var det flera tal som anknöt till förväntningar om att de nu skulle skaffa egna barn.

I antologin Ingens Mamma skriver en rad kvinnor om valet att leva utan barn.

Josefin Adolfsson inleder hela boken med en återberättad händelse från lågstadiet. Hon var på besök hos skolsköterskan som klämmer på hennes bröst och konstaterar att körtlarna växer som de skall. Efter en frågande blick förklarar sköterskan att hennes bröstkörtlar utvecklas till dess hon själv skall bli mamma och amma ett barn. Jag drar mig genast till minnes att jag skrev om en liten bok riktad till unga tjejer för en tid sedan. Där stod; brösten har vi alltså för barnen, inte för snygga bh:ar! Det kan vara bra att påminna sig om för det är mycket prat om man ska ha små eller stora bröst. Boken vänder sig till tjejer i 10-12 års åldern och de skall från början veta att deras kroppar egentligen inte är till för dem själva utan finns i egenskap av dem som blivande mödrar.

Ranelid och Sara Lis låt Mirakel i melodifestivalen där Ranelid säger att om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör hela mänskligheten ut kommenterar Adolfsson med att; bildligt, eller bokstavligt, säga nej till säd i 60 år skulle vara något av det mest radikala och intressanta som kunde ske just nu, så väl på dansgolvet som i det allmänna medvetandet.

Katarina Sjögren, konstnär skriver om hur hon inte romantiserar familjelivet. ”Kanske har jag inte samma behov av social trygghet som många andra. Jag kommer alltid välja frihet framför trygghet och modersrollen är en stark arketyp som präglar hela vår civilisation”.

Oavsett om någon lever singel, polyamoröst, med en eller flera kvinnor, har barn med kompis eller lever heteroliv med hus i Bromma så inrymmer alla konstellationer ungefär samma tanke vad det innebär att vara mamma konstaterar Sjögren.

Annina Rabe konstaterar att homosexuella länge inte hade samma förväntningar på att skaffa barn men nu när möjligheterna ökat vilket hon ser som en framgång men ifrågasätter om det även ger konsekvensen  att en också måste. Kanske är det heterovärldens infernaliska sätt att avsexualisera och oskadliggöra homosexualiteten genom att få alla att följa de heteronormativa mönstren.

Vissa hävdar att barnlösa aldrig blir vuxna på allvar men Rabe ifrågasätter detta och hänvisar till Liv Strömquist serie om att barn är kristdemokrater, föräldrar har en tendens att tappa alla andra intressen och gå in i en småbarnstillvaro där de dessutom helt umgås med andra föräldrar. Dvs gå in i en allt annat än vuxenvärld.

Det bränner till när hon sedan talar om att vi gärna pratar om normkritik på många håll och kanter men att det samtidigt existerar något slags femtiotalsideal även hos de mest radikala, man gifter sig och skaffar två barn, stänger ute omvärlden och dessutom försöker göra det till något politiskt projekt. Rabe frågar sig; om världen är ojämställd, varför väljer en då att anamma de strukturer som skapat denna ojämställdhet från början? Lockelsen att leva efter traditionella normer verkar vara obegränsade.

Anna Sol Lindqvist pekar på det faktum att barnfria utgör definitionen av egoism. De kan i större utsträckning göra vad de vill och att det ses som finare att ge upp sitt liv till förmån för ett barn. Som barnfri förväntas att en anpassar sig till de som har barn och ta oerhört mycket hänsyn till deras rutiner med läggtider, mattider och när föräldrarna kan. Hon ställer frågan om det kanske faktiskt är så att det är mer egoistiskt att enbart ägna tid till att rodda i sitt hem och sina barn.

Gunilla Kracht berättar om hur hon blev behandlad när hon som barn hade en docka som hon kallade för Tant Grumse, vilken hon bar i håret och ofta blev liggande naken blev tillsagd att behandla dockan bättre. Redan som barn tvingas barn in i stereotypa genusroller där tjejer tidigt skall börja öva att bli mamma medan killarna mest lär sig att ta bilen till jobbet. Kracht skriver om att redan där fanns en rädsla om att hon skulle kunna bära sina dockor i håret, glömma att sätta på dem kläder och ge dem fula namn.

Jag älskar den här normkritiska boken! Den får mig att skratta, le, bli ilsken och provocerad – sådär som bara en riktigt bra bok kan förmå. Visst har jag hört en del av argumenten många många gånger förr och visst hade den blivit ännu bättre med lite mer nytänkande på sina håll men i nuvarande form är den långt bättre än vad barnpsykologen Winnicott har som mål för föräldrar, good enough!

Ingens mamma av Josefine Adolfsson (red) Övriga medverkande: Jane Magnusson, Katarina Sjögren, Gabriella Boijsen, Natacha López, Faranak Rahimi, Annina Rabe, Anna Sol Lindqvist, Gunilla Kracht, Birgitta Stenberg, Sofie Åberg, Susanne Wigorts Yngvesson, Lena Andersson. Boken är utgiven på Atlas förlag.