Via Ballers hittar jag ett spännande projekt; Seeing Red Project skapat av Johanna Samuelson och Anna Gibson. De har skapat en utställning om mensblod. De beskriver att syftet är att blod ”synliggöra det ofta osynliggjorda, om att känna igen och återta den visuella styrkan och skönheten i olycksfläcken, i den avsiktliga fläcken, och blodets intimitet”.
Mens är fortfarande en märkligt tabu. Det märks inte minst i reklamen där mensblod fortsatt är blått och inte rött.
Vad gäller fenomenet att förtjäna sina röda vingar verkar det finnas två läger. En grupp som bara finner det avskyvärt och absolut inte vill och en annan som tycker att det är häftigt och lite coolt. Röda vingar kommer av det som faktum att det lätt ser ut som ett par vingar när en utfört oralsex på någon som har mens. Åskådliggör detta genom en bild 😉
För andra är mens en fetisch, det finns personer som verkligen älskar oralsex med menstruerande personer. Vissa menar att detta är fullt logiskt eftersom hormonnivåerna och feromonnivåer sägs öka under menstruationen. Vissa blir mycket mer kåta när de har mens och gärna har sex medan andra känner sig ömma och inte alls på humör.
Erotic Red är en sida där du kan läsa mer, där finns allt från information om olika mensskydd till länkar som för dig vidare till mensporr.
Om du vill förtjäna din röda vingar ta några praktiska överväganden i beaktande.
Mensblod kan liksom annat blod få en mycket stark lukt när det utsätts för luft. En dusch innan är en bra idé.
Gör det i duschen, blodet är då lätt att tvätta bort och det är enklare om du är nybörjare.
Använd plastad frotté, sängskydd eller gamla handdukar. Blod kan vara svårt att få bort från möbler och sängkläder. Blötlägg i kallt vatten om du fått blod på lakan eller andra textilier.
Tänk på att blod ökar risken avsevärt för överföring av hiv men även andra sexuellt överförbara infektioner kan komma genom infekterat blod.
Om detta med röda vingar inte känns som din grej, slicka när personen har en tampong eller menskopp inne.
Igår var jag på bio och såg Paradis: kärlek i regi av Ulrich Seidl med fantastisk skådespelarinsats av Margarete Tiesel och Peter Kuzungu. En film som jag fick ont i magen av, som jag var tvungen att prata, prata, prata med tjejerna i mitt sällskap om. En film med många bottnar och stor komplexitet. Det känns omöjligt att på ett rättvist sätt sammanfatta denna film och här finns en enorm möjlighet till en intersektionell analys.
Den 50-åriga Teresa kvinna lämnar sin typiskt självupptagna tonårsdotter i Österrike och det slitiga vardagslivet för en semesterresa till Kenya där hon ser fram emot att bada i nya exotiska upplevelser. Hemma i Österrike är hon en kvinna i arbetarklassen, överviktig och väl medveten om att hon inte duger som hon är. En anar att hon har några misslyckade relationer med män bakom sig där hon bland annat fått höra vad hon måste göra för att duga i sängen.
På badstranden i Kenya ligger hon tillsammans med andra kvinnor från Österrike och solar. Gemensamt äger de ett enormt behov av kärlek, romantik och en uppenbar vilja av att bara kunna bli sedda och accepterade för dem de är. På andra sidan ett uppspänt rep står de unga männen i små grupper och vill sälja armband, halsband, träsniderier, båtturer och mycket annat. Helst av allt önskar de finna en sugarmama som kan ge dem försörjning för veckor, månader eller till och med år framåt.
Hos kvinnorna finns föreställningar om ”den andra mannen” som primitiv och detta genomsyrar de medelålders kvinnornas bild av de kenyanska männen sedda ur ett västerländskt perspektiv. Han uppfattas både som mer ofräsch och med en hud som luktar kokos. Kvinnor fyller sina föreställningar om att deras ”annorlundahet” faktiskt kan inbegripa kärlek även då individerna skiljer sig mycket åt i fråga om ålder och fitness. Efter kärleksförklaringar om att hon är den enda och hennes skönhet är bedårande kommer frågor om hon inte kan bistå med pengar för att hans systerbarn ligger på sjukhus, pappan har hjärtfel och den arbetslösa brodern råkat ut för en mc-olycka.
Många är de killar och män killar som försörjer sig på att låta vita kvinnor betala för kärlek och sex i ett av alla världens ”sexparadis”. Kvinnor som inte längre duger som vare sig sexobjekt eller subjekt i hemlandet, tilltufsade av tidigare relationer till män och naivt ömhetslängtande köper drömmar om kärlek, allt i en exotisk förpackning med kolonialt omslagspapper. Ett ömsesidigt utnyttjande där en scen i filmen gestaltar hur även kvinnor i grupp som får smak på makt på ett vidrigt sätt kan sexuellt utnyttja en ensam man.
Vem utnyttjar vem, är frågan, på både ett individuellt och strukturellt plan. Här finns inga lättköpta svar men en fantastisk film som ställer många oerhört viktiga frågor.
Mitt blogginlägg var färdigskrivet. Sedan blev jag nyfiken, vad skrev tidningarnas recensenter? Googlade fram några recensioner och blev illamående.
Göteborgsposten skriver; Överviktiga, medelålders Teresa, lämnar sin feta dotter hemma och far till Kenya
Svenska Dagbladet skriver: En sovande fet kvinna i kornigt ljus
Blekinge läns tidning; medelålders, dallriga och rödbrända Teresa
Film.nu: blekfeta européer som åker till inhägnade resorts
Nöjesguiden: hela tiden står det där en enorm postkolonial flodhäst i rummet som ingen låtsas om.
När jag kom till bloggen toppraffel och läste; hon är en blek fläskhög, en dallrande blob, så fick det räcka.
Det är tydligt att recensenterna liksom Teresa tycker att hon är för fet för kärlek och sex. Att vara fet är att vara odisciplinerad och osund. Plötsligt ger filmen ytterligare en infallsvinkel och jag citerar en text från Ballers;Logiken blir att tar din kropp för mycket plats ska du vara jävligt försiktig med att ta plats på andra sätt. Här finns en startpunkt. Vi kan inte välja bort smalhetsnormen helt, vi kan inte placera oss bortom den. Men vi kanske kan låta kroppen bli, låta fettet vara om vi föreställer oss den hotande kontrollförlusten, begäret, utbredandet och till och med äckligheten som våra vapen. Vi kan likna det vid den queera stoltheten, eller kanske den queera skammen när den får visa sig: Vi är er mardröm och vi tänker inte be om ursäkt för det. Vänj er. Inte nog med detta, hon är dessutom arbetarklass.
En fet kvinna från arbetarklassen – lägre stående i det svenska samhället kan man knappast vara…
Suzann Sexeducator 