Inlägg märkta ‘barn och sexualitet’

Häromveckan skrev jag en kritisk artikel om den påstådda sexualiseringen av samhället. Jag funderade på att skriva att jag snarare ser en annan tendens, att samhället blir mer och mer sexualfientligt. Jag lät bli på grund av att det inte är en entydig trend men visst finns tendenser till detta. En av dessa är oron för barns sexuella uttryck som tar sig vissa skrämmande uttryck.

När sången om snoppen och snippan publicerades på SVTs barnkanalen fanns många upprörda föräldrar och andra vuxna. En del av dem skrev kommentarer till Barnkanalen.

Skärmavbild 2015-01-28 kl. 19.58.20 Skärmavbild 2015-01-28 kl. 19.55.25Skärmavbild 2015-01-28 kl. 19.55.56Skärmavbild 2015-01-28 kl. 19.53.52

En del av synpunkterna bygger på en tanke att barn skall skyddas från sexualitet och kunskap om sin egen kropp. Detta tyder på en stor okunskap. Barn föds som sexuella varelser och visar sexuella reaktioner redan innan födseln. Barn känner mycket tidigt att snoppen blir hård eller att det blir varmt i snippan.Att onanera och leka sexuella lekar är helt vanliga och normala aktiviteter hos barn. Hur omgivningen sedan reagerar och interagerar med barnen har stor betydelse för den sexuella utvecklingen.

Psykologen Thore Langfeldt skriver i sin bok Barns Seksualitet att det inte finns några tillförlitliga siffror på hur många barn i 3-4 års åldern som får orgasm. Erfarenheter från personal i förskoleverksamheter tyder på att ca 5-10 % av barnen får orgasm. De flesta vill däremot försöka att stimulera sin könsorgan på ett eller annat sätt.

barns_seksualitet

En öppen och ärlig dialog i hemmet gör att barn får en bra grund att stå på. Detta gör också att de lättare kan berätta och fråga om de undrar något runt sina kroppar och dess reaktioner. Många barn tycker om att vara nakna och kunna leka med sin egen och andras kroppar. Att exempelvis måla sig själv och andra med fingerfärg kan var både kreativt och roligt. Hur de vuxna sedan reagerar med ord, tonfall och ansiktsuttryck är av stor vikt för hur barnen skall tolka sina handlingar. Barn har också rätt till ett privatliv där vuxna inte hela tiden behöver bevaka vad som händer.

Vad är det då som hänt i vårt samhälle? Min egen reflektion är att vi gått från att barns sexualitet varit något naturligt och som har varit pratbart tills idag där detta blivit ett ämne som barn behöver skyddas ifrån, jämför föräldrakommentarerna ovan. Jag har inspirerats mycket av professor Anna Sparrman som talar om det skett en normalisering av en pedofil blick. Vi tenderar idag att sexualisera barns nakna kroppar.

Detta har inte längre enbart blivit förbehållet pedofilen utan något som integrerats i oss alla. Det handlar inte längre om hur personer med pedofila tändningsmönster ser på barn utan hur den pedofila blicken gjorts till en norm som vardagen organiseras utifrån. Normaliseringen passiviserar barn och gör deras handlingsutrymme mycket mindre. Talet om den normala sexualiteten hos yngre barn tenderar att försvinna helt (Sparrman, 2014). Detta går inte minst att se i samtalet med förskolepersonal som känner sig otrygga med vad de kan och får prata med barnen om. I Upsala Nya Tidning fanns häromdagen en viktig artikel i ämnet om man skall prata sex med barn. Personalen sade sig även ha sett en förändring över tid angående barns minskade handlingsutrymme att uttrycka och utforska sin sexualitet.

Detta är en allvarlig tendens och något som vi sexualupplysare, sexologer och andra som arbetar med barn och sexualitet behöver motverka.

På 70-talet när jag var barn fanns bland annat Per, Ida och Minimum vilket var en fantastisk bok som var tydlig och rak i sitt budskap om att även barn har sexuella känslor. Jag hoppas på nya (mer normkritiska) barnböcker som också bejakar barns sexualitet.

klassiker-barnboken-per-ida

När jag googlar på ämnet ser jag också att nämnda Anna Sparrman kommer att skriva ett kapitel i en kommande mycket spännande bok; Sparrman, Anna (in press 2015).
Seeing (with) the body: Children enacting sexuality. In Emma Renold, Jessica Ringrose and Danielle Egan (Eds.), Children sexuality and the ‘sexualisation’ of culture. UK: Palgrave.

Referens: Sparrman, Anna (2014). Barn tecknar nakenhet – och sexualitet?.
I Yvonne Eriksson (red.). Barn tecknar världen, ss. 47-76. Lund: Studentlitteratur.

 

 

I veckan var jag ute och föreläste om barns sexualitet. Något som jag slås av gång på gång är den förändrade synen på barn och sexualitet. Allt för ofta får jag höra att barn inte har någon sexualitet. Detta är inte sant. Vi föds och dör som sexuella varelser.

När jag talar om barns sexualitet så gör jag det för att personal skall kunna se barns naturliga sexualitet och för att föräldrar och andra vårdnadshavare skall kunna ge stöd till barnets egen sexuella utveckling. Där ingår naturligtvis också att se och förstå när sexuella beteenden blivit destruktiva och kan vara ett tecken på att barnet mår dåligt eller varit utsatt för övergrepp. Exempelvis upprepad onani med nästan tvångsmässiga inslag kan bero på att barnet varit utsatt men det kan också handla om bristande teknisk kunskap, ett sätt att trösta sig själv, ett sätt att komma till ro. Det som gör mig lite förtvivlad är att vuxna idag är så rädda för barns egna sexuella uttryck och att vi pratar så lite om detta.

Barn har en egen sexualitet som inte skall sammanblandas med vuxnas sexualitet men visst njuter barn av att röra både vid sin egen och andras kroppar. Även mycket små barn rör vid sina kroppar och lägger sig i ställningar där de exempelvis genom att gunga fram och tillbaka kan skapa sköna förnimmelser i könsorganen.

Rädsla för sexuella övergrepp har gjort många vuxna mycket mer oroliga för att kunna uppfattas som att de skulle vilja ha sex med barn. Det finns många foton på mig som naken när jag var barn och det finns även några på mina barn. Detta är dock något som många drar sig för idag då den pedofila blicken internaliserats och det uppfattas därmed som olämpligt. Den pedofila blicken har lett till att fler och fler vuxna inte vågar vara nakna tillsammans med sina barn, bada nakna eller låta dem titta på könsorganen i rädsla för att barnen sedan skall prata om detta med andra. Det finns en form av rädsla och risktänkande som hela tiden är närvarande. Samma sak råder på förskolor och andra institutioner. Barn kan hindras från sexuella lekar och personalen tycker att det är svårt att prata om vissa delar av kroppen. Specifikt svårt blir detta för pappor eller manlig personal på förskolor.

Professor Anna Sparrman från Linköpings universitet forskar om detta och menar att myten om barn som asexuella återigen finns i dagens samhälle. Hon pekar på hur vi ständigt uppfattar hot från omvärlden om att våra barn skall utsättas för sexuella övergrepp och pedofili. Barnen skall skyddas från den pedofila blicken vilket fått till följd att barn skyddas även från en sund sexualitet och sexuellt utforskande.

Anna Sparrman menar att den pedofila blicken blivit normaliserad och att fler ser världen utifrån detta;  Från början kan man säga att den pedofila blicken handlade om hur en pedofil tittar på någonting som han eller hon blir sexuellt upphetsad av. Men det jag menar med normaliseringen av den pedofila blicken det är att det blivit en blick vi alla använder, säger Anna Sparrman och nämner att många sagt att de plötsligt börjat titta på ett annat sätt på de där bilderna de har på väggen hemma, där barnen är små och nakna och att de då frågar sig om det är så bra. Vi tänker med en pedofil blick, vi tittar med en pedofil blick men vi sätter kanske inte ord på att det är vad det är. Men det har ändrat våra tankemönster, säger hon.

Sexuella lekar och sexuellt utforskande är en del av barns utveckling. Men om vi inte hela tiden förhåller oss kritiska till  den pedofila blicken kan vi hindra barns nakenhet och sexuella lekar.

Det finns en bok som i många avseenden är föråldrad och inaktuell men som jag ändå älskar på grund av den attityd som den förmedlar. Boken heter Barnens kärleksliv och är skriven av Gertrude Aigner och Erik Centerwall och kom ut i början av 80-talet innan den pedofila blicken fått sitt fotfäste.
Featured image
Jag avslutade min socionomstudier i januari 1989. Min begynnande yrkesverksamhet präglades delvis av att vi började tala mer öppet om incest och pedofili. Det var också en tid där teorier om de bortträngda minnena blev högaktuella. Barn och unga kvinnor började berätta om anhöriga som våldfört sig på dem. Det var mycket positivt att sexuella övergrepp uppmärksammades men problematiskt att det i samband med detta också blev så att den pedofila blicken blev en del av allmänhetens ögon.
Självklart behöver vuxna se till att inget barn tvingas vara med om något mot dennes egen vilja men så länge det sker i ömsesidighet bör barn få utforska sina och andras kroppar utan att vare sig hindras eller bli skambelagda.
På nätet hittade jag en uppsats av Anette Brondin och Janna Nylund om barn, föräldrar och sexualitet där de tagit fram reflektionskort runt barn och sexualitet. Jag tyckte att flera av korten var mycket användbara att reflektera runt och lägger in några printscreens.
Hela uppsatsen finns att läsa här.