Den svåra konsten att ha två bollar i luften samtidigt. Att tillåta barn sin egen sexualitet och samtidigt skydda dem mot övergrepp.

För någon vecka sedan fick jag förmånen att träffa en person som jag har beundrat länge. En pionjär på området barns sexualitet och en av de drivande krafterna för att lansera ordet snippa i Sverige. Jag har nämnt henne i en rad föreläsningar men aldrig fått möjligheten till ett möte IRL. Hon har skrivit en mycket viktigt skrift utgiven av Malmö Stad, som jag varmt kan rekommendera, förhållningssätt till barns sexualitet.

Alla intervjuade i denna skrift är helt överens om att ett öppet förhållningssätt gör en stor positiv skillnad för barnen. Både för deras tillvaro här och nu samt för deras framtid som vuxna människor. De efterfrågar mer fysiskt utrymme på förskolan, rum där barnen kan dra sig undan till och utforska sin sexualitet i lek.

Som det är nu kan inte förskolepersonalen förhålla sig till barns sexualitet på det sätt de önskar på grund av rädsla för negativa reaktioner från föräldrar och kollegor. Detta beror på  en stor kunskapsbrist gällande barns sexualitet och därtill en stor osäkerhet inför vilket förhållningssätt som är det bästa för barnen. Förskolepersonalen ser en tydlig förändring över tid där barn har fått minskat handlingsutrymme.

Nu är det så att onani och lekar med sexuellt innehåll är en naturlig del av barns sexualitet och ska mötas med respekt. Att få en uppväxt utan skuld och skam kopplat till sexualitet är en rättighet för barn. Likaväl är det är en absolut rättighet att barn aldrig skall förmå eller tvingas delta i någon olaglig eller psykiskt skadlig sexuell aktivitet.

Detta är två absoluta rättigheter. Som sexolog oroar jag mig för barns rätt till sin egen sexualitet inskränks av välmenande vuxna och pedagoger liksom att vuxna och pedagoger blundar eller inte väljer att göra orosanmälan till socialtjänsten vid misstänkta övergrepp.

Som jag tidigare skrivit så finns nu den pedofila blicken inkorporerad i många vuxna. Det uppstår en helt vansinnig koppling mellan vuxnas sexualitet och barns sexualitet som om de vore förenliga. Detta gör att ämnet barns sexualitet blir känslig och kontroversiellt. Jag hittar en artikel  i Sydsvenskan där Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet säger att han  föredrar det engelska begreppet sexual arousal när han ska beskriva barns upplevelse av sexuell stimulans. Han menar att ord som upphetsning blir för starkt. Barn får fysiologiska reaktioner på stimuli, men förstår inte innebörden av detta på samma sätt som vuxna gör, de har inte samma medvetenhet. Även om barnet redan i tre- till fyraårsåldern blir medvetet om skillnaderna mellan pojkar och flickor, och pojkar exempelvis märker att de får stånd om de smeker penis, har de inte någon sexuell identitet, säger han.

 Anna Kosztovics säger i samma artikel att vi måste minska laddningen kring vissa begrepp och våga använda dem även för att beskriva barnens känslor. Annars riskerar vi att osynliggöra barns egna upplevelser. Alternativt uppfinna nya ord, så att vi får både ett vuxensexspråk och ett barnsexspråk. Nu när små flickor äntligen har ett ord för sitt kön, snippa, är det dags att tänka ut ett ord för barns känslor när de är sexuellt stimulerade, menar hon. Säger man att ett barn är kåt blir det ramaskri. Därför behövs ett nytt ord så att vi kan prata om vad barnen faktiskt känner.

Övergrepp mot barn är en bister verklighet och skall på alla sätt bekämpas och måste hanteras på bästa sätt när de väl har inträffat MEN det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet. Elaine Eksvärd, retorikkonsult och författare till boken ”Medan han lever” på (Forum bokförlag) är en engagerad person i debatten om sexuella övergrepp mot barn. I boken berättar Elaine om hur hennes pappa kontinuerligt förgrep sig på henne under sin uppväxt. Hon berättar om hur hon agerade ut sexuellt men att omgivningen inte noterade detta. Hon berättar om känslor av skuld, skam och osynliggörande. Det är en stark bok om ett barn som växte upp med en gränslös förälder som utsatte henne för upprepade övergrepp. En på många sätt fruktansvärd berättelse och viktig insats att våga och vilja skriva om detta.

När sedan Elaine Eksvärd skriver i ett blogginlägg på sin blogg att  barn är inte sexuella av sig själva och insinuerar att barns sexuella uttryck alltid kommer från erfarenheter av övergrepp så blir det fel. Det blir också märkligt att hon kritiserar förskolan för att låta barn leka bakom stängda dörrar där gränslösa “lekar” tar plats. Lekar, där barn gör saker som en gränslös anhörig har gjort på nån av dem. Hon skriver vidare att hon skulle skicka ett mejl till samtliga föräldrar om detta beteende och förklara att barn inte är sexuella av sig själva och att det här måste komma från någon. /…/ Hon skriver vidare; Berätta om deras privata delar och att ingen får röra dom bara dom själva. Säg även att de inte ska röra andras. Har de redan börjat röra andra och låta andra röra dom så berätta att polisen kan komma om man gör så. Extremt? Vad säger ni om att ta saker från affärerna? Det är ju ett brott om man är straffmyndig, samma sak med att röra andra personer. Känns det laddat och obehagligt så är det för att det ÄR laddat och obehagligt. Berätta det inte för att skrämma barnen utan för att de ska förstå handlingens allvar. Sen kan de säga det till en vuxen att polisen kommer om de rör dom. Se till att det aldrig händer igen. Pratar man integritet med sina barn så lär de sig säga Stopp min kropp när deras kompisar försöker initiera sexlekar. Prata nu innan det händer dina barn.

Barn är sexuella subjekt och måste få vara  sexuella på sin nivå och på sina villkor. Att säga att barn inte är sexuella av sig själva är att göra dem en otjänst.

Barn har liksom vuxna rätt till sin kroppsliga integritet och ska alltid respekteras om de inte vill pussa faster, sitta i knä på någon eller krama mormor hejdå. Barn måste få veta att de alltid får säga nej till om någon gör, eller vill göra, något med ens kropp som man inte själv vill. När någon gör något som inte känns bra får man berättade det för någon vuxen fast den vuxna säger att det är en hemlighet. Barn har också rätt att utforska sin egen och andra jämnåriga barns kroppar så länge det sker i ömsesidighet och inte någon känner sig tvingad. Barn har rätt till sin egen kropp och att få tillfredsställa sig själv. Barn har rätt att få leka familj, doktor eller andra lekar som går ut på att de utforskar sin egen och andras kroppar.

Ska man snacka sex med barn? Ja!

Häromveckan skrev jag en kritisk artikel om den påstådda sexualiseringen av samhället. Jag funderade på att skriva att jag snarare ser en annan tendens, att samhället blir mer och mer sexualfientligt. Jag lät bli på grund av att det inte är en entydig trend men visst finns tendenser till detta. En av dessa är oron för barns sexuella uttryck som tar sig vissa skrämmande uttryck.

När sången om snoppen och snippan publicerades på SVTs barnkanalen fanns många upprörda föräldrar och andra vuxna. En del av dem skrev kommentarer till Barnkanalen.

En del av synpunkterna bygger på en tanke att barn skall skyddas från sexualitet och kunskap om sin egen kropp. Detta tyder på en stor okunskap. Barn föds som sexuella varelser och visar sexuella reaktioner redan innan födseln. Barn känner mycket tidigt att snoppen blir hård eller att det blir varmt i snippan.Att onanera och leka sexuella lekar är helt vanliga och normala aktiviteter hos barn. Hur omgivningen sedan reagerar och interagerar med barnen har stor betydelse för den sexuella utvecklingen.

Psykologen Thore Langfeldt skriver i sin bok Barns Seksualitet att det inte finns några tillförlitliga siffror på hur många barn i 3-4 års åldern som får orgasm. Erfarenheter från personal i förskoleverksamheter tyder på att ca 5-10 % av barnen får orgasm. De flesta vill däremot försöka att stimulera sin könsorgan på ett eller annat sätt.

En öppen och ärlig dialog i hemmet gör att barn får en bra grund att stå på. Detta gör också att de lättare kan berätta och fråga om de undrar något runt sina kroppar och dess reaktioner. Många barn tycker om att vara nakna och kunna leka med sin egen och andras kroppar. Att exempelvis måla sig själv och andra med fingerfärg kan var både kreativt och roligt. Hur de vuxna sedan reagerar med ord, tonfall och ansiktsuttryck är av stor vikt för hur barnen skall tolka sina handlingar. Barn har också rätt till ett privatliv där vuxna inte hela tiden behöver bevaka vad som händer.

Vad är det då som hänt i vårt samhälle? Min egen reflektion är att vi gått från att barns sexualitet varit något naturligt och som har varit pratbart tills idag där detta blivit ett ämne som barn behöver skyddas ifrån, jämför föräldrakommentarerna ovan. Jag har inspirerats mycket av professor Anna Sparrman som talar om det skett en normalisering av en pedofil blick. Vi tenderar idag att sexualisera barns nakna kroppar.

Detta har inte längre enbart blivit förbehållet pedofilen utan något som integrerats i oss alla. Det handlar inte längre om hur personer med pedofila tändningsmönster ser på barn utan hur den pedofila blicken gjorts till en norm som vardagen organiseras utifrån. Normaliseringen passiviserar barn och gör deras handlingsutrymme mycket mindre. Talet om den normala sexualiteten hos yngre barn tenderar att försvinna helt (Sparrman, 2014). Detta går inte minst att se i samtalet med förskolepersonal som känner sig otrygga med vad de kan och får prata med barnen om. I Upsala Nya Tidning fanns häromdagen en viktig artikel i ämnet om man skall prata sex med barn. Personalen sade sig även ha sett en förändring över tid angående barns minskade handlingsutrymme att uttrycka och utforska sin sexualitet.

Detta är en allvarlig tendens och något som vi sexualupplysare, sexologer och andra som arbetar med barn och sexualitet behöver motverka.

På 70-talet när jag var barn fanns bland annat Per, Ida och Minimum vilket var en fantastisk bok som var tydlig och rak i sitt budskap om att även barn har sexuella känslor. Jag hoppas på nya (mer normkritiska) barnböcker som också bejakar barns sexualitet.

När jag googlar på ämnet ser jag också att nämnda Anna Sparrman kommer att skriva ett kapitel i en kommande mycket spännande bok; Sparrman, Anna (in press 2015).
Seeing (with) the body: Children enacting sexuality. In Emma Renold, Jessica Ringrose and Danielle Egan (Eds.), Children sexuality and the ‘sexualisation’ of culture. UK: Palgrave.

Referens: Sparrman, Anna (2014). Barn tecknar nakenhet – och sexualitet?.
I Yvonne Eriksson (red.). Barn tecknar världen, ss. 47-76. Lund: Studentlitteratur.

 

 

Se upp för den pedofila blicken

I veckan var jag ute och föreläste om barns sexualitet. Något som jag slås av gång på gång är den förändrade synen på barn och sexualitet. Allt för ofta får jag höra att barn inte har någon sexualitet. Detta är inte sant. Vi föds och dör som sexuella varelser.

När jag talar om barns sexualitet så gör jag det för att personal skall kunna se barns naturliga sexualitet och för att föräldrar och andra vårdnadshavare skall kunna ge stöd till barnets egen sexuella utveckling. Där ingår naturligtvis också att se och förstå när sexuella beteenden blivit destruktiva och kan vara ett tecken på att barnet mår dåligt eller varit utsatt för övergrepp. Exempelvis upprepad onani med nästan tvångsmässiga inslag kan bero på att barnet varit utsatt men det kan också handla om bristande teknisk kunskap, ett sätt att trösta sig själv, ett sätt att komma till ro. Det som gör mig lite förtvivlad är att vuxna idag är så rädda för barns egna sexuella uttryck och att vi pratar så lite om detta.

Barn har en egen sexualitet som inte skall sammanblandas med vuxnas sexualitet men visst njuter barn av att röra både vid sin egen och andras kroppar. Även mycket små barn rör vid sina kroppar och lägger sig i ställningar där de exempelvis genom att gunga fram och tillbaka kan skapa sköna förnimmelser i könsorganen.

Rädsla för sexuella övergrepp har gjort många vuxna mycket mer oroliga för att kunna uppfattas som att de skulle vilja ha sex med barn. Det finns många foton på mig som naken när jag var barn och det finns även några på mina barn. Detta är dock något som många drar sig för idag då den pedofila blicken internaliserats och det uppfattas därmed som olämpligt. Den pedofila blicken har lett till att fler och fler vuxna inte vågar vara nakna tillsammans med sina barn, bada nakna eller låta dem titta på könsorganen i rädsla för att barnen sedan skall prata om detta med andra. Det finns en form av rädsla och risktänkande som hela tiden är närvarande. Samma sak råder på förskolor och andra institutioner. Barn kan hindras från sexuella lekar och personalen tycker att det är svårt att prata om vissa delar av kroppen. Specifikt svårt blir detta för pappor eller manlig personal på förskolor.

Professor Anna Sparrman från Linköpings universitet forskar om detta och menar att myten om barn som asexuella återigen finns i dagens samhälle. Hon pekar på hur vi ständigt uppfattar hot från omvärlden om att våra barn skall utsättas för sexuella övergrepp och pedofili. Barnen skall skyddas från den pedofila blicken vilket fått till följd att barn skyddas även från en sund sexualitet och sexuellt utforskande.

Anna Sparrman menar att den pedofila blicken blivit normaliserad och att fler ser världen utifrån detta;  Från början kan man säga att den pedofila blicken handlade om hur en pedofil tittar på någonting som han eller hon blir sexuellt upphetsad av. Men det jag menar med normaliseringen av den pedofila blicken det är att det blivit en blick vi alla använder, säger Anna Sparrman och nämner att många sagt att de plötsligt börjat titta på ett annat sätt på de där bilderna de har på väggen hemma, där barnen är små och nakna och att de då frågar sig om det är så bra. Vi tänker med en pedofil blick, vi tittar med en pedofil blick men vi sätter kanske inte ord på att det är vad det är. Men det har ändrat våra tankemönster, säger hon.

Sexuella lekar och sexuellt utforskande är en del av barns utveckling. Men om vi inte hela tiden förhåller oss kritiska till  den pedofila blicken kan vi hindra barns nakenhet och sexuella lekar.

Det finns en bok som i många avseenden är föråldrad och inaktuell men som jag ändå älskar på grund av den attityd som den förmedlar. Boken heter Barnens kärleksliv och är skriven av Gertrude Aigner och Erik Centerwall och kom ut i början av 80-talet innan den pedofila blicken fått sitt fotfäste.

Jag avslutade min socionomstudier i januari 1989. Min begynnande yrkesverksamhet präglades delvis av att vi började tala mer öppet om incest och pedofili. Det var också en tid där teorier om de bortträngda minnena blev högaktuella. Barn och unga kvinnor började berätta om anhöriga som våldfört sig på dem. Det var mycket positivt att sexuella övergrepp uppmärksammades men problematiskt att det i samband med detta också blev så att den pedofila blicken blev en del av allmänhetens ögon.

Självklart behöver vuxna se till att inget barn tvingas vara med om något mot dennes egen vilja men så länge det sker i ömsesidighet bör barn få utforska sina och andras kroppar utan att vare sig hindras eller bli skambelagda.

På nätet hittade jag en uppsats av Anette Brondin och Janna Nylund om barn, föräldrar och sexualitet där de tagit fram reflektionskort runt barn och sexualitet. Jag tyckte att flera av korten var mycket användbara att reflektera runt och lägger in några printscreens.

Hela uppsatsen finns att läsa här.