Jag sitter i den gamla katolska kyrkan i Gävle. Det är en vacker lokal med välvda tak och dekorerade glasfönster. Vid altaret hänger ett krucifix med Jesus men predikstolen är övertäckt med plast. Här inne har en man bestämt möte med en ung kille för sex mot ersättning.
Två killar står på scenen och borstar tänderna. Den vita tandkrämen bubblar ur munnen och rinner ner på deras tröjor. Skådespelarna Samuel Astor och Björn Elgerd berättar om sexuella möten med olika former av transaktioner, ibland är det pengar, andra gånger ett märkesplagg, alkohol eller droger. Symboliken är smärtsamt tydlig med tandkrämen som symbol för sperman som rinner ut ur munnen och tandborstarna som stötvis förs in och ut ur munnen.
Foto och form: Nicklas Hultman
I torsdags hade jag förmånen att vara inbjuden till premiären på pjäsen Transaktion på Gävle Folkteater då jag varit med som sakkunnig från RFSU i inledningsarbetet. En snabbt växande grupp av sexsäljare finns bland unga killar, på nätet. För att belysa detta har Folkteatern i Gävleborg, skådespelarna tillsammans med regissören Mattias Brunn satt upp en pjäs som baseras på autentiska berättelser, nyskriven musik, drömmar, fakta och fantasier.
Björn Elgerd Samuel Astor
Foto: Märta Thisner
Jag har länge undrat varför samhället inte vill prata om unga killar och män som säljer sex? När jag skrev min masteruppsats i sexologi om män som har sex mot ersättning fick jag till och med höra från vissa håll att det kunde vara farligt att lägga för mycket fokus på killar och män då detta skulle dra resurser från tjejer och kvinnor. Är detta fortfarande en rådande uppfattning?
Samhället och politikers ingång till frågan är så oerhört svart/vit. När jag var projektledare för Osynliga Synliga Aktörer och intervjuade många sexsäljare och när jag pratat med klienter, vänner och bekanta med dessa erfarenheter finns det ofta en komplex förklaringsmodell men i debatten bara två utgångspunkter, den lyckliga horan och OFFRET. Pjäsen ger istället uttryck för den komplicerade bilden av att vara människa och ibland eller ofta haft sex i utbyte mot en transaktion.
Det är skönast när de inte vill prata.
Jag tänker på Nicke som kom in i en lägenhet i Stockholm och snubblade på en röd leksakstraktor när han följde med en ung tvåbarnspappa hem för en transaktion där familjefadern betalade Nicke för lite sex på lunchen när frun jobbade och barnen var på dagis. Nicke ville inte prata utan knulla och gå men pappan ville berätta om sina barn och fru.
Han gav mig sina djupaste hemligheter.
Jag tänker på Christian som sålde BFE (boyfriendexperience) och ibland åkte med män på utlandssemester som en betald pojkvän. Hur svårt det var att spela en roll när någon delade med sig av sina existensiella funderingar om relationer, barn och livsmål.
Jag hade kunnat göra det (ha sex) med honom utan ersättning.
Jag tänker på Lena som hade en stamkund till vilken hon kände attraktion och alltid längtade efter att få träffa. Möten gav dem båda tillfredsställelse och kraft i tillvaron.
En av killarna blir hotad, en annan blir våldtagen och kommer hem med blodiga kläder. Jag tänker på Sandra, en transtjej som blev våldtagen av en man i en lägenhet i Farsta. Hon kom också hem blodig men i våra samtal var de fysiska skadorna ingenting mot att ha förnekats sin egen könsidentitet och fått veta att hon aldrig kommer vara något annat än en misslyckad man.
”Farbrorn längtar efter närhet. Han är så liten.
Jag börjar känna ömhet för honom. Lite äcklad på samma gång.
Hur ofta gör han det här? Är han schyst mot dom andra killarna?
Hur kommer det kännas att kyssa någon som skulle kunna vara min morfar?”
En av killarna nekar en kund en ansiktsbild. Kunden blir arg så säger att han inte vill köpa grisen i säcken.Transaktion istället för en relation är ibland eftertraktansvärd och skönt andra gånger en plåga och ett substitut. Är det inte så att vi i vårt postmoderna samhälle börjar betrakta människor mer och mer som varor som kan bli sålda, köpta och marknadsförda på ett sätt som höjer efterfrågan på dem. Jag tänker på sociologen Zygmunt Baumans teorier om konsumtionssamhället som gynnar det som är färdigt för omedelbar användning, snabba lösningar, momentära tillfredsställelser med mera. Denna typ av kultur verkar kunna förvandla varje aspekt av våra liv till konsumtionsvaror, även löftet om en ”kärlekserfarenhet”. Pjäsen utforskar livets ständiga transaktioner där många säljer sin kropp till arbetsgivare som utnyttjar den och ger konsekvenser av livslånga arbetsskador och förtidspension. Coco Chanel nämns, hon som från början var verkligen fattig men blev en av 1900-talets stora framgångssagor i Paris, detta med hjälp av talang, målmedvetenhet och hänsynslöshet samt omsorgsfullt utvalda rika och framgångsrika älskare. Vi får frågan hur många som sålt sin kropp till vetenskapen och fått betalt för att äta mediciner som håller på att utprovas eller tagit emot behandlingar som ännu inte är godkända. De berättar om en kompis som genomgick regelbundna rektoskopiundersökningar mot betalning i läkemedelsindustrins namn. Det finns så många fler lager av vad en människa kan tänkas göra än vad vi accepterar, säger pjäsens regissör i en intervju och jag tänker att precis så är fallet.
Jag tänker oundvikligen på en annan pjäs, Mark Ravenhills ”Shopping och fucking” om några personer som talar om varandra som transaktioner. Även där var jag inbjuden som sakkunnig till Stockholms Stadsteater.
Hur kan vi börja prata om att killar också kan sälja sexuella tjänster. Hur talar vi om det utan skam, och utan att utgå från redan förutfattade meningar?
Jag har egentligen bara berättat det här för två vänner.
Dom som jag visste skulle kunna ta det.
Inte skuldbelägga, skrika eller bli rädda.
Men säga, ta hand om dig, prata med mig.”
Pjäsen är oerhört stark, visuellt fantastisk och ett absolut MÅSTE för alla som på något sätt kommer i kontakt med frågan genom sin profession eller kanske ännu viktigare för alla de som arbetar med människor och inte kommit i kontakt med detta. Kanske kan denna pjäs få oss alla att sluta blunda för en verklighet som finns precis i vår närhet. Det är humor OCH tragik, det är utsatthet och maktlöshet men också medvetna val och njutning. Det handlar om prostitutionspolitik och enskilda personers högst subjektiva upplevelser. Samuel Astor och Björn Elgerd briljerar och ger allt. De lämnar en omskakad publik som alla går därifrån med något substantiellt i ryggsäcken.
Tami T’s har gjort den fantastiska musiken. Tami har tidigare gjort låten I never loved this hard before, som utgjorde signaturlåten för filmen Någonting måste gå sönder i regi av Ester Martin Bergsmark.
Suzann Sexeducator 