Inlägg märkta ‘#blogg 100’

Idag har lånat en text till min blogg, detta med tillåtelse från upphovskvinnan. Det är Cicci som bloggar på Svart nonsens och prunkande rappakalja som beskriver en destruktiv relation med våld på ett sätt som jag känner igen från så många samtal med våldsutsatta. Detta är dock mer än bara en text om en relation där det förekommer våld. Det är en beskrivning av hur vi hela tiden försöker att upprätthålla bilden av den lyckade relationen och putsar på fasaden i ständig skräck för att någon skall kunna se sprickor och krackeleringar. Våldet kan ses i ett kontinuum där det ibland är svårt att avgöra vad som är ömsesidig osämja på ena kanten och hot, fysiskt våld och sexuella övergrepp på andra kanten. Väldigt mycket våld kan passera som bråk, gräl, dåligt ölsinne och så vidare innan den utsatte själv eller omgivningen definierar det som våld.

Vi som arbetar på RFSLs brottsofferjour  idag passade på att ta en bild och visa att vi stödjer JAG AGERAR- en kampanj vars syfte är att förenkla för allmänheten att ta ställning mot sexuellt våld.

10151425_290866627742627_1836148118_n

Cecilia skriver;  att det låg i min gamla relations intresse att se sund ut. Hade man någon aning? Ingen aning överhuvudtaget, eller en liten? Mina närmste vänner hade givetvis en aning. Mer än så naturligtvis. Jag har pratat med dem en hel del under årens lopp. Många timmar. Men samtidigt hela tiden slitits med min önskan att få vår relation att framstå som sund. Även inför dem. Vilket gjorde att jag var tvungen att utesluta en del. För att slippa skämmas över mig själv, framför allt.För att jag inte lämnade, för att jag inte satte ner foten. I det läget hade jag ingen aning om hur den här typen av relation fungerar. Det har jag nu, men då hade jag det inte. Därav att jag skämdes för att jag inte satte några gränser.

TACK Cecilia att jag fick sprida din fantastiska beskrivning av att leva bakom fasaden.

Vad är normalt i en relation, och vad är inte normalt i en relation?
Finns det något som generellt kan kallas normalt i en relation?

Jag vet inte.
Jag vet nämligen en hel del om relationer som inte är normala.
Jag har levt så själv, så jag har förstahandsuppgifter på det.
Däremot har jag inte stor erfarenhet då det gäller normala relationer.

Däremot kanske jag borde förklara vad jag menar med en normal och en inte
normal relation.
Och nej då, jag är helt på det klara att ni och jag inte alls behöver ha samma åsikt här.
Utan jag förklarar vad jag tänker mig, hur jag ser på saken.
Efter det känner ni till hur jag gör min definition.

Normal och inte normal är förövrigt riktigt dåliga ord.
Kan jag tänka mig några bättre?
Varm eller kall relation?
Vänlig eller ovänlig relation?
Kärleksfull eller nonchalant relation?

Njae… det är inget som riktigt klingar bra i mina öron.
Låt oss använda ordet sund istället.
Ja, det får funka.

Fast vänta, det blir ju fan fel det med.
För det som var normalt och till sist även det jag tänkte mig kring sunt
då det gällde just honom och mig, är/var ju inte normalt eller sunt för det
stora flertalet.
Och det som är normalt och sunt för det stora flertalet var onormalt för mig.
Det osunda blev till slut sunt för mig.

Det här blev då långt mer komplicerat än vad jag tänkt mig inledningsvis.
Vad är normalt för mig i en relation?
Ja, precis där ska vi börja.
Vart annars, liksom?

Normal för mig var att prestera.
Utan att klaga, utan att ifrågasätta och utan att krångla.
Att följa order.
Göra som jag blev tillsagd, utan att veta varför, eller behöva ett sammanhang.
Att vara den som hade koll och planerar.
Utifrån hans tycke givetvis, som jag togs för givet veta och känna till.
Vad som skulle handlas, packas, att ha koll på att andra inblandade var uppdaterade.
Hålla reda på almanackan helt enkelt.
Vara flexibel, kunna improvisera med inget varsel.
Men själv vara helt förutsägbar, inte ändra planer med kort varsel.
Kunna läsa vad som sas utan att sägas, kunna läsa honom helt enkelt.
Le glatt och vara side-kick.
Hålla mig på lämplig nivå, i bakgrunden men samtidigt kompletterande.
Sopa igen hans övertramp, så ingen märkte dem.
Det gällde för såväl övertramp på andra som på mig själv.
Vara noga med att gästerna kände sig välkomna.
Tåla hårda och sårande ord sagda på fyllan.
Och aldrig ta upp det dagen efter.
Att kunna tassa på tå om läget verkade kräva det.
Klara av att bli behandlad som osynlig.
Alltid visa säkerhet, speciellt i de situationer som kändes osäkra.
Inte visa känslor av utanförskap eller svartsjuka.
Inte ifrågasätta. Omän det saknade både rim och reson.
Vid direkta lögner, stryka ett streck och gå vidare.
Att tåla förolämpningar utan att visa en min.
Såväl direkta som indirekta sådana.
Särskilt de som uttalades inför andra, då var de i skämtform och folk kom att skratta,
vilket jag också förväntades göra.
Inte berätta för andra hur han behandlade mig.
Det som hände mellan oss, skulle stanna mellan oss.
Och gjorde de inte det, ja då var det jag som överdrev och var förbannad.
Känslor som besvikelse, ledsamhet och ilska skulle jag behålla för mig själv.
Inte förvänta mig hjälp på områden som han behärskade finfint.
Att hantera dubbla budskap och motsägelsefulla meningar.
Att ge beröring och inte förvänta mig beröring tillbaka.
Förutom när det passade honom, då oftast föregångna av kraftiga förolämpningar.
Acceptera att han kan kunde slösa med min tid.
Att min tid var till för hans förfogande.

Sådär, nu har jag benat lite i vad som var normalt för mig.
Vad som till och med blev det sunda för mig många gånger.
Det blev ett sätt att leva. Punkt.
Det är en bra inblick i när det onormala blivit normalt.
För jag skulle direkt säga att det här inte är normalt.
Det är inte sunt.
Ingenting i ovanstående känns normalt med min måttstock av det ordet.
Tvärtom.
Och samtidigt har jag levt i ett förhållande där ovanstående varit det normala.
Varit det sunda.
Det gör mig liksom både förfärad och förbannad när jag tänker på det.
Med min magkänsla skrikande i mina öron.

I mångt och mycket har det fungerat absolut toppen ihop med mitt enorma behov av
att få höra till, få vara en del i en gemenskap, att få vara älskad.
Mitt behov av att visa att jag är duktigt, att jag alltså är värd att ha.
Samtidigt som det även klockat fint ihop med min önskan om att få andra att trivas
i min närvaro.

Och ändå är det inte normalt. Vad fan nu normalt är.

Överdriver jag?
Det måste jag ju göra, för så här illa kan det väl ändå inte ha varit?!
Och ändå vet jag att jag varit väldigt snäll i ovanstående, jag har
snyggat till siffrorna.
Både för hans skull och för min skull.
Verkligheten har varit långt djävligare.
Men det får mig att bli otroligt ledsen, jag vill liksom inte skriva om det.
För jag vill inte se det.
Jag vill inte tänka på att jag levt mitt liv så.

Det som är slående är att respekten helt lyser med sin frånvaro.
Att den ena kräver och den andra ger.
Att det är total brist på ömsesidighet.
Att måttstock och regler svänger hit och dit beroende på vem av oss det handlar om.

Det gör mig ledsen.
Det är kallt, kargt och kärlekslöst.

Det är åtminstone inte kärlek på det vis jag vill ha den.

#blogg100, dag 33.

 

Fittan har ofta representerats som en del av den kvinnliga kroppen som är skamlig, oren och äcklig. Många kvinnor känner att deras könsorgan är fula, äckliga, illaluktande och inte alls en önskvärd och vacker del av kroppen.  En hel del kvinnor som jag talat med berättar att de inte ens vill känna på sitt kön för det är så ”köttigt och äckligt” Många kvinnor hatar sina flytningar och finner dem stinkande och mycket obehagliga. Dessa attityder är tragiska och får mycket negativa konsekvenser. De har sitt ursprung från vår kulturs tendens att se kvinnors kroppar som smutsiga och att de utsöndrar konstiga vätskor som skiljer sig från män, och alltså är fel. Det finns en rad hygienprodukter designade med konstgjorda dofter som anser att våra fittor snarare skall dofta lavendel, rosor och tusenskönor än fitta.

Fortfarande duschar kvinnor in i fittan för att försöka eliminera lukt trots att det inte är bra och snarare kan rubba den naturliga balansen. Rädsla för oönskad lukt framkallar oro och är en bidragande orsak till sexuella hämningar hos kvinnor och en ovilja till oralsex. Lukt är kopplad till föreställningar om smuts, och många kvinnor uppfostras att tro att fittan är otäck, smutsig och allt annat än trevlig. Flickor får ofta budskapet att man inte får pilla i snippan för att det är smutsigt. Tamponger med en införingsapplikator förstärker denna bild då fingrarna inte skall behöva beröra slidan.
Heterosexuella män har också givit uttryck för att det inte vill ha oralsex med tillfälliga eller okänd sexuella partners på grund av en rädsla för smuts eller smitta (Waldby et al, 1993;. Roberts et al, 1996). Med tanke på att fittan så ofta har representationer som handlar om illaluktande, smutsiga, och potentiellt sjuka egenskaper så är det inte förvånande att kvinnors könsorgan ofta blir en källa till skam eller förlägenhet.

Det finns däremot en helt annan spermakultur där sperman hyllas och lyfts upp som något exklusivt, välsmakande och gott. Nu och då dyker det upp artiklar i kvällspressen och damtidningar om hur nyttigt det är med sperma.

Nu finns det naturligtvis nyanser. Jag har fantastiska läsare som direkt ger kritik när jag blir för svart/vit. Tanja Suhinina påpekade att det också finns ett äckel inför sperma som något kladdigt och oönskat. Pelle Ullholm, sexualupplysare på RFSU anmärkte på att det inte alls är ovanligt med killar som tvättar sina kön så de ser ut som fnöske för att könslukt ses som äckligt. Det är mycket viktigt perspektiv att se att vårt samhälle också avskärmar sig mer och mer emot naturliga kroppsutsöndringar och dofter. TACK kära kollegor!

Läs nedanstående texter, recept och tankar och försök föreställa er om att det istället skulle handla om slidsekret, mensblod eller en tillagad moderkaka.

Skärmavbild 2013-04-12 kl. 20.36.30

En artikel som jag hittade på Expressen påstår att sperma innehåller minst tre olika antidepressiva- och humörhöjande kemikalier som ökar kvinnans välmående och förbättrar deras sömn. Stefan Arver, läkare och forskare på Karolinska menar i samma artikel att det snarare är ett uttryck för en manlig önskedröm.

En kollega skickade mig en länk till hemsidan Cooking with cum i veckan, om två nya minst sagt lite nya och innovativa kokböcker. I texten på hemsidan framgår att ”Semen is not only nutritious, but it also has a wonderful texture and amazing cooking properties. Like fine wine and cheeses, the taste of semen is complex and dynamic”.

Den ena är SEMENOLOGY – the Semen Bartenders Handbook.

so_cropped

I den här boken finns bland annat receptet på en macho-mojito.

Macho-Mojito-Createspace-662x1024

Den andra kokboken handlar om efterrätter och heter Natural Harvest – A Collection of Semen-Based Recipes.

nh_cropped

Hur kan det vara så att vi inte lika gärna slurpar i oss slidsekret eller placerar densamma lite dekorativt på en liten chokladpudding till desserten?

#blogg100, dag 80.

Många kvinnor och andra personer med fitta nojjar sig över sitt utseende och är rädda för att det skall vara fel. Utseendet på fittan är något om många inte pratar om och det kan verkligen variera. Färgerna kan var allt från ljusrosa till lilabrun, rödbrun, mörkrosa och blygdläpparnas utseenden är lika olika som ansikten. De inre kan hänga innanför eller utanför de yttre. Oftast är en av dem längre än den andra.
Det finns en fantastiskt fin bok – min favorit som är gjord med utgångspunkt för hjälpa alla med fitta att övervinna sin rädsla och skam runt fittan; Vulva 101 av Hylton Coxwell. Boken innehåller 101 foton i  närbild av fittor, personerna är allt från 18 till 65 år. Varje sida fokuserar på en fitta från tre olika vinklar. Bokens stora styrka är den fantastiska mångfalden och den häpnadsväckande skönhet som finns däri. Varje person som på något sätt känner att dennes fitta är ful, har ett konstigt utseende eller oattraktiv bör köpa boken och bläddra igenom den för att få en glad överraskning. Denna bok använde jag också i tv-avsnittet Sex Veckor på SVT play.
51J0T+0ilVL._SX300_
”I’ll Show You Mine” från Show off books är en fotostudie av fittor och kvinnors erfarenheter från av deras kön. Boken innehåller 120 fotografier av 60 kvinnor, alla fotograferade från samma positioner. Bilderna i boken visas i verklighetstrogen naturlig storlek och färg, eftersom detta är den bästa metoden för att korrekt visa mångfalden. Vid varje bild på en fitta finns också en text, skriven av ägaren till fittan och handlar om varje persons relation till sin fitta. Även dessa bilder visar och firar den underbara mångfald av utseende och erfarenheter.
photpage__MG_0585_0
photpage_laying collages_0
Den första bok som jag införskaffade med bilder av fittor var den gamla klassikern Femalia av Joani Blank från 1993.
1270417
#Blogg100, dag 33.

Sista dagen på den fantastiska Yonikursen.

Vi började som de andra dagarna med dans , bland annat till Euphoria. Samtal om orgasmer, förevisande av sexleksaker, lite lite teori och mycket praktik.

Sedan gjorde jag det! Jag satt naken med tio andra nakna kvinnor i cirkel med spegel, olja, g-punktsstav och glidmedel och tog en delvis guidad tur i det förlovade landet. Hur häftigt som helst! Hur många gånger har jag inte sett Betty Dodson filmerna med onanerande kvinnor som i grupp utforskar sina fittor men nu har jag upplevt det och det var verkligen en mycket häftig upplevelse, långt mer eurforiskt än det ser ut i filmerna.

IMG_3034

Efter denna helg är jag glad och rik. Fått fantastiska gåvor i form av personliga berättelser och beröring. Rik på kunskap som inte går att inhämta på annat sätt än genom kroppsliga erfarenheter.

TACK Jennie och alla andra härliga kvinnor!

#blogg 100, dag 33.

Efter mitt förra inlägg så fick jag en kommentar på Facebook av de främsta svenska experterna på pornografiska framställningar, Mariah Larsson. Hon lyfter fram att lubrikation generellt inte kan ses som något äckligt i porren Hon har rätt! Som hon pekar på kan det bero på vilken porr man tittar på hur mycket vikt det fästs vid det men generellt kan faktiskt inte porren beskyllas för att upprätthålla denna dikotomi med sperma som bra och lubrikation som dålig . Hon påpekar också att för kvinnlig kroppsvätska finns en egen subgrupp  —  squirting.

Det är oerhört hört lätt att hamna in en porrkritisk diskurs där fördomar styr utan att ta hänsyn till forskning och kunskaper på området. Faktum är att porren är en av de får arenor där kvinnor verkligen har rätten att vara kåta.

Är Du också intresserad av att fördjupa din kunskap runt porr så kan jag varmt rekommendera fil. dr. Mariah Larsssons forskningsblogg om porr.

#blogg100, dag 19.

Idag besökte jag Uppsala och mitt favoritantikvariat Röda Rummet. Där plockade en av dem i den fantastiska personalen fram en spännande bok från 1909. Den inhandlades direkt och nu har jag haft några trevliga timmar med en bok om ungdomslifvets etik och hygien utgiven av Puritas Bibliotek, renhet och sanning.

2013-02-06 22.14.28

Något som fascinerar mig mycket är onanins historia. Det är intressant både utifrån sociokulturella, sexualpolitiska och medicinska aspekter. Få mytbildningar har varit så seglivade som föreställningen om onanins skadliga följder.

Under det nittonde kapitlet som heter Hemliga laster går att läsa;

Det är ganska naturligt att, så snart genitalorganens funktioner träda i verksamhet, detta förhållanden skall ådraga sig flickans uppmärksamhet, hvarför man vid denna viktiga tidpunkt ej bör lämna ur sikte nödvändigheten af att söka leda hennes tankar i andra riktningar, så att de ej uteslutande sysselsättas med dessa nya fenomen på genitalorganens område. Såsom jag redan förut antydt, ligger en ej obetydlig fara i läsning af sensationella kärlekshistorier. /…/ Dessa retelser kunna utsträcka sina följder ända till att gifva upphof till den syndiga ovana, som man betecknar såsom missbruk af egen kropp eller med ett ord , såsom onani. /…/ Mången ung flicka, som fallit offer för denna ytterst skadliga osed, har varit omedveten om faran däraf, ehuru hennes instinkt sagt henne, att hela saken borde hemlighållas. /…/ Följderna av självbefläckelse äro synnerligen olycksbringande. Därigenom förstöras själskrafter och minne, huden mister sin smidighet, ögat sin glans, kroppens krafter aftaga småningom, äfven sinnesvaghet är icke utesluten. Det blir en vana, som är synnerligen svår att öfvervinna, och som icke allenast kan hålla i sig under åratal, utan äfven såsom anlag öfvergå till efterkommande. /…/ Den enda genom naturlagarna berättigade vägen, att uppväcka de känslor, som tillhöra könslifvet, är den, som Gud anvisat i det af honom själf instiftade äktenskapsförbundet, att hvarje annat närmande till personlig förtrolighet är lika orätt som olämpligt. /…/ Låt mig nu antaga att någon af er tillägnat sig denna olycksbringande vana och vaknat till medvetande om den oförätt hon tillfogar sig själf. Hon ser hur ögats glans försvinner, huru hennes hy blir gulblek och finnig, hon blir alltmera öfvertygad om förlusten af nervkraft, som visar sig genom kalla och fuktiga händer, ryggvärk, trötthet, retlighet, förlust af minnet och oförmåga att hålla tankarna tillsammans.”

Ofta har ”problemet onani” lyfts fram som ett medicinskt problem. Konsekvenserna blir helt enkelt ohälsa. Det är därför mycket intressant att läsa Thomas Laqueurs teori om hur en moralisk norm helt enkelt lånar maktdiskursen från vetenskapen medicin. Detta återupprepas ständigt också i vår tid även om det då inte handlar om onani.

Nu hoppas jag bara att mina kollegor inte läser min blogg så de förstår varför jag kommer till jobbet imorgon och har särdeles glanslösa ögon, gulblek hy, fler finnar än vanligt, ryggont och med stora svårigheter att samla mina tankar.

#blogg 100, dag 15.