#En av alla

 Idag hade jag förmånen att än en gång få vara med i ett av mina favoritprogram på radio, Ligga med P3. Detta på grund av att Sveriges Radio gjort en fantastiskt bra satsning på våld i nära relationer om börjar idag.  Projektet är ett samarbete mellan flera redaktioner på Sveriges Radio och ämnet kommer att lyftas fram i inslag och program i alla kanaler. Hör Robert Jacobsson, publikredaktör för satsningen, om vad ni lyssnare kan bidra med.

Lyssna gärna på panelsamtalet om våld i nära relationer.

Efter vårt panelsamtal på Kulturhuset kommer en kvinna fram till mig och berättar att hon levt i en relation där det förekommit våld i över 20 år men att hon idag är fri och bor i en liten lägenhet i förorten. Hon har flyttat från en stor flott villa med en make som utsatt henne för många olika sorters våld under många år. Idag är hon fri och lyckligare än någonsin i sin lilla lägenhet. En vardagshjälte som aldrig kommer på några löpsedlar men som gjort en av de tuffare resorna som en person kan göra i sitt liv.

Jag går in på #enavalla ikväll och lyssnar på flera av inslagen där både brottsoffer och professionella intervjuas. En kvinna berättar om hur hon levt i två destruktiva relationer. Hennes berättelse är långt ifrån unik men bakom varje historia finns ett människoöde som under lång tid efter händelserna får leva med konsekvenserna av våld. Det sista stycket är så otroligt viktigt att det kommuniceras. Allt för många lever i relationer där de utsätts för sexuellt våld men tänker inte på det inträffade som just våld. Här är hennes berättelse;

I den första relationen var vi båda 16 år, han var min första pojkvän. Vi var tillsammans en väldigt kort tid, men relationen satte djupa spår hos mig. Han talade gärna om sig själv och hur bra han var. Efter ett tag började han även att påpeka ”brister” hos mig. Han ville bestämma den sexuella delen i vårt förhållande och tjatade ofta och övertalade mig att göra saker jag egentligen inte ville.

En kväll hade vi haft sex och låg nakna bredvid varandra när han tog tag i mig bestämt. Jag log för mig själv och föste bort honom, jag ville sova. Jag får då hans knä i ryggen medan han tar tag i mitt huvud och tränger sig in i mig. Jag var helt skräckslagen och vågade varken röra mig eller säga något/skrika. Han fick aldrig utlösning och höll nog inte på så länge heller. Det kändes som en tydlig maktmarkering mot mig – ungefär som när en hund juckar på en. Vi pratade aldrig om det och det tog flera år för mig att inse att det varit en våldtäkt.

Har Du funderingar om du lever i en relation med våld eller är du vän eller anhörig till någon, ring Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 direkt och där kan du prata anonymt med någon som hjälper dig att reda i dina funderingar.

Det kallas kärlek – tjugo år senare…

I år fyller en av de viktigaste böckerna i mitt liv 20 år. Det är tragiskt att den fortfarande har en sådan central plats i bokhyllan och numera har delar av pärmen lossnat från bladen. I boken finns många understrykningar och små kommentarer i kanten. Har ingen aning om hur många pocketboks-exemplar som jag har köpt av denna bok och givit till väninnor.

Boken jag talar om är min vän och fd kollega Carin Holmbergs; Det Kallas Kärlek – en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Boken bygger på hennes doktorsavhandling i sociologi och går fortfarande att köpa. I många avseenden är de fortfarande oerhört aktuell även om det nu gått tjugo år sedan studien utfördes. Har du inte läst den så är det ett måste!

Carin Holmberg visar hur unga heterosexuella par utan barn vidmakthåller kvinnors underordning och mäns överordning genom att ingå i en parrelation. De internaliserar samhällets sociokulturella strukturer och gör det dessutom till ett gemensamt projekt att dölja denna ojämlikhet. Kvinnor tenderar att göra rollövertaganden i större utsträckning än män. Män delar inte kvinnors perspektiv och  intar därför inte kvinnans definition av situationen. Kvinnor gör däremot rollövertaganden i högre utsträckning och ett asymmetriskt rollövertagande äger rum när däremot kvinnor internaliserar männens bild av dem själva. Kvinnorna överlämnar sin rätt att definiera och tolka verkligheten.

Både hon och han menar att hon relaterar sig till honom i mycket av vad hon gör. Hon visar tydligt och ofta att hon tycker om honom, hon är uppmärksam på honom och hon frågar hur han har det med allting runt omkring sig. Han relaterar sig inte till henne på samma sätt och anser t ex att det inte är nödvändigt att säga att han tycker om henne oftare än vad han gör.

Både kvinnorna och männen såg beskrivningar av kvinnligt och manligt som individbaserade snarare än könsbundna. Däremot gjordes könsrelaterade redogörelser vid beskrivningen av sina egna och den andres handlingar. Kön hade en väsentlig betydelse i interaktionen hos paren. Vad gäller exempelvis hushållsarbete så ansågs det oftare att kvinnan var skickligare och därmed den som får ta det största ansvaret.

Gällande sex så gör båda rollövertaganden. Hon ställer upp ibland främst för att ta hänsyn till hans sexuella behov. Män förutsätts vara driftstyrda på ett sätt som kvinnor inte är. Kvinnor kan också ställa upp i rädsla för att avvisa honom då hon vet att han tycker att det är jobbigt. Det är även kvinnans ansvar att tydligt signalera om hon inte vill ha sex utan bara kramas för det kan uppkomma en konflikt om hon ”släppt honom för långt”. Interaktionen inom paren grundar sig i den uppdelning runt kön som särskiljer kvinnors och mäns position i samhället.

Jag önskar så innerligt att jag inte skulle känna igen mig i detta så otroligt mycket fortfarande. Tyvärr har jag kollegor i sexologskrået som talar om kvinnlig och manlig sexualitet på samma sätt som paren i denna studie. Jag minns också åren i en heterosexuell familjebildning där jag kämpade hårt för att leva jämställt men att det alltid syntes som ett omöjligt uppdrag. Minns också frustrationen när omgivningen tyckte att jag överdrev i gemensam planering för rättvisa samtidigt som de blinda för sin egen situation hävdade att de precis som Holmberg skriver gjort en arbetsfördelning utifrån individuella intressen där kvinnor omedvetet alltid var förlorarna som fick lägga mest sammanlagd tid på arbete (i hem och på jobb).

Sara Hansson har gjort en rolig recension av boken som finns här nedanför;

Sara Hansson recenserar ”Det kallas kärlek av Carin Holmberg”

Källa: http://www.nittondestolen.se/2008/10/sara-hansson-recenserar-det-kallas-karlek-av-carin-holmberg/