Vernissage, den svenska synden på Spritmuseum

I onsdags var jag på vernissage på Spritmuseum. Det var utställningen Den svenska synden som hade premiär. Eftersom jag tidigare varit där och blivit intervjuad så fick jag nu komma på premiären. Dagen efter så öppnades utställningen för allmänheten. Jag tycker att de verkligen har lyckats med sin utställning. Publiken lotsas genom en labyrint med väggar täckta av filmaffischer, upplysningsbilder, utvikningsbilder och avklädda människor. Här och där finns små peep hole där vi bjuds in att titta på filmsnuttar och inte minst konstnären Lars Brunströms ny konstinstallation som föreställer en lustfylld skog där såväl träd, stenar och djur njuter i fulla drag. Jag älskar grodorna! En ligger på rygg och har har en gnidande snigel på sig och den andra suger av en toppig svamp.

I utställningen finns även min favorit Peter Johansson som bland annat gjort några kortfilmer till utställningen. En konstnär jag skrivit om tidigare.

Sverige har haft ett rykte sedan 50- och 60-talet då vårt land blev sinnebilden för synd och moralens förfall. Fortfarande finns nog en viss mytbildning kvar om de blonda svenskorna som villigt ligger med alla utan större urskiljning. Professor Lena Lennerhed berättar i en tidningsintervju att när utlandet på femtiotalet började skriva om den svenska synden så gav Svenska Institutet ut en skrift med fakta. De var upprörda över att det spreds negativa och felaktiga fakta om Sverige och svenskarna.

Det var fram för allt den svenska filmen som på 50- och 60-talet som bidrog till bilden av Sverige som det sexuellt frigjorda och syndiga landet upp i norr. Filmer och filmaffischer med avklädda människor chockade omvärlden men blev också en succé utomlands. En av de första var Sommaren med Monika som blev både skandal och succé, mycket tack vare att det unga kärleksparet som badar nakna tillsammans och för att Ulla Jacobssons nakna bröst syns i närbild vid ett tillfälle.

 

Två år senare kom Ingmar Bergmans ”Sommaren med Monika” och innehöll oskyddat tonårssex utanför äktenskapet. Där spelade Harriet Andersson flickan Monika som tillbringar en kort sommar av lycka i skärgården men blir med barn utan att vara gift.

Utställningen invigdes också av Harriet Andersson och Christina Lindberg.

Lindberg är känd som en av Sveriges mest kända pinuppor. Hon har bland annat gjort   filmen ”Maid in Sweden” 1971 blev delskyldig till att namnet Inga spreds internationellt. Christina Lindberg fanns i flera nummer av Lektyr och Fib-aktuellt. Bland annat gjorde hon en serie reportage där hon bjöd in olika män till en naken samvaro i en bastu. Här på bilden syns Ricky Bruch men även Bert Karlsson, John Pohlman, Pugh Rogerfeldt och en del andra ställde upp.

1971 avskaffas lagen om ”sårande av tukt och sedlighet” och porrfilmen släpps fri. Egentligen är det då som sexualiteten verkligen gör sitt intåg i det offentliga rummet. I jämförelse med idag såg bilden helt annorlunda ut på 70-talet och att kalla sexualiseringen i det offentliga samhället som värre än någonsin idag är tämligen historielöst.

En känd porregissör var amerikanen Joe Sarno. När filmen ”Nyfiken gul” släpptes blev han intresserad av att komma till Sverige och åkte då till Skattungbyn för att spela in ”Fäbodjäntan”.

Under den här tiden framställdes också en hel rad med dokumentära upplysningsfilmer som Kärlek – så gör vi, Brev till Inge och Sten, Kärlekens språk och Ur kärlekens språk. Den sistnämnda väckte ramaskri då 30 000 Londonbor 1971 gick ut på gatorna i en demonstration mot att den visades. På ett plakat lär ha stått;

 

Den svenska synden

Snart på Spritmuseum: Den Svenska Synden är en utställning som öppnar 22 maj.

Till besöket hade jag två saker med mig som förknippar den svenska synden för mig. De tre första volymerna i serien Kärlek I, II, III, utgivna av Corniche förlag 1965–1970 – ett framträdande exempel på 1960-talets strävan att öppna det litterära berättandet för erotiska erfarenheter. I den första boken har även PC Jersild och Bengt Martin skrivit varsin novell.

Den andra saken var en dvd-film, Sverige – Himmel eller helvete, originaltitel Svezia, Inferno e Paradiso, är en italiensk mondofilm av Luigi Scattini från 1968. Detta är en i högsta grad italiensk spekulativ dokumentär om det syndiga livet i Sverige. Vi får se sådant som anses vara typiskt svenska företeelser och filmen inleds med att en samling blåklädda kvinnor hoppar runt på stora studsbollar mitt centrala Stockholm. Så typiskt svenskt, eller?

Kondomautomater finns överallt och ungdomarna byter partners var och varannan natt ungdomar åker ut i skärgården där de kan dansa och knulla med många olika partners samma natt. Det är lesbiska nattklubbar, porrfilm, sexualundervisning för barn, lapplisor som extraknäcker som nakenmodeller, tjejband som spelar topless, elaka raggare, alkoholproblem och självmord. Dessutom är det några riktigt fascinerande scener när nakna blonda kvinnor badar bastu och en berättarröst som med stor indignation berättar om hur kvinnorna stänger in sig i varma små hus och sedan rullar sig nakna i snön.

Sedan pratade vi i flera timmar om bilden av den svenska synden och nu har ett pressmeddelande kommit ut som berättar att besökare till utställningen skall genom en labyrint av filmer, bilder, tidningsklipp och föremål ut den svenska syndens historia. Från 50-talets kontroversiella filmer som ”Hon dansade en sommar” och ”Sommaren med Monika”, via undangömda Systembolagsbutiker, motböcker, spritspioner och p-piller, fram till det sena 70-talets kultförklarade erotikklassiker ”Fäbodjäntan.”

Fäbodjäntan har jag skrivit om tidigare och det är spännande hur människor i byn fortfarande inte riktigt vill kännas vid inspelningen.

När sexualupplysningsfilmen ”Kärlekens språk” hade premiär i London samlades över 30 000 personer på Trafalgar Square med plakat med budskap som ”Sverige – mer porr, mer alkoholism, mer självmord och mer gonorré för varje år”.  Även kärlekens språk har jag bloggat om och fascineras fortfarande över vad som är tabu då och idag.

I utställningen finns också en titthålsutställning där konstnären Peter Johansson utformar utställningen som en labyrint med titthål där besökarna får utforska och kika in på den svenska synden. Museet står för utställningens historiska och berättande innehåll och har tillsammans med Peter Johansson fyllt titthålen med filmer och föremål som illustrerar historien om den svenska synden. Eftersom Peter Johansson är en av mina nutida konstnärfavoriter kan detta inte bli annat än väldigt bra.

#blogg100, dag 55.