På kulturtantskollo

Jag är på kulturtantskollo denna helg. Massor av läsning, lite vin, god mat, fantastiska kvinnor och mycket böcker. En riktig högtid är det, något som en ser fram emot att åka på varje år. I år gick alla platser åt i rekordfart och jag är glad att jag hann reagera timmarna efter erbjudandet lades ut. Bokresan är enligt arrangörerna Breakfast Bookclub en korsning mellan ett litet litet bokhore-kollo och ett litet litet Sweden Social Web Camp.

Vi har fått varsin bokkasse med tio förlagsnya böcker och sedan finns ett stort bytesbord. Jag kommer inte hem direkt boklös. Dessutom finns det förutom tid att gå på spännande seminarier även tid för egen läsning vilket jag ägnat ett antal timmar till både i solen och inne. Tänk vilken fantastisk gemenskap det är att läsa för sig själv i grupp.

Med överstrykningspenna i högsta hugg har jag tagit mig i kast med Ulrika Dahls, Skamgrepp. Den är fantastiskt och jag misstänker att det kommer ett antal hänvisningar och citat från denna bok framledes. Har gjort otroligt mycket reklam för boken så det känns som att jag verkligen förtjänat mitt rec.ex från Leopard förlag. Det kommer en mer utförlig recension så småningom.

Hoppade över kokboksseminariet och gick senare på det om feministisk kanon istället. Där var många småbarnsföräldrar vilket också präglade samtalet. Spännande att höra vad feminister i olika årgångar hade som sina viktigaste feministiska böcker. Mina två viktigaste feministiska böcker har nog varit Det kallas kärlek som jag skrivit om här och Under rosa täcket – Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier”. Boken har blivit en klassiker – nyutgåvan 2013 ingår i Bonniers klassikerserie.

Det kallas kärlek

Klassikern

Under det rosa täcket (nyutgåvan)

 Ett lite kärt återseende var det också att träffa Fittstim. Omslaget är bland de mest fantastiska som producerat.

 

Önskar att en av årets officiella bokbloggsambassadörer Feministbiblioteket anordnar ytterligare en kväll gärna i Stockholm om feministiskt kanon. Jag hjälper gärna till med både praktisk och konkret för att realisera detta.

 

 

#bokresan 2014 #blogg100, dag 29.

Det kallas kärlek – tjugo år senare…

I år fyller en av de viktigaste böckerna i mitt liv 20 år. Det är tragiskt att den fortfarande har en sådan central plats i bokhyllan och numera har delar av pärmen lossnat från bladen. I boken finns många understrykningar och små kommentarer i kanten. Har ingen aning om hur många pocketboks-exemplar som jag har köpt av denna bok och givit till väninnor.

Boken jag talar om är min vän och fd kollega Carin Holmbergs; Det Kallas Kärlek – en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Boken bygger på hennes doktorsavhandling i sociologi och går fortfarande att köpa. I många avseenden är de fortfarande oerhört aktuell även om det nu gått tjugo år sedan studien utfördes. Har du inte läst den så är det ett måste!

Carin Holmberg visar hur unga heterosexuella par utan barn vidmakthåller kvinnors underordning och mäns överordning genom att ingå i en parrelation. De internaliserar samhällets sociokulturella strukturer och gör det dessutom till ett gemensamt projekt att dölja denna ojämlikhet. Kvinnor tenderar att göra rollövertaganden i större utsträckning än män. Män delar inte kvinnors perspektiv och  intar därför inte kvinnans definition av situationen. Kvinnor gör däremot rollövertaganden i högre utsträckning och ett asymmetriskt rollövertagande äger rum när däremot kvinnor internaliserar männens bild av dem själva. Kvinnorna överlämnar sin rätt att definiera och tolka verkligheten.

Både hon och han menar att hon relaterar sig till honom i mycket av vad hon gör. Hon visar tydligt och ofta att hon tycker om honom, hon är uppmärksam på honom och hon frågar hur han har det med allting runt omkring sig. Han relaterar sig inte till henne på samma sätt och anser t ex att det inte är nödvändigt att säga att han tycker om henne oftare än vad han gör.

Både kvinnorna och männen såg beskrivningar av kvinnligt och manligt som individbaserade snarare än könsbundna. Däremot gjordes könsrelaterade redogörelser vid beskrivningen av sina egna och den andres handlingar. Kön hade en väsentlig betydelse i interaktionen hos paren. Vad gäller exempelvis hushållsarbete så ansågs det oftare att kvinnan var skickligare och därmed den som får ta det största ansvaret.

Gällande sex så gör båda rollövertaganden. Hon ställer upp ibland främst för att ta hänsyn till hans sexuella behov. Män förutsätts vara driftstyrda på ett sätt som kvinnor inte är. Kvinnor kan också ställa upp i rädsla för att avvisa honom då hon vet att han tycker att det är jobbigt. Det är även kvinnans ansvar att tydligt signalera om hon inte vill ha sex utan bara kramas för det kan uppkomma en konflikt om hon ”släppt honom för långt”. Interaktionen inom paren grundar sig i den uppdelning runt kön som särskiljer kvinnors och mäns position i samhället.

Jag önskar så innerligt att jag inte skulle känna igen mig i detta så otroligt mycket fortfarande. Tyvärr har jag kollegor i sexologskrået som talar om kvinnlig och manlig sexualitet på samma sätt som paren i denna studie. Jag minns också åren i en heterosexuell familjebildning där jag kämpade hårt för att leva jämställt men att det alltid syntes som ett omöjligt uppdrag. Minns också frustrationen när omgivningen tyckte att jag överdrev i gemensam planering för rättvisa samtidigt som de blinda för sin egen situation hävdade att de precis som Holmberg skriver gjort en arbetsfördelning utifrån individuella intressen där kvinnor omedvetet alltid var förlorarna som fick lägga mest sammanlagd tid på arbete (i hem och på jobb).

Sara Hansson har gjort en rolig recension av boken som finns här nedanför;

Sara Hansson recenserar ”Det kallas kärlek av Carin Holmberg”

Källa: http://www.nittondestolen.se/2008/10/sara-hansson-recenserar-det-kallas-karlek-av-carin-holmberg/