Inlägg märkta ‘Ebba Witt-Brattström’

Jag har flera gånger tyckt till om Ebba Witt-Brattströms texter och framträdanden. Inte alltid har det varit så positivt. Det var därför med blandade känslor som jag tog mig an hennes skönlitterära debut: Århundradets kärlekskrig utgiven på Norstedts förlag.

Boken uppges vara en punktroman och när jag googlar på detta begrepp framkommer att det är en roman i punktform. Ett slags kortprosa som är skriven med få ord men mycket tankar. Den ligger närmare poesi än prosa.

Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström har varit gift med Horace Engdahl, före detta ständige sekreteraren i Svenska Akademien i 25 år och skilde sig i en uppslitande skilsmässa för några år sedan.

Witt-Brattström_Ebba_11

Det är närmast omöjligt att inte tänka sig att drag från deras relation och skilsmässa finns med i boken. Speciellt som när romanens han är ledamot av Styrelsen. Vad som är sanning och fiktion behöver vi som läsare inte veta, men det går inte att låta bli att se dem framför sig  i rollerna som ”han” respektive ”hon” i boken. Hela storyn handlar om just vad hon respektive han sade.

13074580_O_1

 

Han sa:

Kvinnorna lärde sig 
och tog efter långsamt
och trevande.

Först i vår tid 
verkar alla spärrar
ha släppt

Vilka skrivarkonster
har gjort de största framstegen
under de senaste trettio åren?

Damernas och kokkonsten?

Hon sa:

Nej
snarare har 
manligt självynk
översvämmat marknaden.

Det är en strid mellan ett par i skilsmässa men det är mycket mer än så. Det är en feministisk frigörelse från äktenskapet som en samlevnadsform dömd att misslyckas. Witt-Brattström låter den kvinnliga jaget anklaga inte bara sin egen make och utan ser honom som en representant för hela det patriarkala systemet. Orättvist, javisst men också befriande.

Han sa:

Det finns inget kvinnoförtryck.
Det beror på seder och dumhet
att trettio miljoner flickor
aborterats eller dödats
vid födseln i Kina.

Det är inte heller sant 
att det existerar oförklarliga löneskillnader 
mellan könen i Sverige.

Det beror på att män vet
hur man kräver bra betalt.

Hon sa:

Å att leva i detta töcken
av korkad maskulin
självgodhet.

Detta är ingen rättvis bild av två stridande parter utan en häftig partsinlaga där hennes ilska får fritt utrymme.

Är det din uppriktiga mening
att det enda en hustru kan begära
är en make som kommer hem
och som inte är otrogen?

Men som i övrigt ostört får
köra sin dagordning
som en sovjetisk tank
över sin hustru och familjen.

Texterna handlar inte bara om psykisk misshandel och kvinnoförtryck utan även det fysiska våldet och misshandeln finns närvarande. Jag hör i hans ord ekot från samtalsrum och mängder av telefonsamtal jag hade i arbetet på Kvinnofridslinjen.

Han sa:

Det är bara skitsnack.
Om du har fått några dussin
örfilar och sparkar
är det högt räknat

Jag har inte misshandlat dig.

Vem är du?
En feministkärring 
som vill hämnas.

Det tuffa är trots allt inte det fysiska våldet utan det ständigt närvarande psykiska våldet som går innanför vår hudkostym och skapar sår som aldrig läker.

Hon sa:

Denna eviga
mainsplaining.

Om du lyssnat på mig
istället för att mobba
tillrättavisa
korrigera
trycka ner
hota
plåga  mig
hade vi varit fria nu.

Kanske vänner .
Kanske älskande igen.

Den fåfänga manliga sexualiteten får sig också en välbehövlig känga. Män som ständigt laddar sitt kön som stridsspetsar vilka kvinnor ständigt skall känna rädsla för lever samtidigt i fullkomligt kastrationsskräck.

Han sa:

Jag låter mig inte
läxas upp av dig.
Du är ute efter att kastrera mig.

I allt du gör
sparkar du män
på kuken.

Hon vägrar och utbrister i orden:

Jag tänder inte


när du kräver att jag ska säga:

”ge mig kuken Monsieur”.

 

 

Förutom denna kortprosa finns mängder av litterära referenser inte minst till Märta Tikkanens diktverk Århundradets kärlekssaga men citat både från Bob Dylan, Bibelns höga visan och Lena Anderssons litterära skapelse Hugo Rask finns med.

 

 

 

 

Läste först en krönika om Vett och etikett om att bli lämnad av Nina Björk i DN. Hon ställer frågan om vad en bör göra när den man är kär i inte är kär tillbaka och en blir lämnad, den älskade människan går och alla världens färger med henne? Hon svarar att det finns två alternativ; stolthet eller krälande. Nina Björk menar att det finns en konsensus runt att valet alltid bör vara stolthet och försvarar Ester i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Nina Björk påpekar att många kulturpersonligheter har pekat på hur pinsamt Ester beter sig när hon vägrar erkänna att Hugo inte är intresserad av henne. Björk skriver;

Ester agerar onekligen mot bättre vetande. Och det, mina kära vänner, är precis vad man bör göra i denna situation – agera mot bättre vetande.

Så – utan stolthet – har jag alltid agerat när jag har blivit lämnad. Och det är jag stolt över. Om jag någonsin har fått tillbaka någon man genom mina böner? Nja, inte vad jag kan påminna mig direkt. Men alla ni som omedelbart fattat läget och med stolt värdighet gått där­ifrån, har ni lyckats så mycket bättre? Nej, tänkte väl det. Så vettet och etiketten i kärlekens slutskede bör skrivas om och lyda: ingen stolthet – bara bön.

Idag funderar Gunilla Brodrej i Expressen om varför människor har så svårt att leva sig in i Esters situation. Hon menar att reaktionerna på Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” avspeglar en intolerans.

Hon skickar också en verbal käftsmäll Witt-Brattström som menar att Hugo Rask ska klandras därför att han inte tar ansvar för penetreringen. Brodrej menar att Ester inte alls värnar om sin kropp utan snarare skulle kasta sig över Hugo Rask om hon bara kunde och fick.

Detta får mig att tänka tillbaka de gånger som jag blivit lämnad. Minns hur jag tog en kniv och skar sönder den vackra symboliska akvarellmålningen som min dåvarande käresta givit mig i gåva. Det var hens kära vän som målat den och hen hade låtit rama in stadens dyraste ramverkstad.  Jag skrev också brev till personens nya kärlek med anklagelser om hur hen krossat en familj i spillror. Min dåvarande svärmor tyckte inte om mitt sätt att agera och krävde att jag skulle lugna ner mig och bete mig. Genom Nina Björks krönika får jag någon form av upprättelse och det är nästan så jag ångrar att jag var så mild.

Ibland måste det finnas utrymme för att få agera ut sin inre drama queen när en känner att hela tillvaron slagits i bitar.

En förebild i frågan måste Mrs H – Uma Thurman i filmen Nymphomaniac vara, hon tar med sina tre fina små söner till faderns älskarinna och visar dem ”pappas favoritplats” – ”horsängen”.

#blogg100, dag 6.

Boken var redan inhandlad strax innan jul men lusten att läsa den ville inte riktigt infinna sig så den blev liggande på nattduksbordet. Sedan kom Ebba Witt-Brattströms debattartikel och jag blev bara tvungen att läsa Augustvinnaren Egenmäktig förfarande av Lena Andersson.9789127136991

Romanen handlar i korthet om poeten Ester Nilsson som är en förnuftig person och lever i en relation med sin Per. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. När hon håller föredraget sitter konstnären själv i publiken och blir imponerad av hennes gestaltning runt hans konst och person. De möts efter föreläsningen och Ester blir stormande förälskad och tar ut skilsmässa från sin make. Ester och Hugo inleder någon form av relation som präglas av allt annat än jämvikt. Boken är en berättelse om förälskelse och vår uppebara vägran att se det självklara mitt framför oss, allt i vår strävan att bli älskade. Språket är magnifikt och lysande och bokens allra största behållning.

Sedan skrev Ebba Witt-Brattström en analys av boken i DN. Hon framhåller Ester som ett föredöme för kvinnor.

Jag i min tur ser att Ester redan tidigt i relationen anar att Hugo egentligen inte är intresserad av en mer långvarig och djupgående relation. Hon märker att båda är intresserade av honom och ser att han hyser både en brist på nyfikenhet och generositet gentemot henne. Vid upprepade tillfällen förnekar hon på ett uppenbart mänskligt vis som vi alla har en tendens att göra under förälskelsen rus, de signaler som Hugo sänder ut av ointresse. Lena Andersson låter Ester beskriva detta på målande sätt genom att säga

     Jag tror att grundproblemet är att andras handlingar tolkar vi behavioristiskt, utifrån och objektivt. Våra egna tolkar vi fenomenologiskt, inifrån medvetandet. Det är människans dilemma.

Ester vill älska med Hugo så det är inte alls fråga om en våldtäkt. Hon ser detta som en manifestation över en relation vilket Hugo inte alls gör. Därför anklagar hon honom för att ha begått ett lagbrott, ett ”egenmäktigt förfarande” vilket är den rättsliga termen för att olovligt ta och använda något som är i en annans besittning. Hon anser att han tagit på sig ett ansvar genom att gå in i hennes kropp, genom att ha samlag med henne så har han förespeglat henne något som måste fullföljas. Detta tycker Witt-Brattström är föredömligt, för att inte säga: ett ord i rättan tid; Det faktum att Hugo har varit inne i den utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. Hennes kropp är hennes, och inte en sexuell serviceinrättning för mannen på väg mot ständigt nya kvinnokroppar att förfara med som han finner för gott. Om vi skall använda dessa typer av resonemang är det kanske fel av Ester att ta ut skilsmässa då hon faktiskt redan tillhör en annan man. Eller är det de faktum att  sexuella interaktioner utanför en relation som är olämpliga? Om detta enbart gäller kvinnor framgår dock inte.

Witt-Brattström tycker sig se en enorm flathet inför en etiskt förkastlig sexualpraktik. Vari denna etiskt förkastliga sexualpraktik består i förutom våldtäkt, sexuellt våld och övergrepp blir svårt att förstå. Både RFSU och #prataomdet fördöms på ett obegripligt sätt, båda arbetar tvärtom på ett förtjänstfullt sätt mot våld. Att mäns våld mot kvinnor och sexuellt våld i relationer är ett stort och allvarligt problem är jag den första att skriva under. Skammen är självklart inte kvinnans vid sexuella övergrepp. Hon frågar vidare vad pojkar med samhällets godkännande har stulit? Svaret blir, flickornas kropp, flickornas självrespekt, flickornas människovärde. Det finns inget som jag tycker så illa om som när personer tar sig rätten att ens antyda att en person som blivit våldtagen förlorat sitt människovärde. Specifikt illa känns det när en känd kulturpersonlighet och uttalad feminist tar sig rätten att med ett uppläxande tonfall fördöma kvinnors rätt till sin egen sexualitet.