Folkkär och färgstark är epitet för Ulrica Hydman Vallien. Inget av detta är passande i de fina rummen. Hennes konstverk har aldrig visats på någon riktigt stor, samlande, utställning. Det är först nu som konstnären efter sin död begåvats med en stor utställning på Liljevalchs. En lördag i coronaland går vi dit. Det är glest med människor trots att utställningen öppnade igår och det råder inga problem med att hålla fysiskt avstånd. Psykiskt kan jag inte värja mig. Det är mycket som går rakt in i in genom den coronatunna huden.

I mitten av utställningen ser vi en film om hennes liv och konstnärskap. Det är en berättelse som inleds med nakenbad i en vak som en stark metafor.

(Foto: privat)
Hon är en konstnär som i mycket gått sin egen väg, bryter mot normer och den goda smaken. Samtidigt så visar filmen hur familjen, moderskapet och kapitalismen blivit några av viktigaste områdena i hennes liv. Hon är normbrytande och upprätthåller starka normer. Hennes make sedan många år, konstnären Bertil Vallien bidrar till den komplexa bilden av människan bakom. Hon ville vara fri men när han hade erotiska äventyr utanför ramen klarade hon trots allt inte av det. Han berättar om sin svartsjuka när hon riktat sin erotik och sexualitet åt andra håll än honom. Han gör det dock utan att värdera utan enbart konstatera. Hon dog bokstavligen makens i famn 21 mars 2018.
Jag formligen älskar de färgstarka bilderna, erotiken och sexualiteten i hennes konst. Stannar längre framför målningar som jag som psykoterapistuderande försöker analysera utifrån någon form av psykodynamisk utgångspunkt men sedan knackar den inre teologen på axeln och reflekterar över ormarnas slingrade…

I Dagens Nyheter kan vi läsa hur konsthallschefen Mårten Castenfors är nöjd med att ha fått till denna extra-allt-utställning utan gränser. Han säger: – Mitt budskap inför utställningsarbetet var ”MYCKET!”. Jag har inte velat göra någon … estetisk presentation. Ulrica Hydman Vallien var aldrig någon Ingegerd Råman utan gillade att kötta på, påpekar han.

Sedan kommer vi in i det allra heligaste rummet, in i fittan kanske man kan säga.


Rummet visar ett samarbete med min absoluta favoritkonstnär Åsa Jungnelius som gjorde utställningen Fun Fearless Female tillsammans med Ulrica HV på Smålands museum i Växjö 2004. Utställningen blev Jungnelius genombrott som glaskonstnär och den fick stort medialt genomslag, inte minst tack vare sin erotiska frispråkighet.

Glaskonstnären Åsa Jungnelius visar sina fallossymboler i form av dildos, vissa bär kedjor och halsband men där finns också stilettklackar i glas och hennes snippor någon fylld med kaninpäls.
Jag älskar hennes bastanta vackra fittor i glas.

En del handlar också om Björn Kjelltoft som på Konstfack gjorde ett examensarbete där han på gamla PET-flaskor målade hennes karaktäristiska tulpaner och ormar och ögon à la Ulrica. Han vill skapa en diskussion om varumärket Hydman-Vallien.

Hon kontrar med att göra Kjelltofts pet-flaskor gjorda i handblåst glas signerade Ulrica Hydman-Vallien.
– Med de här flaskorna vill jag säga precis det han sa med sina flaskor: Är det bra att vara så kommersiell? Men jag vände på det och gjorde flaskorna till en personlig grej. När han ställde ut sina flaskor trodde han nog att jag skulle bli riktigt arg och kanske stämma honom. Men jag bjussar gärna på det. Tack för en bra idé säger hon vi kan alla konstatera att det ytterligare blev en ny kommersiell succé!

Jag blir starkt berörd, ibland irriterad och nästan förbannad över det ibland stereotypt kvinnliga men jag älskar komplexiteten, det fula, oviljan att passa in, skönheten, färgerna, erotiken, det raka utan vilja att behaga och inte minst sexualitetens och fittornas närvarande.
