Inlägg märkta ‘Fäboland’

För några veckor sedan var jag och en vän på Fäbodland, den feministiska kabarén som även kallats Thelma & Louise –  i allmogestil. Det är de duktiga musikerna Sara Parkman och Samantha Ohlander som står bakom uppsättningen.

Jag tänkte mycket på Fäboland när jag firade jul i släktens fäbodstuga i Torsmo, en by i Orsa kommun, 9 km från Skattungbyn. Byn Torsmo har anor från 1700-talet och var från början en fäbod. Min farfars mormor och morfar flyttade dit och bodde inledningsvis i ladugården innan de byggde boningshuset Ollargården som vi firade jul i. När min farmor slutade skolan fick hon börja tjäna som piga och tog hand om andras kor. Hon tillbringade somrar på fäboden och kunde kula. Jag tänkte mycket på min älskade och saknade farmor när jag såg fäboland. Kulningen var ett sätt att kalla på djuren och kommunicera med varandra på flera kilometers avstånd. Denna kvinnosång och dess melodier har idag blivit en självklar del av svensk folkmusik

Fäbolands utgångspunkt är den traditionella fäbodmusiken och skaparna bakom har som syfte att uppmärksamma kvinnornas roll i svensk folkmusik. Mycket av underlaget till pjäsen är hämtad från Sången i skogen, studier kring den svenska fäbodmusiken”, en doktorsavhandling av Anna Ivarsdotter. På fäboden var sång och kulning ett naturligt inslag i vardagen, berättar Samantha Ohlanders och Sara Parkman. För att kalla på eller skrämma bort djur, eller som hjälp i arbetet. Men i efterhand har den svenska, instrumentala folkmusiken i hög grad tillskrivits männen, trots att vallmusiken många gånger legat till grund. Så utan de här fäbotanterna hade inte den svenska folkmusiken låtit som den gör idag. Så gubbarna har fäbotanterna att tacka för mycket, säger Samantha Ohlander.

Fäboland visar kvinnornas friare roll ute på fäbodarna. De blev en plats där de slapp manlig makt under några sommarmånader och kunde ta ut svängarna i både tanke och musik, samtidigt som de skötte om djuren och skötte ett många gånger hårt arbete. Fäboden blev ett slags matriarkat under sommaren, med kvinnor i alla åldrar och barn.

Hur kom det sig att det bara var kvinnor ute på fäbodarna? Förklaringen är sexualpolitisk berättar skådespelarna och musikerna i kabarén. Jag blir nyfiken och går till mina gamla ORSA-böcker, tre inbundna böcker utgivna av Orsa jordägande sockenmän och dyker ner i i del II. Där konstateras att livet på fäboden ofta var ett tungt och ansvarsfullt arbete med långa arbetsdagar, primitiva bostadsförhållanden och en minimal lön.

DIGITAL CAMERA

Hur kunde det vara så att det nästan uteslutande var bara kvinnor ofta med barn som medhjälpare som gjorde detta arbete? Förklaringen finns i ett kungligt brev 1686 den 17 nov som påbjuder att icke några pojkar uthan heller quinfolk, skola brukas till wallhjon på grund av den fahrliga och wederstyggeliga Tidjelags syndh och missgärning på en och annan ort i landet ganska mycket skall förföras och taga öfwerhanden. Påbudet har lästs upp i kyrkor och ting runt om i Dalarna.

Detta lockar mitt sexologiska intresse och jag kastar mig genast över avhandlingen Brott, synd och straff – tidelagsbrottet i Sverige under 16- och 1700- talen av Jonas Liliequist. I denna mycket intressanta skrift kan vi läsa att arbetsdelningen mellan könen i det svenska bondesamhället var långt ifrån rigid och flera arbetsuppgifter hade enbart vaga könsbestämningar och kunde variera utifrån många olika förutsättningar. I relation till djuren fanns dock ett uttalat och bestämd skillnad mellan manligt och kvinnligt. Vuxna män och drängar som regelbundet skötte djur var mycket ovanligt. Det dagliga arbetet i i ladugården hörde som regel till den kvinnor och sköttes av män endast i nödfall vid frun eller pigornas frånvaro. Mjölkning var närapå ett manligt tabu. Att mjölka ansågs opassande och inte minst skamligt för en man. Om män och kor var en ekvation som absolut inte gick ihop så hörde kvinnor och kor ihop. Allra tydligast framkommer detta inom fäbodområdena i Sverige där hustrur och pigor flyttade ut med djuren på somrarna och bildade en sammanhållen kvinnlig arbetskultur. Tillbaka igen i byn så sov även unga ogifta kvinnor och flickor enligt sedvanan i uthus och fähus under somrarna.

Jonas Liliequist skriver i sin avhandling att de kulturella mönster troligen funnits långt innan sextonhundratalet men intensifierade av den religösa fördömelsen och rättslig förföljelsen av tidelag.

img_2405

Lilieqvist påpekar att även kvinnor kunde ha problematiska realtioner till husdjur. I ett par av de mål som gåller kvinnliga tidelagare har misstänksamheten våckts och rykten spridits når kvinnor har gått omkring bygden med en hund som sällskap eller når vallhunden har fått gå hemma ”sysslolös” hos pigan på gården. Men i 1600- och 1700-talets Sverige gällde ambivalensen och tvetydigheten i första hand männen. Tidelagsprocesserna var i stor utsträckning ett uttryck för detta.

Faran med rovdjur som kunde skada eller döda boskapen var ett ständigt återkommande problem och en annan sak som fascinerade mig i kabarén var idén om att skrämma bort rovdjur genom att skrika högt som fan och visa röven. Jag hade aldrig hört talas om detta innan och fick googla länge tills jag i en C-uppsats om björnförekomst i ett tätortsnära skogsområde i Norrlands kustland där författaren skriver;Skärmavbild 2016-12-30 kl. 01.39.57.png

Fäboden har varit ett isolerat matriarkat under ett antal månader om året och fäbodland spekulerar i om det fanns lesbiska relationer och/eller handlingar ute på fäboden. Jag tänker på en annan fantastisk pjäs som jag såg tidigare i år som också handlade om homosociala miljöer där med kvinnliga missionärer. Jag tänker att det är klart att kvinnor låg med varandra ute på fäbodarna.