Penis i film

Det är en fredag kväll och jag ville koppla av med att läsa något spännande och intressant. Hittade en liten guldgruva i en sparad artikel som jag lagt på datorns skrivbord.

Filmvetaren dr Mariah Larsson har skrivit en mycket intressant artikel Making Love Detumescently: Some Preliminary Notes on the Body Language of the Penis. Kosmorama #258 om hur filmen förhåller sig till penisen.

Jag kommer här att återge och delvis tolka Mariah Larssons fantastiska text genom mina ögon. Jag rekommenderar dig å det bestämdaste att gå in och läsa orginaltexten som är betydligt mer fyllig och intressant än min korta sammanfattning, men se min text som en liten förrätt.

Genom att ta exempel från både icke-pornografiska filmer och pornografiska filmer konstaterar hon att kroppens fysiologiska reaktioner av sexuell attraktion och upphetsning till skillnad från många andra fysiska gestaltningar inte kan simuleras. Det går inte så bra att fejka en erektion eller lubrikation.

Det omedelbara fysiska tecknen på sexuell upphetsning är i de flesta former av populärkultur, betraktade som något obscent. Det inte sällan reglerat i lag eller någon form av självcensur och den erigerade penisen bör eller måste undvikas. Ett undantag är pornografi och vissa konstnärliga uttryck. Nästan aldrig visas erigerade penisar eller närbilder av svullna och våta blygdläppar.

Att utesluta penis, särskilt då den erigerade, från film har uppfattas på olika sätt. Mariah Larsson hänvisar till Peter Lehman’s numera klassiska verk Running Scared: Masculinity and the Representation of the Male Body.

Lehman menar att det finns ett gap mellan den mytologiska fallosen och den faktiska penisen. Följaktligen så måste penis förbli dolt, i syfte att behålla den ”fruktan och mystik” som finns runt fallos. Representationen av penis hotas från två håll, dels handlar det om den allmänna identitetskonstruktionen av maskulinitet och homofobi dels om kvinnors möjlighet att jämföra och döma.

Det är otroligt spännande med detta särskiljande av fallos och penis. Etikern James Nelson som jag tidigare skrivit om gör ett liknande resonemang.

Problemet med representationen av den erigerade penisen i jämförelse med att en kvinna visar sin vulva är det faktum att penisen alltid sätts i samband med sexuell aktivitet. Den erigerade penisen uppfattas entydigt som obscen. Som så många andra tidigare diskuterat så är de synliga tecknen på upphetsning hos en penis i jämförelse med en vulva ett representationsproblem.

En erigerad penis tolkas ofta i en dikotomi, antingen är den ett tecken på en vilja att ha sex eller en ovilja till detsamma, upphetsning eller icke-upphetsning, och till och med motsatta känslor som avsky eller likgiltighet kontra behov, till lust eller attraktion. Penis kan förminskas till att  betraktas som antingen ”on” eller ”off”. Detta är emellertid ett mycket förenklat sätt att se på penisens kroppsspråk. Fysiologiskt behöver erektioner inte nödvändigtvis ha med viljan att delta i sexuella aktiviteter att göra. Eftersom erektionen initieras av det parasympatiska autonoma nervsystemet. Denna brist på faktisk kontroll gör erektionen till en ganska bräcklig komponent i den sociala konstruktionen av manlighet. Denna bräcklighet förstärks fysiologiskt genom en det hämmande system som aktiveras exempelvis genom stress.

Radikalfeminister har dessutom framställt den erigerade penis som ett potentiellt vapen, vilket bidrar till att förtrycka kvinnor genom hot om våldtäkt.

Inte bara radikalfeminister har uttryckt denna tanke. Den återfinns i en rad sammanhang och jag har skrivit om kuken som vapenhot tidigare.

Erektil dysfunktion definieras i en medicinsk diskurs av både psykologiska eller fysiologiska orsaker. En frånvaro av erektion framhålls ofta även som en förlust av manlighet. Detta har att göra med att penis i slida betraktas som riktigt sex. Ordet impotens fungerar också som metafor för att understryka maktlöshet, värdelöshet, svaghet och oförmåga. Följaktligen blir en människas förmåga att få erektion, inte bara en del av hans sexualitet utan speglar även hans personlighet.

Många har kritiserat denna diskursiva fixering vid erektion och penetration, och menar att den reducerar och förminskar bilden av sexualiteten. Den konstruerar en bild av manlighet som en maskin som  med korrekt medicinering,  förstärker och medikaliserar synen på  sexualitet (Tiefer 2004). Den upprätthåller dessutom den fallocentriska världsbilden.

Penisen är beroende av dess fysiologiska funktioner, kulturella och sociala förståelser och kan även förstås utifrån ett intersektionellt perspektiv.

Distinktionen mellan mjukporr och hårdporr dras vid linjen av erektioner och närbilder av genitalier under samlag. Om än inte lika ofta som kvinnliga nakenhet. Inga män, även om det i en sexuell situation, visar några tecken på fysiskt upphetsning, särskilt inte i USA. 

I pornografisk film har utlösningen en viktig funktion för att gestalta att njutning ägt rum.

I pornografi är erektion central till den grad att kameranivå och kameravinklar ibland offras på bekostnad av den manliga utövarens huvud och ansikte. Även i tjej-på-tjej scener, kräver frånvaron av penis ett substitut eller en stand-in i form av en dildo eller vibrator. Du kan se en slapp penis i början av en scen – i synnerhet i porr från 1970- och 1980-talen – men i så fall, är poängen med att visa den för att illustrera en successiv utveckling av fysisk upphetsning.

En av anledningarna till att erektion och närbilder av kvinnliga könsorgan är centralt i porr är just pornografins specifika avsikt att framkalla sexuell upphetsning hos betraktaren. Betraktarens kropp reagerar på bilder av sexuell aktivitet och genitalier. 

Innan lanseringen av Viagra 1998, var de manlig porrstjärnorna helt beroende av i vilken utsträckning de kunde förvärva och bibehålla en erektion framför kameran.

Den väna fittan hugger till!

Turnén Våga minnas i kombination med att jag börjat en kurs i andrologi har fått mig att fundera mycket över de förtryckande genitala strukturerna som finns i vårt samhälle.

Detta blev också temat på det Brinn och Bränn-tal som jag höll till det feministiska vi-et igår på FAGS.

VARFÖR ses fittan som en plats där en person är mest sårbar både på en psykologisk och fysisk nivå? Fittan är fysiologiskt oerhört tålig. Offer för sexualbrott/sexuella övergrepp får sällan svåra fysiska skador i samband med övergreppet. (Däremot uppstår ofta andra problem.) Fysiska skador som uppstår hamnar ofta på andra delar av kroppen som på armar där gärningspersonen försökt hålla fast eller avvärjningsskador. Skador i underlivet är ännu mer ovanligt. I en amerikansk studie på 819 kvinnor hade enbart var femte skador omkring och runt könsorganen och analområdet. I en dansk studie fanns skador i underlivet hos ca 30% och då handlade det om enstaka ytliga skador. De skador som uppstår är rodnad, svullnad eller ytlig sprickbildning vilket är av samma typ som kan uppstå när en har frivilligt sex. Detta förklaras utifrån expertläkare på området utifrån att fittans fysiologi och läkeförmåga. Vävnaden är mycket mjuk och tänjbar. Lubrikation uppstår även vid ofrivillig penetration och minskar risken för skada. Dessutom kan den paralysering som inträffar vid övergrepp dessutom bidra till att det blir mindre skador.

Källa: Antologi – sju perspektiv på våldtäkt.

Övergrepp mot män är mindre undersökt men de studier som finns visar att lättare skador vid ändtarmsöppningen uppstår och andraskador är mer ovanliga men skador på penis och pung består av bristningar i huden och blåmärken.

Mäns kukar är lika ömtåliga, kanske ännu mer fysiologiskt ömtåliga. Det manliga idealet är ändå en fallos som är ”two feet long, made of steel and lasts all night”. De är laddade med styrka, manlighet och kraft – så länge de är erigerade förstås. Vapenmetaforerna är många. Ingen diskuterar huruvida en kuk förlorat i värdighet om den penetrerat en icke samtyckande kroppsöppning.

Det finns dessutom ett starkt förakt mot slaka kukar. Vi har en tendens att undervärdera penisen och övervärdera fallosen. Det patriarkala tänkandet har lärt att värdesätta större som bättre och fallosen blir emblemet för maskulinitet och symbolen för den sanna manligheten. Den slaka kuken är förknippade med skam och bristande manlighet. Den behöver behandling och de pengar som lagts på utveckling av PDE-5-hämmare som Viagra, Cialis och Levitra är enorma.

Jag är främst fittaktivist men mot alla former av förtryck mot våra genitalier oavsett konstruktion.Vi behöver göra upp med de patriarkala strukturerna och göra uppror mot förstärkningen av den fallocentriska kulturen.

Det är inte konstigt att fittan är så fysiskt tålig med tanke på att vi är en del personer som har låtit ett barn på sådär 2-5 kg med viss variation ta just den vägen, många utan större skador.

Hur kan fittan ändå framställas som den sköraste av kroppsdelar?

När vi vet våra fittors styrka varför kan vi då inte bejakar idén om en vagina dentata? Varför skapar vi en bild av fittan som sårbar, äcklig, kraftlös och ful? Föreställningen om Vagina Dentata har en historia som går långt tillbaka i tiden och återfinns i folktron över hela världen. Myten är ofta förknippad med rädslan för kastrering hos män. Tanken på den gapande, hungrig fittan som har rader av vassa tänder har skrämt många. Från den grekiska mytologin kommer från tanken att den kvinnliga kroppen har dolda, farliga hemligheter och att en man som har sex med en kvinna riskerar kastrering. Från maorifolket på Nya Zeeland finns en uppfattning att fittan är en ett slags olyckans hus där mannens fallos kan mista sin kraft och dö.

Den universella rädslan för den kastrerande kvinnan har hanterats i myter och berättelser med att tänderna har ryckts ut eller att hon blivit dödad. Kvinnorna förvandlas från en häxa till en kvinna och från den kraftfulla andra till en foglig, lätthanterlig och tämjd egendom för mannen.

Jag är medveten om att Vagina Dentata kanske är en viss överdrift men om du någon gång stoppat kuken eller ett finger i en fitta hos en person som har vältränad bäckenbottenmuskulatur kan du häpna för visst är hon kraftfull och kan nypa riktigt jäkla hårt.

Idealet med en kuk som är ”two feet long, made of steel and lasts all night”

En gång i tiden läste jag teologi och skulle bli präst. Jag avslutade hela utbildningen men ställdes inför ett val att antingen gå in i en dokusåpa eller söka en prästtjänst. Jag valde dokusåpan och har aldrig ångrat mig. Under mina teologistudier fördjupade jag mig etik. Idag när jag läste en tweet från C-M Edenborg

kom jag genast att tänka på några tankar från en av mina favoritförfattare under utbildningen, James B Nelson, Professor Emeritus of Christian Ethics. I  boken The Intimate Connection: Male Sexuality, Masculine Spirituality ställer han frågan; Vad är den andliga meningen med de manliga genitalierna? och menar att det finns en gentialiefixering av sexuella känslor och en Pinocchio-liknande effekt uppstår då ett organ upplever sexuella känslor under tiden resten av kroppen är betryckt. Han pekar på hur många feminister bejakat den biologiska kroppen och dess förmåga under tiden män glömt sin egen biologi.

Han gör en analys som bygger på skillnaden mellan fallos – den erigerade penisen och penis – utan erektion och visar att män har en tendens att undervärdera penisen och övervärdera fallosen. Det patriarkala tänkandet har lärt att värdesätta större som bättre och fallosen blir emblemet för maskulinitet och symbolen för den sanna manligheten.

Minns att jag för ett antal månader sedan tittade på ett sexprogram i tv där en kvinnlig panel satt och pratade föraktfullt om kukar på ett nedvärderande sätt. Precis som både kvinnor och män upprätthåller de patriarkala strukturerna så sker samma sak med förstärkningen av den fallocentriska kulturen. Jag är fittaktivist men mot alla former av förtryck mot våra genitalier oavsett konstruktion.

Det manliga idealet är en fallos ”two feet long, made of steel and lasts all night”

En fallos som kan hantera multipla orgasmer eller partners utan att slakna. Idealet är att beröra utan att bli berörd. I kontrast till detta pekar Nelson på mannen som bejakar hela sin sexualitet och vet att både fallos och penis är ett. De är olika men har oberoende kvalitéer av den manliga verkligheten. Var och en på samma stund som den andra. Nelsons slutsats är att män bör bejaka sin manlighet och dess representation genom både penis och fallos. Penis och fallos skall få bli ett och ingen kan konkurrera om äran att vara mannen.

Den ständiga fokuseringen på den erigerade kuken bidrar till att samlag är den sexuella akten, allt annat är förspel eller inte riktigt sex. Män med bristande erektionsförmåga stigmatiseras. Penetration inte alltid är njutningsfyllt och många sexuella aktiviteter inte är beroende av en erigerad penis men vår kultur föraktar sexuella relationer vilka utesluter samlag. Detta drabbar i hög grad homosexuella, äldre och personer med någon form av funktionsnedsättning.

#blogg100, dag 58.