Filmen PRIDE på bio – se den!

I helgen var jag tillsammans med min äldsta son på bio och såg filmen PRIDE. Den är producerad av Matthew Warchus med bl.a. skådespelarna Bill Nighy, Dominic West, Imelda Staunton, Ben Schnetzer.

Filmen bygger på en sann historia och handlar om England 1984, Thatcher är vid makten och skräcken för aids börjar sprida sig. En grupp hbt-aktivister med den hängivna aktivisten Mark Ashton (Ben Schnetzler) i spetsen vill vidga kampen för rättvisa genom att stödja de strejkande gruvarbetarna i Wales och startar gruppen ”Lesbians and Gays Support the Miners” och samlar in pengar. Thatcher och polisen är en gemensam fiende. Det är också en film om klasskamp, hiv, kärlek och att komma ut.

PRIDE handlar om det vackraste ord jag vet, solidaritet. Filmen ger hopp i en tid där det ibland känns som en tävling runt vem som är mest förtryckt och skildrar istället förmågan att att se förbi olikheter och fokusera på det som förenar. Kunde de på 80-talet så borde vi kunna även idag!

Jag älskar alla ”vanliga kvinnor” som är med i filmen och att en av huvudrollsinnehavarna med verklig styrka och fitta dessutom är en tjock tvåbarnsmamma.

Det som är fantastiskt är att så mycket i filmen är sant. Jag har läst massor av texter, bloggar och hemsidor och upptäcker fler dimensioner och hur stor autenticitet som finns i filmen. Läs bland annat vidare här.

På bilden syns bilen som sponsrade gruvarbetarna med i verkligheten, en likadan finns i filmen.

Lesbian and gays – support the miners!

Det går att läsa mycket om Mark Ashton och jag gråter en skvätt när jag ser hans lapp (på nätet) i ett stort aids-lapptäcke.

Helt plötsligt kastas jag tillbaka till slutet av 80-talet där flera av min vänner dog och måste göra ett uppehåll i skrivandet.

Det finns också en The Mark Ashton Red Ribbon Fund tills hans minne.

He was an everything person,” said his friend Chris Birch. ”He was an Irishman, a communist, an agitator, a lapsed Catholic who still went to mass very occasionally. He was very charismatic. His communism governed everything he did. He spent a couple of months in Bangladesh in ’82 and the poverty really politicised him. I miss him terribly. People tell me I didn’t smile for three months after he died.